De står tillsammans och försöker förstå det ofattbara” - Mediestudier

_____________________________________________________
Magisterprogrammet i journalistik
_____________________________________________________
”De står tillsammans
och försöker förstå det ofattbara”
Medierade sorgeyttringar i svensk nyhetsjournalistik
Anette Forsberg
Examensarbete 30 hp Handledare: Ylva Brune
Journalistik (D-nivå) Institutionen för kommunikation och design
Vårterminen 2008 Högskolan i Kalmar

University of Kalmar
Department of Communication and Design
Master Thesis in Journalism
Spring semester 2008
Author: Anette Forsberg
Title: “They stand together trying to understand the inconceivable”
Expressions of mourning in Swedish news journalism
ABSTRACT
The aim of this Master thesis was to examine news journalism covering expressions of
mourning related to violent or unexpected deaths. What rituals for mourning are brought out
in media and do media present guidance to how mourners should behave?
2
The questions examined were: What characterised news events that leaded to texts on
expressions of mourning? How was grief framed? Which narrative patterns were there in the
texts? How was the deceased represented? How were the mourners represented?
165 texts, from Swedish daily newspapers, covering 93 different news events were analysed.
The methods were mainly discourse analysis with focus on identities and relations, but also
semiotic analysis with focus on staging and symbols and narrative analysis with focus on
patterns for storytelling.
The result showed that a news story about ordinary people expressing their feelings of grief
has elements of melodrama. The news story is based on the myth of the victim, and formed as
a typical story where equilibrium is disturbed when the inconceivable happens and the
mourners can by their actions restore equilibrium. The paradigms behind are the opposites
life – death and good – evil.
The deceased is represented as a victim in a mythic sense. The most important qualities of a
victim are youth, innocence and goodness. The victim is framed as a person we could
sympathise and identify with. The mourners in the texts praise the victim and sanctify the
place where the victim died with candles, roses and notes. The mourners are essential to the
story; they create identification and an identity that include us as readers in a community and
a discourse of mourning and mourners. The ordinary people who appear as mourners in the
texts are relatives and close friends of the victim, but also mourning tourists, media chosen
friends and anonymous women who are represented, in a stereotypical way, as the
professional female mourner who weep over the deceased. In some texts celebrities appear as
mourners of ordinary people, and they personalize how the distinction between public and
private is erased in popular journalism. They also might give a kind of legitimacy to the way
media frame the story about ordinary people mourning the innocent victim.
Some texts had a partly diverging story. If the victim, in some aspect, could not be framed as
innocent the paradigm good – evil became problematic. When victims or mourners had
foreign origin the contrast us – them was added. In some texts the ethical code for Swedish
journalists was disregarded, mainly by publishing information on ethnicity or by interviewing
children and people in shock
Keywords: journalism, news, mourning, mediated grief, ritual, narrative, discourse, victim,
myth, mourners, ordinary people

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 5
Syfte och frågeställningar 6
BAKGRUND 8
Sorgeyttringar i ett sociohistoriskt perspektiv 8
Professionella gråterskor 8
Spontana monument 10
Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar 11
Mediesagan om Dianas död 11
Medierad sorg över Olof Palme och Anna Lindh 12
Nyhetsbilder om sorgeyttringar efter Estonias förlisning 13
Etik och etnicitet vid bevakningen av Göteborgsbranden 14
Medial sorgediriging 15
Etiska gränsdragningsproblem 16
Sammanfattning 17
TEORETISKA PERSPEKTIV 18
Diskurs och identitet 18
Representation och genus 19
Journalistikens popularisering och intimisering 21
Media events och medielogik 22
Tolkningspaket och typberättelser 24
Ritual och melodram 25
Myter i nyheter 26
Sammanfattning 27
METOD 29
Undersökningens uppläggning 29
Delstudie ett: Nyhetshändelsens karaktär 29
Delstudie två: Analys av artiklar om sorgeyttringar 30
Metodvalen 31
Semiotiska analysbegrepp 32
Narrativ analys 33
Diskursanalys 34
Material 35
Metodkritik 37
Sammanfattning 39
3

RESULTAT AV DELSTUDIE ETT 40
Sex undersökta faktorer 40
Offrets kön 40
Offrets ålder 40
Etnicitet 41
Dödsorsak 41
Huvudsaklig plats för sorgeyttring 42
Dag för publicering av artikel om sorgeyttringar 42
Sammanfattning 43
DELSTUDIE TVÅ: ANALYS AV ARTIKLAR OM SORGEYTTRINGAR 44
Iscensättning 44
Rubriker och bilder 45
Symboler och attribut 47
Narrativ 51
Roller och karaktärer 55
Prästen 56
Offret 57
Sörjande vanliga människor 60
Sorgeturister 64
Mediebästisar 65
Gråterskor 66
Sörjande kändisar 67
Mediets egen roll 71
Avvikande berättelser och offer 72
Etik i nyhetstexter om sorgeyttringar 79
Sammanfattning 81
SLUTSATS OCH DISKUSSION 84
Förslag till fortsatt forskning 88
REFERENSLISTA 89
BILAGA 1 – Dagstidningar i databaserna
BILAGA 2 – Undersökta artiklar
BILAGA 3 – Exempel på nyhetstexter om sorgeyttringar
4

INLEDNING
Under ett antal år har jag lagt märke till, och förbryllats av, en viss sorts artiklar/inslag som
ibland förekommer i samband med att press och etermedier rapporterar om händelser där
5
någon omkommer plötsligt och dramatiskt. Texterna publiceras tidigt i nyhetsrapporteringen
kring händelsen och de handlar om ”vanliga människors” sorgeyttringar över det som
inträffat. Texterna beskriver de sörjandes känslor och hur de agerar konkret för att ge utlopp
för dessa: De beger sig till olycksplatsen, alternativt samlas i en kyrka eller motsvarande, de
lägger ner blommor, tänder ljus och skriver hälsningar till de döda.
Hösten 2006 gjorde jag en pilotstudie av några sådana nyhetstexter om sorgeyttringar i
samband med plötsliga och oväntade dödsfall (Forsberg, 2006). I min magisteruppsats valde
jag sedan att fördjupa mig ytterligare i ämnet medierade sorgeyttringar. I mitt hittillsvarande
yrkesliv som tidningsreporter och lärare i journalistik har nyhetsjournalistiken oftast
diskuterats ur perspektivet att den handlar om information om och granskning av samhället
och samtiden. Texterna om vanliga människors sorgeyttringar väckte min nyfikenhet för att
de beskriver människors väldigt privata känslor på likartat sätt i text efter text. Kanske måste
de här texterna undersökas ur andra aspekter än de som betonar information och
samhällsnytta.
Den amerikanska journalistikforskaren Carolyn Kitch, som undersökt hur amerikanska
nyhetsmagasin bevakat kändisars död, menar att det sätt på vilket vanliga människor uttrycker
sin sorg när något förfärligt har hänt har blivit nyheter i sig och att vi numera förväntar oss att
sorg och sörjande gestaltas på ett visst sätt, när en katastrof eller ett extraordinärt dödsfall
inträffat (Kitch, 2000 s. 189).
Även etnologen Britta Lundgren, som undersökt sörjandes processer, menar att det medierade
kollektiva sörjandet i samband med större olyckor eller vid kända personers plötsliga dödsfall
har utkristalliserat rutiner som ges liv och mening genom de medier som varit med och skapat
rutinerna. Lundgren frågar sig om mediernas berättelser om sorg och förlust kan ”laddas ner”
till vars och ens egen personliga nivå och gestaltas som något eget och nära. Hon menar att
det finns alltför lite forskning kring effekterna av det medialt gestaltade sörjandet (Lundgren,
2006 s. 155 f).

Medieforskarna Karin Becker, Jan Ekecrantz och Tom Olsson konstaterar att
dagstidningen/journalistiken är en systematiserad samling texter som står i ett speciellt och
dynamiskt förhållande till det samhälle de presenterar eller representerar. Men vilken bild
presenteras och hur är bilden konstruerad? (Becker, Ekecrantz & Olsson, 2000 s. 26).
6
Enligt James W. Carey som var professor i internationell journalistik vid Columbia University
USA och inriktade sin forskning på bland annat sociologiska aspekter på
kommunikationsprocessen, har nyheter en rituell innebörd genom att medietexterna fungerar
som dramer som gestaltar vår värld och strukturerar vår verklighetsuppfattning (Carey, 1989 s
18 f). Kanske kan journalistiken om vanliga människors sorgeyttringar beskrivas ur ett rituellt
perspektiv, där texternas funktion är att inordna oss i en kulturell gemenskap?
Syfte och frågeställningar
Döden är något centralt i våra liv och något som vi alla har gemensamt. Ändå, eller kanske
just därför, talar vi inte självklart med andra och varandra om våra känslor och tankar kring
döden. Erbjuder nyhetsmedierna vägledning i hur vi ska bete oss när någon dör?
Syftet är att undersöka journalistik som handlar om vanliga, icke offentliga, människors
sorgeyttringar vid plötsliga, oväntade eller dramatiska dödsfall. Min huvudfråga är: Vilka
ritualer för sorg och sörjande lyfts fram i medierna och på vilket sätt sker det? Detta vill jag
försöka besvara genom följande frågeställningar:
Vad karaktäriserar de nyhetshändelser som leder till artiklar om sorgeyttringar?
Hur gestaltas sorgen?
- Vilka berättelsemönster finns i texterna?
- Hur gestaltas de omkomna?
- Hur gestaltas de sörjande?
Undersökningen hör hemma inom journalistikforskningen, med inriktning på populariserande
journalistiska berättelseformer. Av de fyra medieteoretiska fält som sammanfattas av
medieforskaren Denis McQuail kan undersökningen närmast positioneras som hemmahörande
i dels det mediekulturella perspektivet, dels det sociokulturella. Det mediekulturella

perspektivet uppmärksammar i huvudsak mediernas innehåll och form medan det
sociokulturella perspektivet bland annat intresserar sig för mediernas funktion i det sociala
livet. Undersökningen knyter också an till teorier om medierna som verktyg för att orientera
oss i och förstå världen samt hur medierna involveras i våra liv bland annat genom att
konstruera livsstilar och identiteter (McQuail, 2005 s 13 ff).
7

BAKGRUND
8
Kapitlet tar upp sociohistoriska och kulturella aspekter på sorg samt etnologiska resonemang
kring spontana monument över avlidna och monumentens funktion. Därefter tar jag upp
tidigare forskning kring medierad sorg. Slutligen redogör jag för vad journalistikens etiska
regelverk säger om bevakningen av dödsfall.
Sorgeyttringar i ett sociohistoriskt perspektiv
Den amerikanske litteraturvetaren Tom Lutz menar att döden må vara universell men
människors sätt att hantera den är det inte. I alla kulturer finns former för att uttrycka,
högtidlighålla och försöka bemästra döden, dess obeveklighet och dess personliga och sociala
följder. Dödens slutgiltighet har skapat riter och symboler som kan verka genomtänkta,
känslosamma, vackra, olämpliga, konstiga, otillräckliga eller moraliskt opassande. Allt finns i
betraktarens öga och är beroende av om sedvänjorna tillhör en främmande kultur eller vår
egen. Rapporter från historiens upptäcktsresande, kolonisatörer, missionärer och antropologer
har färgats, och ibland misstolkats, av att de västerländska betraktarna lade in sina egna
värderingar i beskrivningarna av främmande kulturers beteenden och ceremonier när det
gäller sorg (Lutz, 1999 s.195 f).
Professionella gråterskor
Lutz återger en skeptisk skildring från en fransk upptäcktsresande som på 1700-talet studerat
sorgeceremonier inom Wolof-stammen på afrikanska västkusten (nutidens Senegal): Inhyrda
kvinnor, som oftast inte kände den avlidne, gick främst i sorgeprocessionen och grät, skrek
och framförde klagovisor. När den döde begravts begav sig gråterskorna till den avlidnes hus
och fortsatte där med sin jämmer. Gråten och skriken avbröts bara när gråterskorna övergick
till att lovprisa den döde och hans änka. Sedan blev de bjudna in i hyddan och mottog såväl
brandy som beröm för sina rollprestationer (Lutz, 1999 s. 199).

Professionella gråterskor förekom i antikens Grekland, i romarrikets kultur och i rikena i
främre Asien samt senare också inom den islamska världen. Inom dessa kulturer förekom
9
även kritik mot gråterskeyrket; det ansågs präglat av hyckleri och vinningslystnad. Av och till
förbjöds seden med inhyrda gråterskor, bland annat av en patriark av Konstantinopel på 300-
talet. Lutz beskriver hur professionella gråterskor under medeltiden blev allt ovanligare i
Europa. Istället övertog kyrkan alltmer ansvaret för sorgeritualer och begravningsceremonier,
och präster och munkar tog också hand om de ekonomiska ersättningarna för sorgeinsatserna:
Ju generösare donation, ju pampigare begravning. Seder och ceremonier med professionella
sörjare och gråterskor finns också dokumenterade i rapporter från 1900-talets början. Dessa
redogörelser handlar om sorgeritualer i Fjärran Östern, bland annat Korea och även
Filippinerna (Lutz, 1999 s. 200f).
Elizabeth Tolbert, amerikansk musikforskare med inriktning på musikens kulturella,
etnologiska och psykologiska aspekter, har undersökt en nutida nordeuropeisk variant av
rituellt sörjande. I finska och sovjetiska Karelen finns seden att speciella gråterskor deltar vid
begravningar och vid även andra övergångsriter i livet, som dop och giftermål. Gråterskans
uppgift är att uttrycka församlingens kollektiva sorgeupplevelse och vara budbärare mellan de
levandes värld och dödsriket. Enligt Tolbert har den karelska sorgeritualen med gråterskor
sina rötter i shamanism och andedyrkan (Tolbert, 2001 s. 86).
Enligt Lutz fyller modellen med professionella gråterskor en viktig roll när det gäller
människors förmåga att anpassa sig till förlusten av en anhörig. Gråterskorna blir som en slags
medlare i en förhandling mellan den grymma döden och de drabbade anhöriga: Den avlidne
får inte vara död, utan måste kunna hållas kvar på något vis (Lutz, 1999 s. 200).
Lutz presenterar hur man i antropologiska kretsar resonerat kring kopplingen mellan
sorgesedvänjor och samhällssystem: ju mer kollektivt människor lever, ju mer gråts det vid
begravningar och det är också i kollektivt orienterade samhällen man hittar de professionella
gråterskorna vid begravningsceremonierna. De relativt sett behärskade begravningarna i
England, Skandinavien och USA skulle då kunna förklaras som ett resultat av en
individualistisk kultur där känslor är förbehållna privatlivet. Att vi inte skriker och jämrar oss
högljutt vid begravningar skulle vara ett tecken på hur lågt vi värderar kollektivet (Lutz, 1999
s. 220 f).

Spontana monument
Behovet av att offentliggöra privata känslor kan uttryckas genom föremål. Det visar
10
etnologen Billy Ehn som undersökt såväl officiella monument som inofficiella minnesmärken.
Han ger exempel på monument från 1800- och 1900-talen, statyer och minnesstenar över
officiella personer som avlidit. Men Ehn beskriver också hur privat sorg och saknad när det
gäller människor som omkommit genom olyckor och överfall offentliggörs med hjälp av olika
föremål. Vid många svenska olycksplatser byggs spontana minnesmärken som består av
blommor, brev, fotografier, gosedjur, klädesplagg etc. De småskaliga äreminnena har inte
samma uppgift som de officiella att idealisera individer bakom stora bedrifter. I stället är de
ofta ett uttryck för en önskan om att bevara minnen och visa kärlek. Föremålen blir en slags
löften om att minnas den döde, och precis som i alla eftermälen beskrivs den döde som en
ovanligt fin person. En olycksplats sakraliseras genom föremålen och de spontana
minnesmärkena blir en ”monumentalisering” som tjänstgör som medel för att uttrycka känslor
och för att omvandla något inre och privat till något som andra kan ta del av.
Monumentaliseringen har en dubbel uppgift: att frälsa både den som minns och den som blir
ihågkommen. Men Ehn konstaterar att alla vålds- och dödsplatser inte får samma
uppmärksamhet.
Inte buskaget där en kvinna våldtogs, sandlådan där pedofilen slog sig ned eller den offentliga
toaletten där en ung man tog en överdos. Några varaktiga minnesmärken (utom möjligen
resterna av polisens blåvita avspärrningsplast) över sådana händelser syns inte till, trots att de
också har förorsakat sorg och förtvivlan. Det finns även här, liksom i officiell kulturarvspolitik
och allt annat minnesarbete, en outtalad selektivitet i valet av vad som ska bevaras
(Ehn, 2007 s. 352).
Blommor, nallar, foton och papperslappar beskrivs också i den undersökning av sörjandets
processer som gjorts av etnologen Britta Lundgren. Hon har intervjuat kvinnor som mist
anhöriga under plötsliga och dramatiska omständigheter och menar att ritualer kring föremål
och platser är ett sätt att skapa länkar till den döde (Lundgren, 2006 s. 149).

11
Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar
I sin doktorsavhandling om mediebevakningen av brottslighet konstaterar
journalistikforskaren Esther Pollack att offren för brott och olyckor fått en alltmer
framträdande roll i medierna. Tendensen är att offrens historia och perspektiv blir viktigare än
gärningsmännens och att offrets krets, i mediebevakningen, utökas till att omfatta den dödes
familj och kamrater och ibland en hel ortsbefolkning (Pollack, 2001 s.61).
Den brittiska journalistikforskaren Claire Wardle har undersökt bildpubliceringen i
dagstidningar vid tolv olika fall av spektakulära mord och/eller sexuella övergrepp på barn
som inträffade i USA och Storbritannien under en period av 70 år. Hon har studerat fall av
mord eller övergrepp på barn under 1930-talet, 1960-talet och 1990-talet, totalt över 900
nyhetsbilder. Hon fann att publiceringen under de två första studerade decennierna fokuserade
gärningsmännen samt vikten av att samhället ställer dem inför rätta. Under 1990-talet ökade
bildanvändningen och fokus i publiceringen riktades mot offren och deras familjer. I detta
material finns ett stort antal publiceringar av privata bilder på barnen samt på deras familjer.
Analysen visar också att publiceringen under det senast undersökta decenniet är mer inriktad
på känslor, både personlig sorg över barnen, men också en kollektiv sorg som även inkluderar
vrede mot förövarna och ilska gentemot myndigheterna (Wardle, 2007 s. 263).
Wardle beskriver hur nyhetsbevakningen kring sorgereaktioner på 1990-talet har förskjutits
från de tidigare decenniernas mer ”lokala” bevakning till att beskriva stora publika
sorgedemonstrationer, blomsterberg, handskrivna lappar, tända ljus och nallebjörnar. Samt en
tillresande allmänhet som deltar vid begravningarna, en slags ”sorgeturism”. Enligt Wardle
verkar rapporteringen följa en mall för hur en tragisk händelse ska konstrueras och den
diskurs som råder är att alla sörjer tillsammans och blir integrerade i en nationell konsensus
och enighet (Wardle, 2007 s. 277).
Mediesagan om Dianas död
I en studie av nyhetsbevakningen i samband med den brittiska prinsessan Dianas död år 1997
presenterar journalistikforskarna Marina Ghersetti och Håkan Hvitfelt exempel på hur
svenska medier bevakade sorg och sörjande. Artiklarna handlade inte enbart om sorg i

12
Storbritannien, utan återgav också svenskars känslor. I den enorma bevakningen finns artiklar
som handlar om sorg och sorgeyttringar: Texterna beskriver blomsterhav, ljus och
handskrivna lappar till den döda där det vanligaste budskapet är ”Vi älskar dig”. De flesta
kommentarerna i texterna görs av vanliga människor och de pratar om att det känns overkligt
att prinsessan är död och att Diana trots att hon var en fantastisk och underbar person ändå var
”som en av oss”. Även kändisar intervjuas och en del återgivna citat beskriver närmast
helgonlika egenskaper: ”Diana var den vackraste symbolen för mänsklighet och kärlek i hela
världen” (Ghersetti & Hvitfelt, 2000 s. 96).
Ghersetti och Hvitfelt konstaterar att de största svenska medierna presenterade en näst intill
stiliserad bild av skeendet från olyckan fram till begravningen. Prinsessan, hennes död och
hennes begravning blev en mediekonstruktion, en mediesaga med starka stereotypa inslag och
med en klassisk konflikt inbyggd mellan den helgonförklarade Diana och den som ondsint
utmålade engelska drottningen (Ghersetti & Hvitfelt, 2000 s. 156).
Medierad sorg över Olof Palme och Anna Lindh
En jämförelse över tid av hur allmänhetens sorg konstrueras i nyhetsartiklar har gjorts av
Mervi Pantti, kommunikationsforskare i Amsterdam. Hon har undersökt hur finsk press
bevakade mordet på Olof Palme 1986 respektive mordet på Anna Lindh 2003. Pantti fann
likheter mellan de båda fallen när det gäller hur man allmänt beskrev chocken och sorgen. De
mördade politikerna beskrivs båda två som dels unika personer som åstadkommit fantastiska
saker, dels beskrivs de som vanliga, ”som en av oss”. Pantti fann emellertid vissa skillnader
när det gäller formerna för berättande. I rapporteringen om mordet på Olof Palme beskrivs
vanliga människors känslor alltid indirekt, i reportertext. De citeras inte. I samband med
mordet på Anna Lindh rapporterar medierna inte bara om den sörjande allmänheten som en
massa, utan medborgarna berättar i direkt anföring om sina känslor. Denna individualisering
återfinns också i bildmaterialet (Pantti, 2005 s. 368).
Ett likartat resultat redovisas i en C-uppsats om svenska Aftonbladets rapportering efter
Palmemordet respektive mordet på Anna Lindh: Texterna är mer refererande 1986, och mer
dramatiserade 2003. I detta material redovisas också artiklar om sorgeyttringar, där vanliga
människor får uttala sig om sina känslor både vid Palmemordet och vid mordet på Anna

Lindh. I dessa uttalanden upphöjs de döda. Olof Palme beskrivs som fredsduva och en av
13
världens mest respekterade ledare. Anna Lindh beskrivs som kvinnlig förebild: rågblond och
lysande i en värld av herrar i kostym. Samtidigt görs hon vanlig: Hon förlorade inte
markperspektivet trots att hon hade så nära till kristallkronorna och många kvällar skyndade
hon från departementet till hemmet i Nyköping för att läsa sagor för sina barn (Nilsson &
Nilsson 2007, s 58).
Pantti har använt ett genusperspektiv i sin studie och jämfört hur mäns respektive kvinnors
sorg konstrueras av den finska pressen i samband med bevakningen av morden på Olof Palme
respektive Anna Lindh. I undersökningen redovisas skillnader mellan hur mäns respektive
kvinnors sorg gestaltas i artiklarna om Olof Palmes respektive Anna Lindhs död. År 1986 är
Ingvar Carlsson sammanbiten och yttrar att mordet på Olof Palme är ”förfärligt”, medan
Palmes kvinnliga privatsekreterare anländer till Rosenbad med svullna ögon och kämpar för
att hålla tillbaka tårarna. Hon misslyckas och brister i gråt när hon är på väg mot hissen. År
2003 klarar männen att hålla tillbaka sina tårar medan s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul
börjar storgråta när hon erinrar sig hur Anna Lindh oroade sig för att inte orka med sin stora
arbetsbörda efter att hon fött sitt första barn. Motsvarande könsskillnader förekommer även
när de finska tidningarna skriver om allmänhetens sorg över mordet på Anna Lindh. I en
artikel beskrivs hur många gråter framför varuhuset NK i Stockholm. En manlig pensionär
torkar sig förstulet i ögonvrån medan en mamma som passerar på väg hem från jobbet låter
sina tårar flöda fritt ner i havet av rosor utanför varuhuset (Pantti, 2005 s. 373).
Nyhetsbilder om sorgeyttringar efter Estonias förlisning
En annan aspekt av gestaltningen av sorg i nyhetsmedierna har undersökts av konst- och
medieforskaren Gert Z Nordström som har analyserat nyhetsbilder som publicerades i sex
stora svenska dagstidningar i samband med passagerarfärjan Estonias förlisning i september
1994. Han tematiserar det publicerade materialet utifrån framställningsformen. Nordström
beskriver i sin analys fyra olika typer av iscensättningar av journalistiskt material: Dramatisk,
lyrisk, episk samt didaktisk. Han redovisar ett antal artiklar som handlar om sorgeyttringar,
och som kännetecknas av den lyriska framställningsformen. Denna iscensättning är
stämningsskapande och känsloladdad. Den fångar nuet och stannar tiden. Den lyriska
iscensättningen används när medierna berättar om olika efterspel till Estoniakatastrofen, som

egravningsceremonier, minnesstunder och ärebetygelser. Nordström presenterar exempel
14
från den nationella sorgedag som hölls den 2 oktober 1994. Här återfinns bilder från kyrkor
och ljusceremonier. En sammanbiten kung Carl Gustav och en drottning Silvia som gråter.
Expressen visar upp ett stort montage över ett uppslag: En havsyta med en inklippt färja och
helikopter borta vid horisonten. Bildtexten som är stort uppslagen och infälld i bilden består
av ett utdrag ur ärkebiskopens bön till minne av de omkomna (Nordström,1996 s. 29ff).
Gert Z Nordström finner också lyriska iscensättningar i den svenska kvällspressens bevakning
av attacken mot World Trade Center i New York, den 11 september 2001. Sådana
nyhetsartiklar börjar publiceras dagen efter attacken, den 12 september. De beskriver
sorgeyttringar, känslor och stämningar. Expressen publicerar under rubriken ”Trösten söks i
kyrkorna” en stämningsmättad bild från Storkyrkan i Stockholm. Prästen står med nedböjt
huvud och sänkta ögonlock och tänder ljus för de drabbade. Hon säger: ”I kyrkan får även det
ofattbara bli verkligt. Det viktiga är att vi släpper fram alla känslor kring det som hänt”
(Nordström, 2002 s.22).
Etik och etnicitet vid bevakningen av Göteborgsbranden
Medieforskarna Larsåke Larsson och Stig Arne Norhrstedt har undersökt kommunikationsoch
informationsproblem i samband med den stora diskotekbranden i Göteborg år 1998 där 63
ungdomar omkom och 213 skadades. Studien är inte i första hand inriktad på publicerat
material, utan är en intervjubaserad undersökning som fokuserar myndigheternas
krishantering, journalisters erfarenheter samt hur ungdomar i de drabbades närhet upplevde
informationen kring branden. Uppfattningarna om mediebevakningen var övervägande
positiva bland de intervjuade. Framför allt rapporteringen kring sorgen betraktades som
positiv och gemensamhetsskapande. I studiens redovisas också att journalister upplevde etiska
dilemman under arbetet. Detta både på grund av det dramatiska och kaosartade förloppet, men
också på grund av att man intervjuade och skrev om personer som var dels unga, dels ovana
intervjuobjekt och dessutom i chocktillstånd. Ytterligare en dimension som präglade hur
journalister bevakade händelsen var det faktum att majoriteten av de drabbade ungdomarna
hade utländsk bakgrund. I studien beskrivs hur journalister i efterhand upplevde det som
problematiskt att en muslimsk sorgehögtid för nio omkomna pojkar fick väldigt stor
uppmärksamhet i medierna. Den sorgehögtiden fick därmed representera begravningar också

för andra etniska grupperingar vilket medförde att brandoffren kategoriserades som
”invandrarungdom” i största allmänhet (Larsson & Nohrstedt, 2000 s.235).
Medial sorgedirigering
15
De brittiska sociologerna Tony Walter, Jane Littlewood och Michael Pickering redogör för en
rad andra forskares resultat avseende sociala och medierelaterade aspekter på människors
förhållningssätt till döden. Utifrån detta diskuterar Walter et al. den roll medierna kan spela
som övervakare och föranstaltare av såväl kollektiv som individuell sorg, och konstaterar att
det är en liten del av alla dödsfall som blir föremål för ”medial sorgedirigering”. De
medierade dödsfallen kan delas upp i två kategorier. Offentliga personers död som blir
mediemässig därför att den som lever offentligt också dör offentligt. Den andra gruppen
utgörs av privatpersoner som dör ”offentligt”, till exempel genom en svår olycka eller genom
ett brott. Deras död blir uppseendeväckande, och därmed mediemässig, därför att den ofta
innefattar ett dramatiskt och ibland också våldsamt skeende (Walter, Littlewood & Pickering,
2000 s. 17).
Mediernas berättelser fokuserar känslor som övervakas, rapporteras och, som Walter et al.
formulerar det, orkestreras. De menar att texterna har en diskurs av att sorg är universellt och
naturligt. Medieberättelserna blir emotionella manuskript om ”den rätta sorgen”, om
kroppsliga beteenden, om vikten av att gråta. En tänkbar förklaring till att de emotionella
manuskripten blir så påtagliga i medieberättelserna kan, enligt Walter et al., vara att medierna
förmedlar en kulturellt accepterad norm för riktig sorg. Denna norm säger att man ska känna
djupt vid en förlust. Man ska kunna visa känslor, men inte bli alltför utagerande med
olämpligt mycket skrik och gråt vid fel tidpunkt. Walter et al. menar att medieberättelserna
kan bidra till identifikation och igenkännande av sorg och död. (Walter, Littlewood &
Pickering, 2000 s. 22ff).

