Bläddra i boken 3 (pdf 480 kb)

Helene Ljungh Lindberg
Västergötland
Målat med guld
Biltillverkning, rara växter, design och textil. Porslin, sjöar, Arn, slott, herrgårdar och fornminnen.
Sommarteatrar, Hornborgasjön, kaféer, Göta kanal, helgon och fornminnen. Knallemarknader,
vattenpalats, hantverk, slättlandskap, gamla kyrkor, Skara sommarland och
fornminnen igen. Listan kan göras mycket längre, men jag tror att ni förstår ... Västergötland
är ett stort, rikt och varierat landskap med många spännande småstäder, en fantastisk historia,
underbar natur och inte minst intressanta personer.
Jag har gjort intervjuer, med kvinnor som för mig symboliserar landskapet. Jag ville möta
kvinnorna i deras miljöer och samtala med dem om livet och det som för oss kvinnor samman.
Det blev en resa i både tid och rum med utflykter till några av Västergötlands städer
och genom det vackra och unika landskapet. Här träffade jag spännande kvinnor, alla med
sin egen historia, somliga i dag levande – andra historiska – människoöden, som jag fick
lära känna genom intervjuer, hörsägen och litteratur.
En bulle till, tack!
Jag går längs kullerstensgatorna i centrum. Alingsås är bekant för alla goda bakverk och
kaféer och jag, är på väg till Ekstedts bageri och café, som är stadens äldsta. I trädgården
bakom har Ragnvi och Bertil Andersson skapat ett härligt gårdskafé. Själva bor de i huset
över butiken och tvärsöver gården ligger bageriet.
Ragnvi föddes i Falköping men växte upp i moderns hemstad Alingsås. Som ung ville hon
bli sjuksköterska, men livet ville annorlunda. Hon jobbade först i en pappershandel och i
en livsmedelsbutik innan hon och Bertil 1972 startade bageriet och konditoriet, Orion. I
26 år höll de på att sätta deg, grädda bullar, bre smörgåsar, diska och servera kaffe. Och från
arla morgon till sena kväll arbetade de med att glädja oss bröd- och bullkonsumenter med
läckerheter.
De sålde Orion och efter en en lång semester köpte de Ekstedts istället. Det är människorna
som drar. Ragnvi är Ekstedts kallskänka, ägare, butiksbiträde, administratör,
inredare, städare, personalan svarige. Det är svårt att tro att hon hinner med något annat
än bara jobb.
– Jag lovade mig själv när vi började igen att jag skulle ta det lugnt och inte jobba
Ragni och Gunborg på Ekstedts bageri.
270 271

så mycket. Men du vet hur det är, ler Ragnvi och rycker på axlarna. Oj, nu kommer
mamma!
In på gården kommer Gunborg, 84 år, som hjälper till ibland i butiken. Hon har många
järn i elden men emellanåt hinner hon också med att diska åt sin dotter!
Kvinnor på Kinnekulle
Bland tyger, band, knappar och resårer bor och arbetar Gill, eller om vi ska vara korrekta,
Ragnhild Bengtsson. Tillsammans med sin syster, Hjördis, driver hon sedan en tygaffär i
Västerplana, mellan Lidköping och Götene. Butiken, som kallas Annexet och som en gång
var en skola, ser ut som tygaffärer gjorde förr i tiden: med glasdiskar och kassaapparat av
snirklat järn, med hyllor fyllda av krimskrams och stora bord belamrat med tyg, tyg och åter
tyg. Kläder och gardiner är Gill duktig på att sy. I sin lilla ateljé, jämte butiken, sitter hon
och syr på beställning.
Förutom att Gill sköter butik och syateljé är hon kyrkvärd, ledamot i kyrkorådet och
ordförande i hembygdsföreningen. Förr brukade det vara grevar från trakten som hade
den titeln, i dag är det en sömmerska som fått förtroendet att förvalta bygdens kulturarv
till eftervärlden.
– Lite roligt är det, säger Gill och ler, bara en aning triumferande.
Alltmedan vi dricker den hemlagade saften ute på gårdsplanen berättar hon om den unika
trakten kring Kinnekulle och om hur kvinnornas lott kunde vara förr.
