Samhällsekonomiska aspekter och mått på hållbar utveckling

konsumtionsmöjligheterna är större i framtiden. Positiva nettoinvesteringar betyder
ungefär att vi har en större resursbas ”nästa år” och vår framtida välfärd växer därmed;
vi sparar för framtiden och nästa generation ges större möjligheter. Huruvida dagens
konsumtions- och investeringsmönster är optimalt enligt något kriterium är sålunda inte
avgörande för resultatets giltighet. Om möjligheterna att göra olika val ökar kan vi inte
få det sämre. Denna insikt är särskilt relevant om måttet pekar på att utvecklingen inte
är hållbar; att framtida generationer får minskade möjligheter till ett rikare liv är en
viktig signal.
Det stora problemet är givetvis hur vi i praktiken skall kunna prissätta nettoinvesteringarna;
de i detta sammanhang mest intressanta tillgångarna saknar dessutom pris. Vidare
återstår frågan om dagens marknadspriser verkligen ger korrekt information. I de fall alla
tillgångar skulle vara prissatta skulle vi förmodligen se andra priser på de tillgångar som
idag är prissatta av marknaden. Detta problem diskuteras utförligt av Arrow et al (2003).
Även om förmögenhetsbaserade mått just nu är föremål för intensiv forskning, har
justerade inkomstmått, särskilt ”grön BNP”, länge varit dominerande. FN har via sitt
statistikkontor tagit fram en mycket inflytelserik manual som fokuserar ”grön BNP”,
snarare än genuint sparande. Frågeställning är då snarare om vår inkomst, eller
konsumtion, är hållbar.
2.3.2 Hållbar utveckling och inkomstmått
För många syften är arbetsinkomst en tillfredsställande definition av begreppet inkomst.
I ett hållbarhetsperspektiv måste vi anlägga en annan syn på begreppet inkomst.
Om vi är intresserade av ett mått som säger något om uthålliga inkomstnivåer, är den
s k Fisher-Hicks-Lindahl inkomsten ett intressant alternativ. Fisher diskuterade i början
av 1900-talet ett inkomstbegrepp som tar hänsyn till framtiden, och säger något om hur
mycket vi kan konsumera ”idag”, utan att försämra våra konsumtionsmöjligheter i
framtiden. Den svenske nationalekonomen Erik Lindahl var inne på samma tankegångar
30 år senare och menade att inkomsten var räntan på landets tillgångar. Den
engelske nobelpristagaren Sir John Hicks bidrog med liknande tankegångar kring
inkomstbegreppet på 1940-talet.
I en ofta citerad artikel visade Weitzman (1976) att nettonationalprodukten är just
räntan på landets förmögenhet. Innebörden av detta är att vi med Weitzmans tolkning
kan få en indikator på hållbarhet. Om vi konsumerar mer än denna Weitzman inkomst
är utvecklingen inte hållbar; vi skickar så att säga räkningen till framtida generationer
om vi lever över den hållbara nivån.
Genom att utvidga kapitalbegreppet i Weitzmans modell följer omedelbart en definition
på ”Grön NNP” som studerats flitigt.
28