Etiska gränsdragningsproblem
Mot bakgrunden att jag dels undersöker svenska nyhetsartiklar, dels att tidigare forskning
visar att bevakningen av sorgeyttringar kan leda till etiska dilemman är det motiverat att
klargöra hur journalistiken själv förhåller sig till etiska överväganden i samband med
publicering av nyheter som rör olyckor och brott. Enligt Esther Pollack utmanar
16
kriminaljournalistiken den journalistiska professionen genom att den ställer de etiska frågorna
på sin spets (Pollack, 2001, s. 10).
Medieforskarna Stig Hadenius och Lennart Weibull menar att i praktisk journalistik ställs det
grundläggande sanningskravet ofta mot det krav som gäller hänsyn till person. Vanligen
handlar det om var gränslinjen ska dras mellan det som är offentligt och det som är privat.
Gränsdragningsproblem uppstår inom journalistiken när det gäller offentliga personers privata
sfär och privatpersoner på offentlig plats. Denna problematik inom svensk journalistik
uppmärksammas i de pressetiska reglerna som handlar om journalistisk etik. (Hadenius &
Weibull, 2003 s. 386 f).
Enligt Spelregler för press, radio och TV (2007) ska den personliga integriteten respekteras.
Journalister ska noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd och avstå om inte
ett uppenbart allmänintresse kräver en offentlig belysning. Enligt publicitetsreglerna ska stor
försiktighet iakttas vid publicering av självmord och självmordsförsök, särskilt av hänsyn till
anhöriga och till privatlivets helgd. Offer för brott och olyckor ska visas största möjliga
hänsyn och publicering av namn och bild ska prövas noga med hänsyn tagen till offren och
deras anhöriga. Berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska
tillhörighet, religiösa åskådning eller sexuella läggning ska inte framhållas om det saknar
betydelse i sammanhanget och är missaktande. I de yrkesregler som ger anvisningar för
journalisters anskaffning av material nämns att journalister ska visa särskild hänsyn mot
ovana intervjuobjekt och visa hänsyn vid fotografering och bildanskaffning i synnerhet i
samband med olyckor och brott

Sammanfattning
Socialantropologisk forskning kring sorg och sorgeyttringar visar bland annat att
17
professionella gråterskor fyller en viktig funktion för människors förmåga att anpassa sig till
förlusten av en anhörig, genom att de uttrycker känslor offentligt och gör sorgeyttringarna
kollektiva. Behovet att offentliggöra privata känslor kan också uttryckas genom att spontana
minnesmärken placeras ut vid de platser där människor dött. Ritualer kring föremål blir ett
sätt att skapa länkar till den döde.
Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar visar att offren, deras familjer och vänner
samt även befolkningen på hemorten får en alltmer framträdande roll när det gäller
brottsjournalistik, och i nyhetsbevakningen av sorgeyttringar tenderar dessa att göras alltmer
omfattande och publika. Forskning om nyhetsbevakning av sorgeyttringar i samband med
prinsessan Dianas död samt morden på Olof Palme respektive Anna Lind, visar att ”vanliga
människor” träder fram i texterna och uttalar sig om de omkomnas goda egenskaper. En
intervjubaserad studie om hur allmänhet och journalister upplevde mediebevakningen av
Göteborgsbranden fann att rapporteringen om sorgen upplevdes skapa gemensamhet men att
också journalister upplevde etiska dilemman i sitt arbete genom att många av de berörda var
unga och hade utländsk bakgrund.
Vissa dödsfall blir offentliga. Det gäller dels offentliga personers död, men också
privatpersoner som dör på ”ett offentligt sätt”, det vill säga dramatiskt eller våldsamt. Detta
gör även den privata döden mediemässig och medierna orkestrerar hur sorgeyttringarna kan
ske och skapar identifikation och igenkännande.
Vägledning och rekommendationer för hur svensk journalistik kan hantera problem med att
dra gränslinjen mellan offentligt och privat finns i det etiska regelverket Spelregler för Press,
radio och TV som anger som norm att den personliga integriteten ska respekteras och att offer
och deras anhöriga ska visas största möjliga hänsyn.

TEORETISKA PERSPEKTIV
Min studie utgår från ett diskursanalytiskt perspektiv på hur journalistiken kan konstruera
18
såväl mediernas innehåll som den tänkta publiken genom det sätt på vilket nyheter presenteras
och representeras. Också forskning kring den senmoderna nyhetsjournalistikens
popularisering och intimisering är relevant för min undersökning, samt hur nyhetsberättandet
arbetar med fasta tolkningsramar och tolkningspaket som ibland kan beskrivas som
typberättelser. Ytterligare en utgångspunkt är att nyheter kan ses ur ett rituellt perspektiv, som
bärare av gemensamma föreställningar, genom att appellera till känslor och
moraluppfattningar i bland annat melodramens form eller baserat på myter.
Diskurs och identitet
Eftersom nyhetstexter, deras berättelser och tolkningar av verkligheten, delas av många
människor och utgör en del vår sociala gemenskap är diskursbegreppet relevant för min
undersökning om medierade sorgeyttringar. Kommunikationsforskarna Marianne Winther
Jörgensson och Louise Phillips förklarar att diskursanalys kan ses som ett samlingsbegrepp
för ett helt fält med teorier och metoder för forskning i kommunikation, kultur och samhälle
där ett exempel på tillämning är hur bestämda fenomen och världsbilder konstrueras i
medierna. (Winther Jörgensen & Phillips, 2000 s. 7 f)
För Norman Fairclough, som är lingvist och välkänd diskursanalytiker, är diskurs dels en
social praktik, dels ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt
perspektiv. Diskurser bidrar till att konstruera sociala identiteter, sociala relationer samt
kunskaps- och betydelsesystem (Fairclough, 1995 ; Bergström & Boréus, 2005; Winther
Jörgensen & Phillips, 2000).
Enligt Fairclough måste mediediskurser ses som komplexa och ofta motsägelsefulla. Inte bara
medieinnehållet, som nyheter, konstrueras. Även läsare, lyssnare och tittare konstrueras som
mediekonsumenter, till exempel som passiva åskådare av händelser eller som aktiva
medborgare.

19
Media texts do indeed function ideologically in social control and social reproduction; but they
also operate as cultural commodities in a competitive market […], are part of the business of
entertaining people, are designed to keep people politically and socially informed, are cultural
artefacts in their own right, informed by particular aesthetics, and they are at the same time
caught up in – reflecting and contributing to – shifting cultural values and identities
(Fairclough, 1995, s.47).
Medieforskarna Martin Eide och Graham Knight tar upp ett specialfall av hur läsaren kan
konstrueras när de diskuterar hur nyhetsjournalistiken förser publiken med information och
goda råd om hur den ska hantera vardagsproblemen. Denna ”servicejournalistik” riktar i
huvudsak in sig på problem som har att göra med antingen missnöje/klagomål eller risker.
Servicejournalistiken vänder sig till en social varelse som är en hybrid: delvis medborgare,
delvis konsument och delvis klient. Problem individualiseras på samma gång som de delas av
kollektivet. Detta medger att både individuella och kollektiva identiteter kan samexistera på
ett flytande och ambivalent sätt (Eide & Knight, 1999 s. 525).
Representation och genus
Inom medieforskningen har begreppet representation dubbla betydelser. Representera kan för
det första innebära att någon/något är en representant för exempelvis en grupp, ett land, en
uppfattning. Man representerar då något genom att symbolisera det, göra sig till talesman för
det. Den andra innebörden av representation handlar om hur något framställs, beskrivs eller
gestaltas. Representationer är då framställningar av fiktiva eller verkliga element som står för
något annat än sig själva, vilket blir relevant för min undersökning av hur nyhetsjournalistiken
berättar om vanliga människors sorgeyttringar i samband med plötsliga och oväntade dödsfall.
Medieforskaren Jostein Gripsrud (2004) samt sociologen och kulturteoretikern Stuart Hall
(2003) beskriver representation som en konstruktion av det som framställs. Representationer
framställer alltid något/någon på ett visst sätt och diskurser kan ses som ett system för
representationer där verkligheten framställs ut ett visst perspektiv (Hall, 2003)
Det konstruktivistiska perspektivet på representation innebär att vi skapar mening, kunskap
och självbilder i interaktion med omgivningen och med hjälp av språk och kodsystem.
Medierna presenterar material som vi ser oss själva igenom och blir skapare av föreställda
gemenskaper, exempelvis vad det är att vara svensk, att vara pojke eller att vara flicka.

20
Genom medierna kan vi lära oss vilka vi är, vilka vi vill bli och vad som förväntas av oss. Vi
lär oss också vilka vi inte vill vara, vad som inte är lämpligt eller tillåtet för oss. Medierna har
därmed stor betydelse för den sammansatta självuppfattning som kallas identitet (Gripsrud
2004; Hall 2003).
I min undersökning om medierade sorgeyttringar blir det också relevant att undersöka om
journalistiken använder sig av en förenklade framställningar i nyhetsberättelserna. Att tilldela
enskilda eller grupper en speciell roll i en återkommande berättelse är kännetecknande för
stereotypisering. En stereotypiserad framställning reducerar en grupp människor till några få
enkla grundläggande karaktärsdrag. Stereotypisering blir därmed en del av upprätthållandet av
den sociala ordningen, upprätthållandet av gränsen mellan det normala och icke-normala
(Hall, 2003 s. 257ff).
Medieforskaren Liesbet van Zoonen (1994), som är en av dem som lyft fram det feministiska
perspektivet i medieforskningen, menar att diskurser är ett slags maktfält. Detta eftersom både
den diskursskapande processen - symbolisk interaktion - och diskursens produkt -
uppsättningen av betydelser och narrativ - begränsar tolkningsmöjligheterna och framhäver
vissa betydelser framför andra. Diskursens makt ligger inte bara i dess förmåga att definiera
vad som är ett samhällsproblem kontra vad som är ett individuellt problem utan också i dess
beskrivningar av en fråga/ett problem: Vilken legitimitet frågan tillskrivs, huruvida de
inblandade aktörerna står för norm eller avvikelse, lämpligheten i vissa beteenden. Det vi
kallar samhället, eller vilken form av kollektiv som helst, kräver diskurser som kartlägger,
beskriver och betonar processer och händelser. Per definition blir det då så att vissa åsikter
och aspekter inkluderas medan andra exkluderas. När det gäller mediernas gestaltning av
genus ligger problemet, enligt van Zoonen, huvudsakligen i att medierna förvränger
innebörden av genus genom att förutsätta att genus är en stabil och enkelt identifierad skillnad
mellan män och kvinnor.
Such a conceptualization of gender is utterly problematic for it denies the dynamic
nature of gender, its historical and cultural specificity and its contradictory meaning
(van Zoonen, 1994 s. 31).
Enligt etnologen Britta Lundgren har forskning ur genusperspektiv kring sorg och sörjande ett
basmaterial som utgår från kvinnors erfarenhet och inte från mäns, vilket skiljer denna

forskning från de flesta andra former av könsskillnadsforskning. Lundgren menar att
problematiken kring död och sorg är präglad av kulturella förväntningar på kvinnors
21
respektive mäns beteendemönster och emotionalitet. Ansvaret för att uttrycka känslor, vårda
minnen och sköta gravar har, enligt Lundgren, i större utsträckning lagts på kvinnorna än på
männen. Därmed är sorgen i viss mån genusmärkt som kvinnlig (Lundgren, 2006 s.28 f).
Medieforskaren Gunilla Jarlbro konstaterar att kvinnor är underrepresenterade i medierna;
män får större utrymme än kvinnor i medierna. När medierna väl rapporterar om kvinnor så
representeras de, framställs de, ofta på ett stereotypt sätt (Jarlbro, 2006 s. 45).
Journalistikens popularisering och intimisering
Medieforskarna Colin Sparks (1992), John Fiske (2006) samt Monica Djerf-Pierre & Lennart
Weibull (2001) resonerar kring hur den moderna nyhetsjournalistiken blir allt mer
populariserande och luckrar upp gränserna mellan den offentliga och privata sfären genom att
intimisera nyhetsberättandet. En sida av detta är att skriva mer privat om offentliga personer,
en annan är att göra den vanliga människans upplevelser till nyheter. Att personifiera
nyheterna kan göra abstrakta strukturer begripliga; helheten synliggörs genom det individuella
fallet och ger möjlighet till identifikation. Vanliga människors berättelser och erfarenheter blir
då något betydelsefullt (Djerf-Pierre & Weibull, 2001 s.354).
En uppluckring av gränser finns också mellan olika typer av nyhetsmedier.
Sparks resonerar kring skillnader i nyhetsjournalistiken mellan det han kallar kvalitetspress
respektive populärpress och ser tendenser till att de populariserande inslagen får alltmer insteg
i kvalitetspress. Men det finns en skillnad när Sparks jämför engelska tidningar: Det
personliga anslaget i kvalitetspress presenteras som en del av en helhet, ett principiellt
exempel, medan det personliga i populärpressen inte bara är det mest betonade anslaget utan
också erbjuds som tolkningsram: Det som sker har personliga orsaker och personliga
efterverkningar (Sparks, 1992 s. 40).
Eftersom min undersökning av svenska nyhetsartiklar om sorgeyttringar omfattar både
morgon- och kvällstidningar är det motiverat att hänvisa till Gripsrud som betonar att den
populariserande pressens karaktär kan variera betydligt från land till land. Han menar att

svensk och även norsk populariserande press avviker från det anglosaxiska mönstret där
skillnaden mellan journalistiken i populärpresstidningar och kvalitetstidningar är större. I
Danmark finns renodlat intellektuella dagliga nyhetstidningar men också kvällstidningar
enligt anglosaxisk modell. Kvällspressen i Sverige och Norge har, enligt Gripsrud,
22
schizofrena drag på så sätt att den ägnar sig åt både kvalitetsjournalistik och populariserande
journalistik i samma tidning. Gripsrud förklarar denna skandinaviska avvikelse med att
Sverige och Norge är relativt små länder befolkningsmässigt, varför tidningarna måste vända
sig till många sociokulturella kategorier. Att utbildningsnivån hos befolkningen i Sverige och
Norge är jämförelsevis hög kan också vara en faktor som påverkar, liksom att länderna har ett
relativt sett omfattande pressetisk regelverk (Gripsrud 1992, s. 84f).
Medieforskaren Peter Dahlgren framhåller att det inte är fråga om några vattentäta skott
mellan varken populärkultur och journalistik eller populariserande journalistik och
kvalitetsjournalistik. Val av ämne och källor må variera, liksom graden av underhållande
inslag. Men gemensamt för båda slagen av journalistik är berättandet och enligt Dahlgren har
berättandet i botten ett begränsat antal basala mönster. På så vis är nyheterna berättelser som
vi delvis känner igen och som skapar mening och leder till kulturell integration. Samhällelig
gemenskap byggs delvis av att de människor som ingår i en kultur delar samma berättelser
och har gemensamma tolkningsramar (Dahlgren 1992 s. 14 f).
Media events och medielogik
Eftersom jag undersöker om och i så fall hur mediernas bevakning av sorgeyttringar skulle
kunna bygga upp ritualer och vägleda en tänkt läsekrets i att hantera sorg och sorgyttringar
har jag redovisat tidigare forskning kring media events som också innefattar sorgeyttringar.
Begreppet media events lanserades i slutet av 1980-talet av medieforskarna Daniel Dayan och
Elihu Katz. Media events uppstår när något extraordinärt inträffat som gör att
nyhetsbevakningens rutiner bryts. I TV-mediet innebär media events att programtablåer
ändras och bevakningen av händelsen intensifieras. Media events ger medierna utrymme för
att positionera sig själva som bevarare av sociala värden och kulturella identiteter (Dayan &
Katz, 1992).

23
Enligt Fiske innebär fenomenet media event att vi i ett postmodernt samhälle inte längre kan
förutsätta att det finns en klar distinktion när det gäller vad som är en verklig händelse och
mediernas representation av en händelse.
Consequently, we can no longer work with the idea that the ”real” is more important or even
“true” than the representation. A media event, then, is not a mere representation of what
happened, but has its own reality, which gathers up into itself the reality of the event that may or
may not have preceded it (Fiske 1996, s 2).
Flera medieforskare som studerat mediebevakningen av extraordinära tragiska händelser
konstaterar att mediernas gestaltning är märkligt likartad. Både när det gäller hur olika medier
berättar om en och samma händelse och hur olika händelser gestaltas av medierna. Genom det
sätt på vilket medierna representerar en händelse skapas tillfälligt en gemensam känsla av
konsensus och enighet i ett för övrigt fragmentariserat samhälle (Kitch, 2000; Pantti, 2005;
Pantti & Wieten, 2005).
McQuail konstaterar att uppkomsten av ett media event kan kopplas till medielogiken och
dess standardiserade berättartekniker som exempelvis tillspetsning, polarisering,
personifiering och dramatisering. (McQuail, 2005 s. 331). I medielogiken blir budskapet
underordnat presentationsformen eftersom det gäller att fånga publikens uppmärksamhet, att
väcka känslor och att vidmakthålla intresset (Mc Quail, 2005, s. 72). Begreppet medielogik
lanserades i slutet av 1970-talet, av medieforskarna David Altheide och Robert Snow, och har
därefter vidareutvecklats av en rad medieforskare. En av dessa är Martin Eide, som menar att
det är viktigt att inte underskatta journalistikens makt, och maktutövning. Journalistikens
professionella ideologi, journalismen, placerar journalisterna som oberoende förmedlare och
uttolkare i tomrummet mellan makthavare och medborgare. Journalistiklogiken förnekar
journalistikens och journalisternas egen makt och omhuldar en oberoendekult, där journalisten
blir en neutral förmedlare. Eide menar att snart sagt varje aktör i samhället är medietränad och
väldigt medveten om de medielogiska förutsättningarna och hur man anpassar sina budskap
och handlingar till journalistiken för att kunna ta plats i det offentliga samtalet. På sätt och vis,
menar Eide, är varje samhällelig institution idag en medieinstitution och journalisterna blir
nyckelpersoner i den moderna offentliga sfären (Eide, 2007 s. 22ff). Eides forskning i detta
avseende berör i första hand relationer mellan journalistiken och den politiska och offentliga
maktutövningen, men har relevans för min undersökning om det är så att även ”vanliga

24
människor”, genom att ta del av mediernas utbud, blir tränade i hur man bör uttrycka sig och
bete sig för att uppfattas som mediemässigt intressant.
Eide kopplar journalisters makt till journalistikens dramaturgi. Han menar att det centrala inte
är nyheten eller händelsen i sig, utan själva presentationen, alltså hur berättelsen och dess
aktörer konstrueras. Eftersom samhällelig makt är så beroende av medielogiken och
mediernas dramaturgi är det helt avgörande att förstå och granska de dramaturgiska arbetssätt
som utövas av journalister, hur frågor och händelser gestaltas för publiken, hur berättelsen och
dess aktörer ordnas och, som Eide uttrycker det, regisseras (Eide, 2007 s. 26).
Tolkningspaket och typberättelser
För att förstå den process som skapar en nyhet måste man, enligt medieforskaren Gaye
Tuchman, lägga ett konstruktivistiskt perspektiv på nyheter: Det finns bestämda ramverk för
berättandet inbyggt i mediediskursen. Mediediskursen kan förstås som ett antal olika
tolkningspaket med vars hjälp journalistiken kan strukturera och förklara händelser. Nya
nyhetshändelser kan anpassas till ett redan färdigt tolkningspaket, ett ramverk för en viss
berättelse (Tuchman 1991 s. 89).
Enligt journalistikforskaren Ylva Brune kan nyhetsjournalistikens tolkningspaket ibland
beskrivas som typberättelser. Nyhetsberättandet organiseras enligt en bestämd narrativ
ordning och rolluppsättning (Brune, 2004 s. 47).
Att anpassa nyheter till ramverk och skriva in händelser i ett tolkningspaket behöver inte vara
något som journalister gör medvetet eller avsiktligt. Enligt Tuchman kan nyhetsmedierna
omedvetet anpassa berättandet genom att man lägger in det man tror att läsaren föredrar. Och
journalister behöver heller inte passivt acceptera ramverket för hur berättelsen ska gestaltas.
De deltar i en aktiv process där de både producerar och själva konsumerar de symboler,
berättelser, ritualer och uppfattningar som människor kan använda sig av på olika sätt för att
förstå en viss händelse.
By (re)producing symbols familiar to their audience, reporters and editors proclaim the
‘preferred reading’ of a text. Members of the audience for news may reject that preferred

Ritual och melodram
25
reading. It may not resonate with the conditions of their own lives, including personal concerns
set by the structural conditions influencing their mundane affairs. Nonetheless, even the
rejection of a preferred reading is a response to the frame promulgated by the media,
(Tuchman, 1991 s.90).
Att uppfatta nyheter som ritual innebär, enligt James W. Carey, att se dem som drama där vi
som läsare involveras i intrigen genom att det som gestaltas är vår värld, våra gemensamma
föreställningar och värderingar. De frågor till nyhetstexten som uppstår i ett rituellt perspektiv
handlar inte om informationsvärdet utan mer om vilket slag av drama vi inordnas i, hur
rollprestationer och intrig strukturerar den tid vi lever i och vår bild av världen.
Nyhetsberättandet ses som en moralbärande verksamhet som drar upp gränsen mellan
förbjudet och tillåtet och även erbjuder redskap för att bearbeta våra erfarenheter. Careys
rituella perspektiv på kommunikation, inklusive nyhetsjournalistik som kommunikation,
kopplar han till ord som dela, deltagande, association, gemenskap samt att ha gemensamma
uppfattningar.
A ritual view of communication is directed not toward the extension of messages in space but
toward the maintenance of society in time; not on the act of imparting information but the
representation of shared beliefs. In the archetypal case of communication under a transmission
view is the extension of messages across geography for the purpose of control, the archetypal
case under a ritual view is the sacred ceremony that draws persons together in fellowship and
commonality. (Carey 1989, s. 18f ).
Gripsrud har undersökt melodramen, den genre i journalistiken som kanske allra tydligast går
att analysera ur ett rituellt perspektiv. Melodramen är, enligt Gripsrud, ett sätt att förstå
världen och tillvaron, och melodramens budskap är att det under tillvarons yta finns en värld
av starka moraliska krafter och lagbundenheter som vi måste lära oss att förhålla oss till.
Melodramen handlar om starka känslor och den appellerar till publikens känslomässiga
engagemang. Gripsrud beskriver hur även journalistik ibland använder sig av melodramens
berättelseformer. Journalister ger verklighetsstoffet form genom förenklade
konfliktkonstruktioner och emotionella apeller. Detta blir särskilt tydligt i den populariserande
journalistiken och bildanvändningen. Exempel på det senare är intensiva närbilder, enkla

symboler och liknande. Enligt Gripsrud är journalistiken mycket upptagen av att ge en
konkret framställning av det som egentligen är abstrakta samhällsförhållanden och sociala
krafter, och då blir det oftast enklast att personifiera dem, knyta dem till enskilda personers
handlingar och framtoning. Därmed blir det också möjligt att bedöma dessa personer
moraliskt: De kan delas in i onda och goda (Gripsrud 2004, s.183f).
Gripsrud nämner några karaktärer som används för att representera ont och gott: Den onde
fadern, den goda modern, den oskyldiga dottern. De evigt intressanta moraliska
frågeställningarna kring liv, död, sex, sorg och glädje lyfts ständigt på nytt fram av
26
populärpressen som det som livet och världen (och nyheterna) handlar om. Och sex och död
är de två aspekter av livet som skapar de intensivaste känslorna och därför hamnar de mest i
fokus (Gripsrud, 1992 s 87f).
Myter i nyheter
Gripsruds resonemang kring melodramen och de eviga moraliska frågorna kan kopplas till
Jack Lules journalistikforskning. Lule ser myter – och nyheter – som de stora och eviga
berättelserna om mänskligheten för mänskligheten. Synsättet utgår från att myten är något
nära nog sakralt och knutet till arketyper som offret, hjälten, skurken, patriarken eller den
goda modern. Med hjälp av arketyperna skapar vi de historier som är centrala i mänskligt
berättande. Alla arketypiska berättelser är inte myter, enligt Lule, utan myterna kommer in när
de arketypiska berättelserna handlar om grundläggande sociala aspekter och ideal.
Berättelserna blir då både modeller av vårt sociala liv och modeller för vårt sociala liv. Enligt
Lule förekommer myter alldeles särskilt i just nyheter, och nyheterna berättar samma historier
om och om igen. För Lule är det en myt att myter är osanna. Han menar tvärtom att till
skillnad från fiktiva berättelser, legender och fabler så kännetecknas myten just av att den
uppfattas som något orubbligt och sant eftersom myter, precis som nyheter, uppfattas som
verklighetsbaserade. En annan likhet mellan myter och nyheter är att de vänder sig både till
individen och till publiken som social grupp (Lule, 2001 s 15 f).
Lule (2001) identifierar sju huvudmyter som förekommer i modern nyhetsrapportering. Dessa
myter handlar om Offret, Syndabocken, Hjälten, Den goda modern, Skojaren, Den andra

27
världen samt Syndafloden. Myten om offret är den huvudmyt som verkar vara mest relevant
för min undersökning av nyhetstexter om sorgeyttringar.
Enligt Lule har historien om offret berättats och återberättats genom alla tider, och även i
nutidens nyheter finns det oskyldiga offret. Dödad i en bilolycka eller flygplanskrasch,
omkommen i branden, rånmördad eller drunknad. Offermyten inkluderar, enligt Lule, också
de som lämnas kvar: änkor, föräldrar, barn, vänner, arbetskamrater. Lule framhåller att de
anhöriga eller motsvarande oftast är goda källor för reportrarna, de har information om offret
och de är tillgängliga. De kan bidra med detaljer och human touch (Lule 2001, s. 22, s. 42).
Myten om offret får oss, enligt Lule, att omvärdera vår inställning till livet och de tragedier
som slumpmässigt kan slå till. Livet levs i närvaro av döden, men offermyten i
nyhetstappning upphöjer och omvandlar döden till en övergångsrit som kan och bör begråtas.
Enligt Lule har myten om offret funktionen att vi kan bearbeta vår egen kommande död, och
också föreställa oss hur vi blir begråtna av våra efterlevande. Vårt liv får en mening, trots det
meningslösa i att det slutar med att vi dör (Lule, 2001, s.22, s. 56).
Medieforskaren John Langer menar att ett ”bra” offer i populariserande journalistik ska vara
någon man kan känna sympati för eller identifiera sig med. Offret ska helst vara en ung
person; maktlös, sårbar och utan skuld. Det är viktigt att de motgångar som drabbar offret inte
är orsakade av offret självt. Enligt Langer måste de nyhetsberättelser som konstruerar sådana
offer kunna erbjuda publiken en position som innebär mer än bara vara iakttagare. Publiken
ska inbjudas att känna sig delaktig (Langer, 1998 s. 78f).
Sammanfattning
Mediediskurser konstruerar inte bara medieinnehållet och dess publik, utan bidrar också till
att konstruera sociala identiteter, sociala relationer samt gemensamma kunskaps- och
betydelsesystem. Diskurser kan ses som ett maktfält som betonar vissa företeelser och tonar
ner andra. Genom mediernas diskurser och representationer lär vi oss vilka vi är, men också
vilka vi inte vill vara. Representation innebär, ur ett konstruktivistiskt perspektiv, att
gestaltningen av en företeelse också tilldelar företeelsen en bestämd betydelse. Ett specialfall

28
av representation är stereotypisering, som genom förenkling och upprepning erbjuder redskap
för att staka ut upprätthålla en social ordning.
Journalistik kan ses som en del av populärkulturen, både när det gäller berättelseformer och
innehåll, och i och med att den moderna nyhetsjournalistiken populariseras luckrar den upp
gränserna mellan offentligt och privat genom att intimisera nyhetsberättandet. Vanliga
människors berättelser blir betydelsefulla. Det sätt på vilket en nyhet berättas kan kopplas till
mediernas rutiner för nyhetsbevakning, men också till de journalistiska arbetssätten för att
presentera en händelse för publiken. Gestaltningen av nyhetshändelser kan anpassas till ett
visst tolkningspaket, och ibland till en viss berättelse som följer en bestämd narrativ ordning
och har en bestämd rolluppsättning.
Jag väljer i min undersökning att se nyhetsjournalistik ur ett rituellt perspektiv, vilket innebär
att se nyheter som ett drama där vi som läsare involveras i intrigen genom att det är vår värld
och våra gemensamma värderingar som gestaltas. Genren melodram inom
nyhetsjournalistiken för fram budskapet att det under tillvarons yta finns en värld av starka
moraliska krafter där människor kan delas in i onda och goda. Berättelsen om det oskyldiga
offret och de sörjande som lämnas kvar är ett av de mytiska inslagen i nyhetsjournalistiken
och ett nyhetsmässigt ”bra” offer ska vara någon man kan känna sympati för och identifiera
sig med.