– Kvinnan har haft det tufft i alla tider. Inte minst här ute på landet, där arbetet var hårt
och pengarna få. Sällan ifrågasatte de sin situation. Min mor Märta Berzelius fostrade på
egen hand nio barn och skötte ett jordbruk här i Västerplana, när far var borta under kriget.
Detta diskuterar vi ofta med ”professorskan” som bor här på somrarna. Hon bor bara en bit
härifrån, dit ska vi gå om en stund …
Men först ska Gill, som den skickliga sambandsoperatör hon är, ta mig med till ett hus
lite längre ner på vägen där en annan speciell kvinna bodde för många år sedan.
Så ger vi oss iväg på en kort promenad nedåt vägen. Det blåser en svag vind i ryggen på
oss och mellan träddungarna glittrar Vänerns blanka vattenspegel. Strax intill vägen, väl
inbäddat i lummig grönska, ligger det lilla soldattorpet, Åtorp, även känt som Garbotorpet.
Det byggdes på 1700-talet och var hemvist för soldater med no 339 i Höjentorps Compani.
Den sista som bodde här var Lovisa Johansson ”Örna-Lisa” 1845–1931, som troligen var
Greta Garbos farmor.
Inne i huset slungas man tillbaka i tiden. Möbler, tavlor, fotografier och bruksföremål
finns där som på Örna-Lisas tid. Ljuset har svårt att tränga in genom de små fönstren. Det
är svalt, en aning rått och luften lite unken. Huset består av ett rum och kök. Och därinne,
bredvid eldstaden sas det att Örna-Lisa hade ett av sina barn i en kätte. Han var inte ”som
han skulle” och kanske stundtals svårhanterlig. Lisa gifte sig med kalkbrännaren Örna-
Gustaf och fick med honom många barn. När hon blev änka 1909 försörjde hon sig genom
att arbeta och hjälpa ensamstående i trakten. En av hennes söner, Sven, åkte som ung till
Stockholm och där tog han namnet Gustavsson. Det anses att han var far till Greta Garbo,
född Greta Lovisa Gustavsson.
Väl ute i friska luften letar vi oss upp, genom förvuxet gräs, till vägen som för Gill och
mig till ”professorskan”.
– Hej, kom in! hälsar oss en glad, nätt kvinna med grått, kortklippt hår, när vi knackar på
dörren till en röd liten stuga. Det är Ann-Sofie Ohlander. Hon berättar att hon är född och
uppvuxen i Småland, bor och arbetar i Örebro men hennes kärlek till Västerplana och det
faktum att hon är sommargäst här sedan många år gör att hennes plats bland kvinnorna på
Kinnekulle är given. Här har hon skaffat sig sitt smultronställe. Vi sätter oss ner i finrummet,
som man sa förr i tiden. Ann-Sofie Ohlander är professor i historia på Örebro universitet, en
av våra främsta forskare i kvinnohistoria. Samtalet runt bordet handlar liksom flera av hennes
böcker om kvinnan och hennes situation genom tiderna. Hon bubblar av engagemang
och energi och jag förstår hur viktigt arbetet är för henne.
– Nästa år pensioneras jag. Då ska jag göra vad jag själv vill, skrattar hon. De senaste åren
har arbetet medfört allt fler administrativa uppgifter, som hon helst kunde vara utan. Det
hon verkligen brinner för är att forska, skriva och undervisa.
– När jag upptäckte hur lite kvinnohistoria som egentligen fanns dokumenterad förstod
jag att detta var något jag måste ta itu med.
Resultatet av hennes beslutsamhet kan man bland annat finna i boken ”Tusen svenska
kvinnoår” (1996, 2004) där hon på ett lättillgängligt sätt tar upp kvinnors arbete från runstenarnas
tid fram till 2000-talet. Just deras arbete har varit viktigt för Ann-Sofie att skriva
om. Det var så mycket mer än att sköta hushållet och ta hand om barnen. Kvinnor gjorde,
när det behövdes, mycket av männens uppgifter, både i jordbruket och i skogen, medan
männen ofta var oförmögna att ta hand om barn och hem. Därför blev barnen ofta lidande
och många dog om en mor föll ifrån.
