Skånsk kvinnogärning - S-info

FÖRORD
Högt skall vi höja våra facklor
och när vi en gång falla,
skall andra taga dem ur våra händer
och lyfta dem
mot det gryende morgonljuset.
1
Vi måste veta historien för att kunna forma framtiden. Att lyfta fram de
socialdemokratiska kvinnornas ord och gärningar är inte bara viktigt, det är
nödvändigt. Kvinnornas betydelse för samhällsutvecklingen glöms ofta bort i
historieskrivningen.
Detta är en berättelse om kvinnors villkor, kampen för ett bättre samhälle
men också en beskrivning av förändringar i samhället från det fattiga 1910-talet
till 90-talets välfärdsstat.
Det är en stor glädje för Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt att till
distriktets 85 års dag få belysa den skånska kvinnorörelsens vedermödor och
glädjeämnen.
Vi vill varmt tacka Lizzie Holmquist, Inga-Britt Pålsson, Anna-Greta Skantz,
Margit Sandéhn och Rangvi Cimmerbeck Grahn vars idoga arbete har gjort detta
möjligt.
Birthe Sörestedt
distriktsordförande

Skrivargrupp: Lizzie Holmquist
Inga-Britt Pålsson
Anna-Greta Skantz
Rangvi Cimmerbeck Grahn
Teckningar: Gudrun Svensson
Utskrift: Karin Andersson
Layout och
redigering: Hans-Eric Palmqvist
Omslaget: Protokoll från första mötet för att bilda den första
kvinnoföreningen i Malmö.
Tryckt på Skånes socialdemokratiska partidistrikt, Malmö, 1993
ISBN 91-630-3154-X
2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
3
FÖRORD ...................................................................................... 1
VÅRT KVINNNODISTRIKT ............................................................. 7
PIONJÄRERNA BERÄTTAR ..................................................................... 7
ETT MELLANSPEL .................................................................................. 8
NÅGOT OM MEDLEMSANTALET ............................................................ 9
DISTRIKTSBREV MED DISKUSSIONSÄMNEN TILL KLUBBARNA ........... 9
SIGNE HÖJER, distriktsstyrelsen 1929 - 1934 ....................................... 11
TRE KVINNOR I MALMÖ ......................................................................... 12
MARIA FRIBERG, distriktsordförande 1947 - 1959................................. 12
RÖSTER UR LEDEN ............................................................................... 13
FÖR FÖRSTA GÅNGEN: LEVE SKÅNES SOCIALDEMOKRATISKA
KVINNODISTRIKT ................................................................................... 13
FRÅN POLITISK ANALFABET TILL DUKTIG FUNKTIONÄR ...................... 14
VITTNESBÖRD AV EN AKTAD KOMMUNAL FÖRTROENDEKVINNA ....... 15
PÅ CYKEL I VINTERNS UR OCH SKUR FÖR
FOLKPENSIONERINGSREFORM ............................................................ 15
EN AV KVINNORÖRELSENS SKÅNEVETERANER HAR ORDET. ............. 16
MEDLEMSVÄRVNING I DISTRIKTET ...................................................... 17
TRON PÅ KVINNORÖRELSEN ................................................................. 17
MED TRELLEBORGS FÖRSTA HYRBIL TILL KAMRATMÖTE I
MALMÖ .................................................................................................. 17
FÖRSTA KVINNAN I PARTIDISTRIKTETS STYRELSE .............................. 18
KVINNAN MED ORDFÖRANDEKLUBBA I EN
PARTIDISTRIKTSKRETS ......................................................................... 19
EN FLAMMANDE PAROLL FRÅN KATA DALSTRÖM ............................... 19
FRÅN HEMMABYN TILL HELGEANDSHOLMEN ..................................... 20
VI JUBILERAR ............................................................................. 23
KVINNODISTRIKTETS 25:E KONFERENS ............................................... 23
30 ÅRS JUBILEET DEN 25 OCH 26 MARS 1938 .................................... 23
27 MARS 1943 FIRADES DISTRIKTETS 35:E JUBILEUM ....................... 24
ÅRSKONFERENSEN DEN 20 MARS 1948 ............................................... 25
DEN 12 APRIL 1953, SKÅNEDISTRIKTET 45 ÅR..................................... 26
KVINNODISTRIKTETS 50 ÅRS JUBILEUM .............................................. 26

4
DISTRIKTET 60 ÅR 1968 ........................................................................ 27
DISTRIKTET 70 ÅR ................................................................................. 27
KVINNODISTRIKTET 75 ÅR 1983............................................................ 28
KVINNODISTRIKTET 80 ÅR 16 APRIL 1988 ............................................ 28
FRÅN SKÅNEDAG TILL VALUPPTAKT ............................................ 31
SKÅNEDAG OCH KURSVERKSAMHET ................................................... 31
SKÅNEDAGEN 1950 ............................................................................... 31
SKÅNEDAGEN 1962 ............................................................................... 32
SKÅNEDAGEN 1964 ............................................................................... 32
SKÅNEDAGEN 1966 ............................................................................... 32
SKÅNEDAGEN 1970 ............................................................................... 32
SKÅNEDAGEN 1973 ............................................................................... 32
VALUPPTAKT 1973 ................................................................................. 32
HÖSTUPPTAKT 1974 .............................................................................. 33
UPPTAKTSKONFERENS 1977 ................................................................. 33
VALUPPTAKT 1979 ................................................................................. 33
DEMONSTRATION FÖR KVINNORS ARBETE .......................................... 33
TORGMÖTE 1982 ................................................................................... 33
BUDKAVLE MOT MATPRISERNA 1982 ................................................... 34
VALET 1986 ............................................................................................ 34
VALUPPTAKT I HELSINGBORG 1985...................................................... 34
VALET 1988 ............................................................................................ 34
KRETSARNA ................................................................................. 37
KAMRATMÖTEN ..................................................................................... 37
SEMESTERHEM ........................................................................... 40
STUDIER ...................................................................................... 44
VI ÄR REFORMISTER .................................................................... 50
FÖDELSEKONTROLL .............................................................................. 50
SMÄRTFRIA FÖRLOSSNINGAR, KVINNOSJUKDOMAR ........................... 51
FOSTERDIAGNOSTIK, KONSTGJORD BEFRUKTNING ........................... 52
MAMMOGRAFI ....................................................................................... 52
KVINNLIG OMSKÄRELSE ....................................................................... 53
LUNGTUBERKULOS ............................................................................... 53
MEDICINER, LÄKEMEDEL ..................................................................... 54
HÖRAPPARATER .................................................................................... 55
GLASÖGON ............................................................................................ 55
FOLKSJUKDOMAR, FORSKNING M M .................................................... 57

5
BARN OCH UNGDOM ............................................................................. 59
BARNOMSORG ....................................................................................... 59
SKOLBARNS TANDVÅRD OCH LÄKARVÅRD .......................................... 62
SKOLA OCH UNDERVISNING ................................................................. 63
HEMBITRÄDESFRÅGAN ......................................................................... 65
HEMSYSTRAR ........................................................................................ 65
PENSIONSFRÅGOR ................................................................................ 66
MOT VÅLD .............................................................................................. 71
VI ÄR INTERNATIONALISTER! ...................................................... 78
VERKSAMHETEN 1966 .......................................................................... 81
VERKSAMHETEN 1967 .......................................................................... 81
VERKSAMHETEN 1968 .......................................................................... 81
VERKSAMHETEN 1970 .......................................................................... 81
VERKSAMHETEN 1971 .......................................................................... 82
VERKSAMHETEN 1972 .......................................................................... 82
VERKSAMHETEN 1976 .......................................................................... 82
VERKSAMHETEN 1978 .......................................................................... 82
VERKSAMHETEN 1979 .......................................................................... 83
VERKSAMHETEN 1982 .......................................................................... 83
FREDSBUDKAVLEN ............................................................................... 83
UTTALANDE OM CHILE ......................................................................... 83
VERKSAMHETEN 1985 .......................................................................... 84
VERKSAMHETEN 1986 .......................................................................... 84
VERKSAMHETEN 1987 .......................................................................... 85
VERKSAMHETEN 1988 .......................................................................... 85
VERKSAMHETEN 1989 .......................................................................... 85
VERKSAMHETEN 1990 .......................................................................... 85
VERKSAMHETEN 1991 .......................................................................... 85
TEATER, SÅNG OCH DIKT ÄR OCKSÅ POLITIK ............................. 87
ORDFÖRANDE HAR ORDET ......................................................... 90
ANNA-GRETA SKANTZ ORDFÖRANDE 1959 - 1970 ............................... 90
GUNBORG PETTERSSON ORDFÖRANDE 1970 - 1972 .......................... 91
LIZZIE HOLMQUIST ORDFÖRANDE 1972 - 1980 ................................... 91
INGA-BRITT PÅLSSON ORDFÖRANDE 1980 - 1985 ............................... 92
INGER NILSSON ORDFÖRANDE 1985 - 1992 ........................................ 93
PERSONUPPGIFTER ..................................................................... 96

VÅRT KVINNNODISTRIKT
7
Ibland brukar vi framhålla, att styrkan inom socialdemokratin bl a har sin
grund i att arbetarrörelsen har sin historia, att vi i nuet i verkligheten kring oss
har en politisk, levande aktivitet och att vi har våra visioner om framtiden. Vår
historia ger oss kunskap och erfarenhet, och självklart skall vi hålla vår historia
levande.
Det är vi själva inom rörelsen, som måste se till att den inte tystas ned eller
förvanskas. Just nu är risken stor att detta händer. Den mycket talföra
borgerligheten påstår, att rösträtten en gång genomfördes av "liberalerna".
Därefter blundar man och går förbi hela den socialdemokratiska välfärdspolitiken
för att framställa dagens Sverige som ett land präglat av
socialdemokratiskt slöseri och vanvård.
Demokratiseringen av landet är till största delen socialdemokratins verk, det
är sanningen som aldrig skall kunna förnekas. För att få våra unga att värdera
att de lever i en välfärdsstat, där rättvisa, frihet och solidariet är grundstenarna,
måste de lära av denna historia. Demokratin är inte självklar, den måste
försvaras och erövras på nytt. En blick ut över världen ger oss i dag många bittra
bevis på det. De unga skall också veta, att kvinnorna varit med och är med i
kampen och ofta gått i spetsen. Socialdemokratins historia är också kvinnoklubbarnas
historia.
Därför vill vi inför kvinnodistriktets 85 års jubileum lyfta fram något av
klubbisternas delaktighet och engagemang i den gemensamma kampen.
PIONJÄRERNA BERÄTTAR
När kvinnodistriktet firade 30 år utgavs jubileumsskriften Trettio år med
Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt. Den ger en utmärkt bild av
kvinnodistriktets första år och av de djärva, initiativrika kvinnor, som stod i
ledningen för distrikt och klubbar.
Vi låter några av dem berätta valda delar.
EBON ANDERSSON, distriktsordförande 1934 - 1947
- År 1907 hölls en socialdemokratisk kvinnokongress i Stockholm, och på
hemresan från huvudstaden sutto några Skåneombud och diskuterade om tiden
nu ändå inte vore inne för att bilda ett distrikt för de skånska klubbarna. Redan
då fanns det ett efter den tidens förhållanden ganska stort antal klubbar i Skåne,
men de hade föga kontakt med varandra, samarbetet var minimalt och kanske
var det vetskapen om detta, kanske var det intrycket av den nyss hållna
kongressen som förde tanken till ett eget skånedistrikt. Resultatet av
funderingarna blev, att när skåneklubbarna den 23 februari 1908 kallades till
konferens i Malmö fanns det bland motionerna en från Malmö kvinnliga
diskussionsklubb "Om bildandet av ett distrikt för de skånska kvinnoklubbarna".
- Av protokollet framgår att följande 17 klubbar voro representerade vid denna
första konferens: Arlöv, Bjuv Billesholm, Eslöv, Kristianstad, Lomma, Malmö,
Furulund, Kävlinge, Helsingborg, Trelleborg, Skromberga, Höganäs, Åstorp,
Åhus, Lund och Landskrona.
- Samtliga klubbars ombud deltog i diskussionen som följdes av ett enhälligt
beslut att bilda distriktet. Avgiften sattes till 10 öre per medlem och kvartal och
en styrelse på 7 personer valdes.
- Ordförande blev Emma Eskilsson, Arlöv, sekreterare Maria Björkman, Malmö
och kassör Sigrid Hansson, Malmö. Övriga ledamöter blev Alma Vesterberg,
Kristianstad, Kristina Engström, Höganäs, Fru Thuresson, Landskrona och fru
Thynell, Eslöv. Elma Danielsson och Anna Ekberg blev de första revisorerna.

8
- Det kan ha sitt intresse att se vad de första motionerna rörde sig om: Agitation
för arbetarpressen, Den kooperativa rörelsens betydelse för arbetarehemmen,
Effektivare upplysningsverksamhet bland kvinnorna, Humanitet och barnalstring,
Förbud mot nattarbete för kvinnorna inom idustrin samt Vad man
skulle göra för att få männen att förstå betydelsen av kvinnornas medverkan i
partiarbetet.
- I "Rösträttsfrågan" skulle man arbeta så energiskt som möjligt för att bringa
den till en snar och tillfredsställande lösning. Redan den första konferensen gav
alltså ett klart besked om att skånska arbetarkvinnor inte stodo främmande inför
tidens krav. Arbetsuppgifter saknades sannerligen inte heller. Rösträttsfrågan
återkommer ständigt, det var så gott som den stående diskussionsfrågan på varje
konferens.
ETT MELLANSPEL
Utdragen från jubileumskriften Trettio år med Skånes socialdemokratiska
kvinnodistrikt ger en god inblick i distriktets första verksamhetsår. Vi ser tydligt,
att verksamheten startar ute bland människorna, det är där fröet börjar gro. De
politiska vindar, som går över Sverige, väcker arbetarkvinnorna till insikt om
orättvisorna i den fattigdom och nöd som omger dem. Det är arbetarkvinnorna i
Skåne, som samlas och bildar fackklubbar, kvinnoföreningar och kvinnoklubbar.
Den socialdemokratiska kvinnorörelsen startar alltså nerifrån, och detta att
själv kunna ta initiativ ger självtillit och styrka. Troligen bidrager detta i sin tur
till att attityden både mot ett kvinnodistrikt och mot ett kvinnoförbund till en
början är sval för att inte säga oppositionell. Dock måste vi förstå, att tveksamheten
ofta orsakas av ekonomiska svårigheter.
Redan på den andra distriktskonferensen påskdagen 1909 i Eslöv lägger
Lunds kvinnoklubb fram en motion om distriktets upplösning. Man säger "att
distrikt var onödigt, då vi genom arbetarkommunerna tillhörde både partidistrikt
och parti". I Lund hade medlemsantalet sjunkit, då klubben måste höja sina
avgifter. "Yrkade bifall till motionen, i annat fall kommer Lunds kvinnoklubb till
att utgå från distriktet."
Fröken Ekberg, ledamot av kvinnokongressens arbetsutskott, tror att det är
en förhastad motion och uppmanar Lunds kvinnoklubb att stå kvar i distriktet.
- Vid företagen omröstning beslöts med alla röster mot en att avslå motionen.
(Den första distriktskonferensen 1908 hade beslutat att avgiften till distriktet
skulle vara 10 öre per kvartal och medlem).
- I en motion från Åhus föreslår Fru Westberg att avgiften skall sänkas från 10
öre till 5 öre i kvartalet. Även denna motion avslås. I en motion från Malmö yrkas
att man hos utskottet i Stockholm skall begära ett anslag på 500 kronor av de
medel som partikassan ställt till utskottets förfogande för agitation. Motionen
överlämnas till redaktionsutskottet (Redan då!). Redaktionsutskottet skriver bl a
i sin motivering: "Att de skånska kvinnoklubbarna på grund av sin centralisation
i ett distrikt anse sig självständigt bedriva agitationen och förvalta de därför
erfoderliga medlen."
Vid denna konferens finns fyra motioner om behovet av talare, ökad
agitation, ökade ekonomiska resurser. Fru Elma Danielsson, revisor, instämmer:
"Det är nödvändigt med mera agitation men var taga bröd i öknen?"
På den 3:dje distriktskonferensen i Malmö påskdagen 1910 upplästes
avslaget på framställan om agitationsbidrag. Fröken Ekberg hade begärt att få
frågan underställd hela utskottet, men på grund av storstrejken hade det inte lett
till någon åtgärd. Besvikelsen är stor och diskussionen blir häftig.
Konferensen antager förslaget till uttalande, som redaktionsutskottet
framlägger:

9
"Skånes socialdemokratiska kvinnokonferens, hållen påskdagen den 27 mars
1910 uttalar härmed sin bestämda protest mot kvinnokongressernas
verkställande utskott i Stockholm, som med dålig motivering och utan att i en så
viktig fråga infordra hela arbetsutskottets mening avslog vår anhållan om något
som helst anslag ur de av partikongressen till kvinnoagitationen beviljade
medlen på 5.000 kronor årligen, vilken motion de kvinnliga Skåneombuden
kraftigt biträdde."
Frågan om medlemsavgiften till distriktet tas upp igen, och det beslutas att
avgiften skall vara 15 öre per år och medlem.
Styrelseledamöternas antal minskas till 5 ledamöter, varav de 3 från Malmö
utgör arbetsutskottet samt de 2 utanför Malmö.
Trots att det fanns så många och stora frågor att arbeta med kommer ofta
frågan upp om distriktets vara eller icke vara. 1912 hade distriktet bara fem
klubbar och samma år lägger verkställande utskottet fram en motion "Om
distriktets nedläggande på grund av bristande intresse för dess verksamhet". Den
motionen blev inte bifallen men 1917 kommer frågan upp igen, men åter igen blir
beslutet att distriktet skall bestå!
Även om kvinnorörelsen ständigt arbetat under knapphetens kalla stjärna,
har vi nog svårt att förstå hur tungt det kunde vara. Protokollen visar, att
klubbar lades ner därför att den blygsamma avgiften trots allt var för hög. Några
klubbar gick ur distriktet, 1916 Helsingborg, 1920 Bjuv.
1920 begärde Bjuv, Billesholm och Skromberga åter inträde i distriktet. 1920
då Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund bildas, motionerade Malmöklubben
med förslag att distriktet skall upplösas därför att ett förbund bildats.
Svaret blir åter nej, och sedan har det inte kommit några fler förslag om
distriktets nedläggning. Sedan förbundet bildats går arbetet och agitationen allt
bättre, även om då och då frågan dyker upp: Behöver vi ett kvinnoförbund?
NÅGOT OM MEDLEMSANTALET
År
1921
1931
1948
1955
1971
1985
1991
Antal klubbar
32 (24 anslutna till distriktet)
39
106
131
123
87
64
Antal medlemmar
580
1.045
4.010 (över 4.000)
4.935 (högsta antalet)
3.945
2.986
2.025
DISTRIKTSBREV MED DISKUSSIONSÄMNEN TILL KLUBBARNA
Sedan förbundet bildats går arbetet inom distriktet framåt i raskare tempo.
Agitationsarbetet aktiveras och behovet av kvinnliga talare gör sig starkt
kännbart. För att göra klubbarnas möten mer givande och då det givetvis var
omöjligt för distriktet att bekosta eller skaffa talare i den utsträckning klubbarna
ständigt önskade, sände distriktsstyrelsen allt som oftast ut förslag till lämpliga
diskussionsämnen, exempelvis: Äro speciella kvinnoorganisationer behövliga för
kvinnorna och nyttiga för den samlade arbetarerörelsen?, Vilka linjer inom
nykterhetsarbetet bör vi arbeta för, totalförbud eller restriktioner?, Lika lön för
lika arbete är rättvist, men skulle dess genomförande gagna kvinnorna?, Bör inte
vi kvinnor arbeta mera än hittills för social- sjuk- och moderskapsförsäkring?,

10
Ha de arbetande kvinnorna den representation i det kommunala livet som svarar
till deras antal, intresse och verksamhet?, Kunna kvinnorna motverka livsmedelsjobberiet?,
Är läxläsning i hemmet nödvändigt?, Vad är skillnaden mellan
höger- och vänstersocialism?, De socialdemokratiska kvinnornas ställning till
statskyrkan.
Givetvis har kurser och studier betytt mycket under alla distriktets verksamhetsår,
kanske allra mest de första. Det är med jubel Martha Larsson
berättar om:
FÖRSTA SEMESTERKURSEN
Som vi vågade och vann!
Sommarkursen på Hvilans folkhögskola 10-18 juli 1926 står ännu för det
årets kursdeltagare omstrålad av ett visst - man skulle kunna säga romantiskt -
skimmer. Det var icke blott tanken att en vanlig arbetarhustru skulle få taga sig
en hel veckas semester från vardagslivets strävsamhet och enahanda som
realiserades, det var också utsikten att för mer än en kort konferensdag få träffa
klubbkamrater från andra platser, som väckte en förväntansfull glädje bland de
socialdemokratiska kvinnorna runt omkring i Skåne. Därtill var kursen den
första i sitt slag i vårt land.
Distriktet var fattigt, mycket fattigt. Inkomsterna voro förutom
distriktsavgifterna nästan inga och täckte endast de nödvändigaste utgifterna.
Det var ett vågspel, ansåg man, att sätta i gång med en hel veckas kurs när den
första förutsättningen, pengar, saknades. Men med mod och tillförsikt går allt
och det lyckades till slut att åstadkomma de erforderliga medlen. Detta mycket
tack vare det goda samarbetet mellan arbetarkommunerna och kvinnoklubbarna.
Förbundsstyrelsen och skånska partidistriktets styrelse gav också en
handräckning och då kursen lördagen den 10 juli öppnades, räknade den 30
deltagare, som var det maximum skolan kunde emottaga.
Föreläsningsprogrammet upptog i största möjliga utsträckning frågor, som
just då intresserade kvinnorna. Dr Ada Nilsson höll tre föreläsningar i befolkningsfrågan.
Bland de övriga ämnena kan nämnas: Dr Elsa Belfrage; Om kvinnohygien,
Rektor Inge; Den moderna storindustriens genombrott och Samhällets
fattigvård, Erik Bladh; Kommunalkunskap. Kurserna omfattade 20 föreläsningstimmar.
Men bredvid det så att säga officiella programmet anordnades små möten av
mera intim natur i det samlingsrum som kursdeltagarna disponerade och där de
voro absolut sig själva. Någon av kursdeltagarna fick ett par timmar på sig att
bygga upp en inledning och med denna som utgångspunkt blev det sedan
diskussion. Det var dagens och klubbarnas mest brännande frågor: möteskultur,
klubbarbete, agitation, gift kvinna i förvärvsarbete. Kursen blev på så sätt också
en talarkurs. Enkel till sin konstruktion men därför inte mindre effektiv.
Dessutom hölls i samlingsrummet två litterära föreläsningar om Viktoria
Benedictsson och Charles Dickens.
Semesterkursen är icke blott en vecka för andlig och kroppslig förkovran, den
är också ett led i arbetet för den socialdemokratiska kvinnorörelsen. Intresset för
kvinnorörelsen har blivit större och därmed även möjligheterna för bildandet av
nya klubbar. När den första kursen gick av stapeln räknade Skånedistriktet
något mer än tjugo klubbar, sedan har antalet höjts år från år och det första
tecknet till denna livaktighet spårades redan 1927. Arbetet blev mindre tungt
sedan kursverksamheten blev känd även utåt. Förut var det ett helt företag att
bilda en kvinnoklubb, sedan gick det betydligt lättare. Man hade fått en
samlingspunkt, där man för mer än några korta timmar kunde få träffas och
diskutera kvinnorörelse och klubbarbete. Man satt inte längre så isolerad var och
en i sin stad, man skaffade sig vänner utombys, ofta vänner för livet, och blev så
att säga du och bror med hela Skåne. Och därmed vidgades också synkretsen
avsevärt.

11
SIGNE HÖJER, distriktsstyrelsen 1929 - 1934
Vår första "internationalist" och fredskämpe talar om "barnets århundrade"
men är djupt orolig för att freden är i fara. Hon hoppas på "all kvinnomakt i
fredens tjänst".
- Vi har arbetat bra. Vi har sluppit komma med i krig och i stället kunnat under
en obruten fred bygga upp vår demokrati till ett hela folkets välfärd. I och med de
senaste riksdagarnas beslut har kvinnornas krav med avseende på barnens
bästa beaktats i ganska stor utsträckning. Vi kan för Sveriges del börja tala om
ett "barnets århundrade".
- Det är visst och sant ett fredsarbete av stora mått att i det egna landet ställa
allt så bra som möjligt för största möjliga antal medborgare. Och det är naturligt
att man ser om sitt eget hus först och främst, ser till att barnen får så goda
uppväxtbetingelser, utbildnings- och arbetsförhållanden som möjligt, ser till
tryggheten och trivseln för framtidssläktet.
- Men känner vi inte alla en daglig oro? En ganska realistisk oro för allt vad vi
byggt upp? För vårt unga släkte, för vår demokrati, för våra sociallagar, för våra
kvinnorättigheter, för alla våra byggnadsverk, såväl de materiella som de
kulturella och andliga - Abessinien, Spanien, Kina! - De sist nämnda länderna
har de senaste åren byggt upp sina fredliga demokratier, liknande vår, börjat
bygga, även de, ett barnets århundrade. Är det då inte ett hån att sådant skall få
ske som dagligen sker i Spanien och Kina? Är det inte en cynisk utmaning mot
all vår strävan för barnets rätt?
- Man gav kvinnorna rösträtt i många av Europas länder efter krigets bankrutt
och menade: "Nu är det er tur att försöka, var så goda!" Och många säger idag
inför världssituationen "Vårt hopp står till kvinnorna!".
- Och vi försöker. Vi gör namninsamlingar, vi protesterar, vi bedriver upplysning
om krigets orsaker, vi uppfostrar till fred, vi gör obstruktion mot gasmaskdisciplin.
Hur många vägar har vi inte försökt - internationellt som nationellt - utan
att vilja vara olojala.
- Jag skulle önska att jag kunde gå ut på vägar och torg och inträngande nödga
kvinnorna att gå till kamp mot kriget. Att jag kunde få dem att förstå vad vars
och ens brinnande vilja och handlingskraft betyder. Om man sätter sitt hopp till
kvinnorna, skall vi då svika förväntningarna?
- Så sant vi själva kämpat för demokrati för kvinnans rättigheter, för kommande
generationers lycka och hälsa, för barnets århundrade, så sant är allt detta
arbete förspillt om vi skall låta ett nytt världskrig förstöra allt vad vi byggt upp.
- Inför kapprustningarna i Europa vars like världen ännu inte sett, måste
kvinnorna gå modigare och djärvare vägar än någonsin förr. Och de måste sluta
upp i mångdubbelt större skaror än förr. Ingen kan längre säga: Vad kan jag
betyda i min begränsade värld? Låt oss komma ihåg att vi är i majoritet, att en
kvinnornas verkliga solidaritet skulle spränga alla hinder, att det är vi mödrar
som fostrar de unga.
- Vad kan vi då göra för att hindra en ny världskatastrof? De demokratiska
staternas eniga uppträdande mot en angripare är just nu praktisk fredspolitik i
enlighet med Nationernas Förbunds förpliktelser.
- Världens kvinnoorganisationer förbereder just nu en stor internationell
kongress. Mottot blir: all kvinnomakt i fredens tjänst. Kongressen skall rådgöra
om ett kvinnornas handlande inför krigshotet.
På denna kongress får inte svenska kvinnor fattas. Det är en uppgift för våra
klubbar att redan nu planera sändande av representanter. Det är kanske vår
sista möjlighet att förebygga en katastrof!
Kvinnornas fredsarbete kan bedrivas på många olika vägar. Uppfostran till
fred, studier, föredrag, försoningsarbete, insamlingar, hjälparbete, allt detta är
fredsarbete på lång sikt. Men just nu är världens läge sådant att vi ofördröjligen
måste handla.

TRE KVINNOR I MALMÖ
12
Bland banbrytarna för den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Skåne
nämns alltid Elma Danielssons namn. Med sitt brinnande rättfärdighetspatos
hade hon ingen annan väg att gå än socialismens väg, och hon gick den modigt
vid sin makes, Axel Danielssons sida, gick den på trots mot sin utpräglat
borgerliga uppfostran och utbildning.
Överallt ute i provinsen hör man än i dag äldre partikamrater som minns
henne, den nordiskt vackra unga kvinnan, som kom till den tidens torftiga
möteslokaler, där ofta både smutsen och mörkret hotade kväva all lust till verket,
all optimism och all tro på bättre tider.
Men Elma Danielsson hörde till dem som stred med mörkret och övervann
det, hon tände eld i sinnena och satte stål i viljorna. "Hon var som en fackla för
oss, när hon kom och talade om hur nödvändigt det var, att vi höll ihop och
organiserade oss och att vi även måste ha våra kvinnor med, ja, ha dem med i
allra främsta ledet!"
En av Elma Danielssons goda arbetskamrater under dessa pionjärår var den
blida och försynta Sofia Vestdahl i Malmö. Hon har en gång berättat, hur hon
och hennes man en kväll under åren före sekelskiftet tagit sig tid och gått för att
höra ett tal av en redaktör som hette Axel Danielsson: "Och tänk, vi gick därifrån
med en alldeles ny och svindlande känsla av att vi kunde räta ryggarna i medvetande
om vårt människovärde."
Sen den gången var Sofia Vestdahl vunnen för arbetarrörelsen och deltog på
sitt stilla men ytterst verksamma sätt i arbetet för att få Malmö arbetarekvinnor
med i rörelsen. Hon var en av de mest energiska medlemmarna i den "Kvinnliga
diskussionsklubb", som sedermera blev Malmös första socialdemokratiska
kvinnoklubb, vilken hon sedan följde och tillhörde så länge krafterna stod bi.
En annan av Elma Danielssons kamrater var Maria Osberg, senare Maria
Wessel. Hon var av mera stridbart och kampivrigt kynne än Sofia Vestdal och
därför kompletterade de varandra ypperligt, så länge de arbetade tillsammans i
kvinnorörelsen med Elma Danielsson ständigt i teten. Maria Osberg var en av
initiativtagarna till Kvinnliga arbetareförbundet, en föregångare till senare tiders
socialdemokratiska kvinnoorganisationer i Skåne, och när "förbundet" skulle
skaffa sig en egen fana, var hon en av dem som ivrigast längtade att få se den
röda fanduken vaja i ett 1:a majtåg.
MARIA FRIBERG, distriktsordförande 1947 - 1959
- Bildningsintresset bland arbetarkvinnorna för trettio år sedan tog sig uttryck i
bildandet av kvinnoorganisationer. Från början fick själva klubbmötena vara den
enda källa där man gav varandra av sitt vetande, senare övergick man till
föredrag, föreläsningar, studiekurser och numera pågår intensiv studiecirkelverksamhet
inom praktiskt taget varenda socialdemokratisk kvinnoklubb i
Skåne.
- Låt det därför bli en angelägenhet att i praktiskt handlande visa att vi
arbetarkvinnor kämpat oss igenom okunnigheten, fram till en medveten livsåskådning
och ökad känsla av medborgarvärde och samhörighet.
- När man ser tillbaka på distriktets trettioåriga historia så finner man, hurusom
kunskapsbehovet utvecklats i etapper. Det ligger i sakens natur att det inom
våra kvinnoklubbar blir de medborgerligt bildande ämnena man först och främst
sysslar med. Men demokratin har också behov av skönhet och glädje som ger
personlighetsvärde och mening åt de materiella erövringarna.