METOD
29
Metodkapitlet inleds med en presentation av undersökningens uppläggning. Därefter för jag
ett resonemang kring de valda metoderna samt beskriver hur analysen gjorts. Jag redogör för
materialet som ingår i undersökningen. Slutligen tar jag upp kritiska aspekter på mina val av
metod och material.
Undersökningens uppläggning
Undersökningen delades upp i två olika steg/delstudier. I den första delstudien ville jag ringa
in några utmärkande drag i tidningsartiklar om sorgeyttringar och svara på frågan vilka
egenskaper en händelse ska ha för att den ska ge upphov till sådana artiklar. Jag gjorde en
systematisk genomgång av 165 texter som handlade om 93 olika nyhetshändelser. I den andra
delstudien gjorde jag en fördjupad textanalys för att försöka klarlägga texternas utformning,
berättelsemönster och hur textens aktörer konstrueras.
Delstudie ett – Nyhetshändelsens karaktär
För att undersöka vad som karaktäriserar nyhetsartiklar om sorgeyttringar vid plötsliga och
oväntade dödsfall gjorde jag först en genomgång av ett antal nyhetshändelser, detta dels för
att kunna identifiera vad i en nyhetshändelse som leder till en artikel om sorgeyttringar, dels
för att kunna överblicka och systematisera materialet inför delstudie två. Jag kategoriserade
med hjälp av sex faktorer som jag valde utifrån resultatet av den tidigare pilotstudien
(Forsberg, 2006).
De 93 nyhetshändelserna kategoriserades med hjälp av fyra faktorer: Den omkomnas kön och
ålder samt etnicitet och dödsorsak.
När det gällde kön utgick jag från det sammanlagda antalet omkomna i nyhetshändelserna:
197 personer. I analysen av ålder grupperade jag i åldersintervaller, dels på tio, dels på fem år.
Faktorn etnicitet fick två värden: svensk bakgrund eller utländsk bakgrund. Oftast avgjorde

jag etniciteten genom namnet och/eller av att det i texterna om nyhetshändelsen direkt
30
klargjordes att den omkomna hade utländsk bakgrund. En nyhetshändelse, Göteborgsbranden
har ett mycket stort antal omkomna med utländsk bakgrund. För faktorn dödsorsak satte jag
sex alternativ: mord/dråp, trafikolycka, annan olyckshändelse, drunkning, brand samt annat.
Därefter gjorde jag en motsvarande systematisk genomgång av de 165 nyhetsartiklarna om de
93 händelserna avseende plats för sorgeyttringar samt möjlig dag för publicering.
Jag gick igenom varje artikel för sig och noterade vilken plats som var huvudplatsen för
sorgeyttringen. Fanns det fler platser för sorgeyttringar i texterna valde jag att markera den
dominerande platsen. Fanns det ingen plats som dominerade över andra markerade jag
oklart/annat. Jag noterade vilket datum artikeln är publicerad och räknade fram ”dag för
publicering”, en siffra som utgick från första möjliga dag för den aktuella tidningen att
publicera texter om en händelse, beroende på tidningens utgivningsdagar och tid för
presstopp.
Delstudie två - Analys av artiklar om sorgeyttringar
För att undersöka vad som karaktäriserar nyhetsartiklar om sorgeyttringar, hur medierna
gestaltar vanliga människors sorgeyttringar, vilka berättelsemönster som finns i texterna samt
hur offren och de sörjande konstrueras valde jag att i delstudie två bryta ner dessa
huvudfrågeställningar i undersökningen i ett antal delfrågor som jag ställde till de 165 artiklar
som handlar om de 93 nyhetshändelser som analyserades i delstudie ett.
Hur är texterna utformade och iscensatta, inklusive rubriker och bilder?
Vilka symboler för sorg och sörjande nämns i texter och förekommer på bilder?
Vilka berättelsemönster förekommer, och finns det typiska respektive atypiska berättelser?
Vilka aktörer förekommer i texten? Vad har de för funktioner i berättelsen?
Vem blir intervjuad/får uttala sig i texten och vad handlar uttalandena om?
Vilken bild av sorg och sorgeyttringar konstrueras? Vilken ”världsbild” skapas?
Vilka relationer framträder mellan textens aktörer och mellan textens aktörer och den tänkta
läsaren?
Vilka sociala identiteter skapas för textens aktörer och för den läsare som konstrueras i
texterna?

Därutöver noterade jag särskilda omständigheter; om händelsen är ett media event, om
31
kändisar förekommer eller om texten innehåller något speciellt avseende etnicitet, pressetik
eller offrets karaktär
Metodvalen
Den övergripande metoden i min analys av nyhetsartiklar om sorgeyttringar är diskursanalys,
eftersom den inriktar sig på relationer och identitetskonstruktioner. I analysarbetet använde
jag mig av också av några semiotiska analysbegrepp, för de moment som gällde iscensättning
och symboler, samt narrativ analys för att kartlägga berättelsemönster i texterna.
Ett led i undersökningen av artiklar om sorgeyttringar var att analysera hur texterna
redigerades, alltså hur rubriker sattes, vilka bilder som användes och hur texterna utformades.
Att genrebestämma en text innebär att klarlägga dess sätt att ordna världen. Gripsrud
beskriver hur journalisters genrekännedom gör att de vet hur reportage och artiklar ska
utformas och att publikens kännedom om genrerna gör att de snabbt kan uppfatta vad som
förmedlas (Gripsrud, 2004 s. 157).
Medieforskarna Hasse Hansson, Sten-Gösta Karlsson och Gert Z Nordström använder termen
iscensättning för den redigering och formgivning som sker på medieföretagens redaktioner.
De menar att tidningsredigerarens arbete i mycket påminner om teaterregissörens. Det handlar
om att skapa dramaturgi, att välja tonläge och uttrycksform, skapa spänning och liv åt en
berättelse som i bästa fall kan fortsätta i flera akter och därför också bli en del i en fortlöpande
diskurs (Hansson, Karlsson & Nordström, 2006 s. 132).
Gripsrud identifierar symboliska iscensättande element i exempelvis rubriker och bilder där
extrema närbilder står för intensitet, ett böjt huvud för sorg etc. Detta påminner om den
standardiserade ikonografin i den melodramatiska traditionen inom teater, film och television
där vissa poser och uttryck ska gestalta bestämda känslor. I journalistiken kan fotografer
arrangera bilder för att uppnå avsedd symbolik (Gripsrud, 1992, s. 88).
Hansson, Karlsson och Nordström presenterar fyra olika typer av iscensättningar för nyheter:
Dramatisk och lyrisk, som är de relevanta för min undersökning, men även episk och

didaktisk. En berättelse kan utformas med en enda eller flera iscensättningar. Vid större
32
händelser förekommer alla fyra iscensättningarna. De kan uppträda parallellt i samma utgåva
eller avlösa varandra i tid (Hansson, Karlsson & Nordström 2006, s 133).
Den dramatiska iscensättningen framställer nyheten som något överraskande eller chockartat
och som något som pågår i nutid eller som ger sken av att iakttas direkt. Mottagaren ska
uppleva sig som närvarande i händelsen, återgivningen sker i presens, och ingenting är
avslutat. Man vet inte hur händelseloppet kommer att utvecklas. Rubriker och kommentarer är
korta och frågande. Bilderna är vanligen dynamiska och diagonalt betonade (Hansson et al.,
2006 s. 134).
Den lyriska iscensättningen följer vanligen efter den dramatiska och framställer nyheten
emotionellt och ceremoniellt. Iscensättningen präglas av enkelhet och frånvaro av
motsättningar. Det som sker är något förväntat och ger sken av att iakttas direkt. Den lyriska
iscensättningen strävar efter närvaro och genomskinlighet. Den avstår från att kommentera
orsak och verkan. Typiskt är att den lyriska iscensättningen ”stannar till” i en större händelse,
för att uttrycka emotionella och ceremoniella sinnesstämningar. Det som skildras är stor sorg,
ibland även glädje. Händelserna är ofta förlagda till kyrkor, begravningsplatser,
katastrofplatser etc. Rubriker och kommentarer är anpassade till de känslor som utspelas.
Bilderna är vanligen lugna, harmoniska och horisontellt/vertikalt betonade (Hansson et al.,
2006 s. 134).
Den episkt iscensatta nyheten förmedlas personligt/subjektivt helst genom en
förtroendeingivande berättare som förklarar nyheten i ett större sammanhang och didaktiskt
iscensatta nyheter förmedlas strikt och opersonligt och följer upp det som förmedlats i övriga
iscensättningar genom att framställa nyheten som något logiskt i en händelsekedja (Hansson,
Karlsson & Nordström, 2006 s. 135f).
Semiotiska analysbegrepp
I analysen av de symboler för sorg och sörjande som förekom i det undersökta text- och
bildmaterialet använde jag de semiotiska begreppen denotation och konnotation, där
denotation är den bokstavliga betydelsenivån och konnotation den associativa. En konnotation

kan också kallas en kulturell association. Detta underförstår att det också finns helt privata
associationer, det vill säga att en enskild person kan tolka tecken utifrån sina helt egna
33
erfarenheter (Hansson et al. 2006 s. 28f). Det är alltså viktigt, när man analyserar medietexter,
att söka efter de kulturellt bestämda och gemensamma konnotativa innebörderna i ord och
bilder. Tolkningen av dessa kan ändå aldrig bli hundraprocentigt säker eller vara helt
gemensam för alla läsare som tillhör samma kulturkrets.
Semiotiken skiljer mellan syntagmatiska och paradigmatiska sammanhang i en text. Syntagm
är den aktuella utsagan. Paradigm är det bakomliggande systemet i en text. Det syntagmatiska
sammanhanget är textens händelseförlopp, hur händelser länkas till varandra. Det
paradigmatiska sammanhanget är textens bakomliggande symboliska koder, exempelvis
grundläggande motsatspar som ond – god eller liv – död. Även myter kan vara ett paradigm
(Fiske 2006, s. 128 ff).
För att analysera hur texterna är uppbyggda, hur händelser gestaltas och vilka berättarmönster
som finns i texterna använde jag mig av syntagm och paradigm samt också av narrativ analys
eftersom de texter jag undersökte innehåller berättelser, eller berättande element.
Narrativ analys
En narrativ i strukturalistisk bemärkelse kan definieras som ett organiserande av händelser till
en handling i en berättelse (Bergström & Boreus, 2005 s. 229).
Narratologen Tzvetan Todorov (1990) menar att en narrativ består i övergången från ett
jämviktsläge till ett annat. Det Todorov kallar en mytologisk narrativ består av att berättelsen
börjar med en stabil situation, ett jämviktstillstånd, som störs av någon makt eller kraft.
Resultatet av detta blir obalans: jämvikten är störd. Därefter vidtar kampen för att återställa
jämvikten. Ett nytt jämviktstillstånd inträder, men även om det andra jämviktsläget liknar det
första så är de aldrig identiska. (Todorov, 1990 s 27ff).
Fiske konstaterar att Todorovs modell är användbar för att analysera nyhetsjournalistik
eftersom den möjliggör en identifikation av vilka element som journalistiken utser till
jämviktstillstånd och störning av jämvikt. Fiske exemplifierar med att om jämvikten är god

och rättvis får den som stör jämvikten rollen av skurk och den som återställer jämvikt blir
hjälte (Fiske, 2006, s. 138).
34
Enligt Brune är Todorovs modell intressant för att fånga upp en överordnad logik i ett
nyhetsberättande som strävar efter slutpunkter som kan beskrivas som ett återställande av
jämvikten. Narrativ gestaltning innehåller en teleologi, strävar mot ett mål, som går att fånga i
motsatspar, exempelvis vinna – förlora, liv – död, ond – god (Brune, 2004 s. 46 f).
Diskursanalys
Berättelser innehåller också roller med olika karaktär som har olika funktioner i texten.
För analysen av de aktörer som förkommer i mitt textmaterial utgick jag från Fiskes
beskrivning av det diskursiva perspektivet på begreppet karaktär: En karaktär står i en
berättelse för en uppsättning egenskaper som vi förhåller oss till genom att vi relaterar
karaktären till andra karaktärer i berättelsen. I karaktären ryms sociala diskurser, och
ideologier, som förkroppsligas av den enskilde aktören (Fiske, 2006 s.160).
Eftersom jag undersökte relationerna mellan textens aktörer, och mellan textens aktörer och
den tänkta läsare samt vilka sociala identiteter som skapas bedömde jag diskursanalys som en
lämplig metod.
Diskursanalys är, enligt Bergström och Boréus, användbar det gäller att kartlägga
identitetskonstruktioner och sociala relationer. Genom sin tolkande karaktär möjliggör
diskursanalys att man kan studera fenomen som inte är uppenbara utan finns underliggande i
texten men bidrar till att konstruera verkligheten (Bergström och Boréus, 2005).
Jag valde att använda Norman Faircloughs modell för kritisk diskursanalys eftersom den
inriktar sig i detalj på vad som skrivs, men samtidigt ser texten som en del i en social praktik.
Forskaren tittar efter nyckelord och studerar också i vilket sammanhang orden förekommer
(Bergström & Boréus, 2005 s. 341ff).
Faircloughs tre frågeställningar till en text handlar om representationer av den ”värld” som
undersöks, identiteter för de inblandade respektive relationer mellan dem (Fairclough,
1995, s. 5).

35
För min undersökning kan frågorna kring dessa teman formuleras enligt följande: Vilken bild
av sorg och sörjande förmedlas i texten? Vilka identiteter konstrueras för textens aktörer, och
för den tänkta läsaren? Vilka relationer konstrueras i texten mellan dess aktörer och mellan
textens aktörer och läsekretsen?
Material
En del av undersökningsmaterialet hämtades ur en egen samling av tidningsklipp om
nyhetshändelser om dramatiska dödsfall, inklusive artiklar om sorgeyttringar. Samlingen
omfattade i huvudsak texter från år 2006 och framåt men även en del äldre klipp, bland annat
de som ingick i min pilotstudie (Forsberg, 2006) där jag analyserade sex artiklar om fyra olika
nyhetshändelser med avseende på i första hand konstruktionen av sörjande unga flickor.
Min egen samling bestod av texter om 24 olika nyhetshändelser som omfattade en eller,
oftast, flera artiklar om sorgeyttringar. De flesta av klippen var från kvällstidningar.
Jag sökte också artiklar i databaserna Mediearkivet och Presstext. Urvalet via Mediearkivet
gjorde jag genom att söka artiklar som innehåller den exakta frasen ”förstå det ofattbara”.
Därefter sökte jag artiklar som innehåller de tre orden ”sörjer”, ”tillsammans” samt ”ljus”.
Sökningen i Mediearkivet genomfördes 2008.02.07. Samma sökning gjordes i Presstext, dvs.
frasen ”förstå det ofattbara” samt sörjer + tillsammans + ljus. Sökningen i Presstext
genomfördes 2008.02.08.
Sökningen omfattade hela databasen, dvs. jag satte ingen tidsgräns. En förteckning över vilka
dagstidningar som i februari 2008 ingick i databaserna Mediearkivet respektive Presstext
finns i bilaga 1. I denna förteckning anger jag också vilket år tidningarna anslöt sig till
Mediearkivet respektive Presstext.
Sökningen i Mediearkivet på frasen ”förstå det ofattbara” gav 46 träffar
Sökningen i Presstext på frasen ”förstå det ofattbara” gav 31 träffar
Sökningen i Mediearkivet på orden sörjer + tillsammans + ljus gav 211 träffar
Sökningen i Presstext på orden sörjer + tillsammans + ljus gav 119 träffar

36
Jag skrev ut samtliga artiklar, och sållade bort de texter som jag bedömde inte var relevanta
för min undersökning. I det bortsållade materialet hamnade exempelvis nekrologer från
familjesidor, kulturartiklar, dikter, referat från kändisbegravningar, intervjuer med personer
som gör tillbakablickar flera år efter att de mist anhöriga samt texter som handlar om att det
gått ett antal år sedan en känd person dött, exempelvis prinsessan Diana. Jag sorterade också
bort krönikor av journalister samt texter där forskare och andra experter, som psykologer,
skriver om sorg.
Jag valde också bort vissa artiklar om mer formella och landsomfattande sorgemanifestationer
i samband med större olyckor som tsunamin eller Estonias förlisning eller i samband med
händelser som mordet på Anna Lindh. Dessa artiklar behandlar mer allmänna sorgeyttringar,
exempelvis att tyst minut hållits, eller att en utländsk regeringschef beklagar det som hänt och
uttrycker sitt stöd.
I det bortsorterade materialet finns också artiklar om händelser som inträffat utanför Sverige
och heller inte rör svenskar. Detta eftersom min undersökning om medierade sorgeyttringar
har fokus på nyhetsjournalistik som rör svenska förhållanden. Avsikten var inte att jämföra
hur journalistik gestaltar sorg i olika länder. Exempel på texter som sållades bort här är
rapporter om sorgeyttringar vid självmordsbombningar i Mellanöstern. Andra exempel är
texter om danska eller norska ungdomar som förolyckas i sina hemländer.
Några texter handlar om äldre kända personer som inte dött dramatiskt eller plötsligt utan
avlidit på ”naturligt” vis vid hög ålder. Det är därmed inte ofattbart att de är döda. Även om
texterna handlar om att människor sörjer dessa personer, så är döden i detta sammanhang inte
något tragiskt. Sådana artiklar finns om prins Bertil, Astrid Lindgren och drottning Ingrid av
Danmark. Jag beslutade mig för att sålla bort dem.
I de cirka tio fall där samma artikel om sorgeyttringar fanns i både min egen samling och från
databaserna sorterade jag bort de senare eftersom tidningsklippen var redigerade och innehöll
bilder. Artiklar från databaserna som var identiska, exempelvis TT-texter, räknade jag som en
enda artikel. Efter denna genomgång och sortering av materialet återstod 93 nyhetshändelser
om plötsliga och oväntade dödsfall där det förekom en eller flera texter om sorgeyttringar. Det
totala antalet nyhetsartiklar är 165, där 72 kom från min egen klippsamling och 93 från
databaserna. Den tidigast publicerade texten är från juli 1994. Den senast publicerade texten

37
är från februari 2008. Jag bedömde att materialet var tillräckligt stort för att jag skulle kunna
genomföra undersökningen. En förteckning över de 165 analyserade texterna finns i bilaga 2.
I bilaga 3 bifogas några artiklar som exempel på nyhetstexter om vanliga människors
sorgeyttringar.
Metodkritik
När det gäller antalet undersökta artiklar, 165 stycken, kan det vara en berättigad invändning
mot undersökningen att det blir lite motsägelsefullt med diskursanalys/djupanalys av ett så
omfattande material. Å andra sidan krävs ett relativt stort material för att just fånga in i vilka
sammanhang medierna skriver om publika sorgeyttringar. Tilläggas bör också att inte alla
artiklar i sin helhet handlar om sorgeyttringar eller innehåller långa avsnitt om sorgeyttringar.
I flera fall förekommer sorgeyttringar enbart i bildtexter eller enstaka utgångar/stycken i
artiklar som i övrigt handlar om exempelvis polisarbete eller faktiska omständigheter kring en
olyckshändelse. Samtliga 165 texter är underlag för den andra delstudiens analys av rubriker,
bilder, symboler och attribut, roller och karaktärer samt eventuella avvikelser från
grundberättelsen. Men vissa texter har analyserats mer ingående, och citeras och omnämns i
högre grad än andra i redovisningen av delstudie två.
Jag valde att inte låta min undersökning omfatta frågan hur vanligt förekommande det är med
artiklar om sorgeyttringar. Min egen klippsamling innehöll främst artiklar från åren 2006 och
2007. Sökningarna i databaserna Presstext och Mediearkivet ökade antalet artiklar väsentligt,
men långt ifrån alla svenska dagstidningar är anslutna till någon av de båda databaserna och
anslutningen har skett stegvis, från väldigt få tidningar för 10-15 år sedan till betydligt fler
under de senaste åren. Därför blev det inte meningsfullt att undersöka förekomsten av
nyhetsartiklar om sorgeyttringar över tid, det vill säga om sådana texter blivit vanligare eller
mer sällsynta och om det finns skillnader när det gäller hur man skriver om sorgeyttringar i de
texter som publicerades för exempelvis 10 år sedan jämfört med nyligen publicerade texter.
Sammansättningen av mitt material kan ifrågasättas. Jag skapade en egen samling av artiklar
om sorgeyttringar, men hade inget särskilt system för insamlingen, utöver att jag från oktober
2006 till februari 2008 ofta kontrollerade om kvällstidningarna samt lokaltidningarna i
Kalmar innehöll texter om sorgeyttringar. Jag tittade under samma period också efter texter

om sorgeyttringar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, dock inte lika regelbundet.
38
Därutöver hade jag äldre klipp, från år 2000 och framåt, om ett fåtal nyhetshändelser med
texter om plötsliga och dramatiska dödsfall. För att utöka antalet texter och få med fler
tidningar valde jag att söka i Mediearkivet och Presstext. Både de sökningar som baseras på
ordkombinationerna ”sörjer + ljus + tillsammans” samt framför allt sökningarna på frasen
”förstå det ofattbara” kan ifrågasättas eftersom de klart styr valet mot en viss sorts attribut och
formuleringar i texterna. Det kan inte uteslutas att det finns andra texter där sorgeyttringar
beskrivs på annat sätt.
Tillvägagångssättet för att få fram undersökningsmaterialet är subjektivt och personligt, vilket
i och för sig inte behöver förta att undersökningen kan ha ett vetenskapligt värde. Dock är det
nödvändigt att mitt förfarande härvidlag, samt dess tänkbara brister, redovisas och diskuteras.
Winther Jörgensen & Phillips diskuterar forskarens roll i samband med diskursanalys och
konstaterar att det kan svårt att undersöka de diskurser man själv är nära och har en åsikt om.
Här måste man försöka sätta parentes kring sig själv och sin egen ”kunskap” så att de egna
värderingarna inte överskuggar analysen (Winther Jörgensen & Phillips, 2000 s. 28). I
sammanhanget bör därför påpekas att min egen journalistiska bakgrund innebär att jag själv är
en del av den kultur jag undersöker.
En fara för forskaren, i synnerhet med en tolkande ansats, är risken att omedvetet göra val och
hitta mönster som gynnar det man tycker sig ha börjat se i sitt material. Enligt Kvale (1989) är
validering att kontrollera, ifrågasätta och teoretisera; och forskaren måste spela ”djävulens
advokat” inför sina egna resultat och anlägga ett kritiskt förhållningssätt till det egna arbetet.
Andra aspekter på validitet är motsägelsefrihet och att undersökningen har en god inre logik
samt att de framkomna kunskaperna kan rättfärdigas av sin användbarhet.
Bergström & Boréus menar att validiteten måste bedömas i varje enskild undersökning.
Noggranna förklaringar av hur undersökningen gått till ökar validiteten. Att låta citat ha en
framträdande roll när resultat och analys presenteras ökar också genomskinligheten i en
textanalys (Bergström & Boréus, 2005 s 353).

Sammanfattning
39
Undersökningen av nyhetsartiklar om sorgeyttringar i samband med plötsliga och oväntade
dödsfall delades upp i två steg. I den första delstudien gjorde jag en systematisk genomgång
av 165 texter som handlade om 93 nyhetshändelser för att identifiera vad i en nyhetshändelse
som leder till en artikel om sorgeyttringar. De faktorer jag använde för att kategorisera
materialet var de omkomnas kön och ålder, etnicitet, dödsorsak, huvudsaklig plats för
sorgeyttring samt vilken dag, räknat från själva händelsen, som artikeln om sorgeyttringar
publicerades. I den andra delstudien gjorde jag en fördjupad analys av nyhetstexter om
sorgeyttringar. Med diskursanalys som huvudmetod tolkade jag texterna. Jag tog också hjälp
av semiotisk analys för att undersöka texternas uppbyggnad, gestaltning, iscensättning samt
förekomsten av symboler. Genom narrativ analys undersökte jag berättelsemönster i texterna.
Jag använde diskursanalys för att kartlägga konstruktionen av sociala identiteter och
relationer.

RESULTAT AV DELSTUDIE ETT
I kapitlet presenteras de översiktliga resultaten av den första delstudien där jag undersökt
några faktorer som karaktäriserar dels nyhetshändelser som leder till artiklar om
40
sorgeyttringar, dels artiklar om vanliga människors sorgeyttringar vid plötsliga och oväntade
dödsfall. I fortsättningen kallar jag de omkomna personer som artiklarna handlar om för
”offer” eftersom de är offer för brott eller olyckor.
Sex undersökta faktorer
Syftet med den första delstudien var att ringa in några utmärkande drag dels hos de
nyhetshändelser som leder till artiklar om sorgeyttringar, dels hos artiklarna. Ytterligare ett
syfte med delstudie ett var att systematisera materialet inför den andra delstudien.
93 nyhetshändelser har undersökts avseende offrets kön och ålder samt faktorerna etnicitet
och dödsorsak. De 165 tidningsartiklarna har undersökts avseende huvudsaklig plats för
sorgeyttringar samt dag för publicering av artikel om sorgeyttringar.
Offrets kön
Det totala antalet offer i de 93 nyhetshändelserna är 197. Fördelningen mellan könen för 193
omkomna offer i de 92 nyhetshändelser där kön anges, är 106 män och 87 kvinnor. Vid en av
de 93 nyhetshändelserna anges inte offrets kön, utan texten handlar om ”fyra elever i årskurs
7”. Nio av de 92 nyhetshändelser där kön har anges har offer av både manligt och kvinnligt
kön, en av dessa är Göteborgsbranden där 63 ungdomar omkom, varav 34 pojkar och 29
flickor.
Offrets ålder
Av de 91 nyhetshändelser där offrets ålder framgår är drygt två tredjedelar av de 193
omkomna mellan 11 och 20 år gamla och de flesta av dessa är i åldern 16-20 år. Även om

41
man räknar bort Göteborgsbranden, där 63 unga omkom, är det betydligt fler offer i åldrarna
11-20 år: 45 av 70 är mellan 16 och 20 år gamla.
Åldersfördelningen i tioårsintervaller är: 17 offer 1-10 år, 133 offer 11-20 år (70 utan
Göteborgsbranden), 13 offer 21-30 år, 15 offer 31-40 år, nio offer 41-50, fyra offer 51-60 år
samt därutöver ett offer som är 70 år och ett 73 år. Vid två av nyhetshändelserna anges inte
offrens ålder. Den ena gäller en brand där två manliga studenter omkom, den andra händelsen
är en trafikolycka där flera unga män dog.
Etnicitet
I 13 av de 93 analyserade nyhetshändelserna har offret/offren, enligt texterna, utländsk
bakgrund. En av dessa händelser är Göteborgsbranden med 63 omkomna ungdomar.
De övriga tolv händelserna utgörs av åtta fall av mord/dråp, en trafikolycka, en
drunkningsolycka och en annan olycka där en pojke dog efter att ha träffats i huvudet av en
istapp. I ett fall är dödsorsaken inte helt klarlagd. Det gäller en 16-årig flicka som fallit från en
balkong. I ytterligare ett fall, utöver de 13 nyhetshändelserna ovan, finns ett offer med
utländsk bakgrund. Det gäller en trafikolycka med sex dödsoffer där fem har svensk bakgrund
och ett offer har utländsk bakgrund.
Dödsorsak
45 av nyhetshändelserna handlar om mord/dråp, 26 om trafikolyckor. Fyra nyhetshändelser
gäller drunkning och två är bränder. De åtta nyhetshändelser som kategoriserats som annan
olyckshändelse utgörs av två fall där barn dött under lek, två flygolyckor, ett vådaskott, en
dödsolycka under idrottsmatch, en fallande istapp samt ett fall där en person blivit överkörd
av ett tåg. Dödsorsaken annat har markerats för åtta nyhetshändelser. Det gäller två händelser
där dödsorsaken inte framgår, två fall där ungdomar utan synbar anledning segnat ner under
en idrottsmatch, en person som skjutits till döds av tjänsteutövande polis, ett självmord, en
omkommen vid naturkatastrof (tsunamin i Thailand) samt ett dödsfall i samband med
sniffning. Nyhetshändelser med fler än ett offer är oftast trafikolyckor.