Fortsätter man vägen genom Västerplana och kör någon mil norrut på Kinnekulles platåer,
272 273

kommer man till Hällekis Säteri. För nästan
tvåhundra år sedan levde och verkade
här hovfröken, grevinnan Louise Posse.
Hon var mycket barnkär och på många
sätt före sin tid. Hennes engagemang för
att sprida läskonsten resulterade i att hon
redan 1832, 10 år före den allmänna skolplikten,
startade en folkskola. Byggnaden
ligger i Hönssäter och förvaltas av Kinnekulles
hembygdsförening. När Louise dog
1841 testamenterade hon 2000 Riksdaler
Banco för uppförandet av en ny, större
skola som 1854 fick namnet ”Possiska Lancaster
Scholan”. Namnet syftar på den nya
och moderna metod man införde i skolan
med idéer från England och pedagogen
Joseph Lancaster. Metoden gick ut på att
de äldre barnen, under lärarens övervakning, hjälpte de yngre.
Jag står en bit från den stolta mangårdsbyggnaden på Hällekis och tittar upp mot den
lövklädda allén som ramar in entrén. Kontrasten är svindlande mot Örna-Lisas torp. Längre
ner ligger parken, en av Sveriges vackraste, med prunkande rosor och andra perenner, som
på Louises tid. Kanske gick hon här i en lång, vacker, klänning och funderade på samhällets
alla orättvisor och vad hon, kunde göra.
Louise Posse.
Helenas heliga finger
S:t Helena (1102–1140), är Skövdes, och under medeltiden var hon faktiskt hela Sveriges,
skyddshelgon. Det finns många sägner om henne och berättelserna kring hennes fantastiska
liv är många.. Tvärtom finns det dokument som talar om denna Elin eller Helena, som en
from, västgötsk kvinna. Precis som sin namne, den grekiska gudinnan, var hon prisad för
sin skönhet. Helena dog martyrdöden och helgonförklarades 24 år senare, år 1164 av påven
Alexander III och med stöd av kung Karl Sverkersson. Helena var känd för att hjälpa de
fattiga och hemlösa och bekostade byggandet av Skövde och Våmbs kyrkor. Men det som
hon har gått till historien för är de mirakler, som inträffade efter hennes död.
– Såja, ligg nu här.
Helena lägger ner den lilla fågeln försiktigt i redet hon har gjort i ordning. Tidigare på
dagen hade fågeln flugit in genom fönstret och lagt sig i hennes knä. Förgäves hade hon
försökt få fågeln att flyga sin väg men den ville inget annat än att kura ihop sig i hennes famn.
Helena ville inte göra den illa utan tog ett tygstycke och virade det till ett litet näste. Aldrig
hade hon varit med om något liknande, att en vild fågel betedde sig på det viset. Nu hade
hon blivit försenad och måste skynda sig. Invigningen av Götene stenkyrka ska snart börja
och hon som ännu inte har kammat sitt hår färdigt och tagit på sig sin rena klänning.
Glad och förväntansfull på hur invigningen ska gå beger sig Helena till kyrkan. Men hon
hinner inte långt förrän det dyker upp maskerade män. Genast förstår Helena att hennes
tid är ute. Och trots att hennes liv nu är i fara så känner hon en sällsam frid inom sig, en frid
som bara Gud Fadern i himlen kan ge. Hon är ensam och försvarslös där på vägen men hon
känner ingen rädsla. Mördaren höjer sitt svärd och utan att visa någon nåd stöter han det i
hennes bröst. Som enda försvar försöker Helena värja sig med sina händer som får till följd
att hennes ena finger, det med den vackra ringen från Palestina, huggs av och hamnar ett
stycke ifrån henne, i en törnbuske. Helena faller tungt ner på marken. Smärtan är olidlig men
det enda hon kan tänka på är fågeln i redet. Hon förstår nu att den försökte hindra henne
från att gå till kyrkan. Plötsligt ser hon i skyn staden, det himmelska Jerusalem, precis som
det såg ut den gång när hon blev kallad att göra sin pilgrimsfärd.