13
- Nu inför skånedistriktets jubileum, vill jag önska att intresset för folkbildningsarbetet
måtte utvecklas i samma riktning som hitintills samt att vi kvinnor
genom ökade insikter och gemensamma insatser för demokratin må bevara vår
tro på människovärdets höjande såsom den bästa förutsättningen för fred.
RÖSTER UR LEDEN
Mathilda Persson, Malmö, distriktsstyrelsen 1916 - 1937
- Det var i murarnas lokal i Folkets Hus i Malmö som Skånes distrikt av
socialdemokratiska kvinnoklubbar bildades den 23 februari 1908. Vi, som voro
där, representerade 15 klubbar i provinsen. Lokalen hade vi fått gratis, för det
var klent beställt med kassan. Elva motioner hade vi framför oss, och den
viktigaste av dem var insänd av klubben i Malmö, som ville har ett distrikt till
stånd. En annan motion gällde agitation för spridning av tidningen "Arbetet"
bland arbetarklassen. En motion föreslog att partistyrelsen skulle agitera mera
för att få kvinnorna med i den kooperativa rörelsen. Billesholms kvinnoklubb
hade insänt motionen med protest mot tull på livsförnödenheter och Lund ville,
att mera skulle göras för nykterhetens främjande. Lomma kvinnoklubb
hemställde om att konferensen skulle uppta till behandling frågan om
"Humanitet och barnalstring". Ni hör alltså, att det var en ganska respektingivande
dagordning vi hade framför oss. Därtill kom ett föredrag av doktor
Malin Wester-Hallberg om "Underlivsorganen och vissa med moderskapet sammanhängande
frågor".
- Deltagarna diskuterade livligt och Emma Eskilsson och Mathilda Persson
turades om att sköta ordförandeklubban. Mathilda Persson fortsätter: Bland
annat fick man ju klubbfästa det viktiga beslutet om distriktets bildande.
- Så gick ett år, tills nästa konferens samlades. Det var i Eslöv, och där voro
ungefär lika många klubbar representerade, ett par av dem nytillkomna. Under
sitt första arbetsår hade distriktet hunnit med att anordna ett 50-tal föredrag på
olika platser i provinsen. Av dem höll Kata Dahlström inte mindre än 23.
Sammanlagda antalet åhörare vid dessa föredrag uppgick till cirka 7.000. Även
vid Eslövskonferensen hade jag förtroendet att fungera som ordförande tillsammans
med Anna Ekberg.
FÖR FÖRSTA GÅNGEN: LEVE SKÅNES SOCIALDEMOKRATISKA
KVINNODISTRIKT
Emma Eskilsson, Arlöv, distriktsordförande 1908-1909, 1911-1914
- Mitt första steg ur isoleringen ut i samhällsarbetet tog jag väl, när jag som
arbeterska vid Arlövs sockerfabrik tillsammans med några kamrater bildade en
fackförening år 1897. I den fackföreningen är jag nu hedersmedlem och den
titeln värderar jag. Men de fackliga intressena rådde ej med att fylla ut ens
tillvaro, politiska frågor och problem kom också med i spelet, och en vacker dag
år 1907 satt jag bland andra på den första kvinnokonferensen i Stockholm.
Vi Malmöombud kom där till insikt om, att den socialdemokratiska kvinnorörelsen
fick lov att läggas om, ifall den skulle få någon slagkraft. De strödda
klubbarna ute i landet måste sammanföras distriktsvis, och så kom det sig att
skåneklubbarna för sin del omsider fingo kallelse till konferens i Malmö. Där
bildade alltså de närvarande ombuden år 1908 Skånes socialdemokratiska
kvinnodistrikt och jag fick äran att bli distriktets första ordförande.

14
Emma Eskilsson fick på grund av sin avtagande hörsel dra sig tillbaka efter
några år. Hon avslutar: "Mitt hopp var ju en gång, att vår rörelse skulle utvecklas
till en stor upplyst kvinnorörelse och nog har jag trots allt anledning att vara glad
nu. Den har ju blivit allt det man hoppades att den skulle bli och mera till - för
inte räknade vi i alla fall med, att den så snart och så målmedvetet skulle växa
till och bli en av de mera uppmärksammade opinionsbildande krafterna i
modernt svenskt samhälle."
FRÅN POLITISK ANALFABET TILL DUKTIG FUNKTIONÄR
Anna Linder, Malmö, ordförande 1917 - 1919
- Jag kom inte med i rörelsen förrän just i den vevan då distriktet bildades, och
jag vill lova, att jag var en riktig politisk analfabet i de dagarna.
- Men jag hade i alla fall något inombords, jag hade ett dunkelt medvetande om
andlig nöd och brist hos mig själv och, vad kanske bättre var, en brinnande lust
och längtan att avhjälpa den bristen. Jag begrep att både min egen och tusentals
andra arbetarhustrus tillvaro alls inte var som den skulle och borde vara.
För mig bestod tillvaron på den tiden uteslutande av man och hem och en
stor barnaskara och vardagens ständiga problem var ju, hur man skulle få de
ytterst små inkomsterna att räcka till för att mätta de många munnarna. Hur jag
styrde och ställde och grubblade drev mig min insikt och mina funderingar till
sist till kvinnoklubben i Malmö, och den första tidens upplevelser där, när man
frankt och frejdigt och öppet diskuterade allt sådant som jag i min ensamma
enfald gått och tänkt på, kan jag inte ens skildra. Men var lugn för, att det var
sensationer för en jäktad och fattig arbetarhustru.
Anna Linder blev konferensombud 1910 och ledamot i distriktsstyrelsen
1911.
- På den tiden marscherade massor av sociala problem upp inför oss, ingenting
var utrett och tillrättalagt som nu för tiden. Där var rösträttsfrågan först och sist,
där var skolfrågor, nykterhetsfrågor, moderskapshjälpsfrågor och mycket annat.
När det första officiella förslaget om moderskapsförsäkring förelåg, var vi inte
med på noterna. Vi kunde inte gilla det, eftersom det utestängde flertalet av just
de kvinnor, som bäst behövde moderskapshjälp; de omfattade huvudsakligen
industriarbeterskorna, och det var nog gott och väl, men utanför deras skaror
fanns det många, många andra fattiga arbetarkvinnor, menade vi, som var i
minst lika stort behov av en hjälpande hand vid moderskap.
Aldrig glömmer jag distriktskonferensen 1912, när vi satt bänkade kring
bordet i murarnas lilla fackföreningslokal vid Torpgatan i Malmö och fru
Nordgren från Trelleborg var eld och lågor, då hon gick till storms mot förslaget.
Sen dess har hon haft många heta duster för den sakens skull i betydligt större
församlingar än den av anno 1912, och hon och vi har ju inte kämpat förgäves.
Nu har Sverige en moderskapsförsäkrings- och mödrahjälpsinstitution, som
något sånär motsvarar vad vi på vår tid tänkte och ville.
Hanna Pettersson, Lund, klubbist och småföretagare
- Vår klubb i Lund hade funnits till i två år då distriktet bildades. Kärnan i vår
klubb bestod den första tiden av några sjukkassekvinnor, handsksömmerskor
och en del studentskor. De senare dunstade emellertid bort, när klubben
ändrade namn från Kvinnliga diskussionsklubben till Socialdemokratiska
kvinnoklubben och samtidigt anslöt sig till arbetarkommunen.
- Den bärande kraften i klubben under de första åren var Augusta Linnström.
När hon skötte ordförandeklubban märkte man före detta pedagogen och
lärarinnan, det var ordning och reda i hennes tag. Och när klubben i nedgångstider
höll på att gå sönder, var det hennes envisa mod och hängivenhet åt idéerna
som höll den samman.

15
Under min egen första tid i klubben tyckte jag mig bli bemött med en viss
misstro, jag var ju arbetsgivare, hade en liten bokbinderiverkstad, och man
utgick på den tiden ifrån, att ingen arbetsgivare kunde vara en äkta socialist.
Men misstron försvann dess bättre snart, och när vi 1907 bildade den första
studiecirkeln inom klubben, var det min verkstad som hade den äran att bli vår
studiekammare.
- När det blev tal om att bilda distriktet voro vi lundabor i början rätt så
tveksamma, vi tänkte på kostnaderna, klubben var fattig, medlemsantalet hade
gått ned och vi hade fått flytta till en mindre sal. Men när dagen för den viktiga
konferensen var inne, togo fyra av oss Gud i hågen och löste biljett till Malmö,
och där blevo vi snart övertygade om både nyttan och nödvändigheten av bättre
sammanhållning.
De årligen återkommande distriktskonferenserna har givit klubbarna otaliga
impulser och uppslag till livligare verksamhet, nya klubbar har bildats och blivit
bildningshärdar ute i provinsen. Utan ledning och instruktioner från distriktet
och förbund skulle resultatet näppeligen blivit vad det nu är. Vårt arbete har
också så småningom rönt allt större uppskattning inom partiet, vi har fått in
kvinnor i styrelser och nämnder, så gott som alltid kvinnor, vilka först fått sin
skolning och träning i en liten socialdemokratisk kvinnoklubb. För att nu inte
tala om våra riksdagskvinnor, även de har börjat som medlemmar i en
kvinnoklubb.
Och så vill jag sluta med att om mina kvinnoklubbsår citera de gamla orden:
"Då livet som bäst varit haver, har det varit möda och arbete."
VITTNESBÖRD AV EN AKTAD KOMMUNAL FÖRTROENDEKVINNA
Johanna Liljeberg, Kävlinge
- Man får genom att tillhöra en socialdemokratisk kvinnoklubb det ena tillfället
efter det andra att lära sig något nytt och följa med i svenskt samhällsliv på ett
sätt som inte står en svensk arbetarkvinna till buds annorstädes. Man får vara
med om att diskutera aktuella sociala frågor, man får hänvisning till intressanta
artiklar i arbetarpressen och i den socialdemokratiska kvinnorörelsens egen
tidskrift Morgonbris, man får då och då lyssna till upplysande föredrag. På det
sättet har jag skolat mig och tränat mig för de samhälleliga uppdrag, jag tack
vare mina klubbkamraters förtroende vågat åtaga mig.
- Genom mitt medlemsskap i Kävlinge socialdemokratiska kvinnoklubb har jag ju
innehaft och innehar alltjämt en del kommunala uppdrag inom fattigvård,
barnavård m m. Barnavårdsman har jag varit sedan 1919, de första åren
tillsammans med en polisman i samhället och vi studerade lagens paragrafer och
lärde både oss själva och andra vad som menades med samhällets offentliga
barnavård, men sedan 1926 har jag skött uppdraget själv.
Vad jag nu mer än allt önskar är, att våra socialdemokratiska kvinnoklubbar
skola beakta tidens krav på nya, duktiga kvinnokrafter i samhällsarbetet och stå
beredda att föra fram och stödja bra kandidater när olika poster skola besättas.
PÅ CYKEL I VINTERNS UR OCH SKUR FÖR FOLKPENSIONERINGSREFORM
Standia Hansson, Bjuv
- Vi gruvarbetarkvinnor i Bjuv voro mogna för en socialdemokratisk kvinnoklubb
ett par år innan det blev något skånedistrikt. De första åren efter 1908 rubbade
inte distriktet våra cirklar, vi tyckte väl att vi skötte oss bäst själva. Gruvfolket i
våra trakter är ju känt för att vara strongt.
Det hindrade emellertid inte att vi arbetade och diskuterade i vår klubb och
ägnade vår socialistiska uppmärksamhet framför allt åt förhållandena inom vårt
eget samhälle, som vi ville vara med om att förbättra.

16
Centralen uppe i Stockholm visste förstås ändå om vår existens och skickade
oss då och då påminnelser om att det fanns en värld att reformera även utanför
våra sockengränser. En dag kom där ett Stockholmsbrev till oss, det var 1915
minns jag, angående bättre vård åt barnsängskvinnor, och den frågan sysslade
vi sen mycket med, liksom vi gång på gång diskuterade rösträtten och
fredsarbetet.
År 1920 hade gruvdistriktets klubbar ett kamratmöte tillsammans i Skromberga,
och där tog Maja Björkman-Broberg oss i kragen med påföljd att vi ändå
omsider beslöt oss för att gå med i distriktet och det då nybildade kvinnoförbundet.
Det skedde den 1 juli 1921, och vi blevo genast bjudna på konferens i
Lund den 7 augusti.
Redan året efter fick distriktet känna på vår existens, när vi kom med ett par
motioner till årskonferensen, och sen har nog inte gruvklubbarna hört till de
stilla i landet precis. Vartenda år har vi haft något att komma med till
konferenserna, det har varit frågor om barnmorskearvoden, om änkepensionering
och allt möjligt socialt, som vi har haft på hjärtat.
- År 1924 vågade vi oss med våra änkepensionsbekymmer ända fram till
förbundskongressen i Stockholm. Och i dag har vi den stora tillfredsställelsen att
se hur våra blygsamma framstötar satt spår i själva Svea Rikes lag.
- Nästa år ville vi ifrån Bjuv ha en folkhögskolekurs i Skåne i likhet med
Brunnsvikskurserna och när vårt ombud kom till Eslövskonferensen 1926 hade
hon med sig en motion om bättre folkpensionering med sänkt åldersgräns. Den
motionen kom vi senare igen med. Så inte har vi legat på latsidan i Bjuv under
de gångna åren, distriktet har nog fått känna på att vi funnits till.
Den där folkpensioneringsreformen var vi särskilt envisa med, och jag minns
hur jag cyklade omkring där hemma i vinterns ur och skur för att få den påskriven.
Ingen undrar väl på, att man nu liksom tycker, att ens arbete i alla fall
burit frukt. Ett nytt lagstiftningssteg har tagits mot förbättrade folkpensionsförhållanden
och kanske till och med en själv får lite nytta av vad man stått i och
kämpat för.
EN AV KVINNORÖRELSENS SKÅNEVETERANER HAR ORDET
Kristina Engström, Höganäs, distriktsstyrelsen 1908
- Min man och jag var ju med alltifrån första början, och på den tiden kunde det
vara nog så riskabelt att "vara med" där socialismens vårvindar blåste. Vi hade
många möten och sammankomster, både fackliga och politiska, hemma hos oss i
all enkelhet och hemlighet minns jag.
Och när det så en vacker dag blev tal om att bilda en socialdemokratisk
kvinnoklubb i Höganäs, var man naturligtvis genast med. Den ena kvinnoklubben
efter den andra såg efter hand dagens ljus, och när vi omsider hörde
glunkas om att det också skulle bli ett kvinnodistrikt var vi förstås både nyfikna
och lite skeptiska.
Men det blev ett kvinnodistrikt, och man kom med på konferenser och
träffade arbetarkvinnor från andra håll i Skåne och diskuterade och utbytte
åsikter. En annan hade ju ett och annat att berätta, eftersom man råkat bli
begåvad med förtroendet att sitta i kommunalfullmäktige hemma också. Det var
mäkta märkvärdigt på sin tid, när man inte var van vid att träffa kvinnor i en
sådan ärevördig maskulin församling.