Huvudsaklig plats för sorgeyttring
I 82 av de 165 genomgångna artiklarna beskriver texterna att sorgeyttringar äger rum på
själva den plats där dödsfallet inträffat, vanligen mordplatsen eller olycksplatsen. En skola
eller en arbetsplats är huvudplats för sorgeyttringar i 25 texter. En kyrka är huvudplats för
sorgeyttringarna i 20 texter. I åtta texter sker sorgeyttringarna huvudsakligen i hemmet.
30 av texterna faller inte in i någon av ovanstående kategorier. I några av de fallen är det
42
fråga om andra platser, exempelvis klubblokaler eller en stadspark som inte är plats för
dödsfallet men där vännerna väljer att samlas. I vissa artiklar beskrivs flera olika platser för
sorgeyttringar men ingen av dem kan anses vara huvudplats. I dessa texter är det oftast fråga
om en kombination av själva platsen för händelsen och sedan en kyrka eller en skola. I flera
texter är Internet huvud- eller biplats för sorgeyttringar. Det kan gälla publicering av texter
från hemsidor, eller uppmaningar om att manifestera mot våld via Internet. I andra artiklar, i
huvudsak intervjuer med sörjande anhöriga eller vänner, framgår det inte klart var
sorgeyttringarna äger rum. De åtta texter där hemmet är huvudplats för sorgeyttringarna
handlar i sex fall om offer med utländsk bakgrund. De två övriga texterna är en intervju
hemma hos en moster till en mördad åttaårig pojke med svensk bakgrund, samt en intervju i
hemmet med maken till en svensk kvinna som omkommit vid en bussolycka.
Dag för publicering av artiklar om sorgeyttringar
84 av de 165 nyhetsartiklarna om sorgeyttringar är publicerade dag 2, dvs. andra möjliga dag
för publicering med hänsyn till utgivningsdagar och tryckstart. Det utgör hälften av
artiklarna. 40 artiklar är publicerade den första möjliga dagen, 21 artiklar är publicerade den
tredje dagen. Sju artiklar är publicerade den fjärde dagen, två den femte, en den sjätte och sju
artiklar är publicerade den sjunde möjliga dagen. För sju av artiklarna framgår inte vilket dag
publiceringen skett relaterat till när händelsen inträffade. Därmed är 88 procent av de
undersökta artiklarna om sorgeyttringar publicerade någon av de tre första möjliga dagarna
för publicering.

Sammanfattning
43
I det undersökta materialet, 165 publicerade texter om sorgeyttringar vid 93 nyhetshändelser,
är det något vanligare att offret är av manligt kön. När det gäller offrets ålder är det markant
fler unga offer än äldre och gruppen 16-20 år dominerar. Nyhetstexterna om sorgeyttringar
handlar oftast om oväntade och dramatiska dödsfall där offren har svensk bakgrund. Den klart
vanligaste dödsorsaken är mord eller dråp. Trafikolyckor är den vanligaste dödsorsaken när en
nyhetshändelse gäller fler än ett offer. De sorgeyttringar som beskrivs i texterna äger vanligen
rum på platsen för dödsfallet. Texterna om sorgeyttringar publiceras vanligen den andra
möjliga dagen för publicering.

44
DELSTUDIE TVÅ: ANALYS AV ARTIKLAR OM SORGEYTTRINGAR
I kapitlet beskriver jag nyhetstexter om sorgeyttringar ur olika aspekter. Först tar jag upp
texternas iscensättning med hjälp av bland annat rubriker, bilder samt symboler och attribut.
Därefter beskriver jag den narrativ, baserat på Todorovs (1990) modell, som nyhetsartikel om
sorgeyttringar följer. Sedan presenterar jag de roller som kan identifieras i materialet och
dessa rollers funktioner i texten samt vilka relationer som konstrueras mellan sörjande och
offer. Jag visar också exempel på hur kändisar används i nyhetstexter om sorgeyttringar.
Därefter tar jag upp vilken roll mediet kan ge sig själv i texterna. Jag ger även exempel på
avvikande berättelser, där faktorn etnicitet gör att det grundläggande mönstret inte följs, samt
tar upp exempel på texter med problematiska offer som inte kan konstrueras enligt
grundberättelsen. Slutligen gör jag några reflexioner kring pressetik i samband med
publicering av nyhetstexter om sorgeyttringar. Min teoretiska utgångspunkt för analysen är de
frågor man med Careys rituella perspektiv ställer till en nyhetstext: Hur rollprestationer och
intriger i nyhetstexter strukturerar den tid vi lever i och vår bild av världen (Carey 1991).
Iscensättning
I de undersökta texterna är de avsnitt som handlar om sorgeyttringar i huvudsak lyriskt
iscensatta. Kännetecknande för den lyriska iscensättningen är att nyheten framställs enkelt,
emotionellt men också ceremoniellt (Hansson, Karlsson & Nordström, 2006). Handlingen är
ofta förlagd till platsen där dödsfallet inträffat, men kan också utspelas vid minnesstunder i
skolor eller kyrkor. Det som skildras är sorg och händelseförloppet i texten, som Hansson et
al. beskriver det, ”stannar till”. I texten kan ibland detta formuleras som att verklighetens liv
stannat upp.
I den lilla norduppländska bruksorten Gimo har allt stannat upp (Expressen2007-02-28:
Kyrkoherden i Gimo; Jag kände de omkomna väl).

Rubriker och bilder
Rubrikerna kan ha sörjandet som tema och lyfta fram att familj eller vänner sörjer.
45
Mild sörjer sin syster Madelene, 20, mördades i sin studentlägenhet (Aftonbladet 2007-09-04)
Pojkvännen sörjer sin älskade (Aftonbladet 1994-11-22)
Kompisarna sörjer dödade 16-åringen (Göteborgs-Posten 2000-05-08)
Rubriker kan också slå fast att sörjandet är en angelägenhet för en hel bygd, eller helt
samhälle. Enligt Pollak (2001) finns i mediebevakningen en tendens att offrets krets utökas
från de allra närmaste till att omfatta vänner men även en hel ortsbefolkning.
Hela bygden sörjer sina ungdomar (Expressen 2003-03-08)
Arvika sörjer mördade pojken (Helsingborgs Dagblad/TT 1998-08-21)
Hammarkullen sörjer sina döda (Göteborgs-Posten 1998-11-03)
Umeå sörjer sina döda – ”Häruppe känner vi ju allihop” (Aftonbladet 2002-03-07)
Sådana rubriker gör sörjandet till en kollektiv angelägenhet och skapar lokala identiteter.
Enligt Fairclough (1995) innefattar mediediskurser också att mediernas texter kan ha en
ideologisk funktion i form av att utöva social kontroll. En rubrik som innehåller orden ”Umeå
sörjer sina döda” låter förstå att om man vill räknas som normal Umeåbo så ska man sörja,
och engagerar man sig inte i sorgen och betraktar de döda som ”sina döda”, så står man
utanför, och är ingen riktig Umeåbo.
Ett annat tema för rubriker är människors konkreta sorgeyttringar.
Sörjande samlas i kyrkorna (Aftonbladet 2007-02-28)
Åttaåringens skolkamrater tände ljus (Dagens Nyheter 2007-01-26)
Pappan och de tre bröderna tänder ljus vid mordplatsen (Aftonbladet 2007-01-29)
Tyst minut i varje klassrum (Barometern 2000-05-30)
Blommor och ljus för de 6 döda (Aftonbladet 2007-03-01)
Tänd ett ljus för våldsoffren på Aftonbladet.se! (Aftonbladet 2007-10-9)
Genom att lyfta fram hur de sörjande agerar erbjuder rubrikerna indirekt råd och vägledning
om hur en tänkt läsekrets kan/bör bete sig som sörjande. Det sista rubrikexemplet innehåller
en direkt uppmaning om något man kan göra för att bli delaktig. Med Careys (1989) rituella

46
perspektiv på nyheter inordnar dessa rubriker oss i en värld av gemensamma föreställningar
och värderingar om vad sorgeyttringar innebär och vad som förväntas av oss.
I materialet finns rubriker på temat att sorgen förenar oss, och är något vi har gemensamt och
känner tillsammans.
Krisen för oss närmare varandra – Många har sökt tröst i kyrkan (Aftonbladet 1998-10-31)
Gemensamhet i sorgearbetet (Helsingborgs Dagblad 2001-04-01)
Skolbarnen stöttar varandra i sorgen (Dagens Nyheter 2001-09-19)
Det finns också rubriker på temat att det som hänt är ofattbart.
Sorg i Örgryte: ”Att han inte längre finns är ofattbart” (Göteborgs-Tidningen 2004-11-19)
Natacha sörjer sin mördade väninna ”Helt ofattbart” (Expressen 2006-01-18)
Går inte att fatta – Linnea dog i kraschen – Nu sörjer Arvidsjaur (Aftonbladet 2007-09-18)
Lyriskt iscensatta bilder är enligt Hansson et al. (2006) vanligen lugna, harmoniska och
horisontalt/vertikalt betonade. Bilderna som hör till de undersökta artiklarna om
sorgeyttringar är ofta vertikalt betonade. De sörjande står upp och tittar ner, ibland sitter de på
huk och plockar med blommor, lappar, ljus eller andra sorgeattribut. I närbilderna uttrycker
ansiktena oftast sammanbitet lugn. På bilderna kan finnas kyrktorn, flaggstänger eller raka
ljus med lugna lågor. Rosor hålls upprätt eller ligger ner. Enligt Gripsrud (2004) är intensiva
närbilder och enkla symboler också ett kännetecken för att det journalistiska berättandet
påverkats av genren melodram.
Förutom att bilderna fokuserar sorgens symboler erbjuder de läsarna implicita anvisningar om
hur man uppträder som medierad sörjande, vilka attribut som hör till, vart man ska bege sig
och hur man bör bete sig. Sådana anvisningar kan också förekomma i texten genom att
reportern beskriver var och hur de sörjande står och vad de gör, exempelvis böjer ner huvudet
i underförstådd respekt eller lägger ner sina blommor fint och försiktigt på rätt ställe.
Vid blommorna, med nedböjt huvud står den skadade 17-åringens 14-åriga syster (Aftonbladet
2007-07-08: Vännerna krockade – till döds).

47
En liten kille i keps höll en bukett rosor så varsamt i sin hand som vore den av sköraste glas, och
lade den sedan försiktigt bland de andra blommorna vid flaggstången. (Dagens Nyheter 2006-
05-30: Elever och lärare höll tyst minut vid skolan).
Det sista citatet är också exempel på att både lyriska och melodramatiska formuleringar
förekommer i de textavsnitt som är lyriskt iscensatta: ”som vore den av sköraste glas”. Enligt
Gripsrud (2004) är melodramens budskap att det under tillvarons yta finns en värld av starka
moraliska krafter och lagbundenheter som vi måste lära oss att förhålla oss till. Melodramen,
med sina starka känslor och emotionella appeller, är ett sätt att förstå världen och detta blir
särskilt tydligt i populariserande journalistik (Dahlgren, 1992 ; Sparks 1992 ; Gripsrud, 1992).
Här möttes det vackra och det onda, mörka. Under en minut eller kanske två förbyttes glädjen
hos några unga pojkar och flickor över den första tältnatten denna sommar till skräck, gråt och
blod (Expressen/Kvällsposten 2000-05-28: ”Karolina, det blir tomt utan dig”. Idyllen i Orrefors
krossades på den fridfullaste platsen).
Det som inte får hända, händer. Det som inte får hända, har hänt. Tomt. Tyst. Tårar
(Aftonbladet 2004-01-20: ”Tomt, tyst och tårfyllt” Veinge sörjer mördade Emma och Linda).
Vackert ställs mot ont/mörkt. Glädje förbytts i skräck. Den mest fridfulla platsen är skådeplats
för hur en idyll plötsligt krossas. I det andra citatet lyfts motsatserna fram genom upprepade
negationer. Det som inte får hända händer i alla fall. Och genom de dramatiskt allittererande
ettordsmeningarna underförstås att det känns tomt, två flickor har tystnat för alltid och sorgen
kan, för Veingeborna, få sitt utlopp i tårar. Det melodramatiska berättandet blir en
moralbärande verksamhet som drar upp gränser mellan förbjudet och tillåtet, mellan lämpligt
och olämpligt och erbjuder oss redskap för att bearbeta våra erfarenheter (Carey, 1989)
Symboler och attribut
I det undersökta materialet förekommer olika attribut och symboler som placeras på platsen
för dödsfallet eller förekommer vid minnesstunder och andra ceremonier. De vanligaste är
ljus, blommor, gosedjur samt handskrivna lappar och brev. Enligt Ehn (2007) är sådana
spontana minnesmärken ett sätt att sakralisera platsen och förutom att uttrycka känslor som
saknad och sorg får denna monumentalisering också funktionen att omvandla det som är

48
privat till något som andra kan ta del av. Enligt Lundgren (2006) är ritualer kring föremål och
platser ett sätt att skapa länkar till den döde.
Vad symboliserar de olika föremål som förekommer på bilder och i texter i de undersökta
nyhetsartiklarna om sorgeyttringar? Jag har gjort ett försök att ringa in konnotationer:
Rosorna konnoterar kärlek, men också oskuld.
Ljusen konnoterar sorg, lugn, liv, respekt.
Gosedjuren associerar till barnslig oskuld, till saknad och till trygghet.
De handskrivna lapparna konnoterar kontakt, kommunikation och kontiniutet.
Lapparna är oftast utformade som meddelande till den döde.
Vi älskar dig Emma (Dagens Nyheter 2001-09-19: Skolbarnen stöttar varandra i sorgen).
Jag kommer att sakna dig i hela mitt liv (Aftonbladet 2000-05-29: TRAGEDIN I ORREFORS:
”Den skyldige måste gripas” – Carolinas mamma om sorgearbetet efter dotterns död).
Vi ses i Nangijala (Aftonbladet 2001-06-01: MORDET PÅ 11-ÅRINGEN Hälsningen: Vi ses i
Nangijala – Barn tände minnesljus vid platsen).
Skulle ge vad som helst för att få ha dig här med oss nu. Vi sitter på Fiesta och försöker
bestämma var vi ska äta, men innerst inne är det bara dig våra tankar kretsar kring (Barometern
2004-12-30: Hälsning till en saknad vän).
Det finns också lappar som ställer frågor om meningen med tillvaron:
Varför (Barometern 2000-05-16: De hedrar sin döde vän).
Lappar kan också handla om sorg och sörjande som en gemensam angelägenhet.
Vi sörjer med er (Dagens Nyheter 2007-01-26: Åttaåringens skolkamrater tände ljus).
Andra symboler som återfinns i materialet är kyrkor, som konnoterar sorg, ritual, trygghet, en
högre makt, respekt. Flaggor på halv stång konnoterar sorg, men också gemensamma värden
och ritualer.

Internet förekommer i några artiklar. Associationen är kommunikation, aktivitet, nutid.
49
Anton Abele, 15, startade en grupp på internetcommunityn Facebook för att hedra vännens
minne och för att få ett stopp på gatuvåldet. (Aftonbladet 2007-10-08: FEM GRIPNA FÖR
MORDET ’Det går inte att förstå’).
Internet kan också stå för något som inte fullt kan kontrolleras. ”Säg för helvete inte att det är
sant, snälla säg att det inte är sant” är ett inlägg på Lunarstorm som Aftonbladet återger 2007-
10-7 i artikeln ”Hoppas du har det bra där du är nu… vill inte se alla gråta…” Vännernas
avsked på Lunarstorm.
I texterna förekommer också mindre vanliga attribut och symboler, som blod.
… mamma Yvonne Eriksson stryker gråtande över det torkade blodet på asfalten och snyftar: -
Och herregud, min lilla pojke… (Expressen 2005-05-22 Familjen fick dödsbudet mitt i natten).
En blodfläck mitt i snön vittnar om det ofattbara som inträffade i morse (Expressen 07-03-01:
Passageraren Kerstin tillbaka på platsen där hennes granne dog).
Här konnoterar blodpölarna död och våld. Blod kan också konnotera spänning och sensation.
Persiennerna är nerrullade i många lägenheter och kvarterets barn flockas kring de blodstänk
som finns kvar på fasaderna (Kvällsposten 2003-10-13: Barnens vän brutalt mördad. Bad
grannen sänka ljudet – det blev hans död).
När Expressen 2001-01-02 i texten Salih, 19, skulle rädda sin bror. Knivhöggs till döds av
rasister på nyårsnatten berättar att ”trapphuset är fullt med skor” blir skorna en association
till gemenskap och familjeband, men också till trängsel och utländskhet.
När Göteborgs-Posten 2000-05-08 i texten Kompisarna sörjer dödade 16-åringen beskriver
att minnesbordet i kyrkans entré förutom ett porträtt, ett par blombuketter och ett flämtande
ljus också innehåller en cigarett och en pris portionssnus så konnoterar tobaksvarorna protest
och brott mot konventioner, men också mod och humor.

50
I texterna kan också förekomma symboliska altare som arrangeras på andra platser än kyrkor,
vanligen på skolor eller i samlingslokaler genom att man lägger ut en vit duk och ställer ljus
på den.
I en av korridorerna står ett bord med en vit duk, levande ljus, blommor och bilder av
klasskamraten som inte längre finns (Göteborgs-Posten 98-09-12: Hvitfeldtska sörjer sin kamrat
Skolpräst och lärare hjälper eleverna.).
Även de sorgeattribut som sörjande placerar vid olycksplatserna kan i texterna konstrueras
som altare.
En asfaltplan utanför en utbränd lokal. Men också en helig plats. Hit till ett 500 meter långt
altare av blommor, ljus och avsked har människor från Västsverige vallfärdat hela helgen.
(Expressen/GT 98-11-02: Människor har vallfärdat hit)
Ett grått elskåp har ramats in med hundratals rosor. Där ligger papperslappar och kramdjur, tre
ljus brinner i gamla syltburkar. Den bruna kakelväggen bakom är översållad med klottrade
hälsningar och kärleksförklaringar. Det är ett altare, en gravsten. (Dagens Nyheter 97-05-09:
Sorgen drabbar Hässelby. Knivdådet på Valborg. Vännerna sörjer både Niklas död och hans
kompis som sitter anhållen)
Vid olycksplatsen hade man satt upp ett kors. Den omkomnes förnamn var nedtecknat på en
enkel bård. Blommorna och ljusen runt omkring blev fler och fler för varje timme. På kvällen
bildade alltsammans en värdig minnesplats dit människor kunde gå med sina tankar och känslor
(Göteborgs-Tidningen 2001-11-28: De sörjer sin vän: KAMRATERNA SAMLAS VID PLATSEN
DÄR 15-ÅRINGEN OMKOM).
Flera av symbolerna, exempelvis rosor och gosedjur kan kopplas till viktiga egenskaper hos
offret, exempelvis att vara oskyldig och ung. (Langer, 1998) Texternas beskrivning av sorgens
konkreta symboler och hur de sörjande hanterar dem är ofta målande och detaljrik, samtidigt
som texterna kan betona enkelhet, genom ord som syltburkar, nedklottrade, korridor och enkel
bård. Föremålen i sig är mindre viktiga än det faktum att det rituella hanterandet av dem kan
inbjuda till känslor av gemenskap, igenkännande och delaktighet (Carey 1989). En företeelse,
i detta fall konkreta symboler och rutiner för sorgeyttringar, som i medierna gång på gång
representeras på samma sätt kan skapa föreställda gemenskaper och bidra till hur vi
konstruerar vår sociala identitet (Gripsrud 2004).

Narrativ
Dahlgren (1992) menar att journalistiskt berättande i botten har ett begränsat antal basala
mönster, vilket gör att nyheter blir berättelser som vi delvis känner igen och som skapar
mening och samhällelig gemenskap. Enligt Tuchman (1991) kan olika nyhetshändelser
51
anpassas till ett visst tolkningspaket, och Brune (2004) menar att vissa tolkningspaket också
kan beskrivas som en typberättelse, vilken organiserar nyhetsberättandet enligt en bestämd
narrativ ordning och som har en inre struktur som kretsar kring en viss tankegång. De
undersökta texterna om sorgeyttringar ingår i en narrativ struktur som går att analysera som
en slags typberättelse.
Todorov (1990) menar att en mytologisk narrativ består i övergången från ett jämviktsläge till
ett annat. Idealiskt är när berättelsen börjar med en stabil situation som störs av någon makt
eller kraft. I det undersökta materialet finns exempel på hur utgångsläget framställs som en
stabil och trygg idyll där man åker till stallet eller har avslutning i skolan. Så slår ”det
ofattbara” till och rubbar jämvikten.
De skulle till stallet. Men de 15-åriga flickorna kördes ihjäl när de korsade vägen. (Aftonbladet
2007-12-27: Skulle till stallet Flickorna kördes ihjäl när de klev av bussen i mörkret).
Solen sken från den nästan klarblåa himlen, det kunde ha varit den bästa av skolavslutningar,
men istället var det en sorgens dag i Tungelsta. (Dagens Nyheter 2006-05-30: Elever och lärare
höll tyst minut vid skolan).
Vattnet är spegelblankt och solen håller på att gå ner bakom trädtopparna vid sjön Lilla Le. Det
är vackert men Veronicas tankar är någon annanstans. – Det är märkligt. Ena dagen talar jag
med Malin om vad som ska hända efter lovet, nästa dag kommer beskedet att hon är död.
(Expressen 1994-07-26: - Hon måste ha blivit överrumplad. Bästa kompisen berättar om Malin)
Hur obalanserad tillvaron kan bli kan illustreras med ett exempel från Expressen:
Det är en bygd i fullständig chock efter vansinnesdådet. Knappt någon har noterat att en
femmiljonersvinst på lotto i helgen gick till en man i byn (Expressen 2004-03-16:
DUBBELMORDET I SVENLJUNGA. Hon saknas av hela byn. Susannes familj fick beskedet
först efter tolv timmar).

52
När förändringen presenterats börjar, enligt Todorov (1990), en ny fas i berättelsen: Kampen
för att återställa jämvikten. I texterna om sorgeyttringar är det fråga om en lågmäld, snarast
inre, kamp som ofta består i att de av textens aktörer som är sörjande ”vanliga människor”
agerar för att återställa jämvikten, sin inre balans. De kan göra det genom att tala om offret
och upphöja den döde. De gör det också genom att visa och tala om sin sorg och sina känslor
och de gör det genom mer handfasta sorgeyttringar: De beger sig till mordplatser, kyrkor eller
andra platser för ceremonier. De tänder ljus, lägger ner blommor samt skriver brev och lappar
till den döde.
Att skriva ett gemensamt brev om saknaden och oron för Martina lindrar för stunden. – Det var
Frida som sa att om inte Martina och hennes syster kommit tillrätta på söndag skulle hon gå till
kyrkan och be. Då sa jag att vi lika gärna kan gå dit redan nu, säger Rebecca. (Barometern 2004-
12-30: Hälsning till en saknad vän).
Gatorna låg tomma i den uppländska skärgårdsidyllen. Men överallt där folk samlas – på kaféer,
restauranger, bensinmackar och affärer – pratade man om det ofattbara (Expressen 2007-02-28:
Sörjer sina döda vänner ”En olycka har hänt som delar tiden i ett före och ett efter”).
Tillsammans med mamma Karin lägger Ulrika och lillebror Alexander en vacker
liljekonvaljbukett bredvid mordplatsen (Barometern 2000-05-29: ”Det finns inte ord för det som
hänt”).
Kamp för att återställa jämvikten kan också bestå i beskrivningar av hur krisgrupper kallats in
för att bistå de sörjande eller hur skolor planerar för att försöka återställa en normal
undervisningssituation. Sådana aktioner är inte direkt kopplade till konkreta sorgeyttringar,
men kan ändå sägas bidra till ett återställande av jämvikten. Att berätta att kyrkor hålls öppna
för sörjande är ett sätt som används i texterna för att visa hur jämvikten kan återställas och
samtidigt beskriva konkreta sorgeyttringar.
- Vi håller en andakt och låter folk komma hit och prata eller dela med sig, säger Perarne
Lindberg, pastor i Missionskyrkan (Göteborgs-Tidningen 2004-03-15: En by i sorg).
Präster kan också ta upp tankar om försoning, eller agera konkret för att symbolisera
försoning som en väg för att hitta tillbaka till jämvikten.
Vid minnesgudstjänsten talade Göran Lehnberg om att låta sorgen få utlopp och manade till
besinning över de hämndkänslor som finns. Sedan tände han tre ljus – för 19-åringen, för

53
människorna i kyrkan och för den unge man som släckte hans liv (Expressen 1998-09-22: De
sörjer sin döde kamrat Knivdödade 19-åringen kom objuden till festen).
Citatet kan tolkas på följande sätt: Genom att delta i sorgeyttringar som minnesgudstjänsten
kan man tillsammans med andra leva ut sina känslor. Det är begripligt att reagera primitivt,
men tänk efter och förhasta dig inte. Lyssna på prästen som vet vad han talar om. Även om
det på ytan kan se enkelt ut när det gäller skuldfrågan så är vi alla bara människor som är
beroende av varandra.
Typberättelsen om sorgeyttringar slutar med en försäkran om att livet trots allt kan och måste
gå vidare.
- Nu gäller det bara att försöka gå vidare. Även om minnet av min vän alltid kommer att finnas
kvar (Kvällsposten 2001-01-03: En sista hälsning hedrar offren. Tände ett ljus för Karl-
Magnus).
Jämvikten kan återställas, även om det andra jämviktsläget, enligt Todorov (1990), aldrig kan
bli identiskt med det första utan bara likna det.
Ibland är det de sörjande som visar att jämvikten kan återställas.
De tre vännerna står en stund framför de tända ljusen i Domkyrkan. Kramas lite, gråter lite, och
går sedan hand i hand ut för att fortsätta vänta på besked om sin kompis (Barometern 2004-12-
30: Hälsning till en saknad vän).
Enligt min tolkning säger texten att flickorna har gjort ”som man ska”; tänt ljus i kyrkan
tillsammans. De kan nu gå ut ur den situationen, tillbaka till vardagen. De väntar visserligen
fortfarande på besked om kamraten som saknas efter tsunami. Men detta är nu hanterbart för
dem.
Alexander lägger ner sin bukett och det lilla kortet med avskedshälsningen. Han står stilla
bredvid sin pappa och tittar på det overkliga. Sedan går de sakta tillbaka med tunga steg.
Alexander fäller ner sin keps och håller pappa hårt i handen (Expressen/Kvällsposten 00-05-28:
Alexanders sista hälsning till sin klasskamrat).
Alexander har, genom att agera konkret och lägga ner sin bukett, tagit avsked av
klasskamraten. Efter det avslutet kan han gå tillbaka till vardagen även om det fortfarande
känns jobbigt. Men han har pappa som hjälp och stöd.