Kanske var det så här det gick till den 1 augusti 1140. I alla fall om man vill tro
legenden som nedtecknades på 1280-talet av biskop Brynolf .När hon dog skedde
flera mirakler. Samma dag som och just på den plats där hon föll ner sprang det
fram en källa, som blev en helig plats och dit många senare vallfärdade. 1462 lär ett
avlatsbrev ha utfärdats för dem som besökte källan i Götene. Det andra miraklet
inträffade samma dag, vid solnedgången: en ung pojke och en blind man vandrade
på den väg där hon mördats. Pojken såg ett ljussken i en buske och berättade detta för
den blinde mannen. De gick fram till busken och såg då Helenas finger med ringen.
Ljuset kom från himlen och lyste ner i busken, som om en högre makt ville visa dem
Helenas finger. Den blinde berörde fingret och förde sin hand mot ögonen. Blod
från Helena kom på dem och han återfick sin syn. Fragment av vad som anses vara
hennes finger finns i dag bevarade på flera ställen, vid Götene källa, i Skara Länsmuseum
och i Vättlösa kyrka. Många fler mirakler inträffade och under medeltiden
vallfärdade man till Skövde för att besöka Helenas grav. Detta hade en stor betydelse
274 275

för handeln och utvecklingen av Skövde, som omkring år 1400 fick stadsprivilegier.
Även i Danmark har S:t Helena satt en stark prägel. Under reformationen ska munkar
ha räddat Helenas reliker från protestanternas skövlingar i Skövde och fört dem
till Själland. Sankt Helene Center är en ny turistanläggning där, och Helenakulten
är högst levande.
Den historiska personen, Elin-Helena, lär ha fötts i trakten kring Götene, i en förnäm
släkt där hon fick en kristen uppfostran. Som de allra flesta flickor vid denna tid blev hon
bortgift och i hennes fall med en rik man. Tillsammans fick de ett lyckligt äktenskap och
många barn. Men när Helena var i 35-årsåldern blev hon änka. Eftersom hon inte ville gifta
om sig utan i stället ge sitt liv åt Gud tog hon kontakt med ett kloster. Strax därefter styrde
Helena kursen söderut och företog en två år lång vallfärd, som tog henne till Jerusalem,
Golgata och Jesu Kristi grav och besökte även påven, Innocentius II i Rom 1138. Detta var
förmodligen en av de största händelserna i Helenas liv. Hon började därefter ägna allt mer
tid åt att hjälpa fattiga, sjuka och hemlösa. De fick komma hem till henne på hennes stora
gård. Under denna tid lär hon ha gjort många underverk ,hon var för sin omgivning ett ljus
i en mörk värld.
Bomull luktar så gott!
Sjutton år och arbetslös lämnade Lahja Kukkula Lahtis i södra Finland för att styra sin kosa
till Sverige och Borås. Här fanns arbete på Algots, det hade arbetsförmedlingen lovat. Lahja
var inte ensam om att vara ung, finsk flicka och redo att arbeta i Borås textilvärld på 50-talet.
Staden behövde mycket arbetskraft och ofta anlitades kvinnor från andra länder, bland annat
Finland men även Österrike och Tyskland.
48 timmars arbetsvecka med bara söndagarna lediga, var Lahjas och alla andra textilarbetarnas
vardag 1957. I fabriken satt de vid det löpande bandet, packade som sillar i en
sardinburk, och utförde enformiga arbetsmoment i ett snabbt tempo. Lahja hade som
uppgift att sy fickor, 1 250 gled ur hennes händer varje dag. I drygt ett år stod Lahja ut på
Algots innan hon hittade ett nytt arbete på Åkerlunds bomullsspinneri. Här tyckte hon
att det var lite bättre men ändå tufft. Arbetsmiljön var med nutida mått mätt, extremt
dålig. I de stora hallarna hördes ett öronbedövande buller och överallt låg dammet tjockt
från alla maskiner, som bearbetade ullen från kardning till finaste tråd. Alla arbetarna såg
ut som små tomtar, överpudrade med ett vitt bomullsdamm och som spred en speciell
doft, som Lahja, trots allt, älskar.
Snart träffade Lahja Lajos Exner, som hade kommit till Sverige från Ungern efter revolutionen
1956, de gifte sig och fick tre söner.
– När barnen var små arbetade vi skift och såg inte varandra så mycket. Att ta hand om
pojkarna var vår gemensamma uppgift. Vi fick skriva brev till varandra i brist på tid att tala.