MEDLEMSVÄRVNING I DISTRIKTET
17
Anna Ekberg-Åkesson, Malmö, distriktsordförande 1909 - 1910
- Vi har ständigt haft blicken öppen för den absoluta nödvändigheten av duktig
kvinnogärning för socialismen inom partiet. Och vad som alltid har stärkt oss
och skänkt oss glädje under det arbetet har varit den sunda, aldrig svikande
samhörighetskänslan.
Att den finns och liksom utgör själva nerven inom våra klubbar är väl en
given sak, men ännu bättre är, att vi ofta möta den även utanför vår krets, bland
arbetarkvinnor, som av en eller annan anledning ännu inte hittat vägen till en
socialdemokratisk kvinnoklubb men som vid valtillfällena spontant deklarerar
sin samhörighet med oss.
De är våra latenta krafter, dessa utomstående, och att få dem in i den
organiserade kvinnorörelsen har varit, är och förblir alltid vår närmaste uppgift.
Därtill kräves emellertid planmässigt, klokt arbete, kraft, energi och entusiasm,
något som skånedistriktet hittills aldrig saknat.
TRON PÅ KVINNORÖRELSEN
Anna Hansson, Trelleborg, distriktsstyrelsen 1921 - 1934
- En av de största svårigheter vi hade att kämpa emot i rörelsens början var nog
kvinnornas misströstan.
- Man saknade mod att göra sig gällande, vågade inte tro på sig själv. I stort sett
var det arbetarhustrur som bildade kvinnoklubbarna, kvinnor som endast hade
sin makes lilla inkomst att hushålla med. Man saknade våra dagars skolunderbyggnad
och bildningsverksamhet i form av cirklar och kurser fanns ej att tillgå.
- Tron på att genom sammanslutning kunna förbättra arbetarnas ställning var
det som sporrade oss i vårt arbete. Vi erinra oss våra krav på medbestämmanderätt
i samhällsarbetet, våra försök att få egen inkomst och egen deklaration
för att därigenom skapa oss kommunal rösträtt. Här började våra reformkrav.
Det var inte enbart från andra partier vi mötte motstånd utan även från
våra egna led. Nu är detta förbi, kvinnorna av i dag tror på sig själva, veta såväl
sina skyldigheter som rättigheter.
MED TRELLEBORGS FÖRSTA HYRBIL TILL KAMRATMÖTE I MALMÖ
Mathilda Friberg, Trelleborg
- Det var med blandade känslor jag som ombud för Trelleborgs socialdemokratiska
kvinnoklubb den 23 februari 1908 reste till Malmö för att vara med om
att bilda Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt. Men det var med stor
tillfredställelse jag reste hem igen till Trelleborg efter en åtminstone för mig
lärorik dag.
- Diskussionsfrågor och motioner fattades inte, och ofta var de av den beskaffenhet
att man hade svårt att tro att de någonsin skulle realiseras. Men tack
vare det intensiva och målmedvetna arbete som nedlagts under 30 år, inte minst
de första åren, har många av dessa för arbetarklassen, särskilt för kvinnorna,
värdefulla frågor realiserats eller håller på att realiseras.
- En sådan fråga t ex som ett semesterhem för arbetarkvinnor! Den har stötts och
blötts i vår press många år men strandade naturligtvis på en svag ekonomi. För
övrigt har intresset för att få den bästa lösningen på de frågor som behandlats
alltid varit stort.

18
- Trots detta var det ibland olika meningar om distriktets vara eller inte vara.
Redan 1909 på andra årskonferensen, som hölls i Eslöv, hade Lunds
kvinnoklubb en motion "om distriktets upplösning", men därav blev intet; med
alla röster mot en avslogs motionen. Något år senare (årtalet minns jag inte) kom
samma motion från Malmöklubben. Den gången var årsmötet förlagt till Lund,
men efter en längre diskussion segrade vi även nu och Malmö förlorade med alla
röster mot två.
- Det är många minnen från debatterna på mötena. Om Trelleborgsombuden var
särskilt aggressiva vet jag inte, men nog var vi nästan alltid med i elden. De
första åren var det i synnerhet undertecknad och Olivia Nordgren som skiftade
att vara ombud, men alltid reste vi båda och delade såväl det lilla dagtraktamentet
som mothuggen i diskussionerna.
- Ett distriktsmöte i Lund 1925 kommer jag särskilt ihåg, kanske därför att jag
själv blev vald att leda förhandlingarna. Lokalen var fullsatt av intresserade
ombud, kamrater och gäster, däribland våra gamla föregångskvinnor, Anna
Sterky och Elma Danielsson. Det var många viktiga frågor som behandlades den
gången och någon brist på talare var det inte. Det var vid detta möte ett
intressant föredrag i "Befolkningsfrågan" av en d:r Vincent Näeser från
Köpenhamn.
- På tal om resor så var klubben i Trelleborg inbjuden till 20-års jubileum av
Malmö kvinnoklubb, 1921 tror jag det var. Som det inte fanns de sena
tågförbindelser då som nu, så var det ett problem hur vi skulle komma, inte dit,
men hem igen. Vi var emellertid sex stycken som hyrde Trelleborgs första hyrbil,
en stor öppen bil, det var i oktober månad och kallt. Vi startade från Trelleborg
klockan sju på kvällen och kom hem klockan ett på natten. Men priset på denna
nöjestur var 75 kronor; det var alltså inga småsummor vi offrade för visiten. Det
väckte också sensation, då vi stegade in i lokalen i Malmö.
Men någon som ångrade det lilla äventyret har jag inte hört talas om, utan
tvärtom var alla belåtna. Det är sådana händelser som nutidsfolk inte kan förstå.
FÖRSTA KVINNAN I PARTIDISTRIKTETS STYRELSE
Hulda Hansson, Kristianstad
Skånes socialdemokratiska kvinnor har haft en representant i det skånska
partidistriktets styrelse sedan 1933, då jag invaldes i denna illustra församling.
- Att det lyckades få en kvinna med, därtill bidrog nog samverkande orsaker. Det
var nämligen så att vår gamle partivän Schmidt i Landskrona, som varit ledamot
i partidistriktets styrelse i många år, önskade avgå, och han uttalade helt enkelt
sin önskan vid partidistriktskongressen att han ansåg tiden vara inne att låta
kvinnorna få en plats i styrelsen. Samtidigt förelåg även en motion om utökning
av styrelsen från 7 till 9 ledamöter; tillfället var alltså väl valt.
- Mitt första sammanträffande med de manliga partikamraterna inom styrelsen
tog jag som ett gott omen för den nya uppgiften. Det var ett ärligt handslag och
ett hjärtligt välkommen och för övrigt den goda kamratkänsla, som under årens
lopp alltjämt bestått.
- Vi har under dessa år bl a behandlat olika ekonomiska framställningar från
kvinnodistriktet och jag får säga att nog blev vi i regel mötta med förståelse. Att
inte alla önskningar kunnat tillgodoses bottnar i varje fall inte i brist på god vilja,
för sådan finns, det tror jag mig kunna gå i god för.
Som exempel på gott samarbete kan jag endast omnämna de under förra året
av partidistriktet anordnade instruktionsmötena på olika platser i Skåne med
talare från såväl partidistrikt som kvinnodistrikt och ungdomsdistrikt.

19
Vidare anordnades en föredragsturné med kvinnlig talare som bekostades av
kvinnoförbund, partidistrikt och kvinnodistrikt gemensamt. Distriktskongressen
1937 beviljades kvinnodistriktet ett årligt anslag av 500 kronor, som möjliggör för
dess styrelse att på ett mera enhetligt och ändamålsenligt sätt planlägga sitt
arbete.
- Vi kvinnor har gemensamt med våra manliga partikamrater gått in för stora
genomgripande förbättringar på många olika områden och detta förpliktar oss att
med allvar och ansvarskänsla deltaga i arbetet, varhelst vi blir placerade. En
önskan inför årets valrörelse skulle jag kanske också uttala: att vi får duktiga
kvinnor in i olika institutioner överallt där man har tillgång till platser, de må nu
vara aldrig så anspråkslösa. I många fall växa vi med uppgift och det är av vikt
att fortsätta upplysnings- och studiearbetet inom klubbarna, så att inte partiet
lider brist på duktiga kvinnor när det gäller att placera någon.
KVINNAN MED ORDFÖRANDEKLUBBA I EN PARTIDISTRIKTSKRETS
Etty Eriksson, Ängelholm, distriktsstyrelsen 1929 - 1964
Etty Eriksson i Ängelholm är "första kvinnan" i den bemärkelsen att hon tills
vidare är ensam kvinna om äran och förtroendet att sköta ordförandeklubban i
en av partidistriktets kretsar. Därom berättar hon själv:
- Vad sen själva arbetet som kretsagitator beträffar, så har det sin egen tjusning
och sin egen vedermöda. Att kvinnor behövs i det aktiva partiarbetet, det är
något som numera börjat gå upp för kvinnorna själva först och främst men även
för männen.
När jag kommer ut till landsbygdens små arbetarkommuner och får tillfälle
att tala med mannarna, beklaga de sig ofta över att deras egna kvinnor lysa med
sin frånvaro inom styrelser och nämnder. Det klagomålet höres särskilt ofta nu,
när det gäller att i praktiken omsätta de nya sociallagarna. När jag blivit ombedd
att hålla föredrag i någon arbetarkommun och jag frågat, vad de ville att
föredraget skulle handla om, har svaret på sistone så gott som alltid brukat bli:
"Vi tänker ta våra kvinnor med och du får lov att i första hand försöka upplysa
dem om nödvändigheten av att de är med oss i arbetet".
En särskilt stor glädje har jag erfarit av att på sista tiden överallt möta
lantarbetarhustrurnas nyvaknade förståelse för både facklig och politisk
organisation. Ett annat glädjande tidens tecken är att den stora kåren av
hembiträden börjar inse betydelsen av att vara fackligt och politiskt organiserad.
- Annars kan det vara nog så marigt ibland att mitt i kalla vintern sätta sig på
cykeln och ge sig i väg utåt landet eller att i en öppen bil starta för att hamna i en
utkyld möteslokal. Men när man då tas emot med ett ärligt handslag och möts av
förståelse och god vilja och känner med sig att något av vad man säger och talar
för slår rot för att i sinom tid bära frukt, då har man rik lön för alla mödor.
EN FLAMMANDE PAROLL FRÅN KATA DALSTRÖM
Hanna West, Malmö, revisor i distriktet 1938 - 1939
- Som ung fabriksarbeterska för några och trettio år sedan hörde jag för första
gången alla tiders kvinnliga agitator, Kata Dalström.
- Vi sutto andlöst lyssnande till Kata Dalströms skildring av den engelska
bomullsindustrins på sin tid skamlösa exploaterande av de fattiga barnens
arbetskraft. Hon slutade ungefär så här: "Kvinnor, organisera er! Tänk på era
efterkommande! Enighet ger styrka!"

20
- Ungefär vid samma tidpunkt bevistade jag ett annat möte med ett föredrag som
hade till rubrik "Arbetarkvinnans politiska rösträtt". Talare vid det mötet var
Elma Danielsson. Hon gjorde på mig ett outplånligt intryck av en utomordentligt
stark och fängslande personlighet, som med oräddhet och värme förde arbetarkvinnornas
talan. I sitt föredrag gav hon levande inblickar i arbetarvärlden, enkla
och gripande i sin nakna sanning.
- På den vägen kom jag med i både fackföreningsrörelsen och kvinnorörelsen, där
jag alltsedan dess funnit mitt naturliga hemvist. Hur ser det då nu ut i vårt
samhälle efter trettioårig gärning? Skillnaden är märkbart stor på många
områden, något som de flesta vakna nutidskvinnor äro redo att konstatera. Vi
veta vad som vunnits både fackligt, socialt och politiskt, men vi vet också, att
mycket ännu återstår att uträtta.
- Ett särskilt önskemål har jag för min del på hjärtat, nämligen ett effektivare
samarbete mellan de fackligt organiserade kvinnorna och kvinnorna i de
socialdemokratiska kvinnoklubbarna. Jag vet, att ett sådant framsteg skulle vara
till utomordentligt stor nytta och glädje på ömse håll. Vilken fast ryggrad skulle
det inte kunna skapa åt hela kvinnorörelsen! Vi behöver varandra nu mer än
någonsin.
- Till sist: Jag bringar trettioåringen min honnör med Kata Dalströms slutord:
"Enighet ger styrka!"
FRÅN HEMMABYN TILL HELGEANDSHOLMEN
Blenda Björk, Tomelilla, distriktsstyrelsen 1923 - 1948
- Mina första intryck som riksdagskvinna? frågar ni från kvinnodistriktet hemma
i Skåne inför distriktets trettioårsjubileum. Jag kan tala om, att man kände sig
rätt så enkel och bortkommen den första dagen. Där har man gått hemma i sin
kvinnoklubb och sin arbetarkommun, i fullmäktige och till och med i landsting
och inbillat sig och tyckt och trott, att man i alla fall hade något lite reda på sig
ifråga om samhälleliga spörsmål och angelägenheter, mångårig erfarenhet och så
där vidare.
Men här hjälper det inte att "tjäna för Rakel" i åratal. När man väl står där
som ett av "de valda ombuden för Sveriges folk" i landets lagstiftande församling
börjar något nytt och dittills oprövat.
- Så kände i varje fall jag det. Och hade jag inte haft mina präktiga och bussiga
erfarna partikamrater, som genast tog hand om mig och hjälpte mig med den
första orienteringen uppe på Helgeandsholmen, hade nog uppgiften och förtroendet
känts mycket tungt.
Nu gick det så småningom, man blev mer och mer bekant och gjorde bland
annat den nya erfarenheten, att riksdagen faktiskt är den mest demokratiska och
kamratliga församling man kan tänka sig. Efterhand blev man ju också förtrogen
med arbetssättet, frågornas tågordning och det stora utrednings-maskineriet
med mera. Och för övrigt gör man givetvis så gott man kan och förmår för att
motsvara förtroendet, samtidigt som man själv blir allt mer och mer skolad och
tränad för uppgiften.
"Riksdagsluntorna", som man förr betraktade med främlingsdjup respekt
dyker man ner i, som om de vore den mest spännande läsning, man lär sig
konsten att snabbt och rutinerat läsa sig fram till huvudpunkterna, markera dem
och hålla dem fast i minnet och har man sen så småningom fått komma med i
något tillfälligt utskott, försättes man i det bästa möjliga tillfälle att grundligt
sätta sig in i det ifrågavarande problemets kärna och skärskåda den från olika
sidor.