54
Ibland kan det falla på prästens lott att vara den som leder tankarna in på att den rubbade
jämvikten kan återställas. Exempel på detta är när präster till de sörjande säger saker som ”vi
måste hitta den balans vi förlorat” (Göteborgs Posten 1998-03-03 Borås sörjer de omkomna
Hundratals kom till sorgestund i kyrkan) eller ”jorden slutar inte snurra” (Göteborgs Posten
2000-05-30 Skolbarnen höll en tyst minut).
Texten kan också peka mot en kommande jämvikt på ett mer sammanfattande sätt, utan att
reportern detaljerat beskriver hur sörjande agerar eller citerar någon av textens aktörer som
källa.
Men trots sorgen återvänder vardagen så sakta till Orrefors. (Barometern 2000-05-29: ”Det finns
inte ord för det som hänt”).
På motorvägen rusar bilarna förbi. De bilister som svänger upp på avfarten kör långsamt för att
se gruppen av ungdomar och resterna av polisens avspärrning. Bredvid blommorna fladdrade två
ljus (Östra Småland 2000-05-16: De sörjer sin bäste vän).
Det andra citatet underförstår att det vanliga livet fortsätter. Bilarna kör som vanligt och folk
har bråttom som alltid. De sörjande kamraterna är tillsammans och har varandra. Polisens
avspärrning kommer snart inte att synas längre och därmed kommer det som hänt också att
kunna minska i betydelse. Ljusen fladdrar, det är dags för dem att slockna. Sorgearbetet är på
väg in i en ny fas där det är dags att gå vidare, en sorglig erfarenhet rikare.
Regnet har avtagit och himlen klarnar upp. Kommunen och de boende i området kan ha olika
uppfattningar om vad som ligger bakom, men alla är överens om att det är en tragedi. På
mordplatsen brinner ett ensamt ljus. (Dagens Nyheter 06-09-04: Kommunen förnekar gängkrig.
Ungdomar vittnar om uppgjorda gatudueller och rädsla)
I min tolkning av citatet står regnet för sorgen och den klarnande himlen för vägen mot ny
jämvikt: Sorgen kommer att minska med tiden. Vardagen väntar, inte problemfri men
hanterbar. Vi kan gå vidare tillsammans, och en sak är vi eniga om: Även om som hände var
hemskt så var det en engångsföreteelse och behöver inte hända igen.
Typberättelsen i de artiklar om sorgeyttringar som jag undersökt kan sammanfattas enligt
följande: Jämvikten, den idylliska och trygga vardagen, krossas genom ond, bråd död som
drabbar slumpmässigt och ofattbart. Genom att delta i gemensamma sorgeyttringar och

ceremonier, där offret kan begråtas och vi får utlopp för våra känslor, agerar vi för att
återställa jämvikten och till slut pekas vägen mot en visserligen förändrad men dock
återvunnen jämvikt ut för oss (Todorov 1990).
55
Enligt Brune (2004) har en typberättelses narrativa ordning en tydlig binär logik som ibland
gestaltas av motsatspar. De motsatspar som typberättelsen om sorgeyttringar rör sig kring är
liv – död, ond – god, de närvarande – den bortgångne, ljus – mörker, skyldig – oskyldig,
normalt – onormalt, balans – obalans.
Typberättelsens bakomliggande ramverk (Tuchman 1991) är nyhetsmyten om offret. Det
oskyldiga offret drabbas genom en olycka eller ett brott. De som är kvarlämnade, de sörjande,
begråter offret och deltar i ritualer och ceremonier som ett sätt att bearbeta förlusten för att
sedan kunna gå vidare (Lule, 2001).
Liv – död samt ond – god är huvudparadigm för såväl offermyten som typberättelsen i mina
undersökta artiklar.
Roller och karaktärer
I de undersökta texterna om sorgeyttringar har de aktörer som förekommer olika ”uppgifter” i
nyhetsberättelserna. Karaktärer i medietexter rymmer, enligt Fiske (2006), sociala diskurser
och identiteter som förkroppsligas av den enskilde aktören i texten.
De roller som förekommer i mitt artikelmaterial kan grupperas enligt följande:
myndighetspersoner, präster, offer, sörjande samt mediet och/eller journalisten.
Myndighetspersonerna utgörs i huvudsak av poliser samt personer som arbetar på skolor,
exempelvis rektorer och lärare. Poliser medverkar inte i rent lyriskt iscensatta texter eller i
den lyriska delen av en text med blandad iscensättning. Poliser återfinns i de textavsnitt som
har annan iscensättning, oftast dramatisk. Poliser har till uppgift att berätta hur händelsen gått
till, vad som kan ha orsakat exempelvis en olycka, eller redogöra för tekniska omständigheter

kring ett mord. När poliser uttalar sig om andra aktörer i texten handlar det oftast inte om
dessas karaktär, utan det är uttalanden som rör det polisiära arbetet.
De intervjuade rektorerna och lärarnas huvudsakliga uppgift är att berätta om hur
krisberedskapen på skolorna fungerar, hur skolan arrangerar minnesstunder och hur offrets
sörjande kamrater ska få hjälp att hitta tillbaka till vardagen. I texter som inte handlar om
offer som är skolelever kan motsvarande uppgift ligga på en chef, en idrottsledare eller en
56
socialarbetare. Ibland uttalar sig också myndighetspersoner om offret i positiva ordalag.
Lärare kan också uttrycka mer privata känslor och visa personlig sorg efter en elev som dött.
Prästen
Prästen kan ha flera olika uppgifter i texterna. Ibland sammanfaller prästens uppgift med
myndighetspersoners, när det gäller krisgruppsverksamhet och arrangemang. Prästen leder
minneshögtiderna i kyrkor och ofta även minnesstunder i skolor. Prästen leder vissa
gemensamma ritualer i sörjandet och ska också försöka förklara varför oförklarliga saker, det
”ofattbara”, ändå händer. Ibland är prästens uppgift att koppla det som sker till ödet eller en
högre makt och att betona att döden är en övergång som så småningom kommer att leda till en
återförening mellan den döde och de som nu sörjer.
I prästens roll ingår ibland också att skapa gemenskap och konsensus i sörjandet.
- Idag, i sorgen, har vi alla varit så nära varandra. Sorgen ser likadan ut oavsett språk eller
hudfärg. Låt oss då höra ihop även alltid annars (Aftonbladet 1998-10-31: - Krisen för oss
närmare varandra – Många har sökt tröst i kyrkan).
Kitch (2000); Pantti (2005); Pantti & Wieten (2005) resonerar kring hur det sätt på vilket
medierna representerar en händelse kan skapa en gemensam känsla av konsensus och enighet
i ett för övrigt fragmenterat samhälle. Prästens roll i texterna om sorgeyttringar konkretiserar
detta genom att prästen blir en länk mellan det påtagliga som sker vid minnesstunderna och
det mer abstrakta som handlar om att förstå det ofattbara och acceptera ett grymt öde. I detta
sammanhang kan prästens roll också innefatta uppgiften att förklara att livet måste gå vidare,
trots det som hänt.

Under minnesstunden för en saknad 43-årig gotländsk fiskare förklarar prästen Kauko
Terävou att ”Havet ger och havet tar” . Texten slutar: ”- Det viktiga nu är att vi är
57
tillsammans, säger Kauko Terävou. – Tillsammans i saknaden.” (Expressen 2003-01-14: Ett
hav av ljus för Kenneth).
I texterna förklarar prästerna saker som att ”det inte är farligt att gråta” (Helsingborgs
Dagblad 2001-05-10: Gemensamhet i sorgearbetet), och att det är tillåtet att bli arg på Gud:
Ändå är det många av barnen som frågar sig ”varför?” och Jan Erik Larsson medger att han inte
har något bra svar. – Jag har inget svar men jag vet att det är tillåtet att bli arg på Gud – han tål
det. Men jag säger att barnen då får skälla på mig i stället – jag är ju hans ställföreträdare här på
jorden, säger Jan-Erik Larson (Göteborgs Tidningen 2002-02-05: Ett samhälle i djup sorg.
GHB-påverkad biltjuv körde ihjäl Sebastian, 12).
Flera av prästens uppgifter kan kopplas till offermyten. Lule (2001) menar att just offermyten
får oss att omvärdera vår inställning till livet och de tragedier som slumpmässigt, eller genom
ödet, kan slå till. I myten om offret är döden en övergångsrit som kan och bör begråtas, och
prästen är den som leder de formella ceremonier, minnesstunder och gudstjänster, som
symboliserar övergångsriter.
Offret
I de undersökta texterna om sorgeyttringar gestaltas de döda som offer. Lule (2001) och
Langer (1998) slår fast att ett ”bra” offer i medierna framför allt ska vara en person som man
ska kunna sympatisera med och identifiera sig med. Offret ska också vara utan skuld till det
inträffade. Offret ska kunna konstrueras som en alltigenom god människa.
De omdömen om offer som finns i det undersökta materialet formuleras ofta som
berömmande adjektiv: Snäll, jättesnäll, trevlig, duktig, omtänksam, hjälpsam, populär, modig
är några av de ord som kan beskriva offer. Andra omdömen är exempelvis ”underbar pappa”,
”älskad av alla”, ”alltid glad”, ”från en skötsam och bra familj”, ”världens bästa”, ”så glad i
livet” samt ”den finaste representant man kan tänka sig för vår yrkeskår”.

Offret kan beskrivas som en människa som är som du och jag, som vem som helst. Offer
spelar fotboll, golf eller ishockey, de gillar folkrace, tycker om barn och är djurvänner.
58
- Vi åkte på samma resa till Tallinn i april och tog några stänkare ihop. Fredrik var en lättsam
snubbe. Ödmjuk varm och empatisk. Det är en tragedi, säger Olle Hermansson, chef på
gränspolisen i Skavsta (Aftonbladet 2007-06-22: Pojkdrömmen blev hans död – Barndomsvän:
En skitbra kille).
Offer kan också konstrueras som förebilder, som bättre än oss andra. Ett exempel är brottaren
Mikael Ljungberg som i Borås Tidnings artikel 2004-11-19 Martin gick i idolens fotspår
framställs som inte bara en stor idrottsman och förebild för unga brottare, utan ”en mycket
stor människa”.
Dottern till en 50-årig kvinna som är en av sex omkomna i en bussolycka berättar i
Aftonbladet (2003-01-26: ”Min bror talade om för mig att mamma var död”) att hennes
mamma var hennes stora förebild. Mamman arbetade politiskt mot diktaturen i Chile och efter
flykten till Sverige engagerade hon sig mot orättvisor och arbetade inom sjukvården.
Langer (1998) framhåller att ett offer i medierna helst ska vara en ung person. Ett exempel i
min undersökning på att artiklar om sorgeyttringar fokuserar ungdomar är Expressens text
Hela bygden sörjer sina ungdomar publicerad 2003-03-08. Den beskriver hur en hel by
hedrar tre trafikdöda unga, två 19-åriga flickor och en 18-årig pojke, genom att samlas vid
olycksplatsen och tända ljus för dem. I artikeln nämns i förbigående att passageraren i den
mötande bilen, en 78-årig man, också avled.
Unga offer kan framställas som mogna, nästan vuxna i sitt sätt att tänka; de var ämnade att bli
något stort om inte döden så brutalt kommit emellan. I mediernas berättelser strävar offren
mot högre mål:
Linnea ville bli polis (Aftonbladet 2007-09-18: Går inte att fatta – Linnea dog i kraschen – nu
sörjer Arvidsjaur).
En 41-åring från Boden beskrivs som en omtyckt man som just flyttat ihop med sin flickvän.
Han var go-snäll som en stor nallebjörn och dog som en hjälte: Ihjälslagen när han skulle

59
rädda en 4-årig flicka från en berusad man (Aftonbladet 2002-06-17: Mördad när han hjälpte
ett barn – ”Rigi var snäll och ställde upp för alla”).
Ibland formuleras de positiva omdömena om offrets karaktär i mer indirekta ordalag. Exempel
på detta är ”en gång hjälpte hon mig med tvätten” (Helsingborgs Dagblad 2001-05-10:
Gemensamhet i sorgearbetet), ”Det fanns ingen som luktade så gott som hon” (Expressen
2004-03-16: DUBBELMORDET I SVENLJUNGA. Hon saknas av hela byn. Susannes familj
fick beskedet först efter tolv timmar) eller ”När han åt pizza så lämnade han alltid en bit åt
mig.” (Expressen 2004-10-22: Eman, 13, såg sin lillebror dö. ”Jag kunde inte tro att det var
han”).
Offer kan också konstrueras som mytiska gestalter, exempelvis ängel eller prinsessa.
Vi tävlar med Gud om en ängel (Barometern 2004-12-30 Hälsning till en saknad vän).
Du var min ängel (Expressen 2004-09-13: Flickvännens sista hälsning till James: Du var min
ängel).
- Hon var så full av livsglädje. Hon var en ängel redan när hon levde, säger en nära släkting till
Klara (Expressen: 2003-01-22: Hon ströps för att hon dansade. Pojkvännen var svartsjuk –
därför mördades Klara, 19).
Vår prinsessa – du är den enda (Barometern 2004-12-30: Hälsning till en saknad vän).
Att offrens goda egenskaper lyfts fram i de undersökta texterna är viktigt eftersom det är deras
karaktär som motiverar och legitimerar att en artikel om sorgeyttringar kommer till stånd,
med beskrivningar av hur offret sörjs och begråts genom dels uttalanden, dels konkreta
handlingar. Offer måste därför kunna gestaltas som renhjärtade, sårbara och utan egen skuld
till det som drabbat dem (Lule 2001; Langer 1998). Nyhetsberättelser som konstruerar sådana
offer måste, enligt Langer (1998), kunna erbjuda publiken delaktighet, och det är offrets
karaktär som ligger till grund för att vi ska kunna känna sympati för och identifiera oss med
offret. Offret är ”som vi” fast bättre, en förebild för oss andra.

Sörjande vanliga människor
Offermyten inom nyhetsjournalistiken inkluderar också de som lämnas kvar, de sörjande.
60
Anhöriga eller motsvarande är, enligt Lule (2001), goda källor för reportrar eftersom de kan
berätta detaljerat om offret. De vanliga människor som har rollen som sörjande i de
undersökta nyhetstexterna har till huvuduppgift att framhålla offrets alla goda egenskaper, och
att förkroppsliga sörjandet. De upphöjer och begråter offret. Hur de sörjande konstrueras
erbjuder samtidigt läsarna en vägledning i på vilka sätt man kan bete sig som sörjande
(Gripsrud 2004).
I mitt artikelmaterial uppträder sörjande som likt Lutz´ (1999) professionella gråterskor lever
ut sorgen.
Jag bara föll ihop på golvet. Vi grät och skrek allihop (Barometern 2004-12-30: Hälsning till en
saknad vän).
En pojke på bänken bakom med mössan djup nerdragen i pannan grät så ihållande att flickan
bredvid honom måste krama honom hårt för att han skulle börja andas igen (Aftonbladet 2004-
01-20: ”Tomt, tyst och tårfyllt” Veinge sörjer mördade Emma och Linda).
Flera är förkrossade av sorg och klarar inte av att sitta kvar under hela ceremonin (Aftonbladet
2007-02-28: Kyrkoherden i Gimo: Jag kände de omkomna väl).
Andra sörjande är mer behärskade, de sörjer på det sätt som Lutz (1999) menar är mer
anglosaxiskt.
De är tysta och sammanbitna när de kommer. Det är en ovan och i det närmaste overklig
situation (Barometern 2000-05-16: De hedrar sin döde vän).
När Aftonbladets några timmar senare besöker olycksplatsen står några av den unga flickans
kompisar tätt tillsammans och pratar lågmält. Några av dem gråter. Andra är tysta, bleka,
sammanbitna (Aftonbladet 2007-01-03: Hon såg inte bommen – Hela Enstaberg sörjer den döda
Josefina, 16 år).
Han är mycket ledsen och vit i ansiktet av sorg och vill inte prata (Aftonbladet 94-12-06:
Pojkvännen sörjer sin älskade).

En viktig uppgift för de sörjande i texterna är också att utföra sorgeyttringar i rent konkret
61
bemärkelse, att agera och bete sig som sörjande förväntas göra genom att lägga ner blommor
och föremål på platsen för dödsfallet, tända ljus, skriva brev och lappar samt att delta i
ceremonier och minnesstunder. Sörjande kan också ha rollen av att peka på vägar tillbaka till
jämvikt, alltså att livet kan gå vidare trots det sorgliga som hänt.
En annan uppgift för sörjande är att föra fram det obegripliga i det som skett. Att just detta
offer drabbades när slumpens grymma hand slog till. När de sörjande uttalar sig om
gärningsmän, antingen misstänkta eller okända sådana, är det på temat att det är obegripligt
att någon kan göra något sådant. När de sörjande kommenterar själva händelsen handlar det
ofta om att den är ofattbar.
- Det känns ofattbart (Expressen 2003-03-08: Hela bygden sörjer sina ungdomar).
- Det är ofattbart. Man förstår inte att hon är död. (Expressen 2003-01-26: Klasskamraten dog i
kraschen Petter, 18: Folk satt fast precis under mig).
- Det känns ofattbart att vi inte kommer att se honom igen, säger Margareta Aronsson.
(Göteborgs-Tidningen 2003-08-09: Grannarna sörjer: ”En tragedi för bägge familjerna”)
Ordet ofattbart används frekvent i de undersökta texterna när de sörjande får sätta ord på sina
känslor. En tänkbar förklaring är att ordet ofattbart kan vara den genom medierna inlärda
”rätta” replik som vi upprepar därför att vi, i Careys (1991) rituella perspektiv, är tilldelade en
viss roll i ett drama. Det gemensamma ordvalet, ofattbart, är ett sätt att träda in i en
gemenskap och att då kunna dela upplevelser med andra, men också få ett redskap för att
hantera och bearbeta känslor.
Att något ofattbart har hänt kan också uttryckas i reportertext.
Tillsammans försöker de förstå det ofattbara… (Expressen 2004-01-12: MORDET I KNUTBY.
Församlingen: Vi är på helspänn hela tiden).
De höll om varandra och försökte förstå det ofattbara som hänt deras klasskamrater – det som
bara inte får hända unga människor som har hela livet framför sig. (Dagens Nyheter 2006-05-30:
Elever och lärare höll tyst minut vid skolan).

62
Tårar, kramar, stilla allvarliga ansikten. Närheten till varandra, för att kunna dela den fortfarande
ofattbara upplevelsen av att nu vara en av dem som stått nära, känt, förlorat (Helsingborgs
Dagblad 2001-05-10: Gemensamhet i sorgearbetet).
När reportern, i direkt anföring, i reportertext men även i rubriker och bildtexter, använder
ordet ofattbart kan det fungera som en signal till läsaren om vad som komma skall. Läsaren
bjuds in i det paradigm som ligger till grund för hur medierna konstruerar sorg och
sorgeyttringar, och in i sörjandets och sorgeyttringarnas gemenskap och diskurs (Gripsrud
2004; Fairclough 1995; Bergström & Boréus, 2005; Winther Jörgensen & Phillips, 2000). En
sådan inbjudan till delaktighet genom ett ”signalord” kan vara ett sätt att anpassa berättelsen
till gällande tolkningspaket för nyhetstexter om sorgeyttringar. Detta kan vara omedvetet från
reporterns sida. Enligt Tuchman (1991) kan nyhetsmediet, här reportern, omedvetet i texter
lägga in det man tror läsaren föredrar.
I det undersökta materialet förekommer sörjande som talar lite eller inte alls om offret, utan
nästan uteslutande om sig själva. Ibland sker detta på temat ”det kunde varit jag”, vilket kan
vara ett uttryck för stark identifikation med nyhetsberättelsen och dess tolkningspaket: Den
sörjande lever sig in i situationen.
I texten Åttaåringens skolkamrater tände ljus, publicerad i Dagens Nyheter 2007-01-26
intervjuas en mamma som gått till mordplatsen tillsammans med sina två barn, 8 och 10 år
gamla, för att tända ljus för den mördade skolkamraten. Mamman berättar att hennes egna
barn var kvar i skolan när mordet skedde och hon kan inte låta bli att tänka att det kunde ha
varit hennes flicka som attackerades. Om samma händelse handlar Expressens artikel 2007-
01-26 DE SÖRJER SIN TOBIAS ”Nu ska vi bara gå hem och vara tillsammans”, där en
mamma berättar att hon har en son i samma ålder som den knivmördade pojken och att det var
långa hemska minuter innan hon fick tag i sonen. ”Nu ska vi gå hem och ta hand om varandra,
säger Agneta.”
Fairclough (1995) menar att mediediskurser är komplexa och även innefattar ideologiska
processer på så vis att det inte är bara är medieinnehållet utan också publiken som konstrueras
av medierna. Den vanliga människans berättelser och erfarenheter blir då något betydelsefullt
och bidrar till identifikation (Djerf-Pierre &Weibull, 2001). Enligt detta synsätt konstruerar

texterna om sorgeyttringar hur man ska vara som sörjande; hur det är lämpligt eller inte
63
lämpligt att bete sig, och uttrycka sig som sörjande vid ett plötsligt och dramatiskt dödsfall.
Relationen mellan offer och sörjande kan vara allt från mycket nära till perifer; i vissa texter
uppträder sörjande som inte själva känner den omkomna. I de undersökta texterna om
sorgeyttringar klargörs alltid vilken relation en sörjande har till offret. Det kan vara nära
anhöriga som står för sorgeyttringarna; en förälder, ett syskon eller ett barn. Andra släktingar
som förekommer i texterna är exempelvis mor- eller farföräldrar, mostrar och kusiner.
Anhöriga kan i texterna knyta an till att sörjandet är en gemensam angelägenhet för fler än de
närmast berörda.
”Tobias pappa och tre små bröder tänder sina ljus i snön vid mordplatsen och läser alla innerliga
hälsningar och brev. - Människors värme och medkänsla hjälper oss att bära sorgen, säger Lars
Henriksson, 33”.
”Lars Henriksson håller armarna runt Tobias bröder och säger att hela familjen vill tacka för all
medkänsla människor, också helt okända runtom i Sverige, visat. – Det hjälper oss dag för dag.
Vi har förstått att det finns så många som bryr sig och stöttar när det är som svårast”
(Aftonbladet 2007-01-29: Pappan och de tre bröderna tänder ljus vid mordplatsen).
I texterna förekommer också personer som beskrivs som nära vänner till offret
Bästa väninnan tänder ett ljus vid 21-åringens port. Sedan sjunker hon ner på knä – medan
tårarna trillar nerför kinderna. (Expressen 2006-01-18: Natacha sörjer sin mördade väninna:
”Helt ofattbart”).
I en text om en 16-årig flicka som körde moped och kolliderade med ett tåg berättar
Aftonbladet 2007-01-03 att flickan hade befunnit sig hos bästa kompisen men åkte hem för att
ladda ner en film från Internet.
Bästa kompisen Hanna Karlsson, som gick i samma gymnasieklass som Josefina, berättar: Hon
sov över hos mig i natt. Vi gjorde inget speciellt, kollade på TV, surfade på nätet. (Aftonbladet
2007-01-03: Hon såg inte bommen – Hela Enstaberg sörjer den döda Josefina, 16 år).
En nioårig flicka berättar om sin bästis som dött i en skytteolycka:
Hon är min bästa kompis. Vi lekte alltid på rasterna och tränade ihop, både skidskytte och
fotboll, säger Jennifer Sahlström (Expressen 2007-11-10: Nioårig flicka dödad hemma av
skidskyttegevär ”Jag kan inte förstå at det är sant. Hon var så duktig”).

64
Utöver anhöriga och nära vänner finns också sörjande som har en mer perifer anknytning till
offren. Det kan vara grannar, skolkamrater, arbetskamrater eller bekanta.
- Han och jag gick i samma grupp i träslöjden, berättade Joel Dahlin som går i åttan
(Göteborgs-Tidningen 2001-11-28: De sörjer sin vän: KAMRATERNA SAMLAS VID PLATSEN
DÄR 15-ÅRINGEN OMKOM).
- Jag kan inte fatta det. Jag lagade mat till kvinnans bröllop för två år sedan, säger Inger
Lindberg (Göteborgs-Tidningen 2004-03-15: En by i sorg).
En i min klass var hans kompis (Dagens Nyheter 2007-01-26: Åttaåringens skolkamrater tände
ljus).
När Expressen berättar om en ettårig flicka som drunknat intervjuar reportern en kvinna som
befinner sig på badplatsen.
Sorgeturister
Marie Lindahl-Andersson var en av många människor vid Råbelövsjön som igår skakades av
den tragiska drunkningsolyckan. Tillsammans med sin dotter Hanna-Di, 6, tände hon ett ljus för
att hedra den omkomna flickan. – Min dotter känner en släkting till den drabbade familjen och
det här är vårt sätt att visa vårt deltagande. Det är fruktansvärt det som hänt, säger hon
(Expressen 2003-07-01: Familjen såg sin ettåring drunkna. Föll i vattnet vid badplatsen).
En sörjande som inte behöver ha någon personlig relation alls till offret är sorgeturisten.
Wardle (2007) beskriver nyhetsbevakningen av stora publika sorgemanifestationer med en
tillresande allmänhet. Hon kallar fenomenet sorgeturism. I mitt undersökningsmaterial finns
också exempel på medierad sorgeturism.
Även Maria och Erland Nilsson, 83 och 84 år, från Göteborg kommer också till brandplatsen –
med en ros. Senast de gjorde något liknande var vid Palmemordet. – Det är något ofattbart som
hänt. Men vi kände att vi bara måste åka hit, menar de samfällt (Expressen/GT 1998-11-02
Människor har vallfärdat hit).
Sorgeturism kan vara ett tillfälle att umgås och skapa nya kontakter, ungefär som vid
musikfestivaler och andra större arrangemang. Göteborgs-Posten berättar om gråtande och

65
sörjande ungdomar som tillbringar flera dagar utanför det nerbrunna diskoteket på Hisingen i
Göteborg. Röda Korset är på plats med filtar och personal. 18-årige William förklarar att det
känns lite bättre när han är där.
Mediebästisar
På vägen hit i söndags träffade han Emma Eriksson, 15. De hade inte setts sedan i sommar, då
de möttes inne på Heden tillsammans med några gemensamma vänner. Hon har kommit hit varje
kväll sedan i fredags, trots att hon bor i Alingsås, fyra mil bort. – Det känns som att chocken
släpper fortare då jag är här. Jag ser alla människor och hur mycket de bryr sig. Och så träffade
jag William igen. Det känns jättebra, säger hon (Göteborgs-Posten 1998-11-04: Emma och
William sörjer tillsammans).
En annan karaktär bland de sörjande skulle kunna kallas ”mediebästisen”. I nyhetstexterna om
sorgeyttringar beskrivs mediebästisen som en person som har anknytning till offret. Ibland
berättar mediebästisen om offret och framför allt om sin egen bild av sin relation till offret.
Expressen intervjuar en 13-årig pojke som på ett melodramatiskt sätt får berätta fyra år gamla
minnen om en jämnårig skolkamrat som förolyckats:
När Kelly Holm och Erik gick i trean brukade de ofta sitta tillsammans på eftermiddagarna. De
tittade på stjärnorna och drömde om framtiden. - Vi ville så mycket. Båda två. Nu är det slut. Jag
har gråtit så mycket att mina tårar tagit slut (Expressen 2001-10-25: Han sörjer sin döde vän.
Erik, 13, mejades ner av ett rattfyllo).
Artikeln Hälsning till en saknad vän i Barometern 2004-12-13 handlar om tre unga flickor i
Kalmar som går till kyrkan, tänder ljus och oroar sig för en 14-årig Kalmarflicka som är
saknad och förmodad omkommen efter tsunamin i Thailand. De tre flickorna beskrivs som
”några av Martinas bästa kompisar”. En av de tre går i samma årskurs, men inte samma klass,
som den försvunna Martina. De båda andra flickorna bor inte i Kalmar, utan uppges komma
från södra Öland och är snarare kompisar till flickan som är skolkamrat till den försvunna.
Men alla tre ”har varit utom sig av oro” och ”de vänder sig till Barometern-OT i hopp om att
Martinas föräldrar som är kvar i Thailand ska få veta att de tänker på dem”.

