Kaptensgårdarna i Nordhalland föredömligt dokumenterade - Mölndal

Kaptensgårdarna i Nordhalland
föredömligt dokumenterade
21 februari 2013
Halland är ett rikt jordbrukslandskap, men utåt kusten i norr är bygden ofta betänkligt mager.
Här krävdes binäringar, och kring Onsalafjorden ägnade man sig i många fall åt sjöfart. I
socknarna Onsala, Vallda och Släp ligger de så kallade kaptensgårdarna tätt.
Sjöfarten gav välstånd
Denna benämning är visserligen sentida, men den är välfunnen och välbehövlig. Dessa gårdar
brukar utmärkas av att de är större och mer påkostade än man skulle vänta utifrån ägornas
storlek. Sjöfarten gav välstånd även åt magra hemman, och ägarna visade sitt välstånd genom
Maria Zeilon, Eva Schiller och Lena Eriksson
ses här utanför Mårtagården. Lena Eriksson
arbetar inom föreningen Mårtagårdens vänner
och har hjälpt de båda författarinnorna i deras
arbete. Foto: Sandra Johansson.
att bygga stora gårdar med påkostad
inredning. Om dessa kaptensgårdar i
Nordhalland har Eva Schiller och Maria
Zeilon skrivit en innehållsrik bok med
förföriskt vackra fotografier: Eva Schiller och
Maria Zeilon, Kaptensgårdar – ett kulturarv
från en sjöfararbygd (Gbg 2012, 119 rikt
illustrerade sidor). Boken ges ut med stöd av
Kungsbacka kommun, Länsstyrelsen i
Hallands län samt Brita och Sven Rahms
stiftelse i Onsala. Den distribueras av
Kulturgrafik i Västsverige HB
(www.kulturgrafik.se).

Mårtagården mycket uppmärksammad
Den mest kända kaptensgården är Gatan i Onsala, där Lasse i Gatan, senare adlad
Gathenhielm bodde. Som konungens kapare är han välkänd i både Sverige och Danmark. Han
har en plats i Sveriges historia och har tagit med sig sitt gårdsnamn in i riddarhuset. Givetvis
skildras hans gård i boken liksom kaparverksamheten. (Lasse var endast en av flera kapare
från dessa bygder.) Omslaget pryds dock av
en helt annan kaptensgård, nämligen
Mårtagården i Onsala. Den var känd även
bland mölndalsbor, eftersom skolbarn från
Mölndal bodde här på sommarkoloni runt
1920. Ett av kolonibarnen var Eric
Ottenstam (1911-1988). Han berättade sina
koloniminnen för mig, och jag skrev en
artikelserie i Mölndals-Posten om denna tid
(MP 20/6, 28/6, 5/7, 19/7 och 26/7 1984).
Stig Tornehed har skrivit en omfattande bok
om Mårtagården, som nu är ett museum och kulturreservat. Bokens titel är: Stig Tornehed,
Under samma himmel: En krönika om bönder, sjöfarare och emigranter i Nordhalland
(Varberg, 2004).
Mårtagården ligger naturfagert och var åren
kring 1920 sommarkoloni. Många
mölndalsbarn levde här koloniliv.
Mårtagården är en av Nordhallands bemärkta
kaptensgårdar.
Vackra bilder av hög kvalitet
Ett och annat finns alltså skrivet i ämnet, och
fattas bara annat! Enbart att samla och
sammanfatta alla strödda bidrag är dock ett
stort arbete. Om andra gårdar finns föga eller
ingenting skrivet. Om dem har Eva Schiller
och Maria Zeilon måst forskare djupare.
Dessutom har de fotograferat alla dessa
gårdar. God hjälp har de haft av Ulla
Björkman. Hon har fotograferat bilderna i
förteckningen över Onsalas kaptensgårdar
och bidragit med kunskap om vilka gårdar,

som borde vara med. Fotografierna är av hög klass. Ingen fastighetsmäklare skulle kunna få
fram mer lockande eller vackrare bilder. Så som brukar vara fallet i gårdshistoriker uppräknas
ägarna, och deras släktskapsförhållanden anges. Sådana avsnitt är kanske måttligt intressanta
för många läsare, men släktforskarna älskar dem. Boken har mycket att ge åt många.
Kunniga och varsamma ägare
Ägarna kan finna råd och anvisningar för husens underhåll och restaurering. Kaptensgårdarna
blev i många fall ett slags enklare och mindre
herrgårdar. Därför är de idag eftersökta bland
välbeställda göteborgare. En fördel med dessa
nya ägare är, att dessa ofta är lyhörda för
kulturminnesvårdens krav och önskemål.
Ägarna förstår, att gårdarna är värdefulla, och
att deras värde ökar, om de sköts och
restaureras på rätt sätt. Wea kaptensgård i Släp
ägs av Judy Larsen, som är sambo med
Christer Harling. Harling är fastighetsägare
både i Göteborg och i Mölndal. Han har bästa
tänkbara rykte om sig bland
byggnadsantikvarier. Inte helt oväntat får även Judy Larsen beröm av författarna för sin
fastighetsskötsel. Wea kaptensgård har blivit byggnadsminne, en sällsynt utmärkelse och ära.
Sådana ägare skulle man önska på varje gård, och många ägare får lovord av författarna.
Mänskligt att döma är kaptensgårdarnas framtid tryggad.
Boken höjer gårdarnas värde
Eva Schillers och Maria Zeilons bok bidrar givetvis till att fler får upp ögonen för detta
kulturarv. Om en gård eller ett föremål avbildas och beskrivs i tryckta skrifter, brukar dess
värde öka och ägaren bli mer angelägen. Ägarna till de hittills mindre uppmärksammade
kaptensgårdarna kommer till sin förtjusning att finna, att deras gårdar tillhör en förnämlig
skara gårdar, som utgör en del av vårt kulturarv. Schiller och Zeilon gör även på detta sätt en
insats för byggnadsminnesvården.
Seglande skepp gav välstånd åt Nordhalland.

Omväxlande och fängslande
Byggnadsantikvariska skrifter kan lätt bli torra som snus, men denna bok är tvärtom
omväxlande. Här kan man läsa om sjöfarten, skeppsbyggeriet, Ostindiska kompaniet,
redarverksamheten, jordbruket, Onsala kyrka, kaparverksamheten och utvecklingen efter
segelflottans försvinnande. Gårdshistorikerna lättas upp av smärre minnesbilder från
minnesgoda krönikörer eller sagesmän. Sist men inte minst lockar hela tiden det förnämliga
bildmaterialet läsaren vidare. Eva Schiller och Maria Zeilon har skrivit en fängslande bok, och
man märker, att de själva är fängslade av ämnet.
Lars Gahrn