21
- Min största tillfredsställelse som riksdagskvinna hittills är den, att jag fått vara
med om en riksdagsperiod, som förverkligar en del av de många viktiga
samhällsreformer, vi socialdemokratiska kvinnor i åratal sysslat med ute i
klubbar och distrikt. Att få uppleva detta har skänkt och skänker en djupare
mening åt ens tillvaro som mångårig politiskt och socialt aktiv medborgarinna.
Det har skänkt och skänker också, menar jag, innebörd och mening åt
verksamheten inom det distrikt, jag i min gärning har äran att representera och i
vars utveckling jag med ständigt levande intresse deltager. Jag hälsar
trettioåringen och önskar fortsatt framgång åt dess samhällsgärning!

VI JUBILERAR
22
Jubiléerna är viktiga högtider i den ofta mycket arbetsfyllda vardagen.
Programmen är väl genomtänkta, det är viktigt att påminna om pionjärernas verk
och vår historia, viktigt att frammana bilder från åren som gått, att se
förändringarna samtidigt som man också betonar att segern inte är vunnen, att
mycket av arbete och kamp återstår, men att målet är detsamma.
KVINNODISTRIKTETS 25:E KONFERENS
Öppnades lördagen den 25 mars 1933 i Moriska Paviljongen, Folkets Park,
Malmö. Distriktets ordförande Ulrica Henricksén hälsade välkommen och vände
sig särskilt till partichefen statsminister Per Albin Hansson, kvinnoförbundets
ordförande Signe Vessman, representant för Skånes soc dem partidistrikt Anders
Persson, Helsingborg, ledamoten av riksdagens andra kammare Olivia Nordgren,
en representant för förbundsstyrelsen Martha Larsson.
Signe Vessman uttryckte förhoppningen att Skånes kvinnnodistrikt med
stark förtröstan till framtiden måtte fortsätta sitt målmedvetna arbete och att
händelserna i tiden måtte tjäna till att vi fördjupa oss i problemen och ytterligare
stärka oss i kampen för demokratin.
Olivia Nordgren uttryckte sin glädje över det stora deltagandet i konferensen
och erinrade om gångna tiders konferenser med endast ett fåtal ombud. Nu mera
än någonsin, framhöll talarinnan, är nödvändigt att få kvinnorna med i ett starkt
socialdemokratiskt parti.
Bland motionerna kan nämnas: Svedala kvinnosektion om Utgallring av vissa
olämpliga böcker i folkskolebiblioteken, och om Sexualupplysning i alla
fortsättningsskolor inom riket, Malmö kvinnoklubbs ang Bildandet av hembiträdesföreningar.
På lördagskvällen firade distriktet sitt 25 årsjubileum med en ståtlig fest i
Konserthallen, Folkets Park. Sedan Sagostundernas orkester spelat hölls
hälsningsanförande av Signe Höjer och en prolog skriven av Moa Martinsson till
jubiléet föredrogs av Maja Oterdahl. Statsminister Per Albin Hansson talade
därefter om regeringens krisprogram, i ett med stort intresse åhört föredrag.
30 ÅRS JUBILEET DEN 25 OCH 26 MARS 1938
Distriktsordförande Ebon Andersson sade bl a i sitt hälsningsanförande: Att
för 30 år sedan bilda ett distrikt för Skånes socialdemokratiska kvinnoklubbar
måste betecknas som ett oerhört djärvt företag, i synnerhet som man på sina håll
inte var så välvilligt stämd mot den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Läran
om socialismen betraktades väl i det närmaste som samhällsvådlig och anhängarna
av densamma som mer eller mindre brottsliga individer. Att vi kvinnor
skulle syssla med politik i allmänhet ansågs som okvinnligt och med
socialdemokratisk politik i synnerhet rent ut sagt skamligt.
Men redan här kan man liksom så många gånger senare konstatera att det
var kvinnorna själva som tog saken i egna händer, som ansåg att om det skulle
bli reda och system i kvinnornas praktiska medverkan i socialt och politiskt
arbete så behövdes det först och främst att man genom en fast och stark
organisationsform hade möjlighet att samla kvinnorna och såmedelst sätta
handlingskraft bakom kraven.
Disa Västberg, Stockholm, framförde förbundsstyrelsens hälsning i ett
anförande där hon bl a erinrade om att Skåne var ett av de äldsta distrikten. Det
var här som kvinnorna höjde upprorsfanan och organiserade missnöjet.

23
Vi ger Skåne vår honnör för de klubbar de startat. Men vi måste se till att
ännu fler kvinnor organiserar sig i vår organisation och vi måste genom
studiearbete göra våra kvinnor mer djärva. Agitationen måste organiseras efter
djärvare former än förr, vi måste få bort den gamla slentrianen. Nu måste vi
handla och veta vad vi vill. Vi må stärka vår tro och vår handlingskraft. Partiet
behöver oss kvinnor. Låt oss i de kommande valen göra detta till ett kvinnornas
valår!
27 MARS 1943 FIRADES DISTRIKTETS 35:E JUBILEUM
Konferensen hölls på Amiralen, och distriktsordförande Ebon Andersson
kunde hälsa 400 deltagare välkomna, 80 av distriktets klubbar var representerade
med 125 ombud. Bland gästerna var partiordföranden statsminister Per
Albin Hansson, förbundsordförande Disa Västberg, Morgonbrisredaktören Maj
Jarke, distriktets första sekreterare, författarinnan Maja Björkman-Broberg, samt
förutvarande distriktsstyrelseledamöterna Anna Stenberg, Anna Ekberg-Åkesson,
Anna Linder, Mathilda Persson, Ulrica Henricksén. Dessutom var de olika
organisationerna inom arbetarrörelsen representerade.
Konferensen öppnades med en högtidlig defilering med röda fanor från 28
skånska kvinnoklubbar, företrädda av svenska flaggan, under musik av
Amiralens orkester.
Distriktsordförande Ebon Andersson hälsade välkommen bl a med dessa ord:
"Konferensen i dag, den största vi hittills har haft, bär vittnesbörd om den
utveckling distriktet genomgått under de 35 år som nu har gått tillända. 1908
när distriktet bildades fanns 17 klubbar och i dag har vi 88 med ett redovisat
medlemsantal som betydligt överstiger 3.000.
Det har förflutit 35 år sedan distriktet bildades, år på gott och ont. Under
dessa år har vi fått uppleva tvenne världskrig, det ena fruktansvärdare än det
andra. Vi har fått kämpa mot arbetslöshet och nöd och vi har fått kämpa en hård
kamp mot våld, orätt och förtryck. Trots den händelsedigra utvecklingen i
världen under senare år lever vi i fred och frihet i vårt land. Vår demokratiska
frihet, arvet från alla dem som kämpat för våra ideal, har vi kvar, likaså vårt
nationella oberoende som vi skattar så högt, och detta gör att jag i dag kan få
hälsa eder alla välkomna till denna konferens.
Jag vänder mig då först till statsminister Per Albin Hansson, som velat hedra
vår konferens med sin närvaro. Får jag uttrycka allas vår glädje och tacksamhet
häröver. Vi kvinnor äro blyga och anspråkslösa av naturen men, när distriktet
fyller 35 år då låter vi blygsamheten fara och nöjer oss inte med mindre än
partiordförande som talare till vårt jubileum och det är i denna egenskap som jag
i dag bjuder välkommen till skånekvinnornas konferens."
Statsministerns tal formade sig främst till en information om det dagsaktuella
och utrikespolitiska läget, varvid betonades att det givetvis ligger i
demokratins natur att man vill ha klara besked på alla punkter, men å andra
sidan bör man undvika åtgärder och oppositionsformer som i en allvarlig
situation kan undergräva regeringens auktoritet.
Efter kriget blir det socialdemokratins uppgift att fortsätta det tillfälligt avbrutna
sociala uppbyggnadsverket. Den uppgiften kräver samverkan. Om denna
samverkan skall ske ända upp i regeringen kan givetvis diskuteras, men det
väsentliga är, att den enighet som skapats under krigets tryck, bör kunna mobiliseras
också när det i fredens dagar kommer att gälla inre förbättringar för vårt
folk.
Sedan de starka applåderna tystnat och distriktsordföranden ytterligare
understrukit auditoriets tack sjöngs unisont Kvinnosång av Hulda Flood.

24
I jubileumsfesten på kvällen på Moriska Paviljongen deltog över 325 personer
med statsministern i spetsen. Förbundsordförande Disa Västberg gjorde i sitt
föredrag en jämförelse med förhållandena i dag och för 35 år sedan och hyllade
veteranerna.
I fortsättningen kom hon in på befolkningsfrågan samt en del andra sociala
problem, såsom utbildningsfrågor, husmorssemester, hemsyster-verksamheten.
Till sist betonades nödvändigheten av att kvinnorna är med i samhällslivets
produktiva verksamhet men också i uppbyggandet av den nya värld som måste
följa på krigets förstörelse.
Därefter sjöngs Takt, och sedan vidtog den lekamliga välfägnaden.
Statsministern höjde ett fyrfaldigt leve för Skånes kvinnodistrikt.
Så blev det dans efter Gammeldansens vänners orkester, sång till luta, ett
par Albert Engström-historier och till sist operettmelodier med Inga-Lill
Söderman.
ÅRSKONFERENSEN DEN 20 MARS 1948
40-års jubiléet firades med musik, röda fanor, högtidstal och sång.
I sitt tal, som är en underbar historik över socialdemokratisk kvinnogärning,
sade Ebon Andersson bl a: På den tiden betraktades alla de som öppet vågade
bekänna sin socialistiska tro, som samhällsfarliga individer, som man måste
bekämpa därför att de kunde bli farliga. - Och farliga blev de när man ville övertyga
människorna om det sanna och rätta i den demokratiska läran, då pekade
man på alla orättvisorna, som rådde. Då talade man om för folk att man måste
organisera sig, att man måste ha egna tidningar, egna lokaler där man fick tala
om socialism, då talade man om frihet, broderskap och jämlikhet. Det borgerliga
herraväldet var starkt och sannerligen det behövdes mer än tal, det behövdes
handling om man skulle nå någon vart.
I ord och handlingar har kvinnorna varit med. I det banbrytande arbetet för
att bereda jordmånen för socialismen, i kampen för att komma tillrätta med de
sociala missförhållandena, i striden för människovärdet, där har kvinnorna varit
med.
Förbundets ordförande, Disa Västberg använde i sitt högtidstal tongångar,
som vi i vår tid tycker oss känna igen, detta om borgarnas påstådda reformiver:
Våra motståndarpartier har inför valet gripits av en väldig social reformiver och
av deras agitation att döma har endast de borgerliga och kommunisterna hittills
gjort någon insats på den fronten. Och dock gjorde högern allt för att förhindra
reformerna tidigare. Bondeförbundets kvinnoorganisation bedriver smygande,
försåtlig agitation på landsbygden just om de socialpolitiska frågorna. Men se på
deras inställning till lantarbetarnas bostadsfråga och till deras 8-timmarsdag!
Det lär oss mer om dem än om deras påstådda intresse för redan genomförda
reformer. De initiativ som från deras håll tagits för att lösa semesterfrågan för
jordbrukarhustrurna har inspirerats av en av vårt kvinnoförbund tidigare gjord
och till regeringen överlämnad utredning som gällde semesterfrågan för
arbetarkvinnorna i gemen. Hemsysterfrågan togs upp på vårt förbundsprogram
redan då Skånedistriktet vid kongressen 1934 begärde en riksomfattande
utredning. Även barndaghemmen var tidigt föremål för vårt intresse, liksom för
övrigt alla övriga åtgärder för hemmens och familjernas trygghet.
Vid denna konferens avsade sig Ebon Andersson omval efter 14 år som distriktsordförande.
"Men" sa hon, " man lämnar inte sin post utan att ha sett till att
det finns någon som kan ta vid. Maria Friberg har hela tiden följt arbetet inom
distriktet och även varit med som agitator, varför vi föreslår Maria Friberg".
Maria Friberg valdes därefter med acklamation till distriktets ordförande.

25
Konferensen antog ett uttalande att tillställas Partistyrelsen: Skånes
socialdemokratiska kvinnodistrikt samlat till jubileumskonferens i Malmö vill
härmed ge uttryck för vår känsla inför dagens politiska situation.
Vi uttalar härmed vårt fulla förtroende för regeringens politik och komma att
göra allt vad i vår förmåga står, för att slå vakt om de demokratiska fri- och
rättigheterna.
Den borgerliga hetspropagandan har ingen jordmån bland Skånes arbetarkvinnor.
Vi ger oförbehållsamt vår anslutning till den demokratiska arbetarrörelsens
kamp mot kommunistiskt inflytande. Genom fredlig fostran vill vi förebygga våld.
DEN 12 APRIL 1953, SKÅNEDISTRIKTET 45 ÅR
Distriktsordförande Maria Friberg gjorde i sitt hälsningsanförande en tillbakablick,
där hon bl.a. sade: "Många socialdemokratiska män var tveksamma
att ge kvinnorna rösträtt men när saken var klar, röstade männen dock gärna på
kvinnorna - i hopp om att få deras röster i gengäld. Nu 35 år efter den allmänna
rösträttens genomförande, bryr männen sig inte om att rösta på kvinnliga
kandidater, man vet, att kvinnorna är lojala mot dem i alla fall. Under de 45 åren
har frimodigheten bland kvinnorna vuxit, nu krävs det av oss att under andra
former ta del i föreningslivet, så att vi kan följa med i den samhällsutveckling
som skett".
I anslutning till verksamhetsberättelsen tackade distriktsordföranden klubbisterna
för deras medverkan vid distriktets insamling till en gåva som överlämnades
vid invigningen av Söderåsen. Ett tack riktades även till Ebon
Andersson och semesterhemsstyrelsen för det arbete som nedlagts vid semesterhemmets
utvidning till att även taga emot mödrar med spädbarn.
Riksdagsledamoten Nancy Erikssson redogjorde sedan för förslaget till
obligatorisk sjukförsäkring som beräknas träda i kraft 1955. En grundpenning
skall utbetalas med 3 kronor. Det största problemet var att utarbeta förslag till
sjukersättning för de hemarbetande kvinnorna, och här har man stött på de
största svårigheterna. Det blir svårt att kontrollera en husmors sjukdom, det
kanske fanns kvinnor i hemmen som här såg ett tillfälle till en extra förtjänst.
Talaren ansåg däremot att om sjukpenning utbetalas med 3 kronor finns
knappast risk för att husmodern skall kunna tjäna på att vara sjuk. Barntillägg
utbetalas med 2 kronor för barn under 10 år, då modern vistas på sjukhus.
Åldersgränsen för sjukförsäkring är satt till lägst 16 och högst 67 år. Sjukvårdsförsäkringen
omfattar ersättning för sjukhusvistelse, resor samt läkarvård.
KVINNODISTRIKTETS 50 ÅRS JUBILEUM
Avhölls på Amiralen den 23 mars 1958 med mer än tusentalet kvinnoklubbister
närvarande. Alla bar den röda rosen som fått bli symbolen för dagens
högtidsstund och som skulle föra tanken till den tid då den röda rosen varit
partiets Första Maj-tecken.
Högtidstalet hölls av förbundsordförande Inga Thorsson och hennes föredrag
var nog det mest finstämda och varmhjärtade tal man kunde få lyssna till. Om
enighetens betydelse, om viljan att ständigt gå framåt, att ständigt kämpa för ett
samhälle som på en gång är människovänligt och människovärdigt, det har alltid
varit de socialdemokratiska kvinnornas mål och mening.