I juni 1999 berättar Borås Tidning om 13-åriga Pernilla, klasskamrat med en pojke som
omkommit vid en kollision mellan tåg och bil. Pernilla samt hennes mamma och systrar
intervjuas när de lägger blommor vid olycksplatsen.
66
”För några veckor sedan sjöng de in sommarlovet tillsammans. Lågmält berättar Pernilla om
dödsbeskedet. – Det känns ju så himla konstigt. Sju år i skolan är länge, han kändes som ens
bästa kompis”
”Pernillas mamma Carina berättar att dottern känt på sig att någon hon kände var inblandad i
olyckan. – Så fort vi kom hem ringde hon runt till klasskompisarna. När vi fick höra att det
talades om en Mercedes förstod vi att Christoffer varit med” (Borås Tidning 1999-06-24: Hon
sörjer sin döde klasskompis)
I de nyhetstexter som ingår i undersökningen framgår inte om mediebästisarna är verkligt nära
vänner till offret eller om de är ”självutnämnda kompisar” som träder fram som vänner till
offret inför intervjusituationen. Enligt Eide (2007) är vetskap om de medielogiska
förutsättningarna numera inte bara förbehållet samhällets eliter. Medvetenheten om hur man
anpassar sina budskap och handlingar till journalistiken finns, enligt Eide, hos snart sagt varje
aktör i samhället.
Mediebästisar kan också ha valts ut av reportern för att i nyhetstexten fylla ut rollen som
offrets vän i gestaltningen av sorgeyttringar. Det är tänkbart att alla varianterna kan
förekomma. Mediebästisens närvaro i texter om sorgeyttringar kan vara ett tecken på den
utvidgning av offrets krets som Pollak (2001) beskriver. Mediebästisens funktion i texterna
blir att, kanske som substitut för sörjande med ännu närmare relation till offret, förkroppsliga
sörjandet. En sörjande som har en nära, eller förment nära, relation till offret ”behövs” i
nyhetstexten för att göra berättelsen om det oskyldiga och goda offret och de sörjande
efterlevande så fullständig som möjligt (Lule, 2001), och för att skapa igenkännande och
identifikation (Fiske 2006).
Gråterskor
I det material jag undersökt är det vanligare att texterna beskriver kvinnor som utför
sorgeyttringar, exempelvis lägger ner blommor och tänder ljus. Det är också fler kvinnor än

67
män som uttalar sig om offren. När texterna i det undersökta materialet refererar till sörjande
som grupp, alltså sörjande som inte intervjuas eller namnges är det nästan enbart kvinnor som
agerar i texterna.
Men han är inte ensam. Bland alla dem som stannat på platsen för söndagsmorgonens tragedi
finns många flickor som lagt blommor och tänt ljus och som gråter och kramar om honom
(Aftonbladet 1994-12-06: Pojkvännen sörjer sin älskade).
Ett par tonårsflickor stannar till utanför kyrkan efter andakten för att prata. Men tårarna
strömmar från kinderna och de får bara ur sig ohörbara viskningar. Deras bästa kompis har
förlorat sin mamma. – Det är så hemskt. Så hemskt. Det går inte att säga mer, säger en av
flickorna (Expressen 2007-02-28: Kyrkoherden i Gimo: Jag kände de omkomna väl).
Tårarna tar inte slut. Runt om refugen på Birger Jarlsgatan där männens mejades ner knäböjer
några unga kvinnor. De gråter, tänder varsitt ljus (Aftonbladet 2007-11-08: Bilföraren tog sikte
mot dem – Offren kämpade mot våld – nu är de döda).
I dessa exempel tilldelas flickorna en roll som påminner om gråterskans. Gråterskor ska,
enligt Lutz (1999) och Tolbert (2001), uttrycka en kollektiv sorgeupplevelse och vara en slags
medlare, en länk, mellan den grymma döden och de drabbade anhöriga. Gråterskans uppgift
är att få oss att anpassa oss till förlusten. I de citerade texterna är flickornas enda uppgift att
uttrycka sorg och förtvivlan. De representeras därmed på ett stereotypt sätt (Hall 2003; Jarlbro
2006). Van Zoonen (1994) menar att mediernas gestaltning av genus förenklar och fixerar
skillnader mellan män och kvinnor. Enligt Jarlbro (2006) får män vanligtvis större utrymme
än kvinnor i medierna. Detta stämmer inte när det gäller de undersökta texterna om
sorgeyttringar, de har fler kvinnliga än manliga aktörer i rollen som sörjande. Förklaringen
kan vara att problematiken kring död och sorg är präglad av kulturella förväntningar på
kvinnors respektive mäns beteendemönster och emotionalitet. Sorgen är, enligt Lundgren
(2006), i viss mån könsmärkt som kvinnlig eftersom ansvaret för att uttrycka känslor och
vårda minnen i större utsträckning lagts på kvinnorna än männen.
Sörjande kändisar
Enligt Walter, Littlewood & Pickering (2000) kan medierade dödsfall delas upp i två
kategorier. Offentliga personer som både lever och dör offentligt samt privatpersoner vars död

lir mediemässig därför att den innefattar ett dramatiskt eller våldsamt skeende.
68
Textmaterialet som ingår i min undersökning handlar till övervägande del om icke offentliga
personer, men det finns också nyhetshändelser där offentliga eller kända personer
förekommer i texterna. Artiklarna om sorgeyttringar fokuserar också i dessa fall den vanliga
människans känslor och reaktioner, dels genom att ”vanliga” vänners sorg görs publik, dels
genom att offentliga personers sörjande vanliggörs i texterna; de offentliga visar privata
känslor och talar om den döda som vän och privatperson.
Vid några tillfällen är de omkomna kända personer, som brottaren och OS-medaljören Mikael
Ljungberg, Malmöprästen Ingemar Simonsson och utrikesminister Anna Lind.
En variant av kändisars medverkan, som kan kopplas till medielogiken och dess
berättartekniker (Mc Quail, 2005; Eide, 2007), i texter om vanliga människors sorgeyttringar
är att kända personer varken intervjuas eller närvarar men ändå används för att öka
uppmärksamheten. Detta sker genom att nyhetstexten berättar om att en kändis har
anknytning till offret. Ett exempel är när Aftonbladet berättar att en 20-årig studentska som
hittas mördad är syster till Håkan Mild, tidigare landslagsspelare i fotboll.
Jag har valt att inrikta min analys av offentliga personers medverkan i nyhetstexter om
sorgeyttringar på de texter där kändisar deltar som sörjande av ”vanliga människor”.
En nyhetshändelse där kända personer uppmärksammas i hög grad i mediernas bevakning av
sorgeyttringar är Göteborgsbranden år 1998. Brandkatastrofen på Hisingen är ett media event
(Dyan & Katz, 1992; Fiske 1996). Bevakningen av sorgeyttringar är omfattande i alla medier
och i de texter om Göteborgsbranden som finns i mitt undersökningsmaterial förekommer,
bland sörjande ”vanliga människor”, kända politiker som ungdomsminister Ulrica Messing,
skolminister Ingegerd Wernersson och Göteborgs kommunalråd Göran Johansson, men också
artister som Jan Rippe från Galenskaparna/After Shave. I en text om vad som händer i
Hammarkullens kyrka dagen efter branden skriver Expressen om ”ett sillstim av mediafolk”
och om trängsel av ”människor, anhöriga och vänner” både i och utanför kyrkan. Tidningen
berättar att statsminister Göran Persson är där. Artisten Jenny Berggren från musikgruppen
Ace of Base nämns också bland de närvarande och i reportaget konstaterar reportern:

69
Det är inget fel att de är där, det ingår förmodligen i alla tänkbara kulturer att berömdheters
visande av medmänsklighet har en särskild effekt. Det är också vad Göran Persson räknar med
eftersom han i ett stort antal intervjuer säger att han måste vara närvarande i en sådan här stund,
lyssna och samtala, visa att Sverige sörjer med. Expressen 1998-10-31: TRAGEDIN: De skakar
av sorg och vrede – det är en kulturkrock).
Reportern antyder att statsministern, och senare i texten även Jenny Berggren, kan ha
baktankar med sin närvaro, men väljer ändå att intervjua och skriva om de kända personerna.
Detta samt att två bilder av tre publicerade visar kändisarna är en form av medielogisk
tillämpning när det gäller berättartekniker: Mediet låter budskapet underordnas
presentationsformen och framhåller det som väcker mest uppmärksamhet (McQuail, 2005;
Eide, 2007). Expressens väljer att fokusera de kända personerna och reportern placerar sig
som uttolkare mellan makthavare och publik, vilket är en form av journalistisk maktutövning
enligt Eide (2007).
Offentliga personer förekommer också när medierna skriver om sorgeyttringar i samband med
händelser som inte är media events. I artikeln Umeå sörjer sina döda – ”Häruppe känner vi ju
allihop” publicerad i Aftonbladet 2002-03-07 berättas om fem handbollsspelande flickor
mellan 19 och 26 år som omkommit i en trafikolycka när de var på väg hem från en match. En
av de 19-åriga flickorna har varit klasskamrat med centerledaren Maud Olofssons son. Maud
Olofsson känner familjen och träffade flickan ”senast i julas”. Hon säger att det som hänt är
hemskt men tror att det kunnat undvikas om den olycksdrabbade vägen haft mitträcken, vilket
hon hoppas nu är på gång. Samma dag som texten publiceras ska Maud Olofsson försöka åka
och skriva en hälsning i kondoleansboken. Idrottsminister Ulrika Messing har hunnit skicka
telegram.
Förutom att kändisar kan användas som vinkel för att dra läsare kan kändisar också ha
funktionen att understryka offrets goda karaktär och ge sörjandet legitimitet. I oktober 2007
dör en 16-årig pojke efter att på en tonårsfest ha misshandlats av ett gäng jämnåriga.
– Prinsessan Victoria har beklagat. Det betyder att min son inte var någon fighter, hon kände
honom. Min son var ingen dumskalle, säger pappan till Expressen som också berättar om
familjens skidresor tillsammans med Daniel Westling och kronprinsessan Victoria. (Expressen
2007-10-08: SÖRJER SIN VÄN Kronprinsessan Victoria hedrade Ricardo, 16, som dog efter
misshandeln).

Även Aftonbladet återger vad kronprinsessan sagt, bland annat ”- Ofattbart, säger
70
kronprinsessan Victoria som är vän till familjen.” Uttalandet visar att kända personer reagerar
och tänker precis som vi andra och ingår i ett sörjande kollektiv där konsensus råder om hur
man beter sig när någon dör våldsamt, plötsligt och oväntat. (Fairclough, 1995; Kitch, 2000;
Pantti, 2005; Pantti & Wieten, 2005)
”När kronprinsessan hörde talas om att en minnesstund skulle hållas bestämde hon sig för att gå
dit och hedra Ricardo”
”Jag vill markera, självklart, mot det onödiga våldet” (Aftonbladet 07-10-08: Hann inte fylla 17
år Nu har vännerna splittrats för alltid – Ricardo, 16, sparkades till döds)
Kändisanknytning finns också i texten ”Babsans” vän blev mördad. ”Varför? Han var så
otroligt populär”, publicerad i Expressen 1999-12-13. En servitör som varit ute och roat sig
på en gayklubb hittas mördad. Bland de chockade vännerna finns ”dragshowartisten och TVunderhållaren
Lars-Åke ’Babsan’ Wilhelmsson” som säger att det känns fruktansvärt. Under
en luciafest på ett av stamställena håller Babsan en tyst minut för den mördade vännen som
har kändisanknytning även genom att ha tillbringat sommaren ”på den grekiska ön Mykonos
tillsammans med det populära ’Villa Medusa’-gänget i Kanal 5”.
Sångartisten Magnus Carlsson kommer till användning när Borås Tidning 2006-09-16 i texten
”Det går aldrig att ersätta Michael” Magnus Carlsson hyllar sin vän berättar om en
trafikolycka där en 43-årig man omkommit. Mannen var gitarrist i ett band och de övriga
musikerna i bandet berättar om att det känns sorgligt och att de åkt ut till olycksplatsen med
blommor och ljus. På bandets hemsida sörjer fansen, enligt Borås Tidning som berättar att
kondoleanserna strömmar in till den angivna webbadressen. Bland annat från Magnus
Carlsson som fått beskedet via familj och skivbolag. ”Man får sig en tankeställare när sånt här
inträffar – livet kan ändras på en enda sekund… Hälsa alla i bandet och hans familj att jag
tänker på er. Varma hälsningar Magnus Carlsson.”.
Att nyhetsberättandet intimiseras genom att gränserna mellan den privata och offentliga sfären
luckras upp och medierna berättar mer privat om offentliga personer, men också gör vanliga
människor betydelsefulla genom att deras upplevelser blir nyheter, är ett tecken på hur
modern nyhetsjournalistik blir alltmer populariserande. (Dahlgren, 1992; Djerf-Pierre &
Weibull 2001; Fiske 2006; Sparks 1992). Artiklar där privat sorg görs publik genom medierna

och där medierna presenterar kändisar bland de sörjande av den vanliga människan gör det
71
möjligt för medierna att länka det offentliga till det privata och att legitimera den egna regin
av sorgeyttringar. Artiklar om kändisars sorgeyttringar erbjuder också bekräftelse på att alla
delar samma erfarenheter och har samma uppfattning (Carey, 1989 samt Kitch, 2000; Pantti,
2005; Pantti & Wieten, 2005).
Mediets egen roll
I samband med att en tidning publicerar en artikel om sorgeyttringar kan tidningen själv spela
en mer aktiv roll och ge tips om eller instruktioner för hur man kan bete sig som sörjande.
Eide & Knight (1999) diskuterar hur ”servicejournalistiken” förser publiken med information
och goda råd om hur den ska hantera vardagsproblemen.
I artiklar om sorgeyttringar kan tidningar välja att utöver att berätta om hur krisgrupper och
motsvarande arbetar och vid vilken tidpunkt en minneshögtid hålls också publicera
kontaktuppgifter till myndigheter och organisationer. Sydsvenskan 2006-11-05 avslutar sin
artikel Svalöv sörjer de fyra döda ungdomarna Många kom till minneshögtid med fotnoten
”Hit kan du ringa” där telefonnummer och öppettider ges till Svalövs kristelefon och jouren i
Landskrona. I andra texter kan medierna uppge adressen till webbsidor som offrets vänner
eller anhöriga lagt upp på Internet, där man kan lämna en elektronisk kondoleans.
Ibland kan mediet också tydliggöra sin funktion av att vara en slags mellanhand när det gäller
sorg och sorgeyttringar. Mediet framställer det som att publiceringen hjälper till med att låta
sörjande uttrycka sina känslor och även hjälpa andra människor att ta del av de sörjandes
känslor.
Thomas Lindéns mamma väljer att skriva om sorgen efter sonen i ett brev till Aftonbladet. Hon
tecknar ett ljust porträtt av sin ende son som de kallade Tomp. Och illustrerar hur kort steget kan
vara från lycka till sorg (Aftonbladet 07-05-03: SORGEBREVET Mammans egna ord om
saknaden efter sin Thomas).
Ett annat sätt att visa att publiceringen är riktig och legitimerad är att mediet klargör att det
tagit på sig uppgiften att berätta om att hemska saker händer och detta ska kunna leda till

72
något bättre. Mediet konstruerar sig självt som ansvarstagande och kan visa sin makt på ett för
publiken positivt sätt (Eide, 2007; Fairclough,1995).
Vi frågar om vi får publicera bilderna och Lars Henriksen nickar och säger: - Ja, om händelser
som denna får det inte vara tyst. Vi får inte glömma, om det ska bli någon förändring i samhället
(Aftonbladet 2007-01-29: Pappan och de tre bröderna tänder ljus vid mordplatsen).
I samband med nyhetsbevakningen efter dödsmisshandeln av en 16-åring i Stockholm i
oktober 2007 tar Aftonbladet uppgiften som mellanhand ett steg längre och uppmanar läsarna
att manifestera mot våldet genom att tända ett elektroniskt ljus på Aftonbladets webbsida.
Man berättar om 15-årige Anton som samlat 20.000 underskrifter på Facebook på Internet och
uppmanat allmänheten att samlas på Sergels torg för att manifestera mot våldet.
Den som inte kan vara på plats har ändå chansen att ta ställning mot gatuvåldet när Anton gör
gemensam sak med Aftonbladet. Från och med idag kan du gå in på Aftonbladet.se och tända ett
elektroniskt ljus. – Vi tycker det är viktigt att fånga upp alla läsare som vill visa sitt engagemang
i den här frågan, säger Sofia Olsson Olsén på Aftonbladet Nya Medier (Aftonbladet 07-10-09:
Tänd ett ljus för våldsoffren på Aftonbladet.se).
Mediernas råd och instruktioner om vad man som sörjande kan och bör göra, exempelvis
kontakta krisgruppen eller tända ett digitalt ljus på Aftonbladet.se, kan tolkas som en variant
av den servicejournalistik, beskriven av Eide & Knight (1999), som vänder sig till en social
varelse som är en hybrid av medborgare, konsument och klient; och som innebär att de
problem och lösningar på problem som journalistiken föreslår blir både individuella och
kollektiva.
Avvikande berättelser och offer
I det undersökta materialet finns texter som avviker från typberättelsen när det gäller hur
motsatsparen konstrueras; med det renodlat oskyldiga offret som en av de viktigaste
förutsättningarna för typberättelsen. De berättelser som avviker har offer, sörjande eller
misstänkta som i något avseende inte går att passa in i framför allt paradigmet ond – god samt
motsatserna skyldig – oskyldig och normalt – onormalt. Nyhetsberättandet blir problematiskt
eftersom nyhetsbevakning i stor utsträckning bygger på fasta tolkningspaket för hur en viss
typ av händelse ska gestaltas (Tuchman, 1991).

De texter i det undersökta materialet där jag hittar avvikelser från typberättelsen är främst
73
berättelser där faktorn etnicitet får betydelse genom att endera offer, misstänka gärningsmän
eller sörjande har utländsk bakgrund. I dessa fall finns också motsatsparet vi – dem med i
gestaltningen av berättelsen och aktörerna.
Exempel på nyhetshändelser där etnicitet kan leda till vissa avsteg från grundberättelsen är de
händelser där texterna antyder att ett hedersrelaterat brott kan ligga bakom att unga flickor
dött.
I början av februari 2008 faller en 16-årig flicka med utländsk bakgrund från balkongen till
familjens lägenhet i Malmö. Lägenheten ligger på fjärde våningen och flickan dör. Under de
första dagarna misstänker polisen att det är fråga om ett hedersmord, vilket framgår av
nyhetsartiklarna. Bevakningen av sorgeyttringar är sparsam och inga sörjande fotograferas
eller intervjuas. I Sydsvenskans bildtext beskrivs de utplacerade symbolerna/attributen:
Någon hade placerat en vit plastblomma, en brinnande marschall och en turkosfärgad ljuslykta
bredvid källartrappan där flickan hittades (Sydsvenskan 2008-02-05: Döda flickans anhöriga
nekar 15-åring dödsstörtade från balkong. Två män anhållna misstänkta för mord).
Citatet kan tolkas på följande vis: Bara en enda blomma, bara en marschall. Plast och en
skrikigt färgad lykta. ”Någon” vet inte hur man ska bete sig, är inte ”som vi”. Den här flickan
är det ingen som riktigt sörjer, i varje fall inte på det rätta sättet.
En dag senare, den sjätte februari, publicerar Kvällsposten en artikel om sorgeyttringar.
Texten slutar med en redogörelse av hur den döda flickan levde.
Enligt närstående till 16-åringen var skolan hennes enda frizon. Hon levde under mycket strikta
regler och var tvungen att gå hem direkt efter undervisningens slut. – Men hon bröt aldrig mot
reglerna. Fritiden spenderade flickan med att titta på tv och läsa datortidningar. Hon hjälpte även
till att städa och laga mat. – Ibland fick hon gå på födelsedagskalas i en timme eller följa
mamma att handla. Enligt uppgift var detta inget som störde 16-åringen.
(Kvällsposten 08-02-06: Hon älskade att läsa men levde under väldigt strikta regler)
Texten kan tolkas på följande sätt: Flickan var hårt hållen hemma, men det är en del av
”deras” kultur.

Genom att antyda att flickan var kuvad bidrar texten till en stereotypisering av flickor med
74
utländsk bakgrund (Hall, 2003). Offret är fortfarande oskyldigt, men konstrueras annorlunda
än de svenska flickor som är offer i texter om sorgeyttringar och som framställs som glada
och framåt, flickor som vi kan identifiera oss med.
Ytterligare en aspekt på etnicitet framkommer i några av texterna där offret har utländsk
bakgrund och där sorgeyttringarna äger rum i hemmet. I dessa texter som berättar om hur
familj, vänner och övrig släkt samlas för att sörja tillsammans och tala om den döde har
reportrarna, medvetet eller omedvetet, i sina texter markerat att det avviker från normen att
man ”sörjer hemma” när sorgen ska medieras. Detta kan föranleda att tidningen väljer att
redogöra för hur en intervju kommer till stånd.
34-årige Haidar Ibrahim bjuder in Expressen till sin lägenhet i Fruängen. Med gråten i halsen
börjar han berätta (Expressen 2005-07-07: Dog under badbrygga. Mohammed,5, halkade: ”Han
måste ha fastnat”).
Avvikelsen gäller i detta fall inte något avsteg från typberättelsen eller från hur offrets
karaktär konstrueras. Motsatsparet vi – dem förs visserligen in, men den förändringen kan mer
ses som ett uttryck för reporterns strävan att vara med och foga in det kulturellt annorlunda i
en sorg som är universell och gemensam för oss alla (Dahlgren 1992).
Vid en annan nyhetshändelse förklarar reportern de kulturella skillnaderna mellan svenskt och
utländskt sörjande samt sitt eget sökande efter villiga intervjuobjekt på de förväntade
platserna.
På söndagen regnar det i Vivalla. Några ungdomar hänger utanför polishuset och ingen vill prata
med medierna. Vid platsen där pojken blev mördad finns inte en blomma. Men det beror inte på
att man inte sörjer. I det lugna villaområdet har släktingar och vänner samlats hos familjen.
- Vi är somalier och muslimer så vi har inte samma tradition med blommor. Men jag var över till
familjen och tröstade dem. De är ledsna, alla är ledsna, säger fembarnsmamman och grannen
Naima Abdi Jama. (Dagens Nyheter 2006-09-04: Kommunen förnekar gängkrig. Ungdomar
vittnar om uppgjorda gatudueller och rädsla)
Jag tolkar texten på följande vis: Reportern har problem. Efter mordet måste hon göra den
förväntade uppföljningen om sörjande och sorgeyttringar. Hon behöver intervjuobjekt till sin
artikel men ingen vill ställa upp. Det finns inga blommor vid mordplatsen och ingenting är

som det ska vara. Hur ska det nu gå med texten som alla förväntar sig, som vi ”behöver”? I
området där familjen bor hittar reportern en grannkvinna som kan fungera som intervjuad i
texten. Kvinnan är själv mamma och hon har pratat med familjen. Så trots att det hela inte
skett på optimalt sätt kan reportern ändå skriva om sorgeyttringar. Hon låter grannkvinnan
75
förklara varför de förväntade sorgeyttringarna uteblivit: Muslimer visar sorg på ett annat sätt
än vi, men de är inte helt olika oss. De bor i villa och de är ledsna.
Upplysningen om hur många barn grannkvinnan har är inte väsentlig för sammanhanget, men
bidrar till att grannkvinnan, och andra muslimska kvinnor, representeras på ett stereotypt sätt
(Hall, 2003).
När kvinnor med utländsk bakgrund ska representera ett allmänt sörjande läggs en etnisk
aspekt till som gör att sörjandet framstår inte bara som kvinnligt utan även som uttryck för en
annorlunda kulturell gemenskap. Så sker exempelvis i en text om en sorgemanifestation i
samband med diskotekbranden i Göteborg:
Men också, i själva mängden, alla dess tårar och kramar, fanns tröst, början till tröst. Framför
allt bland flickorna. Började en av dem gråta, omgavs hon strax av en hel flock väninnor med
varma ögon och mjuka röster, med goda kramar (Expressen/GT 98-31-10: TRAGEDIN: De
skakar av sorg och vrede – det är en kulturkrock).
I texter om hur svenska kvinnor och flickor sörjer finns också tröst och kramar, men flickorna
förekommer då inte i flock, utan i grupp, och de har inte varma ögon och mjuka röster.
I en text om sorgeyttringar efter Göteborgsbranden berättar Aftonbladet hur tusentals sörjande
kommer till katastrofplatsen på Hisingen för att sörja och hur det blir som en gata av
blommor, marschaller och ljus. Två muslimska flickor som intervjuas har inga ljus med sig.
Shukri och Sayan tänder inga ljus. – Vi muslimer sörjer inte så. Vad hjälper det om jag tänder ett
ljus? Jag har min sorg inom mig, säger Shukri Farah (Aftonbladet 1998-11-03: TRAGEDIN I
GÖTEBORG Aldrig, aldrig glömmer vi er – Manifestet över sorgen växer för varje timme)
Ett annat exempel på hur texter om offer med utländsk bakgrund beskriver att finns skillnader,
men också likheter, mellan utländskt och svenskt sörjande är Aftonbladets artikel Hassan har
förlorat sin lille pojke, publicerad 2004-10-25. 8-årige Mohammed var på väg till skolan när

han blev mördad av en svensk man som av medierna pekas ut som psykiskt sjuk. Artikeln
antyder att just detta gör familjen en smula mindre utländsk. Alla kan, oavsett ursprung, ta
avstånd från det som hänt.
76
”För första gången besöker han mordplatsen. En pappa som förlorat sin lille pojke”
”I Libanon, som Hassan Ammouri ursprungligen kommer ifrån, är sorgen något man delar med
andra, berättar en av bröderna. Bördan blir lättare att bära om man är flera. Under hela dagen har
Linköpingsborna kommit till mordplatsen med blommor och ljus”
”Många av dem som samlats här gråter med honom”
Även här kan man se en välvillig strävan i texten mot att foga in det kulturellt annorlunda i en
gemensam sorg. Artikeln slutar med att pappa Hassan vänder tillbaka mot hemmet.
- Jag är överväldigad säger han och vänder sig en sista gång för att se mordplatsen som nu blivit
en minnesplats. – Min son får liv igen av alla som vill minnas honom. Alla som kommit hit för
att hedra min son är också min familj. (Aftonbladet 2004-10-25: Hassan har förlorat sin lille
pojke).
Min tolkning: Hassan är överväldigad av, och tacksam över, att så många svenskar engagerar
sig, det hade han inte vågat hoppas på. Därigenom har mordplatsen blivit en helgad plats, tack
vare alla blommor och ljus som ”vi” lagt dit. Muhammed är borta, men tack vare ”oss” finns
han ändå kvar för Hassan på något vis. Även om sorgen förenar tänker Hassan annorlunda
och uttrycker sig osvenskt när han symboliskt vill inkludera ”oss” i sin familj.
I texten finns den för medierade sorgeyttringar typiska sakraliseringen av platsen genom
föremål (Ehn, 2006) och det Lutz (1999) beskriver om sorgeyttringars funktion att den
avlidne ”hålls kvar”. Men genom formuleringar som ”min son får liv igen” och att alla som
kommit ”är också min familj” förs motsatsparet vi-dem in i tolkningsramen.
I det undersökta materialet finns också offer som blir problematiska, de kan inte beskrivas
som odiskutabelt goda, vilket leder till att paradigmet ond - god inte självklart kan ligga till
grund för berättelsen och för konstruktionen av offret.
I december 1999 publicerar Expressen nyheten att en servitör hittats mördad i Stockholm. I
texten intervjuas en inte namngiven bekant till offret. Vännen berättar att han och den
mördade, som jobbade som servitör, hade varit ute tillsammans på mordkvällen

77
”Efter att ha besökt flera olika pubar avslutade de kvällen på gayklubben Tip Top på
Sveavägen.”
”Enligt vännerna hade 37-åringen inte någon fast partner. Men beskrivs av alla som mycket
populär”
”Han var så pigg på livet, en riktig partykille.” (Expressen 1999-12-13”Babsans” vän blev
mördad. ”Varför? Han var så otroligt populär”).
I artikeln berättar Expressen att offrets vän, som är kändis, är dragshowartist.
Genom att ta med uppgifter som gayklubb, dragshowartist, att offret inte hade någon fast
partner men en stor bekantskapskrets samt att han var en levnadsglad partykille antyder
reportern att den mördade mannen var homosexuell, och även promiskuös. Texten
underförstår att mannen var ute efter tillfälliga homosexuella förbindelser och att detta är
bakgrunden till mordet. Därmed konstrueras offret inte som oskyldig utan antas kunna ha
skuld till det inträffade (Lule 2001; Langer 1998), trots att vännerna i texten får berätta att det
som hänt är ofattbart och att det fanns ”ingen som var så glad och positiv”. Texten antyder att
han genom sitt beteende kan ha utsatt sig för risken att råka illa ut. Texten avviker också
genom att alla som uttalar sig eller används som källa, förutom ”Babsan” och en polis, inte
framträder med namn. Genom att vännerna är anonyma konstrueras homosexualitet som
något som man döljer.
I september 2004 knivmördas en 14-årig pojke i Sollentuna. I texterna om sorgeyttringar
konstrueras pojken som oskyldig och god. Han tycker om kattungar. En biträdande rektor på
skolan säger att pojken var väldigt bra att prata med ”nästan vuxen i sitt sätt”. Han beskrivs
som väluppfostrad och artig. ”Och han älskade att spela golf.” (Expressen 2004-09-14: De
samlades i sorgen efter James: Det som hänt är så vidrigt). Samtidigt antyder texterna om
sorgeyttringar att pojken och hans vänner har rasistiska värderingar. Anonyma intervjuade
talar om rakade skallar, patrioter och nationella krafter som verkar i det tysta. En präst klargör
att han inte tänker acceptera politiska manifestationen i kyrkorummet. Trots dessa
upplysningar strävar texterna ändå efter att konstruera den döde enligt offermytens ideal.
En 19-årig yngling, som ska ha umgåtts i kretsar med nazistiska värderingar, vådaskjuts till
döds av en polis i samband med ett polisingripande strax norr om Kalmar i maj 2000.
I texterna om sorgeyttringar konstaterar vännerna att den unge mannen är en god person, en
bra kille. Han spelar golf, precis som vem som helst. Han är deras bäste vän.

