Uti vår hage - Uppsala Akademiska Kammarkör

MAJ ALDSKOGIUS
25 år med
Uppsala Akademiska Kammarkör
En körsångare reflekterar
Hur kan man vara med i samma kör i 25 år? Varför har det
varit så stimulerande och hur har egentligen de 25 åren kun­
nat gå så fort? Och vad är det jag minns, när jag ser till­
baka?
Särskilt för oss flickor var det en stor händelse, då det
hösten 1957 annonserades att en blandad studentkör skulle
startas. Både OD och Allmänna Sången var manskörer och det
fanns egentligen bara Domkyrkokören som vi flickor kunde
vara med i. Under Allmänna Sångens lOO-årsjubileum hade
visserligen Henry Weman låtit oss vara med och sjunga För­
klädd gud, och även senare under Nils-Olov Bergs dirigent­
tid fick vi flera gånger vara med på vårkonserterna. Men vi
räknades naturligtvis inte till kören! Folke Bohlins initia­
tiv att starta en blandad kör var alltså en viktig nyhet i
Uppsalas musikliv. Och tänk att kanske få sjunga under Eric
Ericson!
Jag har förstått att även senare "nybörjare" har varit
lika chockade som vi var. Att det kunde vara så stimulerande
att vara med i en riktigt bra, blandad kör! I dag tycker man
kanske, att det är förvånande att Eric och vi ville ägna
varje lördagseftermiddag åt "Norrlandskören". För mig var
det högtidsstunder. Och så mycket intressant körmusik vi
50
introducerades till: Madrigaler som What if I Never speed
blandades med körvisor av Brahms, Hindemith, Bartok och
svenska kompositörer.
Jag kan fortfarande framför mig se Eric springa omkring
i Orangeriet i Linneträdgården och låtsas släppa ballonger
för att demonstrera karaktären på stycket puisque tout passe
eller gå med tunga steg när det stor "pesante" i noterna.
En kommentar från Eric har också etsat sig fast i minnet:
han tyckte om att vi sjöng därför att vi tyckte det var
roligt att sjunga - sångarna i hans övriga blandade körer
stoppade man en slant i och så sjöng de tills slanten var
slut.
När Eric år 1961 lämnade dirigentskapet och Dan-Olof
Stenlund tog över, följde jag i två år verksamheten från
åhörarplats. Men våren 1963 blev jag ombedd att vara med
under körens resa den sommaren till körtävlingarna i
LIangollen i Wales.
Ett av de obligatoriska styckena i körtävlingen var en
Hassler-madrigal som jag inte tyckte om. Vi sjöng den gans­
ka raskt och det hände just inget med den. Första kvällen
i England satt Danne, som vi alltid kallade honom, ensam
på sitt hotellrum och grubblade. på morgonen meddelade han
att stycket hädanefter skulle sjungas hälften så fort som
vi dittills gjort. Vi var den enda kör som gjorde stycket
så, men naturligtvis var det så juryn ville ha det. Sådana
gånger visade Danne sin naturliga känsla för musik.
Från Llangollen minns jag mest den förtätade stämningen
i den lilla kyrka där vi repeterade, konserttältet där vi
för 10 000 förvånade åhörare bl.a. sjöng fyra Lidholm-sånger
särskilt damkörens Näktergalens sång gjorde stor succe -
- och lyckostämningen då vi vann ungdomskörsklassen. Och så
Dannes hederspris: en glasspinne till varje sångare:
I elva år sjöng jag sedan under Danne. Det är en lång tid
med många fantastiska musikminnen. Danne lärde oss mycket
sångteknik och att ta ut mesta möjliga intensitet av rösten,
innan det började låta mindre vackert. på den tiden var det
annars inte så vanligt att man "sjöng ut". Han lärde oss
51