26
Vardagens små problem såväl som de stora samhällsfrågorna har präglat vårt
arbete och mycket har krävts av dem som velat vara med om uppbyggnadsarbetet.
Men verket är inte färdigt, det gäller att nu visa solidaritet och samarbetsvilja.
Horisonten bör än mer vidgas, vår vilja att hjälpa skall omfatta alla
människor och vi skall med förenade krafter vara med om att skapa ett samhälle
som är gott och bra för alla.
Unisont sjöngs Till den nya tiden. En prolog av Erik Rosberg lästes av Naima
Wifstrand
Vi ägde blott rätten att kämpa och försaka
vi som har fötts att vägen bevaka.
Vi byggde en väg där ingen fick famla
till idéernas byggnad som aldrig skall ramla.
Och vi kom vandrande i skymningen
från alla håll
med facklor i händerna
och slöt oss samman
i det stora tåget mot morgonljuset.
DISTRIKTET 60 ÅR 1968
Jubileumskonferensen hölls på Nya Teatern i Malmö den 16 juni och ca 500
klubbister deltog.
Statsrådet Camilla Odhnoff framhöll i sitt anförande vikten av ökat kvinnligt
engagemang i det politiska arbetet.
Ambassadör Inga Thorsson gav en politisk översikt av världsläget och
jämförde födelsetal, analfabetism och inkomster i U-land och I-land. Inga
Thorsson avslutade sitt anförande med följande citat av Robert Kennedy: Vad vi
behöver för att hindra nöden och klara krisen i världen är engagemang, idealism,
morialiskt mod och en vision.
Utställningen "Från 1908 till 1968" som visats på årskonferensen fanns
också med denna dag.
Förutvarande studieledaren i distriktet Anna Nilsson tog initiativet till en
insamling bland de närvarande, vilken inbringade 4.025:25. Distriktet erhöll en
FN-fana och en penninggåva som skall bilda grundplåten till en studie- och
stipendiefond.
DISTRIKTET 70 ÅR
Kvinnodistriktet firade sitt 70-års jubileum på Moriska Paviljongen i Malmö
Folkets Park den 26 november 1978. Omkring 400 personer deltog i festligheterna,
däribland f d distriktsordförandena Ebon Andersson och Anna-Greta
Skantz. Förbundsordförande Lisa Mattsson högtidstalade.
En grupp klubbister från olika klubbar i Skåne framförde en av dem författad
"tältrevy" Tillsammans är vi starka, vilken varmt uppskattades av publiken som
deltog i alla de gamla och nya arbetarsångerna. Revyn illustrerade tillkomsten av
kvinnodistriktet 1908 samt de socialdemokratiska kvinnornas kamp för barnen,
jämställdhet, den internationella solidariteten och fred i värl-
den.
Jubileumsfonden, som startades vid 60-års jubiléet, fick i samband med
detta jubileum flera bidrag och uppgick den 31/12 1978 till kronor 12.539:97.

KVINNODISTRIKTET 75 ÅR 1983
27
Den 19 november samlades 300 klubbister och partivänner på Sommarlust i
Kristianstad för att fira det äldsta socialdemokratiska kvinnodistriktet.
Vid entrén kunde deltagarna beskåda Gudrun Svenssons och Lommaklubbens
skicklighet i hemslöjd.
I sitt hälsningsanförande berättade distriktsordförande Inga-Britt Pålsson
när distriktet bildades: "Den 23 februari 1908 höll Skånes 17 kvinnoklubbar den
första gemensamma konferensen. Malmö kvinnliga diskussionsklubb föreslog om
bildandet av ett distrikt för de skånska kvinnoklubbarna. Det blev ett enhälligt
beslut att bilda ett distrikt och som första ordförande valdes Emma Eskilsson
från Arlöv."
Lizzie Holmquist återgav i sitt högtidstal både tillbakablickar och framtidsvisioner.
Bl a sade hon: "Visst har samhället förändrats sedan klubbisten i
seklets början hade med sig ett vedträ under armen och en strut kaffeböner i
handen, när hon skyndade iväg till en stunds värme och gemenskap. Visst har
samhället förändrats sedan den tid då mödrarna ute på betfälten tyckte, att
småbarnen som fanns runt benen i den blöta leran frös och for illa. Så gick de
samman och betalade en liten slant till en av de första dagmammorna. Hon tog
hand om de små och så bildade klubbisterna sitt eget dagis." Lizzie Holmquist
avslutade med en dikt, där hon uppmanar de unga kvinnorna att fortsätta
arbetet. De avslutande orden är:
Kom systrar kom med!
Tillsammans lossar vi bojorna.
Tillsammans sträcker vi oss mot ljuset!
Hand i hand går vi, kvinnor, män, barn
Och världen, friheten, tryggheten är vår!
Kom systrar kom med!
Kvinnornas kamp i historien återgavs av Lundaklubbens Kvinnokavalkad.
Kristianstads arbetarteater visade sitt program "Tappra män kryper inte ner i
hål". Gudrun Svensson avslutade jubileumsfesten med sin dikt och bildprogram
"Mot morgonrodnaden har vi tågat".
KVINNODISTRIKTET 80 ÅR 16 APRIL 1988
I samband med årskonferensen firades på eftermiddagen distriktets 80-års
jubileum. Det var flera hundra deltagare som lyssnade till tal av förbundsordförande
Maj-Lis Lööw, distriktsordförande Inger Nilsson och partidistriktets
representant Alf Pettersson. "Rosorna" underhöll med sång och dikt och såg
tillbaka på åren som gått. "Röda Systrar" tog på sitt speciella sätt upp aktuella
miljöfrågor och klubbister från Helsingborg visade hur de trodde att framtiden
skulle gestalta sig. Gästernas gåvor bestod av blommor och föremål och
inbringade en stor summa pengar både till medlemsvärvningen och till den
internationella fonden.
Det festliga jubiléet avslutades med gemensam sång, skriven speciellt för
jubiléet av Bodil Persson, Ödåkra kvinnoklubb:
Hur världen är om 80 år vi inte sia kan
men har vi lite fantasi en bild vi manar fram
Det vore kul att vara med och se om vi fick rätt
fast allt var inte riktigt bra, vi vill ha jämställdhet.

Hand i hand går man och kvinna, hand i hand går du och jag
för att skapa oss ett samhälle som kan fungera bra
vi behöver olikheter för att göra livet rikt
när vi insett det, vi river alla konstlade staket.
Så mycket har förändrats på vårt 1900-tal
vi kvinnor har fått rösträtt, vi får ställa upp i val
om kroppen vi bestämmer själv och också om vår lön
det fick ju ingen göra förr, som var av vårat kön.
Ja det är kvinnorna som kan det, det är kvinnorna som vet
att kvinnorna bå'd vill och törs är ingen hemlighet
för tillsammans är vi starka, sjung nu med i denna sång
det är kvinnor, bara kvinnor som kan ändra livets gång.
28
Om 80 år vi kanske inget kvinnodistrikt har
förhoppningsvis så vet ju också då varenda karl
att alla lika värda är, ja även så vi kvinns
med glädje kan vi se tillbaka och jubiléet minns.
Men då får kvinnorna, ja kvinnorna helt säkert jobba på,
för gratis lär vi inte minsta lilla gnutta få.
Ja nu ska kvinnorna, vi kvinnor kämpa vidare minsann
vi ska visa att vi lika goda är som någon man.
Ja 80 arbetsfyllda år - det inger respekt
och många är förslagen och motionerna vi väckt.
Vi höjer våra röster nu och ropar hurra.
För skånska kvinnodistriktet på dess 80-års-da'
HURRA HURRA för skånska kvinnor som jobbat bra i 80 år
HURRA HURRA för allt vi gjort, det har trots allt satt sina spår
HURRA HURRA vi kämpar vidare för våran jämställdhet
HURRA HURRA för vårt distrikt, det är det finaste vi vet.

29
FRÅN SKÅNEDAG TILL VALUPPTAKT
Kvinnodistriktet anordnade Skånedagen första gången 1924, då förlagd till
Malmö. Skånedagen kom att under årens lopp samla tusentals deltagare.
Den hölls valåren och blev en viktig start för valkampen. Till Skånedagen
kom partivänner från hela Skåne, det blev gemenskap, glädje och en verklig
inspiration till det väntade valarbetet. Det blev samtidigt en utflykt för hela
familjen, kanske den enda den sommaren. Och så detta viktiga: naturligtvis
information och agitation!
1927 motionerade Helsingborgsklubben att Skånedagen skulle förläggas
någon annanstans än i Malmö, men det blev avslag. Så småningom blev det
emellertid en ändring. 1932 hölls Skånedagen på tre platser; Kristianstad, Malmö
och Billesholm med sammanlagt 3.000 deltagare.
1936 hölls Skånedagen i Malmö med kvinnoförbundets ordförande Disa
Västberg som talade inför 1.000 deltagare.
SKÅNEDAG OCH KURSVERKSAMHET
Skånedagen 1946
Angående kursverksamheten började studieledaren Maria Friberg med att
erinra om att vi i år står inför vår 20:e studiekurs.
Hon framkastade frågan om vi hade låst oss fast i bestämda former, kurserna
borde kanske ändra karaktär och i så fall möjligen kunna ge mera kunskaper.
Men då måste vi också ställa större fordringar på deltagarna - nu ställer vi inte
några särskilda krav på dem. Hon framlade distriktsstyrelsens förslag om att två
kurser skulle hållas under sommaren, en på Tallhem och en på Solviken.
Tallhemskursen kunde då som vanligt bli en orientering i allmänna frågor,
medan kursen på Solviken skulle kunna ta sikte på det inre organisationsarbetet
och låta deltagarna mera aktivt deltaga i arbetet. Konferensen beslöt utan
diskussion att godkänna de framlagda förslagen.
Ebon Andersson framlade distriktsstyrelsens förslag om att hålla två
Skånedagar - båda i anslutning till kurserna, och att försök skulle göras att få
statsråden Gunnar Sträng och Torsten Nilsson som talare. Hon erinrade om att
vi brukade kunna samla cirka 1.000 personer på dessa Skånedagar men tyckte
att då vi nu har valår bör vi kunna samla ännu flera genom att ta intresserade
vänner med. Konferensen beslöt även här utan diskussion i enlighet med
förslaget.
SKÅNEDAGEN 1950
Maria Friberg: Vi brukar varje valår anordna en Skånedag och
distriktsstyrelsen föreslår att den hålles i Malmö i år och som lämplig dag har vi
föreslagit den 20 augusti.
Vi noterar tacksamt att Semesterhemsföreningen tillmötesgått kvinnoklubbisternas
många önskemål att få bese Idaröd genom att i år anordna bestämda
visningsdagar, men klubbarna bör ändå planera att komma till Skånedagen i
Malmö.
Beslutar konferensen om Skånedagen så hoppas vi att uppslutningen också
blir sådan att vi har heder av den.
Konferensen beslöt att Skånedagen skulle hållas i Malmö Folkets Park den
20 augusti.

SKÅNEDAGEN 1962
30
Distriktsordförande Anna-Greta Skantz framförde styrelsens förslag till
Skånedag som enligt tradition anordnas varje valår.
Med hänsyn till tidningen Arbetets 75-års jubileum som firades i augusti
föreslogs att Skånedagen förlägges till Örenäs den 17 juni med förbundsordförande
Inga Thorsson som talare. Förslaget godkändes.
SKÅNEDAGEN 1964
Distriktets traditionella valupptakt Skånedagen som denna gång förlagts till
Frostavallen samlade söndagen den 14 juni omkring 1.000 klubbister och andra
intresserade. Inrikesminister Rune Johansson informerade om aktuella politiska
problem. Höörs ungdomsorkester underhöll med musik och Malmö Korporationsidrottsförbund
hade gjort en trevlig orienteringstävling för hela familjen. En
tombola anordnades på handarbeten och andra gåvor som skänkts av klubbarna
och gav ett netto på 2.057:19 kronor.
SKÅNEDAGEN 1966
I sol och sommarvärme samlades den 12 juni omkring 700 klubbister med
sina familjer till Skånedag i Hembygdsparken i Hässleholm under Camilla
Odhnoffs ledning. Arbetarsångkören i Hässleholm inledde programmet och
huvudtalare var LO-ekonomen Lillemor Erlander som tog upp allmänna politiska
problem inför valet. En tombola, anordnad på handarbeten och andra gåvor som
skänkts av klubbarna, gav ett netto på 1.368 kronor.
SKÅNEDAGEN 1970
Söndagen den 7 juni samlades omkring 500 klubbister med sina familjer till
Skånedag i Hembygdsparken i Ängelholm. Ängelholms lergöksorkester och
Ängelholms Blåsorkester inledde programmet. Talare var statsrådet Sven
Moberg. Ledare från Unga Örnar tog hand om barnen under mötet.
SKÅNEDAGEN 1973
Detta var kvinnodistriktets sista Skånedag. Den hölls 3 juni på Frostavallen
och samlade trots dåligt väder 200 personer. Lizzie Holmquist ledde konferensen
och för övrigt medverkade Anna-Greta Skantz, Malmö. Olle Adolfsson sjöng och
spelade. Vidare medverkade Höörs ungdomsorkester.
Skånedagen kom sedan att slås tillsamman med partidistriktets valupptakt.
VALUPPTAKT 1973
Valupptakten ordnades av distriktsorganisationerna under dagarna 17 - 19
augusti i Malmö. Bland de olika arrangemangen blev den stora valupptakten på
Malmö stadion höjdpunkten. Den föregicks av två demonstrationståg med sammanlagt
15.000 deltagare.

31
De två tågen förenades inne på Stadion, allt inramat av mängder med röda fanor
i strålande sol och sång och musik. Vid mötet talade Olof Palme och Gunnar
Nilsson.
HÖSTUPPTAKT 1974
Den 14 september anordnade hela den skånska arbetarrörelsen en höstupptakt
på Malmö stadsteater med omkring 1.500 deltagare. Arrangemanget var en
manifestation för motståndsrörelsen i Chile. Medverkande var Olof Palme,
Arcalaus Coronel och Kurt Ward.
UPPTAKTSKONFERENS 1977
Upptaktskonferens på temat "Vem bestämmer vår framtid?" hölls den 10
september tillsammans med övriga distriktsorganisationer på Amiralen, Malmö.
Konferensen samlade 1.000 deltagare. Partisekreterare Sten Andersson, LOsekreterare
Harry Fjällström och TCO:s förbundsjurist Stig Gustavsson medverkade.
Den 3 december anordnades tillsammans med övriga distriktsorganisationer
en konferens om ekonomisk demokrati på Amiralen, Malmö. Konferensen vände
sig till deltagarna i studiegrupperna Vem bestämmer vår framtid och till
organisationerna. Medverkade gjorde Kjell-Olof Feldt och Rune Molin.
Konferensen samlade omkring 900 deltagare.
VALUPPTAKT 1979
Vid valupptakten vid Kärnan i Helsingborg, som samlade omkring 20.000
deltagare, talade Olof Palme, partidistriktets och LO-distriktets ordförande.
Tyringe manskör sjöng och Lizzie Holmquist höll en appell.
DEMONSTRATION FÖR KVINNORS ARBETE
Tillsammans med de övriga kvinnodistrikten i södra Sverige arrangerade
kvinnodistriktet en demonstration för sysselsättning för kvinnor i Malmö den 13
maj. Demonstrationståget utgick från S:t Knuts torg och avslutades med möte på
Möllevångstorget med tal av Birgitta Dahl. Ca 500 partivänner deltog.
TORGMÖTE 1982
Under årskonferensen 1982 anordnades ett torgmöte. Ombuden vandrade
med röda stormdukar i täten till Södergatan där samtliga ombud deltog i
flygbladsutdelning.
Vid "Punkten" på Södergatan hölls ett appellmöte, som organiserades av
Malmökretsen. I detta deltog förutom Malmökretsens sångkör Marianne Lundh,
kvinnoförbundet och Lizzie Holmquist, kvinnodistriktet, Ronny Carlsson sjöng
och ackompanjerade sångkören.
Vid årskonferensen senare medverkade Röda Systrar från Åhus och
Kristianstad med ett uppskattat sång- och diktprogram, kallat "Sånger i
svångremstid".

