psykologtidningen 2/06

så omfattande: Både ett kunskapsområde
och en granskning av teorier och metoder.
Genus är också en mångfaldsfråga liksom
etnicitet och sexuell preferens. Det handlar
ju om att få en vetenskap som är bättre
anpassad till att förstå den brokiga mångfald
som mänskligheten faktiskt utgör. Vi
är inte stämplade i en form, människan är
inte bara en man och inte bara en amerikan,
vilket man kan förledas att tro av den
forskning som gjorts.
Ska psykologiundervisningen i Gävle bli ett
föredöme nu, till exempel när det gäller
genusperspektiv i kurslitteraturen?
– Vi har ambitionen att alltid inkludera
genusaspekter, men vi kan göra mer än vi
gjort hittills.
För snart 15 år sedan intervjuade jag dig för
Psykologtidningen. Artikeln hade rubriken
”Stort motstånd mot kvinnoaspekter i psykologin”
och du sade där att psykologin låg långt efter
till exempel sociologi och litteraturvetenskap
när det gäller att integrera könsaspekter i teori
och praktisk forskning. Men sedan dess har det
väl gått framåt?
– Visst har det blivit bättre, men det
tror jag främst beror på trycket från psykologstudenter
som vill ha genusperspektiv,
och att det har uppmärksammats mer
och mer i övriga samhället. Inom psykologin
finns fortfarande ett stort motstånd
mot att integrera genusperspektiv.
– Motståndet är intressant. Det måste
beröra något som ligger väldigt djupt i
personen. Dels beror det nog på att man
inte vill ta till sig att den framgångsrika
tradition man har arbetat inom är ofullkomlig.
Dels sitter man kvar i föreställningen
om kön som given kategori och
kan bara se att här har vi den ena gruppen
som är kvinnor och den andra gruppen
som är män, och utgår från att de handlar
medvetet och överlagt. När vi genusforskare
säger att mycket ligger i strukturer
som vi är omedvetna om blir ”den typiske
akademikern” mycket uppbragt, eftersom
det kanske inte är åtkomligt att mäta enligt
den intellektuella, experimentella traditionen
utan kräver andra, kvalitativa
metoder.
– Ett exempel är när vi vill diskutera undervisningsstil
och hur kvinnor och män
behandlas olika i klassrummet eller seminarierummet.
Det är ju inget läraren gör
med avsikt men ”den typiske akademikern”
vill bara diskutera det medvetet
överlagda. Men för att bli en genusmed-
veten person måste du komma åt även det
som är omedvetet och reflektera över det,
men det vill man inte. Det är just detta
medvetandegörande som möter sådant
motstånd.
Du forskar om mäns våld mot kvinnor. Vad
innebar det när man började anlägga genusperspektiv
på det här våldet?
– Det var då det verkliga genombrottet
för den här forskningen kom. När det gäller
mäns våld mot kvinnor så finns det inga
forskningsteorier som har varit så
fruktbara som de med genusaspekter.
– När man söker efter förklaringar till
att våldet är så vanligt handlar det ju inte
om enskilda individer, inte om den enskilda
kvinnan eller mannen i en relation,
utan om förståelsen av hur normer och
värderingar i samhället påverkar oss. Det
finns en lång historisk tradition där mannen
hade rätt att aga sin hustru, alltså att
använda våld. Vi har ett ojämlikt samhälle
där vi till exempel tillåter pornografi, som
är en organiserad form av kvinnoförtryck
och vi har andra strukturer, som inte är så
utpräglat kvinnofientliga, men som leder
till att kvinnor får lägre lön för samma
jobb och så vidare. Allt detta finns oberoende
av individerna.
"Inom psykologin finns fortfarande ett stort
motstånd mot att integrera genusperspektiv."
Men den enskilde individen har väl ansvar
för vad han gör?
– Naturligtvis. Men se på till exempel
frågan om alkohol och våld. I vår kultur
har vi en tradition där män får dricka sig
fulla och sedan får förståelse för att de gör
galna saker, även om vi inte förlåter det.
Misshandlade kvinnor säger ofta: ”Om
han inte drack skulle vi inte ha detta problem,
när han är nykter är han världens sötaste
och goaste”. Genusperspektivet på
detta är att män utnyttjar de här strukturerna
för att förklara och rättfärdiga vad de
gör: ”Jag var så full att jag inte visste vad
jag gjorde.” Även om det inte håller i rätten
är det något som omgivningen förstår.
Ett annat exempel är många mäns
grundmurade känsla av att de har rätt att
ha anspråk på kvinnor. En man, som har
blivit reformerad och har slutat slå sin
partner, kan berätta om hur han ansåg sig
ha rätt att bli galen om han kom 15 minuter
innan middagstid och maten inte var
klar. Och reformerade män som lärt sig ta
ansvar för sitt våld kan ändå säga: ”Jag
måste ta ansvar för mitt våld. Jag valde att
slå. Men hon måste ju lära sig att inte uppträda
så att jag måste slå henne.” Var
kommer den uppfattningen ifrån att de
har rätt att bestraffa kvinnan? Det är ju
inte så att en liten grupp män har hittat på
det själva. Vi måste se kvinnomisshandel
mot bakgrund av ett samhälle, där män
tillåts och förväntas dominera över kvinnor.
Men det innebär förstås inte att män
som misshandlat kan undandra sig sitt ansvar
genom att hänvisa till dessa kvinnoförtryckande
normer i samhället.
Och nu forskar du om kvinnor som måste leva
gömda undan våldsamma män. Hur går
det till?
– Jag arbetar med Katarina Weinehall,
universitetslektor vid juridiska institutionen
vid Umeå universitet, och vi kuskar
land och rike runt och intervjuar kvinnorna.
Vi träffar dem genom kontakter som
lett till kontakter och vi vet inte vad de
heter eller var de bor. Vi vill se om skyddet
fungerade, och var läckorna finns om
det inte fungerat.
– Vi är även intresserade av hur vardagslivet
ser ut. Kan de jobba? Hur organiserar
kvinnan sitt liv när hon inte kan
ha sitt namn på brevlådan och måste ha
spärrmarkerat personnummer?
– För mig som psykolog är det också intressant
att få höra hur de hanterar situationen
och hur ser de på mannen. Är de
hämndlystna och bara berättar om negativa
saker? Nej, de visar snarare sorg och
beklagande och säger: ”Jag kan inte hata
honom, han har haft det besvärligt, han
hade en tråkig uppväxt.” Om de känner
ilska mot mannen är de bekymrade över
det. Och de kan till exempel säga att ”om
jag aldrig hade träffat honom så hade jag
inte haft mina barn”. Så det är en dubbelbottnad
bild de ger.
– En mycket viktig fråga, som inte ingår
i just det här projektet, är att hitta interventioner
för våldsamma män. Inte bara
för de män som är dömda för det är ju en
liten andel, utan interventioner så att
kvinnor och män på ett tidigt stadium blir
uppmärksammade. Det är ju inte så att
våldet bara plötsligt bryter ut över en
natt. Men så länge man tror att det bara
rör sig om en liten speciell grupp män -
kriminella, utstötta, missbrukare eller
män från andra kulturer, är man inne på
fel spår. Som psykolog menar jag att samhället
måste jobba med prevention, information
och utbildning i stor skala och se
individen i sitt sammanhang och medvetandegöra
normer, förväntningar och föreställningar.
Och det är ju inte begränsat
till vissa grupper.
ULLA-BRITT STRÖMBERG
Vetenskapsjournalist
12 Psykologtidningen 2/06