Uti vår hage - Uppsala Akademiska Kammarkör

Från
CHRISTER EKLUND
In terra pax
till
Figure humaine
Dan-Olof Stenlund intervjuas
om perioden 1970-1974.
Christer Eklund: Inledningsvis något som man brukar fråga
sist i en intervju: Har Du något speciellt sammanfattande om
Din senare period som UAK-dirigent?
Dan-Olof Stenlund: Perioden när vi hade Poulencs Figure
humaine aktuell upplevde jag som en vändpunkt. Mottagandet
i Autun i Frankrike efter vårt första framförande var all­
deles fantastiskt, men när vi kom hem och gjorde verket i
skilda sammanhang, infann sig en egendomlig form av tomgång.
Reaktionerna i Sverige blev inte alls desamma. Kanske mark­
nadsförde vi det hela dåligt, men det verkade som om den här
musiken gick publiken förbi.
CHE: Kan Du förklara det här med vändpunkt ytterligare?
DOS: Jo, vi arbetade oss fram till en höjdpunkt, som efter­
följdes aven stagnation, som jag inte riktigt kan förklara
men som kanske hade med programvalet att göra. Det var 1973
i Autun. Vi arbetade ett år till, och 1974 lämnade jag kören.
Hela denna period gick i Figure humaine-s tecken. Vi framförde
verket i sAväl sakrala som profana sammanhang. Efter ett
28
framförande i Linköpings domkyrka berättade domkyrkoorganisten
Uno Sanden att han "varit nära att blåsa ut". Han kom sent
till framförandet, därtill mitt i de mest intensiva partier­
na och upplevde därf.ör ett enormt tryck nere vid ingången.
Kyrkans akustik svarade nog för en del av den upplevelsen,
eftersom just Linköpings domkyrka är en sådan lång och rak
kyrka, som förstorar ljud.
CHE: Apropos Autun, tror Du att våra resor till Europa
Cantat-festivalerna fick någon betydelse? De andra var Namur
1967 och Graz 1970.
DOS: De.två första var på något sätt ett slags inkörnings­
perioder, och jag var själv inte i någondera fallet med under
hela festivalen. Men i Graz var jag med om något som jag tro­
ligen aldrig glömmer: när filharmonikerna från Budapest full­
komligen lekte sig igenom Bart6ks Konsert för orkester. Så
akut har jag aldrig, varken förr eller senare, upplevt den
folkmusikaliska bakgrunden. Endre Wolf, som ju är ungrare,
har senare bekräftat att det var en riktig uppfattning. Det
skall inte vara kantigt rytmiskt utan "naturliga dragningar"
som han uttryckte det. Frågan är om Bart6k varit alltför om­
sorgsfull i sin notation eller om dirigenterna tar för lätt
på problemet. Hur som helst, det var storartat att uppleva
hur dirigenten Andras Korodi, en kraftig bit, stod där och
nojsade och verkligen lekte fram en intensiv, spänningsfylld
musik:
CHE: När Du nämnde Graz trodde jag att Du skulle återkalla
minnet av hur Frank Martin tog över och repeterade Fader vår­
satsen i In terra pax.
DOS: Ja, det tillhör också sådant som jag troligen aldrig
glömmer. Willi Gohl skötte instuderingen och hade arbetat
duktigt, inget tvivel därom. så kom den stillsamma, fina män­
niskan Martin upp, och plötsligt elektrifierades alltsammans!
Man trodde knappt att det var sant.
CHE: Hur gjorde han? Det satt ju inte i något tekniskt.
DOS: Sådana frågor har sysselsatt mina tankar en hel del.
Det finns flera sådana "gubbar" med samma vidunderliga för­
måga. Ett drag har de gemensamt: ur ögonen lyser en enormt
29