78
”Men nu blåser man upp allt negativt men det finns inget negativt att säga om honom”.
”- Sånt här får inte hända. Det spelar ingen roll vad han gjort tidigare. Det kan inte vara svårt för
fem poliser att springa ifatt två grabbar.” (Östra Småland 2000-05-16: De sörjer sin bäste vän)
En 15-årig pojke skjuts ihjäl av en 50-årig man på dennes gård utanför samhället Rödeby i
Blekinge i oktober 2007. Pojken ingår i ett gäng jämnåriga pojkar som under en längre tid
förföljt och trakasserat 50-åringens utvecklingsstörde son och den övriga familjen. Den döde
15-åringen är ett offer som inte konstrueras som renodlat god i artiklarna om sorgeyttringar.
Av texterna framgår att även den mordmisstänkte 50-åringen, samt en skottskadad 16-årig
pojke i samma mopedgäng som 15-åringen, är offer och att det är samhället som brustit
genom att polis och socialtjänst inte ingripit med kraft tidigare. Dagens Nyheter (2007-10-8
Prästen bad för de drabbade i Rödeby) berättar att kondoleansboken är fylld med innerliga
kärlekshälsningar till den döde men låter också en intervjuad anonym dam säga att 15-åringar
inte ska vara ute klockan två på natten. När ungdomar samlas för att hedra 15-åringen och gå
tillsammans till mordplatsen sker detta under polisövervakning. I artikeln Ungdomar hedrade
15-åringen beskriver Blekinge Läns Tidning 2007-10-10 detta som ”en märklig kortege”.
Samma publiceringsdag, 2007-10-10 berättar Aftonbladet i artikeln Simon hånas i film på
nätet att ”många sörjer sin döde vän Simon Söderberg som sköts till döds i lördags natt.
Samtidigt utsätts hans vänner för en massiv hatkampanj”. Texten beskriver också en tecknad
film, som ligger ute på Internet, där 15-åringen skjuts om och om igen. Två dagar före artikeln
om Internetfilmen har Aftonbladet publicerat en intervju med en av 15-åringens ”nära
anhöriga” som berättar att 15-åringen inte brukade umgås med gänget, att han just fått sin
moped och att han var en väldigt snäll människa som inte gjorde en fluga förnär (Aftonbladet
2007-18-08 15-åringen som dog var ny i gänget).
I texterna, där paradigmet ond – god blir problematiskt genom att offret inte kan konstrueras
som renodlat god, bygger medierna in en ambivalens i nyhetsberättelserna. Att spela golf och
gilla kattungar ställs mot rakat huvud och rasistiska värderingar. Att vara en vanlig 15-årig
moppekille, om än med för lösa tyglar hemifrån, ställs mot att mobba en utvecklingsstörd.
Offren beskrivs som inte helt goda men heller inte genomgående onda. Vissa texter kan
redogöra för det motsägelsefulla läget så att vi som läsare ges möjlighet att orientera oss och
själva ta ställning till vem som är ond och vem som är god. Andra texter kan peka ut en
syndabock. I exemplen från Kalmar respektive Rödeby finns textinslag som indikerar att det
som hänt är samhällets fel: Polisen och socialtjänsten har gjort misstag.

Etik i nyhetstexter om sorgeyttringar
De undersökta artiklarna om sorgeyttringar är hämtade från både morgon- och kvällspress.
Enligt Gripsrud (1992) och Dahlgren (1992) är det inte vattentäta skott mellan
populariserande och mer seriös svensk press. En av flera orsaker till detta är ett relativt sett
omfattande pressetiskt regelverk. Enligt Spelregler för Press, Radio och TV (2007) ska den
personliga integriteten och privatlivets helgd respekteras och medierna ska avstå från att
79
publicera om det inte finns ett oavvisligt allmänintresse. Offer för brott och olyckor ska visas
största möjliga hänsyn, en noggrann prövning ska göras före publicering av namn och bild.
Uppgifter om bland annat de berörda personernas kön, etniska ursprung eller sexuella
läggning ska enbart framhållas om det är relevant för sammanhanget, och publiceringen av
sådana uppgifter får inte bli missaktande. Journalister ska visa särskild hänsyn mot ovana
intervjuobjekt och även visa hänsyn vid fotografering och bildanskaffning, i synnerhet i
samband med olyckor och brott.
I de artiklar om sorgeyttringar som ingår i undersökningen är det mycket ovanligt att offer
inte namnges.
Enligt de etiska reglerna ska berörda personers sexuella läggning inte framhållas om det
saknar betydelse i sammanget och är missaktande. I Expressens text (1999-12-13) om den
mördade servitören som var god vän med ”Babsan” konstrueras den mördade som
homosexuell, och också lösaktig, genom de detaljer som tas med i texten: gayklubb,
dragshowartist, partykille, ingen fast partner. Att namnen på alla sörjande vänner, utom
kändisen Babsan, inte publiceras konstruerar homosexualitet som något skamligt. Texten
spinner på fördomar mot homosexuella män.
Etiska frågor aktualiseras också i en del texter om sorgeyttringar där det förekommer offer,
misstänkta gärningsmän eller sörjande som har utländsk bakgrund. I dessa texter är det mer
regel än undantag att framhålla det etniska ursprunget. Ibland görs det på ett missaktande sätt,
exempelvis i konstruktionen av manligt förtryck och kvinnlig underkastelse i samband med
att texterna antyder eller förutsätter att ett hedersrelaterat brott ligger bakom dödsfallet. I
andra texter, med en i botten välvillig inställning till de berörda personerna, konstrueras
”utländskt sörjande” ändå som avvikande.

Det stora antal ”vanliga människor” som intervjuas i de undersökta texterna får antas vara
80
ovana intervjuobjekt som inte kan förutse konsekvenserna av en publicering. I materialet finns
flera exempel på pressetiska övertramp. Man intervjuar och fotograferar chockade människor,
som just mist anhöriga eller nära vänner. Man intervjuar barn och publicerar bilder på dem.
17-åriga Hanna har just fått veta att hennes bästa kompis Josefina, 16 år, har dödats i en
tågolycka. Josefina sov över hos Hanna men tog sin moped och åkte hem för att ladda ner en
film från nätet och sedan återvända. Via SMS fick Hanna veta att Josefina krockade med ett
tåg. Hon står vid olycksplatsen tillsammans med andra kompisar när Aftonbladet intervjuar
henne.
Idag fyller Hanna Karlsson 17 år. Hon är väldigt ung och blek och hon säger med tyst röst att
Josefina i måndags kväll ritade en teckning som hon stoppade ner i ett kuvert och gav henne. -
Jag vet inte vad teckningen föreställer. Jag fick inte öppna den före min födelsedag. (Aftonbladet
07-01-03: Hon såg inte bommen – Hela Enstaberg sörjer den döda Josefina, 16 år).
En nioårig flicka intervjuas av kvällstidningarna efter att hennes bästa kompis dött av ett
vådaskott i hemmet när storebror rengjorde ett skidskyttegevär. Kompisen har tillsammans
med sina föräldrar kommit till minnesstunden vid den döda flickans favoritskyttebana. Den
intervjuade flickan är förmodligen ett mycket ovant intervjuobjekt, hon är nio år gammal och
talar fortfarande om sin bästis i presens.
Sista gången de sågs var i torsdags, bara några timmar före olyckan: - Vi spelade fotboll på
rasterna, det gör vi alltid, säger hon och är sedan tyst länge. (Aftonbladet 07-11-10: DE
SÖRJER SIN BÄSTIS Nioårig flicka dog i tragisk dödskjutning).
Expressen publicerar 2003-05-27: en bild på två småbarn som sitter ”vid platsen där Jonas
sparkades till döds efter en kväll med vännerna” Barnen har, enligt tidningen, satt dit en skylt
med texten ”Vem har dödat vår pappa?” I texten säger barnens mor, den döde 32-åringens fd
sambo, att mannen skulle ha varit mer försiktig (Expressen 2003-05-27: Tvåbarnspappa
sparkades ihjäl. Jonas,32, misshandlad till döds efter middagen).
Enligt Hadenius & Weibull (2003) kan det i den dagliga journalistiska verksamheten bli svårt
att dra gränslinjer mellan privat och offentligt, vad som är privatlivets helgd och vad som är
av allmänintresse. Enligt Sparks (1992), Fiske (2006) samt Djerf-Pierre & Weibull (2001) blir

81
nyhetsjournalistiken alltmer populariserande och luckrar upp gränserna mellan det offentliga
och det privata genom att intimisera nyhetsberättandet och också göra ”vanliga” människors
upplevelser till nyheter. Journalistikens behov av ”vanliga” människor som aktörer i texter om
sorgeyttringar, för att skapa intresse för och identifikation med texterna, kan kollidera med det
etiska regelverk som är tänkt att skydda just de ”vanliga” människorna mot alltför närgången
och utlämnande publicering.
Sammanfattning
De textavsnitt, i det undersökta materialet, som handlar om vanliga människors sorgeyttringar
vid plötsliga och oväntade dödsfall är lyriskt iscensatta. Framställningen är enkel, emotionell
och ceremoniell. Handlingen är vanligen förlagd till den plats där dödsfallet inträffat.
Rubrikerna lyfter fram olika aspekter av sörjande: Anhöriga, vänner och ibland en hel bygd
sörjer den döde. Konkreta sorgeyttringar som att tända ljus och samlas i kyrkan är ett annat
rubriktema, liksom att sörjandet för oss närmare varandra samt att det som skett är ofattbart.
Bilderna är vanligen lugna, harmoniska och horisontellt/vertikalt betonade: Sörjande
människor som tittar ner, ljuslågor, rosor som ligger på platsen. I de undersökta texterna finns
inslag av melodram, ett drama med moraliska undertoner. De konkreta symboler som
förekommer på bilder och i texter är vanligen ljus, blommor, gosedjur och lappar som de
sörjande skrivit, oftast meddelanden till den döde. De olika symbolerna konnoterar kärlek,
sorg, barnslig oskuld och kommunikation. Iscensättningen och symbolerna gestaltar dels
viktiga egenskaper hos offret: ungdom, godhet och att vara oskyldig till det som hänt, dels
skapar den rituella hanteringen av sörjandet, sorgeyttringarna och symbolerna känslor av
gemenskap, igenkännande och delaktighet (Carey 1989).
Narrativen i de analyserade texterna om sorgeyttringar kan enligt Todorovs (1990) modell
beskrivas som att ett jämviktsläge, den trygga stabila idyllen, rubbas när det ofattbara händer;
en oskyldig människa dör helt oväntat. Genom att delta i konkreta sorgeyttringar som att tala
om den döde, bege sig till platsen, tända ljus eller lägga ner blommor agerar de sörjande för
att återställa jämvikten och texten slutar med att vägen till återställd jämvikt kan pekas ut.
Den nya jämvikten är dock inte identisk med utgångsläget. Narrativen är en typberättelse med
offermyten som ett bakomliggande ramverk. Huvudparadigm är motsatsparen liv – död samt
ond – god.

De aktörer som förekommer i texterna om sorgeyttringar, och som förkroppsligar olika
82
sociala diskurser och identiteter (Fiske 2006), har olika uppgifter i det drama som gestaltas i
nyhetsberättelserna. Myndighetspersoner berättar om krishanteringens rutiner, om
minnesstunder och om hur de sörjande ska få stöd i att hitta tillbaka till vardagen. Präster kan
delta i detta arbete, men leder också ceremonier och minnesstunder och kan koppla det
ofattbara som hänt till en högre makt och till döden som en övergång. Präster kan också ha till
uppgift att skapa gemenskap och konsensus i sörjandet samt förklara att livet trots allt måste
gå vidare. Den omkomna gestaltas i de undersökta texterna som ett offer, och beskrivs som en
person som vi kan sympatisera och identifiera oss med (Lule 2001; Langer 1998) Offret
konstrueras som en god och oskyldig människa, ”som vi” fast bättre. Offrets karaktär
legitimerar dels sorgeyttringarna, dels att texterna om sorgeyttringar utformas på det sätt som
sker och publiceras. De sörjande ”vanliga människorna” har till uppgift att upphöja offret, att
utföra de konkreta sorgeyttringarna och att föra fram det ofattbara i det som skett.
Konstruktionen av de sörjande i nyhetstexter om sorgeyttringar vägleder oss i hur vi ska bete
oss som sörjande och hur vi kan träda in i det medierade sörjandets gemenskap och diskurs
(Fairclough 1995). Närvaron av de sörjande i texten är också nödvändig för att göra
typberättelsen om det oskyldiga offret som begråts fullständig.
I texterna beskrivs vilken relation de sörjande har till offret: Anhörig, nära vän, mer perifer
bekant, eller en sorgeturist som inte har någon personlig relation till offret men som beger sig
till platsen och deltar i sorgeyttringarna. I nyhetstexterna förekommer också mediebästisar
som på eget eller reporterns initiativ konstrueras som nära vän till offret. Sörjande som i
texterna är anonyma och utför sorgeyttringar i grupp är nästan alltid kvinnor och representeras
stereotypt på ett sätt som påminner om Lutz´ (1999) gråterskor.
Även offentliga personer, kändisar, medverkar ibland i texter om sorgeyttringar över vanliga
människor som dött plötsligt och oväntat. Medierna väljer då att fokusera kändisarna vilket
innebär att offentligt länkas till privat och att kändisarnas närvaro ger bekräftelse på att vi
vanliga beter oss rätt som sörjande och att det är riktigt av medierna att skriva om
sorgeyttringar på det sätt som sker. Mediet självt kan spela en mer aktiv roll i nyhetstexterna
om sorgeyttringar och ge läsarna information och goda råd. Ibland kan mediet legitimera
publiceringen genom att i texten konstruera sig självt som ansvarstagande och även inbjuda
till konkreta sorgeyttringar i mediets egen regi, exempelvis att tända ett elektroniskt ljus på en
tidnings webbsida.

83
De texter där gestaltningen på olika sätt avviker från typberättelsen har offer, sörjande eller
misstänkta gärningsmän som inte helt kan konstrueras i enlighet med motsatsparen ond – god,
skyldig – oskyldig. Detta gäller texter där faktorn etnicitet får betydelse genom att offer,
misstänkta gärningsmän eller sörjande har utländsk bakgrund. I dessa texter finns också
motsatsparet vi – dem med i berättelsen och i hur aktörerna konstrueras. Ibland
stereotypiseras offer och sörjande med utländsk bakgrund, ibland är den avvikande texten ett
uttryck för mediets strävan att foga in ett kulturellt annorlunda beteende i ”vår” gemensamma
uppfattning om sörjande och sorgeyttringar. Offer kan också vara problematiska på så sätt att
de inte kan konstrueras som renodlat oskyldiga eller goda. Det kan gälla offer som beskrivs
som homosexuella, med en livsstil som bidragit till det inträffade. Andra problematiska offer
kan enligt texten ha extrema värderingar, eller kan ifrågasättas genom sitt agerande. Medierna
bygger här, i nyhetsberättelsen, in en ambivalens i dessa avseenden och pekar ibland ut
myndigheterna/samhället som orsak till det som hänt.
Gränsdragningen mellan offentligt och privat kan bli problematisk när nyhetsberättandet
intimiseras, och vanliga människor används av medierna som aktörer för att skapa intresse
och identifikation. I det undersökta materialet finns exempel på att nyhetsberättelserna om
vanliga människors sorgeyttringar kolliderar med de etiska reglerna för press, radio och TV.
Med få undantag publiceras namnen på offren. Det etniska ursprunget framhålls vanligen i
nyhetsberättelser där offer, misstänkta gärningsmän eller sörjande har utländsk bakgrund.
Ibland sker detta på ett missaktande sätt, men i en del fall när texten har en i botten välvillig
inställning till de berörda personerna konstrueras ändå ”utländskt sörjande” som avvikande. I
det undersöka materialet finns exempel på övertramp av de etiska reglerna. Det stora flertalet
intervjuade kan antas vara ovana intervjuobjekt. Chockade personer och mycket unga
människor intervjuas.

SLUTSATS OCH DISKUSSION
84
Kapitlet inleds med att jag besvarar de frågeställningar jag undersökt genom att analysera
nyhetstexter om vanliga människors sorgeyttringar i samband med plötsliga och dramatiska
dödsfall. Därefter diskuterar jag några aspekter på fenomenet medierade sorgeyttringar.
Slutligen ger jag förslag till fortsatt forskning.
Min huvudfråga är: Vilka ritualer för sorg och sörjande lyfts fram och på vilket sätt sker
detta?
De frågeställningar som är utgångspunkt för min undersökning är:
Vad karaktäriserar de nyhetshändelser som leder till artiklar om sorgeyttringar?
Hur gestaltas sorgen?
Vilka berättelsemönster finns i texterna?
Hur gestaltas de omkomna?
Hur gestaltas de sörjande?
Nyhetshändelsen ska helst handla om en ung person med svensk bakgrund som dör oväntat
och under våldsamma eller på annat sätt dramatiska omständigheter. Sorgeyttringarna äger
vanligen rum dagen efter dödsfallet och utspelas på själva platsen, där de sörjande genom att
hantera symboliska föremål samt genom sitt beteende och sina uttalanden upphöjer den döde
och deltar i den medierade sorgens ritualer.
Berättelsen om sorgeyttringarna gestaltas som ett drama, med inslag av melodram, som
återges enligt en bestämd mall, en typberättelse till vilken händelseförloppet och textens
aktörer anpassas. Det oväntade dödsfallet rubbar vardagens trygghet, men genom de sörjandes
agerande kan vägen till en återställd jämvikt pekas ut och livet kan gå vidare trots det som
hänt.
Den omkomna gestaltas som ett offer, vars ungdom, goda egenskaper och oskyldiga karaktär
väcker sympati och identifikation och också motiverar de sorgeyttringar som äger rum. De
sörjande kan, i mediernas framställning, antingen ha en personlig relation till offret, eller
beskrivas som representanter för ett mer allmänt sörjande. Det är de sörjande och deras
agerande som skapar konsensus, gemenskap och identiteter i det medierade sörjandet.

Offermyten i den tappning som återfinns i nyhetsberättelserna om sorgeyttringar, med
paradigmen liv – död samt ond – god som centrala, förefaller stark och i högsta grad
85
användbar i nutida svensk nyhetsjournalistik. Så till den grad att gestaltningen av såväl offer
som sörjande anpassas och, där så behövs, tillrättaläggs så att samma berättelse kan återges
om och om igen. De berättelser som delvis avviker när det gäller egenskaper hos offer och
sörjande verkar präglas av en ansträngning att ändå följa grundberättelsen.
Att lyckas med uppgiften att besätta de sörjandes roll med lämpliga karaktärer blir centralt för
reportern/mediet för att berättelsen ska fungera. Om offret ska kunna gestaltas i enlighet med
myten i nyhetstappning så krävs sörjande, som gör och säger de rätta sakerna. Det är
intressant att reflektera över hur valen av lämpliga sörjande skulle kunna gå till. I många fall
är det säkert reportern som på plats väljer ut aktörerna till texten. I de fall där kändisar finns
närvarande blir de mediemässigt intressanta. I andra fall kan man förmoda att sörjande, både
med nära anknytning till offret men även karaktärer som sorgeturister, mediebästisar och
gråterskor, själva kan ha agerat aktivt för att ”komma med” i texterna om sorgeyttringar.
Berättelsen om hur vanliga människor sörjer det oskyldiga offret är en mediekonstruktion av
en verklig händelse. Det innebär inte att publiciteten behöver vara negativ eller skadlig för
dem som medverkar som sörjande i texterna. Men man kan förmoda att en del av de
människor som intervjuas och fotograferas i nyhetsberättelserna om sorgeyttringar kan ha
medverkat mer eller mindre emot sin vilja. Det är ju inte så att den som beger sig till platsen
för dödsfallet för att lägga ner blommor och tända ljus, därigenom säger ja till att ikläda sig
rollen som nära sörjande eller gråterska i en nyhetstext. Det är inte otänkbart att det finns
personer som i efterhand ångrar att de lät sig intervjuas och fotograferas.
För andra kan en medverkan i nyhetsberättelsen om sorgeyttringar säkert vara något positivt,
ett sätt att få berätta om den döde, att tydliggöra och konkretisera sitt sörjande och att bearbeta
förlusten. John Fiske (1996) ser tecken på att vi inte längre klart kan skilja på vad som är en
verklig händelse och mediernas representation av en händelse. Det skulle kunna finnas
medverkande i de undersökta nyhetstexterna som uppfattar sitt eget sörjande som mer verkligt
och påtagligt när det medieras. För andra kan det vara ännu enklare än så: Medierna
genomsyrar vår verklighet och vår vardag, och man kan betrakta det som positivt att bli få
vara med och synas, även om den händelse som genererar uppmärksamheten i sig är negativ
och tragisk. Även den ”vanliga” människan skulle kunna vilja använda nyhetsmedierna för att

offentliggöra sina känslor och sina erfarenheter, och genom tidigare publicerade texter om
medierade sorgeyttringar har man fått möjlighet att lära sig hur det ska gå till. Därmed inte
sagt att de som deltar i publika sorgeyttringar i första hand skulle vara på plats för att om
86
möjligt få synas i medierna. Men om mediernas närvaro och berättelser inkluderas i
sorgeyttringarnas gemenskap och diskurs förefaller det mer troligt att både sörjande på plats
och publiken är positiva till egen medverkan, andras medverkan och till att sorgeyttringarna
medieras.
En ny medialt orkestrerad social institution verkar träda fram kring beteenden i samband med
dödsfall och uttryck för sorg. Det handlar inte längre om extraordinära media events eller
sorgeyttringar med kända offer och sörjande. Typberättelsen kring medierade sorgeyttringar
kan berättas om alla, och berättas också om alla, så länge bara offret och de sörjande kan
konstrueras enligt myten.
Djerf-Pierre & Weibull (2001) resonerar kring journalistikens popularisering och intimisering.
Å ena sidan ökad ytlighet och förenkling som kan uppfattas som ett hot mot den seriösa
journalistiken och i förlängningen kan ses som att journalistiken avhänder sig sitt
samhällsansvar. Å andra sidan vidgar en mer publikorienterad journalistik det offentliga
rummet och ger plats för icke-eliten, de vanliga människorna, och deras erfarenheter och
kompetenser. Samtidigt tar de upp hur den senmoderna journalistiken sätter de egna
tolkningarna i centrum och hur journalister ger sig själva rollen som den avslöjande hjälten.
Journalisten som hjälte och den vanliga människans vapendragare är, som jag ser det,
ytterligare ett exempel på en mytisk berättelsekonstruktion i journalistiken.
Lule (2001), som forskat om myter i nyheter bland annat i New York Times, menar att
journalistiken och dess publik samt även utbildare och deras studenter skulle ha stor nytta av
att ha kunskap om myter för att förstå nyheter. Inte minst mot bakgrund av den diskussion om
nyhetskris som, enligt Lule, förs inom journalistiken: Ofta handlar diskussionen om
krympande redaktionella resurser och den journalistikens förflackning som blir resultatet av
försöken att göra nyheterna mer lättillgängliga för en publik som blir alltmer ointresserad och
misstrogen. Lule menar att det är dags att se myten som en journalistisk möjlighet och
använda den på ett bra sätt. Myter kan användas som bas både för att berätta om livsöden och
om valresultat, men det kräver att journalistiken vidgar sin syn på vad som är relevant
nyhetsstoff. Lule menar att bra och genomarbetade nyhetsberättelser med myter som grund

87
når en bredare publik och berör på djupet, eftersom myter i grunder handlar om existentiella
frågor. Och det är människor intresserade av.
Det är djärva tankar och Lule säger själv att han känner att han ofta talar för döva öron när
han propagerar för mer myt i journalistik och journalistikanalys. För mig är Lules idé om att
utveckla användningen av myter till ett särskilt journalistiskt koncept både stötande och
orealistisk. I min egen undersökning såg jag att journalistiken använder offermyten som grund
för texterna om sorgeyttringar, men inte som en medveten berättarstrategi utan snarare som en
omedveten rutin. Innan jag började granska texterna närmare uppfattade jag dem som
mekaniskt skrivna, salvelsefulla och närgånga mot sörjande människor. Nu, efter en djupare
analys, tror jag att texterna kan fylla en viktig funktion, både för de sörjande och i ett vidare
sammanhang genom att de lyfter fram något centralt och gemensamt i våra liv. Genom
medierna kan vi ”tala med varandra” om livets bräcklighet och döden. Men jag ställer mig
mycket tveksam till att journalistiken medvetet ska börja använda myter som grund för sitt
nyhetsberättande, i synnerhet om det skulle vara som Lule säger att myter i nyheter har
förmågan att påverka den sociala ordningen. Det kan finnas en risk för att journalistiken blir
än mer manipulativ och att journalister tar på sig rollen som ett slags präster, och
kollisionskursen med de ”klassiska” journalistiska uppgifterna att informera och granska är
uppenbar. Det önskvärda är snarare att journalister själva ser igenom de tolkningspaket och
typberättelser som de använder rutinmässigt, och att de blir medvetna om hur deras
berättelsemönster formar verkligheten.
Min undersökning om hur medierna berättar om vanliga människors sorgeyttringar skulle
kunna ha värde genom att den kan medvetandegöra journalister om hur ritualiserat
nyhetsberättande kan vara. Även lärare och studenter på journalistutbildningar skulle på
samma sätt kunna ha nytta av min undersökning. Även för ”vanliga” mediekonsumenter kan
undersökningen ha ett värde. För att kunna förhålla oss till den verklighet som medierna
presenterar för oss behöver vi få syn på vad och hur medierna gör när de berättar om vardagen
och vår verklighet.