Det var inte lätt men vi hade inget val. Vi var tvungna att arbeta bägge två. När vi kom till
Sverige var det enda som vi ägde vår förmåga att arbeta!
Lahja engagerade sig tidigt fackligt. 60- och 70-talet var en spännande, men dramatisk
tid, tycker Lahja. Det hände mycket positivt inom fackrörelsen men för textilbranschen var
det samtidigt början på slutet. Lahja gick med i socialdemokratiska partiet och det dröjde
inte länge förrän hon fick sina första politiska uppdrag. I början på 70-talet, var Lahja starkt
engagerad i kommunalpolitiken, fackföreningsrörelsen och i studiecirklar. Dessutom skrev
hon artiklar i tidningar om det hon ville påverka och förändra. Den starka drivkraft som fick
henne att arbeta mot orättvisor och dåliga förhållanden kommer från mor och mormor,
anser Lahja, två starka kvinnor, som hade klarat det mesta under krigen i Finland.
Och 1979 blev Lahja invald i riksdagen! Hennes man hade då blivit svårt sjuk och hennes
yngste son hade ett handikapp som innebar att han behövde extra hjälp. Hon kände sig
splittrad och tänkte därför bara stanna i riksdagen en period. Men familjen stöttade henne
och Lahja blev kvar i riksdagen i 15 år. Hon flyttade dock aldrig till Stockholm utan bodde
kvar i Borås och veckopendlade.
– Det var fantastiska år. Jag fick vara med om så mycket och arbetade tillsammans med
personer som betydde mycket både för mig personligen men också för Sverige, såsom Palme
och Sträng.
Hon satt i arbetsmarknadsutskottet och i konstitutionsutskottet. Hon satt i Nordiska
Rådet och i Invandrarverkets styrelse. Lahja befann sig i maktens centrum, men har alltid
varit fast förankrad i vardagslivet. Hemma i Borås var det fortfarande hon som skötte tvätt
och inköp alltmedan hon läste viktiga dokument och skrev motioner. När Lahja blev trött
brukade hennes man fråga henne: Varför sliter du så mycket? Är det en staty på torget du
vill ha? Men då brukade hon svara: när jag är gammal och sitter på hemmet vill jag aldrig
ångra det jag inte gjorde.
Nära hamnen i Lidköping ligger vad som för många är mest förknippat med staden;
porslinsfabriken. I dag ägd av Iittala, men fortfarande kallad för Rörstrands och den enda
kvarvarande, porslinsfabriken som har verksamhet i Sverige. Erkänd över världen för sin
kvalitet och med anor från 1700-talet – ett stycke svensk industrihistoria,. Men snart är
276 277

framställningen av koppar, fat och assietter ett minne blott. Fabriken ska stängas och tillverkningen
ska flyttas utomlands, för billigare produktion. Kvar blir cirka 150 personer, som
blir tvungna att hitta nya jobb, nya utbildningar och nya identiteter. En av dem är Lillemor
Wallén som trots vetskapen om en oviss framtid ändå sprudlar av liv och ger intrycket av
stor optimism när vi möts i fabrikens foajé. Hon har arbetat på Rörstrands sedan 1983. Då
började hon handmåla porslin och fick, som alla andra genom tiderna, lära sig yrket på
plats. Som nybörjare fick hon ofta göra det som de äldre inte ville befatta sig med och snällt
inordna sig i ett hierarkiskt system beträffande både arbetsuppgifter och löner.
– Jag var bara 17 år och hade tänkt stanna något år här men jag är fortfarande kvar, skrattar
hon. Här jobbade mina systrar, min pappa och under en period även min mamma. Det var
alltför lätt för mig att hamna här.
Tidigt började hon arbeta fackligt. Hon såg det som sin uppgift att införa mer jämställdhet
på fabriken och bryta mönstret där männen hade sina bestämda uppgifter och kvinnorna
sina. Därför var ingen gladare än Lillemor när företaget började införa kompetensutveckling
med möjlighet för de anställda att pröva på andra yrkesområden.