BUDKAVLE MOT MATPRISERNA 1982
32
På några år hade matpriserna rusat i höjden. Många klubbister reagerade
starkt mot den borgerliga regeringens prispolitik.
På initiativ av distriktsordförandena i Blekinge, Halland, Småland och Skåne
startade en budkavle om matpriser i Falkenberg. Den fördes runt i Skåne från
den 24 augusti till den 11 september, då den nådde målet vid ett familjemöte i
Folkparken i Helsingborg.
Mötet, som samlade ca 500 deltagare, började med ett demonstrationståg till
parken. Nancy Eriksson, Grethe Lundblad och distriktsordförandena medverkade.
Budkavlen och protestlistorna med ca 13.000 namnunderskrifter överlämnade
senare Grethe Lundblad till regeringen.
VALET 1986
Skånedistriktet lät framställa en egen affisch med texten "För oss är valet
lätt, vi röstar S".
I hela landet genomfördes debatter mellan de politiska kvinnoförbunden på
temat Kvinnor formar framtiden. I Skåne arrangerades tre debatter: riksdebatten
i Malmö den 20 augusti, s-debattörer var förbundsordförande Maj-Lis Lööw och
Karin Wegestål med Inga-Britt Pålsson som ordförande. I Hässleholm, Maja
Bäckström och Inger Andersson, Kristianstad, Barbro Åkesson var ordförande. I
Helsingborg var Grethe Lundblad och Ann Friberg s-debattörer med Inger
Andersson, Helsingborg som ordförande.
Distriktet hyrde en buss dekorerad med rosor och dekaler och texten "Skvinnor
på väg". Under vecka 33 var bussen i nordvästra Skåne med Birgit Skoog
som turnéledare, vecka 34 i Helsingborg-Höganäs-Landskrona med Grethe
Lundblad som ansvarig, vecka 35 i nordöstra delen med Maja Bäckström som
ledare. I Malmö-regionen körde ytterligare en buss med Birthe Sörestedt och Elvy
Westerberg som ledare. Vecka 36 gick turnén till Österlen, Ystad och Trelleborg
med Margit Sandéhn som ansvarig. Under turnén besöktes 43 orter, 32
arbetsplatsbesök och 23 torgmöten anordnades, flygblad delades ut på 21
ställen, 6 kvällsmöten och 10 presskonferenser hölls.
VALUPPTAKT I HELSINGBORG 1985
Vid den skånska arbetarrörelsens valupptakt i Helsingborg den 18 augusti
ansvarade distriktet för kaffeförsäljningen. Försäljningen m m utfördes av
klubbarna i Helsingborgs kommun. Distriktets ordförande Inga-Britt Pålsson höll
ett anförande vid upptakten.
VALET 1988
Valturné
Distriktet hyrde en 9-sits buss hos OK. Bussen var basen för valturnén som
genomfördes under tiden 15/8 - 11/9 med Maja Bäckström, Grethe Lundblad,
Birthe Sörestedt, Margit Sandéhn och Birgit Skoog som ansvariga.
Bussen dekorerades med "S-kvinnor på väg", rosor och andra dekaler. Den
blev mycket uppmärksammad av andra trafikanter.
En högtalaranläggning inköptes och den användes flitigt. Klubbarna/ kretsarna
planerade aktiviteterna och klubbisterna på respektive ort deltog. Vid alla
appellmötena delades flygblad och annat partimaterial ut.

33
Under valturnén besöktes 20 arbetsplatser, en debatt, fyra presskonferenser
och 32 appellmöten hölls. På 8 orter delades ut flygblad och klubbisterna medverkade
vid 7 offentliga möten.
Distriktet framställde fyra manus, om familje-, flykting- och miljöpolitik och
äldreomsorg, som klubbarna kunde beställa och använda i sina närradioprogram.
De borgerliga kvinnoförbunden inbjöd till debatter. Följande debatter ägde
rum: med (m) i Malmö, Ängelholm och Ystad, med (c) i Hässleholm, med (fp) i
Kristianstad och Lund.

KRETSARNA
34
Redan 1930 började man inom distriktet diskutera att införa kretsindelning,
vilket inte är så vanligt i förbundet.
Först 1935 togs frågan upp av distriktsstyrelsen på distriktskonferensen.
Efter lång diskussion ansågs frågan inte tillräckligt utredd, men 1936 kom
frågan upp igen.
Ebon Andersson redogjorde för de två alternativ som distriktsstyrelsen
föreslog: Alternativ 1 var en indelning i kretsar med egen styrelse, stadgar och
avgifter. Alternativ 2 var en friare form med kamratmöten och gemensam
kretskommitté men utan eget stadge- och avgiftssystem.
Det blev en livlig debatt, där 11 talare deltog. Vid omröstning bifölls det
förslag som distriktsstyrelsen stod för, nämligen alternativ 2, alltså utan särskilda
stadgar och avgifter. Röstsiffrorna blev 39 mot 23.
Ebon Andersson föredrog distriktsstyrelsens förslag till kretsindelning, vilket
innebar 8 kretsar. Detta godkändes och VU fick i uppdrag att föranstalta om val
av kretsstyrelser. Kretsindelningen har ändrats genom åren. Antalet har varierat
mellan 8 och 16.
Kretsarna har betytt och betyder mycket för klubbarna. Under alla år har
funnits behov av samarbete och utbyte av erfarenheter. Gemensamma aktioner
mellan kvinnor från skilda klubbar har ofta underlättat att få fram kvinnor vid
nomineringar t ex. För många klubbister har kretsmötena erbjudit tillfällen till
kontakt med klubbister utanför den egna klubben. Kanske har detta uppskattats
särskilt av den stora skara som aldrig bevistar konferenser eller kongresser.
KAMRATMÖTEN
Redan före kretsindelningen hade klubbisterna samlats till kamratmöten.
1920 hölls kamratmöten på 5 platser, där 3 talare var engagerade. 1924 anordnades
kamratmöten på 7 platser, och ändå inställdes möten på flera platser på
grund av att mul- och klövsjukan grasserade. 1933 var siffran 13 och 1935 17
möten.
Dessa kamratmöten betydde mycket särskilt för nybildade klubbar, som
behövde känna sammanhållningen och få nya erfarenheter. Den klubb, som
arrangerade mötet, vinnlade sig om att det skulle ge både nytta och glädje.
Någon från distriktsstyrelsen eller arbetarkommunen gav den aktuella politiska
informationen. Viktigt var också med sång, musik och dikt, kultur alltså.
Kvinnoklubbisterna har alltid varit kända för att pryda och skapa trivsel i de ofta
trista samlingslokaler, som stod till buds. På kamratmötena myntades slagordet
"Ingen ska gå hem opratad!"
Kamratmötet blev med tiden den mötesform som vid sidan av årskonferensen,
kom att betyda mycket för Skåneklubbarna. Kända talare med aktuella
ämnen och ofta givande kulturprogram drog alltid en stor publik.
Den 26 september 1965 hölls kamratmöte på restaurang Kronprinsen i
Malmö i vilket omkring 800 klubbister deltog. Mötet inleddes med att Landskronaklubbens
sångkör sjöng arbetarsånger och Taubevisor, varefter socionom
Anita Gradin, Stockholm, under rubriken "På lika villkor" granskade könsrollsproblematiken
ur radikal synvinkel.
Domus visade ett stort urval av kläder för fest och vardag.
Till den handarbetstävling med knappar, pärlor, band och paljetter som
utlysts i samband med kamratmötet, hade inkommit 61 bidrag från 15 klubbar.
Efter omröstning bland mötesdeltagarna tillföll de tre priserna Simrishamn,
Malmö-Lorensborg och Malmö-Almhög.
Omkring 600 klubbister utnyttjade tillfället att genom distriktets förmedling
se operetten Oklahoma på Malmö stadsteater.

35
Den 22 januari 1967 hölls kamratmöte på Amiralen i Malmö. Över 500
klubbister hade samlats för att höra ambassadör Inga Thorsson (tidigare ordf i
kvinnoförbundet) tala om problemen i U-länderna och särskilt om den mycket
utbredda analfabetismen bland kvinnorna. Hon talade också om den verksamhet
som bedrivs vid Haifa-institutet i Israel och som i hög grad är inriktad på
utbildning av afrikanska kvinnor.
Skådespelerskan Mimmo Wålander medverkade med uppläsning och docent
Jan Öyvind Swahn kåserade om skånska trollkonor och häxor.
De flesta av deltagarna avslutade dagen på Malmö stadsteater, där Dollarprinsessan
stod på repertoaren.
Kamratmötet den 1 september 1974 ägde rum i Sommarlust Folkets Park i
Kristianstad. En del kretsar hade ordnat gemensamma bussar och festen
samlade omkring 200 deltagare. Unga Örnar, Hässleholm, ordnade barntillsynen.
Statsrådet Anna-Greta Leijon var talare och uppehöll sig i huvudsak kring
det nya partiprogrammet i anslutning till jämlikhetsdebatten. Karlskrona
Regionmusik medverkade och ABF-kören Sångfåglarna sjöng. Ingvar Andersson,
Föreningsteatern underhöll.
Kretsmötena och de återkommande jubiléerna i klubbarna har på något sätt
ersatt kamratmötena. Att återuppliva kamratmötet vore kanske en god idé. Nog
behövs gemenskapen även i vår tid.

SEMESTERHEM
36
Ett utmärkt exempel på hur kvinnorörelsen har förmåga att med kraft och
envishet ta tag i de akuta problemen, när läget så kräver, men samtidigt följa
utvecklingen i samhället, är semesterhemsverksamheten.
I en skrift från N Älvsborgs socialdemokratiska kvinnodistrikt kan man läsa
om semesterhemsrörelsen under 20- och 30-talen. Så här skriver man om
bakgrunden:
"Under 20- och 30-talen var det svåra tider i Sverige. I synnerhet för arbetarklassens
människor och inte minst för kvinnorna. Arbetslöshet, konflikter, dåliga
löner, trångboddhet och sjukdomar präglade deras vardag och från samhällets
sida gjordes inte mycket för att skapa bättre förhållanden.
Kvinnorna i arbetarhemmen hade det särskilt besvärligt. Stora barnkullar var
vanligt, otillräckliga inkomster, dåliga bostäder, inga möjligheter till avkopp-ling
gjorde livet tungt att leva. Dessutom var det inte ovanligt att kvinnorna i
arbetarhemmen måste bidraga till familjens försörjning. I tidiga morgnar och
sena kvällar städade man i skolor och på kontor, man bar ut tidningar eller man
satt hemma och sydde för någon firma. Inom t ex textilindustrin var det mycket
vanligt att både man och hustru arbetade. Barntillsynen fick man ordna bäst
man kunde. Men drömmen om en bättre tillvaro fanns där, och ibland kom den
till uttryck."
Och Disa Västberg, sedermera riksdagsledamot och förbundsordförande
säger: "Vid ett möte med den socialdemokratiska kvinnoklubben i Sundsvall
begärdes ordet av en vaken och pigg arbetarhustru, mor till nära halvtjoget barn,
hon tyckte att klubben borde göra något för att bereda utsläpade mödrar en tids
vila. Jag minns ännu med en lätt rysning utefter ryggraden hur tyst det blev i
salen, en häpen och förvirrad tystnad över att ett så omöjligt projekt på allvar
kunde föras fram."
Även i Skåne väcktes tanken på ett semesterhem för arbetarkvinnor. 1923
motionerade Helsingborgs kvinnoklubb om att ett semesterhem skulle byggas.
Frågan hänsköts till distriktsstyrelsen och den kom upp flera gånger. Först 1933
började man på förslag av Signe Höjer och Gullan Hjelm-Elovson realisera
tanken.
Vid årets distriktskonferens tillsattes en kommitté, som skulle utröna
möjligheterna att få till stånd ett semesterhem. Gullan Hjelm-Elovson säger:
"Arbetet mötte många svårigheter, dels av ekonomisk dels av organisatorisk art.
Det gällde inte bara att få ihop nödiga medel för att starta och uppehålla hemmet,
det gällde också att se till att detta kom att besökas av dem som bäst behövde
en sådan semestervila."
Det gick emellertid lättare än man väntat att få ihop grundplåten. Genom
insamlingar bland arbetarrörelsens organisaioner fick man ihop 5.000 kronor.
Till denna summa hade även enskilda kvinnoklubbister gått och tiggt ihop en
del. Kvinnoklubben i Lund fick ihop 1.000 kronor genom en tombola. Pensionsstyrelsen
skänkte ett bidrag på 4.000 kronor och kronprinsessan Margaretas
minnesfond gav ett anslag på 5.000 kronor. Kvinnoklubbisterna sålde några tiotusental
semesterhemsblommor.
En fastighet inköptes och inreddes, och semesterhemmet kunde invigas den
30 maj 1935. Vid årskonferensen samma år beslöt kvinnodistriktets styrelse att
en semesterhemsförening skulle bildas.
Semesterhemmet Tallhem låg i en liten barrskog vid Krankesjön i en frisk
och härlig natur men ändå med goda kommunikationer. I en intervju från 1975
berättar en av de stora entusiasterna Ingeborg Carlqvist, Helsingborg, om det
första semesterhemmet i Skåne:
"Ebon Andersson hade tiggt ihop mycket pengar till Tallhem, men nu skulle
det möbleras, sängkläder, linne, ja allting behövdes. Dom som sökte till semesterhemmet
skulle själv ha handdukar och lakan med sig.

