Samhällsekonomiska aspekter och mått på hållbar utveckling

Det finns inom den ekonomiska forskningslitteraturen flera förslag till definitioner av hållbar
utveckling. Grovt kan dessa definitioner delas in i två läger beroende på hur man ser på
möjligheten att substituera mellan olika typer av kapital d v s i vilken grad man tror att det
är möjligt att substituera/ersätta naturresurser med t ex tillverkat kapital. Klassiskt skolade
ekonomer har generellt en mer positiv syn på möjligheterna till substitution medan ekologiska
ekonomer generellt ser flera typer av naturkapital som icke substituerbara.
Ekonomers definitioner av hållbar utveckling fokuserar på välfärd som genereras med hjälp
av produktionsbasen som i sin tur brukar delas upp i olika typer av kapital: realkapital,
humankapital, naturkapital och socialt kapital.
Den idag kanske mest accepterade definitionen på hållbar utveckling stipulerar att summa
välfärd över alla generationer inte får minska. Definitionen baseras på ett vidgat
förmögenhetsbegrepp och det har kunnat visas att ett tillräckligt villkor för att summa
välfärd skall växa är att kapitalstockarna (produktionsbasen) totalt sett inte minskar, d v s att
nettoinvesteringarna sett över alla tillgångar är positiv.
En hållbar utveckling uppnås då genom en hållbar förvaltning av denna produktionsbas
vilket inkluderar hållbara investeringar av olika slag inklusive investeringar i ekosystemtjänster
för att säkra och öka avkastningen på detta kapitalslag.
Under arbetet med att operationalisera, d v s tillämpa begreppet hållbar utveckling i ekonomisk
teori var det naturligt att först rikta blicken mot det gängse framgångsmåttet, förändringen
i BNP, Bruttonationalprodukten, ett mått som visat sig väl mäta förändringen i
välfärd de senaste 100 åren. BNP som mäter värdet av produktionen av varor och tjänster är
dock inte något välfärdsmått, än mindre ett mått på hållbar utveckling. Ett annat av de
gängse måtten på ekonomisk utveckling NNP d v s Nettonationalprodukten inkluderar till
skillnad från BNP förslitning av realkapital såsom maskiner och byggnader.
Hållbar utveckling handlar i princip om att leva på räntan och inte kapitalet. 1976 visade
Weitzmann att NNP är just räntan på landets förmögenhet. Genom att utvidga kapitalbegreppet
och ”bygga ut” NNP-måttet så att det omfattar löpande miljöskador samt värdet av
förändringar i naturkapitalet (varor och tjänster från det ekologiska systemet) skapas en
definition och ett mått på hållbar utveckling. Mäler föreslog 1991 ett grönt NNP, som
istället för att mäta nivån, fokuserar förändringen d v s ett mått på om välfärden ökar eller
minskar. Detta mått ger enligt Mäler en korrekt tolkning av förändringen av NNP, som
välfärdsindex, under en kort tidsperiod.
I Sverige har Konjunkturinstitutet, KI haft i uppgift att ta fram metoder för och att beräkna
ett grönt NNP mått. KI har också genomfört diverse försök med att räkna ut en partiell grön
NNP. Kunskapsluckor, svårigheter att fastställa kvantitativa och kvalitativa förändringar,
brist på data och svårigheter att prissätta miljöskador liksom de varor och tjänster som
naturen producerar gratis innebär att alla hittills gjorda försök att räkna ut en grön NNP
genererat mått behäftade med en hög grad av osäkerhet.
8