– Än i dag finns det ett revirtänkande och förmodligen en rädsla för nya saker. I dag jobbar
jag med glasyr, ett tidigare typiskt karlarbete. Men inte längre. Jag anser att det inte finns
kvinnliga eller manliga jobb. Förr var bara män betrodda att måla med guld …
Lillemor har sin historia i Lidköping, här är hon född och uppvuxen och här har hon sin
familj. Vid sidan om sitt heltidsarbete pluggar hon matte och svenska på kvällarna för att
läsa in gymnasiekompetensen.
– Vi är tre tjejer som ska starta eget, erkänner hon och ser lite pillemarisk ut. Ja, vi tänker
bilda ett dekorbolag, alltså ett eget porslinsmålningsföretag. Lillemor berättar entusiastiskt
om sina idéer och om hur hon, hennes syster, Pia Bill och väninnan, Inger Simmingsköld,
ska ta det stora steget och starta egen verksamhet. Ett beslut de har fått stort gehör för från
alla parter som varit delaktiga.
Läs gärna
Ahrne, Marianne: Fader okänd, Norstedts, 1998
Augustsson, Noomi: Broderade bonader från sekelskifte till sekelskifte, Noomi Augustsson
Produktion, 1999
Ohlander, Ann-Sofie: Tusen svenska kvinnoår, Rabén Prisma, 1996
Sparre, Birgit: Gårdarna runt sjön Geber, 1928
Inger Ärlemalm
Halland
Slottsfruar och revolutionärer
Carl August Ehrensvärd skrev till sin vän Johan Tobias Sergel 1796. ”Skånskan sir då något
ut, men halländskan ser ut som fan.” Gubben borde veta hut! Men nu följer jag i alla fall
den bingestickande, slanka, uppnästa halländskan kustvägen längs E6:an från Lindome till
Hallandsåsen med avstickare till västerhav och skogsbygd.
”Karlarna hövla, kvinnorna polera” heter lindomeförfattarinnan Astrid Petterssons
bok om sin hembygd, Lindomebygden. Snickrade möbler, hyvlade och polerade gjorde
man i Lindome i flera hundra år. I varje bondgård, i varje backstuga fanns skickliga möbelsnickare
och lindomestolar såldes till slott och herrgårdar i hela västsverige. Astrid
Maria Pettersson (1909–1989), feminist, fredskämpe var en av våra stora kvinnoberättare
under 1900-talet och föddes i Älvsåker, Lindome. (Lindome ligger vid Kungsbackaån i
Mölndals kommun, strax norr om Hallands länsgräns, men ändock i landskapet Halland
– Älvsåker har tyvärr inte fått sitt namn av dansande älvor utan av Elofs åker.) 1958 kom
hennes första roman om kvinnoliv på 1700-talet Ingri Vallpiga, sedan följde en romantrilogi
och många andra böcker. Mest känd är Astrid för sina böcker och kampskrifter om
döva barns rättigheter. Hon var god vän med en annan storslagen kvinna i Lindomebygden,
Rut Adler (1888–1969) på Ekered, västkustens motsvarighet till Fogelstad i Sörmland,
med föreläsare som Elin Wägner och Hinke Bergegren. Rut, som var djupt engagerad i
kvinno- och fredsfrågor, blev 1940 aktiv i Sveriges kommunistiska parti; man kunde se
henne agitera utanför snickerifabriken i Lindome centrum. I många av Astrids böcker
finns kvinnoporträtt inspirerade av Rut Adler.
Hon står i brons i Stadsparken i Kungsbacka, Britta Lena Andersson (1819–1904), bäst
känd under sitt smeknamn Kungsbackagumman. Hon var en klok gumma som kunde bota
fibromyalgi (det som okunniga läkare kallar för käringvärk), och för all del annan värk
också – med sina salvor. Först hade hon mottagning (med övernattning) i Kungsbacka,
sedan öppnade hon praktik i Göteborg och i Trollhättan blev hon industriläkare.
Vid gudstjänststid en söndag år 1904 skakades hela norra Halland av ett kraftigt jordskalv.
Och just då dog Britta Lena Andersson! Det är dock inte Kungsbackagumman vi ser i stadens
vapen utan ett belgiskt helgon från 1600-talet vid namn Sankta Gertrud, sjöfararnas
skyddshelgon.
278 279