Förslag till fortsatt forskning
Det vore intressant att undersöka hur vanliga människor som medverkat i nyhetsberättelser
om sorgeyttringar uppfattar sin medverkan, publiceringen och mediets roll och agerande i
sammanhanget.
88
Ett annat forskningsuppslag är att närmare undersöka hur Internet används för att ritualisera
sorg och sörjande. På vilket vis inkluderas de interaktiva medieformerna i berättelsen om
sorgeyttringar över de oskyldiga offren? Förändras mediets roll och synen på mediets roll hos
så väl journalistiken som publiken, när sorgyttringar på plats kompletteras med elektroniska
ljus på webbsidor, bloggar och inmejlade sorgedikter? En tänkbar fallstudie är här de
landsomfattande sorgeyttringarna över den tioåriga flickan Engla Höglund i Stjärnsund, vilka
även inkluderade att Sveriges Television direktsände flickans begravning.
Ytterligare ett förslag till forskning är att undersöka andra teman där vanliga människors
medverkan blir oumbärliga inslag i konstruktionen av en nyhetsberättelse och där medierna
bidrar till en ritualisering av våra liv och handlingar. Här kan man tänka sig att i ett samarbete
mellan exempelvis forskare i etnologi eller sociologi respektive journalistik undersöka
samspelet mellan medier och förändrade sociala ritualer.

REFERENSER
89
Becker, Karin, Ekecrantz, Jan & Olsson, Tom (2000). The events of journalism at four points
in time. I Becker, Karin, Ekecrantz, Jan och Olsson, Tom (red). Picturing Politics. Visual and
textual formation of modernity in the Swedish press. Stockholm: JMK Skriftserien 2000:1.
Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms Universitet.
Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2005). Diskursanalys. I Bergström, Göran och Boréus
Kristina (red). Textens mening och makt. Lund: Studentlitteratur.
Brune, Ylva (2004). Nyheter från gränsen. Tre studier i journalistik om ”invandrare”,
flyktingar och rasistisk våld. Avhandling för doktorsexamen, Institutionen för journalistik och
masskommunikation, Göteborgs universitet.
Carey, James W. (1989). Communication as culture. Essays on media and society. Boston:
Unwin Hyman.
Dahlgren, Peter (1992). Introduction. I Dahlgren, Peter & Sparks, Colin (red). Journalism and
popular culture. London: Sage Publications.
Dayan, Daniel & Katz, Elihu (1992). Media Events: The Live Broadcasting of History.
Cambridge MA: Harvard University Press.
Djerf-Pierre, Monica & Weibull, Lennart (2001). Spegla, ganska tolka. Aktualitetsjournalistik
i svensk radio och TV under 1900-talet. Stockholm: Prisma.
Ehn, Billy (2007). ”Hos mig kommer du alltid att finnas kvar.” Monumentaliseringens
uttrycksformer. I Frykman, Jonas & Ehn, Billy (red). Minnesmärken. Att tolka det förflutna
och framtiden. Stockholm: Carlssons.
Eide, Martin & Knight, Graham (1999). Public/Private Service: Service Journalism and the
Problem of Everyday Life. European Journal of Communication. Vol 14(4):525-547. Sage.
Eide, Martin (2007). Encircling the Power of Journalism. Nordicom Information Nr 2/2007.
Göteborgs Universitet.
Fairclough, Norman (1995). Media Discourse. London: Arnold.
Fiske. John (1996). Media Matters: race and Gender in US politics. Minneapolis: University
of Minnesota Press.
Fiske, John (2006). Television Culture. London: Routledge.
Forsberg, Anette (2006). Flickorna som gråter åt oss andra. Opublicerat kurspaper.
Magisterprogrammet i Journalistik, ht 2006. Institutionen för kommunikation och design,
Högskolan i Kalmar.
Ghersetti, Marina & Hvitfelt, Håkan (2000). Slutet på sagan. Prinsessan Dianas död i press,
radio och TV. Styrelsen för psykologiskt försvar. Rapport nr 178.

Gripsrud, Jostein (2004). Mediekultur. Mediesamhälle. Göteborg: Daidalos.
Gripsrud, Jostein (1992). The Aesthetics and Politics of Melodrama. I Dahlgren, Peter och
Sparks, Colin (red). Journalism and popular culture. London: Sage Publications.
Hadenius, Stig & Weibull, Lennart (2003). Massmedier. En bok och press, radio & TV.
Stockholm; Albert Bonniers Förlag.
90
Hall, Stuart (2003). The spectacle of the ‘other’. I Hall, Stuart (red). Representation: Cultural
representations and signifying practices. London: Sage Publications.
Hansson, Hasse, Karlsson, Sten-Gösta & Nordström, Gert Z (2006). Seendets språk – exempel
från konst, reklam, nyhetsförmedling och semiotisk teori. Lund: Studentlitteratur.
Jarlbro, Gunilla (2006). Medier, genus och makt. Lund: Studentlitteratur.
Kitch, Carolyn (2000). A news of feeling as well as fact: Mourning and memorial in
American newsmagazines. Journalism Vol 1(2000) 2:171-195. Sage publications.
Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Langer, John (1998). Tabloid Television: Popular Journalism and the ”Other” News.
London. New York. Routledge
Larsson, Larsåke & Nohrstedt, Stig Arne (2000). Göteborgsbranden 1998. En studie om
kommunikation, rykten och förtroende. Styrelsen för psykologiskt försvar. Rapport 179.
Lule, Jack (2001). Daily news, eternal stories. The mythological role of journalism. New
York: Guilford.
Lundgren Britta (2006). Oväntad död – förväntad sorg. Stockholm: Carlssons.
Lutz, Tom (1999). Crying. The natural and cultural history of tears. New York: W.W. Norton
& Company.
McQuail, Denis (2005). McQuail´s Mass Communication Theory. 5 th edition. London: Sage.
Nilsson, Johanna & Nilsson, Therese (2007). Från referat till sensation. En kvalitativ studie
av Aftonbladets rapportering om ministermorden 1986-2003. C-uppsats. Avdelningen för
medier och upplevelseproduktion. Luleå Universitet.
Nordström, Gert Z (1996). Bilder av en katastrof. Styrelsen för psykologiskt försvar. Rapport
168-4.
Nordström, Gert Z (2002). Terrorkriget i kvällspressen. Styrelsen för psykologiskt försvar.
Rapport 184.
Pantti, Mervi (2005). Masculine Tears, feminine tears – and crocodile tears. Mourning Olof
Palme and Anna Lindh in Finnish newspaper. Journalism. Theory, practise and criticism.
August 1(2005) 6(3) 357-377. Sage publications.

91
Pantti, Mervi & Wieten, Jan (2005). Mourning Becomes the Nation: Television coverage of
the murder of Pim Fortuyn. Journalism Studies 6:3, 301-313. Routledge.
Pollack, Esther (2001). En studie i medier och brott. Avhandling för doktorsexamen.
Institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Stockholms Universitet.
Sparks, Colin (1992). Popular Journalism: Theories and Practice. I Dahlgren, Peter & Sparks,
Colin (red) Journalism and popular culture. London: Sage Publications.
Spelregler för press, radio och TV (2007). Pressens samarbetsnämnd
Todorov, Tzvetan (1990). Genres in disourse. Cambridge: Cambridge University Press.
Tolbert, Elizabeth (2001). Music and Meaning: An Evolutionary Story. Psychology of Music
2001:29 s 84-94. Sage Publications.
Tuchman, Gaye (1991). Qualitative methods in the study of news. I Bruhn Jensen, Klaus &
Jankowski, Nicholas W (red). A Handbook of Qualitative Methodologies for Mass
Communication Reserarch. London och New Yourk: Routledge.
Walter, Tony, Littlewood, Jane och Pickering, Michael (2000). Death in the news. The public
invigilation of private emotion. I Dickinson, Doona, Johnson, Malcolm & Samson Katz,
Jeanne (red). Death, Dying and Bereavement. London: Sage.
van Zoonen, Liesbet (1994). Feminist Media Studies. London: Sage.
Wardle, Claire (2007). Monsters and angels. Visual press coverage of child murders in the
USA and UK, 1930-2000. Journalism. Vol 8(3) 263-284. Sage Publications.
Winther Jörgensen, Marianne & Phillips Louise (2000). Diskursanalys som teori och metod.
Lund: Studentlitteratur.

92
BILAGA 1 – Dagstidningar i databaserna
Förteckning över dagstidningar anslutna till databaserna Mediearkivet och Presstext
Tidningens namn Ansluten sedan
Mediearkivet
Aftonbladet sept 1994
Arvika Nyheter sept 2007
Borlänge Tidning jan 2001
Borås Tidning jan 1999
Enköpings-Posten sept 2007
Eskilstuna Kuriren okt 2007
Falu Kuriren okt 2001
Filipstads Tidning sept 2007
Fryksdalsbygden sept 2007
Gotlands Allehanda jan 2008
Gotlands Tidningar jan 2008
Göteborgs-Posten jan 1994
Hallands Nyheter maj 2003
Helsingborgs Dagblad juli 1994
Karlskoga Tidning sept 1997
Metro april 2006
Mora Tidning mars 2001
Nerikes Allehanda jan 1997
Norrköpings Tidningar jan 2008
Nya Kristinehamns-Posten sept 1997
Nya Ludvika Tidning sept 2002
Nya Wermlands-Tidningen sept 2007
Stockholms Fria Tiodning april 2004
Svenska Dagbladet jan 1995
Sydsvenskan okt 1998
Säffle-Tidningen sept 1997
Södra Dalarnes Tidning jan 2001
Värmlands Folkblad 2007
Västerbottens-Kuriren nov 1987
Västerviks-Tidningen jan 2008
Östersunds-Posten jan 1998
Presstext
Dagens Nyheter 1992
Expressen 1990
TT 1997
Göteborgs Tidningen 1998
Kvällsposten 2000
Göteborgs-Posten 2006
Kristianstadsbladet 2007
Stockholm City 2007

BILAGA 2 Undersökta artiklar
1. Expressen 94-07-26: - Hon måste ha blivit överrumplad. Bästa kompisen berättar om
Malin
93
2. Aftonbladet 94-11-22: Skolkamraterna sörjer med psalmsång
3. Aftonbladet 94-12-06: Pojkvännen sörjer sin älskade
4. Aftonbladet 96-12-17: De sörjer sin mördade vän – ”Varför blev hon dödad av sin bror
och sin kusin?”
5. Expressen 97-04-07: OLYCKAN I NORBERG: ”Jag vill inte att de ska vara döda”.
Norberg sörjer sina döda pojkar
6. Dagens Nyheter 97-05-09: Sorgen drabbar Hässelby. Knivdådet på Valborg. Vännerna
sörjer både Niklas död och hans kompis som sitter anhållen
7. Aftonbladet 97-06-01: Kamraterna sörjer Camilla, 17, satt bredvid: ”Allt gick så fort”
8. Expressen 97-10-08: VEM FÖLJDE REBECKA? Nya uppgifter om hennes sista kväll
9. Göteborgs-Posten 98-03-03: Borås sörjer de omkomna Hundratals kom till sorgestund i
kyrkan
10. Helsingborgs Dagblad/TT 98-08-21: Arvika sörjer mördade pojken
11. Göteborgs-Posten 98-09-12: Hvitfeldtska sörjer sin kamrat Skolpräst och lärare hjälper
eleverna
12. Expressen 98-09-22: De sörjer sin döda kamrat. Knivdödade 19-åringen kom objuden till
festen
13 a. Aftonbladet 98-10-31: – Krisen för oss närmare varandra – Många har sökt tröst i
kyrkan
b. Expressen/GT 98-10-31: TRAGEDIN: De skakar av sorg och vrede – det är en
kulturkrock
c. Expressen/GT 98-11-02: Människor har vallfärdat hit.
d. Aftonbladet 98-11-02: 15 kamrater kommer aldrig tillbaka till Angeredsgymnasiet –
TRAGEDIN I GÖTEBORG
e. Göteborgs-Posten 98-11-03: Hundratals elever hedrade de döda
f. Aftonbladet 98-11-03: TRAGEDIN I GÖTEBORG Aldrig, aldrig glömmer vi er –
Manifestet över sorgen växer för varje timme

94
g. Göteborgs-Posten 98-11-03: Hammarkullen sörjer sina döda
h. Östersunds-Posten/FLT 98-11-03: Göteborgs skolor sörjer
i. Göteborgs-Posten 98-11-04: William och Emma sörjer tillsammans
14. Expressen 99-01-09: Sorgens by. Rånäsborna sörjer sina fyra döda barn
15. Expressen 99-02-28: DÖDSKRASCHEN. Familjerna och vännerna sörjer
16. Aftonbladet 99-06-04: ”Vi är stolta över dem” – Kollegorna sörjer de mördade poliserna
polismorden
17 a. Borås Tidning 99-06-24: Hon sörjer sin döde klasskompis
b. Expressen 99-06-24: Sorgen i Hillared. Prästen: Alla berörs i en sån här liten by
18. Expressen 99-08-16: Polisen kollade larmet efter tre timmar – då hade mannen dött
19. Expressen 99-12-13: ”Babsans” vän blev mördad. ”Varför? Han var så otroligt populär”
20. Expressen/GT/ Kvällsposten 00-01-02: Salih, 19 skulle rädda sin bror. Knivhöggs till
döds på nyårsnatten
21. Göteborgs-Posten 00-05-08: Kompisarna sörjer dödade 16-åringen
22 a. Barometern 00-05-16: De hedrar sin döde vän
b. Östra Småland 00-05-16: De sörjer sin bäste vän
23 a. Expressen/Kvällsposten 00-05-28: Alexanders sista hälsning till sin klasskamrat
b. Expressen/Kvällsposten 00-05-28: ”Karolina, det blir tomt utan dig”. Idyllen i Orrefors
krossades på den fridfullaste platsen
c. Aftonbladet 00-05 28: ”Här brukar byns alla ungar tälta” – Zerny Trulsson: Orrefors
blir sig aldrig mer likt
d. Aftonbladet 00-05-29: TRAGEDIN I ORREFORS: ”Den skyldige måste gripas” –
Carolinas mamma om sorgearbetet efter dotterns död
e. Expressen 00-05-29: Hon fick inte plats i tältet Mördade Karolinas tvillingsyster gick
hem istället
f. Expressen 00-05-29: Ett samhälle i sorg
g. Barometern 00-05-29: Farväl till en älskad syster Tvillingen skulle varit med i tältet
h. Barometern 00-05-29: ”Det finns inte ord för det som hänt”

i. Barometern 00-05-29: ”Vi har alla sett flickan springa här på gatan”
95
j. Barometern 00-05-30: ”Vägen ut ur smärtan kan ta år”
k. Barometern 00-05-30: Tyst minut i varje klassrum
l. Barometern 00-05-30: Tillbaka till arbetet i ett samhälle i sorg
m. Östra Småland 00-05-30: En sorgens och tystnades dag
n. Östra Småland 00-05-30: Ljus och blommor på bänkarna
o. Östra Småland 00-05-30: Arbetet stannade i hyttan
p: Göteborgsposten 00-05-30: Skolbarnen höll en tyst minut
24. Göteborgs-Tidningen 00-08-16: 19-årig talang avled under match
25. Kvällsposten 01-01-03: En sista hälsning hedrar offren. Tände ett ljus för Karl-Magnus
26. Göteborgs-Tidningen 01-04-01: Unga i Valje sörjer sina kompisar
27. Helsingborgs Dagblad 01-05-10: Gemensamhet i sorgearbetet
28. Aftonbladet 01-06-01: MORDET PÅ 11-ÅRINGEN Hälsningen: Vi ses i Nangijala – Barn
tände minnesljus vid platsen
29. Expressen 01-06-22: Vännerna fann tröst i kyrkan
30. Göteborgs-Posten 01-07-08: Här dog två unga i mopedolycka Kriscentrum upprättat i
Alingsås efter tragedin
31. Dagens Nyheter 01-09-19: Skolbarnen stöttar varandra i sorgen
32. Expressen 01-10-25: Han sörjer sin döde vän. Erik, 13, mejades ner av ett rattfyllo
33. Göteborgs-Tidningen 01-11-28: De sörjer sin vän: KAMRATERNA SAMLAS VID
PLATSEN DÄR 15-ÅRINGEN OMKOM
34. Aftonbladet 00-12-18: ”Det finns inga ord” Klasskamraterna sörjer sin tioårige vän
35. Aftonbladet 02-01-09: FARLIGA ISTAPPARNA – Varför tog de inte bort isen? – De
förlorade sin son och bror Joshua, 14
36. Södra Dalarnes Tidning 02-01-22: Flickornas kamrater sörjer
37 a. Östersunds-Posten 02-01-23: Sorg och förstämning på Mitthögskolan
b. Östersunds-Posten 02-01-24: Skolkamraterna sörjer sin vän Fadime

38. Göteborgs-Tidningen 02-02-05: Ett samhälle i djup sorg. GHB-påverkad biltjuv körde
ihjäl Sebastian, 12
39. Aftonbladet 02-03-07: Umeå sörjer sina döda – ”Här uppe känner vi ju allihop”
40. Aftonbladet 02-06-17: Mördad när han hjälpte ett barn – Rigi var snäll och ställde upp
för alla
96
41. Expressen 03-01-14: Ett hav av ljus för Kenneth
42. Expressen 03-01-22: Hon ströps för att hon dansade. Pojkvännen var svartsjuk – därför
mördades Klara, 19
43 a. Expressen 03-01-26: Klasskamraten dog i kraschen Petter, 18: Folk satt fast precis
under mig
b. Aftonbladet 03-01-26: ”Min bror talade om för mig att mamma var död”
c. Aftonbladet 03-01-26: ”Polisen kom – det var så jag fick veta…”
44. Expressen 03-03-08: Hela bygden sörjer sina ungdomar
45. Expressen 03-05-27: Tvåbarnspappa sparkades ihjäl. Jonas,32, misshandlad till döds
efter middagen
46. Expressen 03-07-01: Familjen såg sin ettåring drunkna. Föll i vattnet vid badplatsen
47. Aftonbladet 03-08-09: Hela byn har sorg – Mamman hittade sina söner i kistan
48. Göteborgs-Tidningen 03-08-09: Grannarna sörjer: ”En tragedi för bägge familjerna”
49. Göteborgs-Posten 03-09-12: Stockholms centrum
50. Göteborgs-Posten 03-09-13: Arvika i sorg och chock Samtidigt erkände den 23-årige
gärningsmannen mordet på Sabina, 5 år
51. Kvällsposten 03-10-13: Barnens vän brutalt mördad. Bad grannen sänka ljudet – det blev
hans död
52. Expressen 04-01-12: MORDET I KNUTBY. Församlingen: Vi är på helspänn hela tiden
53. Aftonbladet 04-01-20: ”Tomt, tyst och tårfyllt” Veinge sörjer mördade Emma och Linda
54 a. Göteborgs-Tidningen 04-03-15: En by i sorg
b. Expressen 04-03-16: DUBBELMORDET I SVENLJUNGA. Hon saknas av hela byn.
Susannes familj fick beskedet först efter tolv timmar
55 a. Sydsvenskan 04-05-10: Polisens agerande kritiseras Vännerna samlades vid
mordplatsen 22-åringen bortrövad som liten

97
b. Aftonbladet 04-05-12: Får jag se Marcella en sista gång? – Mördarens vädjan när han
häktades
56. Göteborgs-Tidningen 04-09-25: 17-åring flicka dog när hon sniffade gas. Vännerna
berättar om tragedin
57 a. Dagens Nyheter 04-09-13: Kamrater sörjde vid mordplatsen
b. Dagens Nyheter 04-09-13 ”Det finns många trasiga ungdomar här”
c. Expressen 04-09-13: Flickvännens sista hälsning till James: Du var min ängel
d. Expressen 04-09-13: De samlades i sorgen efter James: Det som hänt är så vidrigt
e. Expressen 04-09-14: Sista bilden på James, 14 Flickvännen: Jag ville ha en bild av
honom i min mobil
58 a. Aftonbladet 04-10-21: Hassan har förlorat sin lille pojke
b. Expressen 04-10-22: Eman, 13, såg sin lillebror dö. ”Jag kunde inte tro att det var han”
59 a. Göteborgs-Tidningen 04-11-19: Sorg i Örgryte: ”Att han inte längre finns är ofattbart”
b. Borås Tidning 04-11-19: Martin gick i idolens fotspår
60. Barometern 04-12-30: Hälsning till en saknad vän
61. Aftonbladet 05-01-02: Här sörjer han vännen Cajsa – Polisen: Vi är optimistiska att
klara upp mordet
62. Expressen 05-02-01: Sista brevet till kärleken
63. Kvällsposten 05-02-02: Ribban sörjer
64. Expressen 05-05-22: Familjen fick dödsbudet mitt i natten. ”Det är ett tomrum som inte
går att fylla”
65. Expressen 05-07-07: Dog under badbrygga. Mohammed, 5, halkade: ”Han måste ha
fastnat”
66. Sydsvenskan 05-09-30: Tågolycka var inte försök till självmord
67. Expressen 06-01-18: Natacha sörjer sin mördade väninna: ”Helt ofattbart”
68 a. TT/Nerikes Allehanda/Göteborgs-Posten 06-05-29: Västerhaninge förbereder sig för
vardagen
b. Dagens Nyheter 06-05-30: Elever och lärare höll tyst minut vid skolan

98
69. Expressen 06-07-13: Nykär 19-åring höggs till döds. Flickvännen anhållen misstänkt för
mordet
70. Dagens Nyheter 06-09-04: Kommunen förnekar gängkrig. Ungdomar vittnar om
uppgjorda gatudueller och rädsla
71. Borås Tidning 06-09-16: ”Det går aldrig att ersätta Michael” Magnus Carlsson hyllar
sin vän
72. Dagens Nyheter 06-10-15: Vänner sörjer 15-åring som omkom vid mopedolycka
73. Sydsvenskan 06-11-05: Svalöv sörjer de fyra döda ungdomarna Många kom till
sorgehögtid
74. Aftonbladet 07-01-03: Hon såg inte bommen – Hela Enstaberg sörjer den döda Josefina,
16 år
75 a. Dagens Nyheter 07-01-26: Åttaåringens skolkamrater tände ljus
b. Expressen 07-01-26: DE SÖRJER SIN TOBIAS ”Nu ska vi bara gå hem och vara
tillsammans”
c. Expressen 07-01-26: Mostern till knivmördade Tobias, 8: Det känns overkligt
d. Aftonbladet 07-01-26: Hundratals ljus tänds för Tobias
e. Aftonbladet 07-01-29: Pappan och de tre bröderna tänder ljus vid mordplatsen
76. Aftonbladet 07-02-06: ’Han siktade på gästerna’ En död efter bilattacken – tre misstänkta
gripna
77 a. Expressen 07-02-28: Sörjer sina döda vänner ”En olycka har hänt som delar tiden i ett
före och ett efter”
b. Expressen 07-02-28: Kyrkoherden i Gimo: Jag kände de omkomna väl
c. Aftonbladet 07-02-28: Sörjande samlas i kyrkorna
d. Expressen 07-03-01: Passageraren Kerstin tillbaka på platsen där hennes granne dog
e. Aftonbladet 07-03-01: Blommor och ljus för de 6 döda
78 a. Expressen 07-05-02: Alla sörjer stjärnorna. Rallyvännerna kördes ihjäl – föraren smet
b. Aftonbladet 07-05-03: SORGEBREVET Mammans egna ord om saknaden efter sin
Thomas
79. Aftonbladet 07-06-01: Henric, 20, låg död i vattnet
80. Aftonbladet 07-06-22: Pojkdrömmen blev hans död – Barndomsvän: En skitbra kille

99
81. Aftonbladet 07-07-08: Vännerna krockade – till döds
82. Expressen 07-08-25: ”Han var så glad i livet” Niklas, 16, föll ihop och dog – mitt under
fotbollsmatch
83 a. Aftonbladet 07-09-04: Mild sörjer sin syster Madelene, 20, mördades i sin
studentlägenhet
b. Expressen 07-09-04: Vännen: Vi får göra det där fallskärmshoppet i himlen
84. Expressen 07-09-12: ”Sorgen är omätbar”. Personal och anhöriga samlades i
krisgrupper
85. Aftonbladet 07-09-18 Går inte att fatta – Linnea dog i kraschen – nu sörjer Arvidsjaur
86 a. Aftonbladet 07-10-07 Rödeby i chock efter tragedin
b. Aftonbladet 07-10-07 ”Hoppas du har det bra där du är nu… vill inte se alla gråta…”
Vännernas avsked på Lunarstorm
c. Dagens Nyheter 07-10-08: Prästen bad för de drabbade i Rödeby
d. Aftonbladet 07-10-08: 15-åringen som dog var ny i gänget
e. Blekinge läns tidning 07-10-09: Stor sorg på Rödebyskolan
f. Blekinge läns tidning 07-10-10: Ungdomar hedrade 15-åringen
g. Blekinge läns tidning: 07-10-10: 15-årige Simons mamma hoppas på försoning i byn
h. Aftonbladet 07-10-10: Simon hånas i film på nätet
87 a. Aftonbladet 07-10-07: Sparkades - i huvudet Mamman: Om han klarar sig får han svåra
hjärnskador
b. Dagens Nyheter 07-10-07: Fem pojkar misstänks för grov misshandel av 16-åring
c. Aftonbladet 07-10-08: FEM GRIPNA FÖR MORDET ’Det går inte att förstå’
d. Dagens Nyheter 07-10-08: Pojkar mordmisstänkta sedan 16-åringen avlidit
e. Expressen 07-10-08: SÖRJER SIN VÄN Kronprinsessan Victoria hedrade Ricardo, 16,
som dog efter misshandeln
f. Aftonbladet 07-10-08: Hann inte fylla 17 år Nu har vännerna splittrats för alltid –
Ricardo, 16, sparkades till döds
g. Svenska Dagbladet 07-10-09: Sorg präglade första skoldagen Elever samlades och gick
till mordplatsen för att hedra sin kamrat

100
h. Aftonbladet 07-10-09: Familjen firade födelsedagen utan Ricardo
i. Aftonbladet 07-10-09: Tänd ett ljus för våldsoffren på Aftonbladet.se
88 a. Expressen 07-11-08: TV-stjärnans bror dödad Jobbade mot våld blev själv dödad: Det
är fruktansvärt
b. Expressen 07-11-08: Kamraterna kördes ihjäl av ungdomar på övergångsställe
c. Aftonbladet 07-11-08: Bilföraren tog sikte mot dem – Offren kämpade mot våld – nu är
de döda
d. Metro 07-11-08: Offrets kompis: ”Varför tar de alltid de fina?”
e. Aftonbladet 07-11-09: Swartling: ”Han var så glad över sina barn”
89 a. Aftonbladet 07-11-10: DE SÖRJER SIN BÄSTIS Nioårig flicka dog i tragisk
dödskjutning
b. Expressen 07-11-10: Nioårig flicka dödad hemma av skidskyttegevär ”Jag kan inte
förstå at det är sant. Hon var så duktig”
90. Expressen 07-11-17: Här låg hon i en månad. Samhället sörjer mördade Zenia: ”Vi är
chockade”
91 a. Aftonbladet 07-12-27: Skulle till stallet Flickorna kördes ihjäl när de klev av bussen i
mörkret
b. Expressen 07-12-27: Ridhjälmarna låg på vägen Kördes ihjäl på vägen till stallet –
vännerna sörjer 15-åringarna
92 a. Sydsvenskan 08-02-05: Döda flickans anhöriga nekar 16-åring störtade från balkong.
Två män är anhållna misstänkta för mord.
b. Sydsvenskan 08-02-05: Krisgrupp inkallad på flickans skola
c. Aftonbladet 08-02-05: Här föll hon 15 m Polisen misstänker hedersmord
d. Kvällsposten 08-02-06: Hon älskade att läsa men levde under väldigt strikta regler
93 a. Aftonbladet 08-02-19: ”Vila i frid gumman” Vännerna tände ljus
b. Expressen 08-02-19: Morfar: Hon var så snäll