37
Men vi kom snart underfund med att det kravet måste vi stryka. De husmödrar
som behövde komma iväg hade inte lakan eller handdukar att ta med sig.
I stället föreslog Signe Höjer att alla kvinnoklubbister i Skåne skulle satsa 10 öre
och för de pengarna som kom in köptes lakansväv, toiletthanddukar,
kökshanddukar och allting annat som behövdes till ett semesterhem. Detta
gjorde kvinnorna själva. Det var stiligt gjort," tyckte Ingeborg.
Redan sommaren 1935 fylldes de 12 platserna och man fick sätta in extra
sängar, så att man kunde ta emot 16 gäster åt gången. Ett viktigt mål var nått i
det skånska kvinnodistriktets historia. Det skulle snart visa sig, att behovet var
mycket stort, och efter ny- och ombyggnad i olika etapper kunde man redan efter
ett par år ta emot 45 gäster åt gången. 1944 inköpte semesterhemsföreningen
semesterhemmet Solviken, Magnarp, där 23 platser kunde erbjudas.
Redan 1935 hade man diskuterat att man behövde möjlighet att ta hand om
barnen till de barnrika mödrar som så väl behövde vila och rekreation. Man
visste, att det var mycket dåligt ordnat för småbarnens sommarvistelse. Ingeborg
Carlqvist berättar:
"- Då diskuterade vi oss fram och Ebon Andersson var här den drivande kraften.
Hur skulle det vara om vi startade en barnkoloni för de mödrar som så väl
behövde det. Sagt och gjort. Ebon var en handlingens människa och hon satte
ögonblickligen igång att tigga. Hon var ju ledamot av stadsfullmäktige i Malmö
och hon fick av Malmö stad dispositionsrätt till en byggnad i en kommun som
hette Allarp. Det hade varit ett hem för ouppfostrade flickor," slutar Ingeborg.
Nu var den verksamheten nerlagd och byggnaden tjänstgjorde som ett
militärt förråd. Ebon Andersson tog kontakt med Per Edvin Sköld i riksdagen.
Hon föreslog, att han skulle släppa det, så att kvinnoklubbisterna där kunde
skapa en barnkoloni. "Sköld var arg den dagen" berättar Ebon, "och sa att hans
karlar behövdes för att försvara hennes skitta och snoriga ungar."
Alltnog han gav med sig, och veckan därpå flyttade militären. Det blev alltså
en barnkoloni, som togs ibruk redan 1943 och döptes till Söderåsen.
Ebon tiggde pengar i Malmö och Ingeborg i Helsingborg, och så fick man
pengar till utrustning.
Alltid var det en fråga om pengar, och alltid var det klubbisterna som var
villiga att tigga och sälja semesterhemsblommor, vykort, och vad helst annat
man kunde sälja.
När distriktet firade sitt 30-års jubileum gavs en jubileumskrift ut och hela
behållningen av den försäljningen gick till semesterhemsföreningen. Från
intervjun med Ingeborg Carlqvist återger vi hennes minnen av de första barnen
som kom: "Första gången jag åkte till kolonin med barn från Helsingborg väckte
det uppståndelse. Alla barnen var ju nästan jämngamla och "Det kunde väl inte
vara fruns barn?" Nej det var det inte, utan Ingeborg fick förklara att hon skulle
iväg med barnen till en koloni.
För att ytterligare underlätta för de kvinnor, som bäst behövde vila att
komma på semesterhem anslog klubbarna pengar till stipendier. 1947 inköpte
semesterhemsföreningen sitt tredje semesterhem Idaröd vid Harlösa. Idaröd var
som ett slott, ägt av friherre Wrede. Man talar om att en ny epok började i
semesterhemmens historia.
Tänk att få bo i ett slott med vacker och gedigen inredning. Att detta lyckades
har man staten och arbetarrörelsen att tacka. Samtidigt försåldes det gamla
semesterhemmet Tallhem, som hade tjänat ut.
Det förekom under flera år utbytessemestrar mellan de olika semesterhemmen.
Det upplevdes mycket positivt. Därigenom knöts nya vänskapsband
över hela landet.
1948 hade semesterhemsföreningen möjlighet att ta emot 112 husmödrar
från Norrlandslänen och i gengäld fick skånska husmödrar resa till semesterhem
i Norrbotten, en stor upplevelse för alla. Tiderna har förändrats.

38
Med bättre levnadsvillkor ifråga om ekonomi, bostad, fritid har det stora
behovet av semesterhem minskat. Barnkolonierna har ändrats om till annan
verksamhet.
Några semesterhem finns emellertid kvar, bl a Idaröd, där en entusiastisk
styrelse med den tidigare ordföranden Margit Lundblad och den nuvarande Maj-
Britt Fougt som tillsammans med föreståndaren Viola Nyström i spetsen ännu
bedriver verksamhet. På jularna är det ofta ensamma människor som firar jul där
i gemenskap och varm miljö. Det är inte utan att man känner något av historiens
vingslag i den stämning som finns kvar sedan förr i tiden.
Just i våra dagar känns det som en stor tillgång att arbetarrörelsen har en
plats, där människor kan samlas för studier, rekreation och gemenskap.

STUDIER
39
Ett av de viktigaste områdena för distriktet är att skola medlemmarna
ideologiskt och i allmänna samhällsämnen.
En stor del av distriktets verksamhet är att arrangera kurser och konferenser
för klubbisterna. I regel med distriktet som arrangör men beroende på ämnet,
även i samarbete med andra distriktsorganisationer och kretsarna.
Den ideologiska utbildningen vänder sig till alla medlemmar och behandlar
ämnena utifrån ett socialdemokratiskt kvinnoperspektiv "Våra hjärtefrågor"
diskuteras utifrån den verklighet kvinnorna lever i.
De ämnesinriktade studierna har oftast vänt sig till medlemmar med
politiska uppdrag och syftar till att utvidga kunskaperna. Dessa kurser har ofta
varit en språngbräda för kvinnor att åta sig förtroendeuppdrag i nämnder och
styrelser.
Under de 85 åren har de allra flesta samhällsämnen studerats t ex
skola/utbildning, familjepolitik, barn- och äldreomsorg, bostäder, socialpolitik,
kvinnors arbetsmarknad, konsumentupplysning, miljö och internationella frågor.
Andra ämnen har uppmärksammats mer sporadiskt eller i samband med att
frågorna varit allmänt debatterade, t ex efterkrigstidens problem, ransoneringskuponger,
energipolitik, friskvård, arbetsmiljö och naturligtvis aktuella frågor
inför valen.
Föreningskunskap och organisationsfrågor har stort utrymme. Detta måste
ses som ett bevis på att medlemmarna har varit engagerade av att utveckla
klubbarbetet och haft målet att göra klubben till en samlingspunkt för kvinnogemenskap
och samhällsansvar.
"Agitation" var en återkommande punkt på årskonferensernas dagordning.
Här redogjordes för medlemsvärvning, bildandet av nya klubbar, men också ut-
och fortbildning av klubbister. Under distriktets första år, 1908 arrangerades ett
50-tal föredrag (23 st med Kata Dahlström som föredragshållare) 7.000 personer,
mest kvinnor deltog i dessa möten. Samma år sände distriktsstyrelsen ut 800
gratisbroschyrer till klubbarna.
Årskonferensen 1909 behandlade 17 motioner och inte mindre än 8
handlade om agitation och upplysning. De följande åren forsatte klubbarna att
kräva ytterligare information och upplysning, det fanns ett djupt rotat behov av
mer kunskaper om samhälls- och familjefrågor.
Den första talarkursen hölls 1934. I protokollet betecknas kursen som ett
experiment i vilket 20 medlemmar deltog för att "våga uppträda offentligt". Under
åren som gått har talarkurserna återkommit för nya klubbister.
På årskonferensen 1933 tillsattes en kommitté för att arbeta med frågan om
att upprätta ett semesterhem. Arbetet resulterade i Tallhem, där de sedan flera
år tillbaka återkommande semesterkurserna sedan hölls.
Under 20- 30- och 40-talen anordnades varje sommar en veckolång semester-
och studiekurs. Ett 40-tal klubbister deltog i föreläsningarna och diskussionerna,
som handlade om vitt skilda ämnen. Som exempel kan nämnas att 1938
innehöll programmet föreläsningar om demokratins problem, hemvård och
bostadsfrågan. 1943 inställdes sommarkursen på Tallhem, men den återupptogs
igen året därpå. Programmet handlade i huvudsak om efterkrigstidens problem
och höstens val. Priset för veckokursen höjdes till 45 kronor, inkl resebidrag.
På årskonferensen 1937 ansåg Matilda Mårtensson från Malmö att på
semester- och studiekursen för lite tid hade ägnats åt instruktion i det inre
klubbarbetet. Distriktsordföranden höll med om detta, men påpekade att
distriktet hade anordnat instruktionskurser för ett 20-tal klubbar.
Från 1950 och några år framöver hölls veckokurserna på Idaröd. Jämsides
med denna stora satsning på dessa kurser av det fattiga kvinnodistriktet hölls
veckosluts- och endagarskurser.

40
Dessa kortkurser och konferenser kunde inte ta emot alla anmälningar, så
ofta måste konferenserna dubbleras.
Finansieringen är ett återkommmande ämne, både för distriktet och deltagarna.
Problemet löstes med tombolor, insamlingar i klubbarna, anslag från
centralt håll och olika stipendier. I klubbarna ordnades lotterier av olika slag för
att hjälpa intresserade klubbister att delta i kurserna. Under 1980-talet fick
distriktet bidrag från ABF för att täcka kostnaderna och detta innebar en stor
lättnad för distriktets och klubbarnas ekonomi.
1933 motionerade Lomma kvinnoklubb att distriktet 3-4 gånger per år skulle
bekosta talare till klubbarna. Distriktets ekonomi tillät emellertid inte bifall till
motionen. Men, så långt ekonomin tillät, skulle distriktet tillhandahålla klubbarna
talare och särskilt beakta de små klubbarnas behov. Detta beslut gäller än.
Distriktet hjälper klubbarna med talarförmedling och så långt det är ekonomiskt
möjligt bekostar distriktet en talare per år till klubbarna.
1938 föreslogs att distriktet skulle inrätta ett studieråd, då arbetet som
studieledare var utomordentligt viktigt och tog mycket tid i anspråk. Distriktets
studieledare, Maria Friberg ansåg sig hinna med sitt uppdrag och förslaget gick
inte igenom. Först 1987 inrättades ett studieråd med studieorganisatören som
sammankallande och 4 - 5 ledamöter. Rådet lägger fram förslag till verksamhetsplan
och planerar kurser och konferenser.
På årskonferenserna har studieverksamheten fått ett relativt stort utrymme.
Här följer några utdrag från 1940-talets protokoll.
1941 uttalade studieledaren Maria Friberg sin stora tillfredsställelse: "Med
det studiearbete som bedrivits under det gångna året. Det är trots de svåra
förhållandena några cirklar mer i år än i fjol. På det sättet blir det många
kvalificerade kvinnor för kommunala och andra värv, som under nu rådande
förhållanden kan åläggas oss kvinnor."
1942 sa distriktsordföranden Ebon Andersson i sitt öppningstal: "Vi, som har
haft förtroendet att leda arbetet inom distriktet, är glada för det stora intresse ni
alla har visat för de olika initiativ styrelsen tagit under årets lopp. Å ena sidan ha
kanske dessa initiativ varit ganska betungande för klubbarnas ekonomi, å andra
sidan har de varit nödvändiga för att stärka samhörighetskänslan, vilket gott
behövs under denna påfrestande tid.
Vår studiedag på Tallhem blev en strålande manifestation för kvinnornas
vilja att sluta upp och slå vakt omkring frihetens rätt och demokratins värden.
På våra tre klubbledarekonferenser, med vilka vi från styrelsens sida är
mycket nöjda, hade vi glädjen att se en i det närmaste hundraprocentig
representation. - En bostadskonferens ha vi redan avverkat. Denna gav ett klart
uttryck för kvinnornas vilja att inte pruta av, varken på den bostadssociala
standarden eller på möjligheterna till att, trots svårigheterna på bostadsmarknadens
område, hålla bostadsproduktionen igång."
Ett ständigt problem har varit att få in rapporter om cirkelverksamheten i
klubbarna. I anslutning till rapporten om studieverksamheten erinrade studieledaren
Maria Friberg att de rapporter som hon fått inte stämde med de, som
kommit in till ABF:
-Studieverksamheten är lika betydelsefull för oss, om cirklar anmälas eller ej,
sade hon, men det är dock ej lika betydelsefullt om anmälan icke sker, ty hela
studieverksamheten och bokverksamheten bygger på de anslag som beviljas
ABF. För de cirklar, som ej rapporteras, mister ABF anslag, och vi kunna följaktligen
ej utnyttja möjligheterna på samma sätt som nu.
-Studieverksamheten har under en 5-årsperiod kommit ganska långt framåt,
men mycket återstår att göra. Ett glädjande tecken är, att cirkelarbetet har fördjupats.
84 studiegrupper är nu i arbete, och många av dem äro korrespondenscirklar.
Ju fler korrespondenscirklar, vi får igång, desto mera djupsinnigt blir
cirkelarbetet. För fem år sedan satte vi som måtto, att vi skulle ha en cirkel i
varje klubb.

41
Detta mål är emellertid ännu ej uppnått. Därför återstår mycket arbete. Det
första, vi skola lära oss, är emellertid att sköta rapporteringen.
Beträffande avdelningen "Kurser och serieföreläsningar" framhöll Vera
Karlsson, Malmö, att hon fann siffran 700 deltagare i serieföreläsningar vara låg.
I Malmö hade till en enda sådan föreläsning sålts 800 biljetter. Till detta, sa
Maria Friberg, att de uppgivna antalet deltagare avser kvinnoklubbister, ej eventuella
andra besökare.
Det här året anordnades en valledare- och propagandakurs. Från protokollet
läser vi:
-Fru Ebon Andersson meddelade, att valledare- och propagandakurs kommer att
anordnas på semesterhemmet Tallhem under tiden 14-17 maj 1942. Kursen
anordnas av kvinnodistriktet, partidistriktet samt ungdomsdistriktet gemensamt.
50 kursdeltagare, såväl män som kvinnor, ansåg man sig kunna emottaga, ehuru
det har sina besvärligheter att ordna med logi. Distriktsstyrelsen väntar sig
mycket av denna kurs. Slår den väl ut, kommer den säkerligen att åtföljas av
flera.
Kursprogrammet är upplagt med hänsyn till kursens art: produktionsproblem,
levnadskostnadsfrågor, skattefrågor, aktuella social-politiska frågor
samt bostadsfrågan, politisk utrikesöversikt, valpolitiska frågor etc. kommer att
behandlas. Kursavgiften blir 30:-, i vilket pris ingår kostnaden för mat och logi
samt reseersättning.
Då studieverksamheten diskuterades på årskonferensen 1946 började
studieledaren med att erinra om att distriktet skulle anordna sin 20:de
studiekurs. Hon kastade fram frågan:
-Om vi hade låst oss fast i bestämda former: kurserna borde kanske ändra
karaktär och i så fall möjligen kunna ge mera kunskaper. Men då måste vi också
ställa större fordringar på deltagarna - n u ställer vi inte några särskilda krav på
dem.
Två kurser skulle hållas under sommaren, en på Tallhem och en på Solviken.
Tallhemskursen kunde då som vanligt bli en orientering i allmänna frågor medan
kursen på Solviken skulle ta sikte på det inre organisationsarbetet och låta
deltagarna mer aktivt deltaga i arbetet.
Ebon Andersson framlade distriktsstyrelsens förslag om att två Skånedagar
skulle hållas - båda i anslutning till kurserna - och att försök skulle göras att få
statsråden Gunnar Sträng och Torsten Nilsson som talare. Hon erinrade om att
vi brukar kunna samla cirka 1.000 personer på dessa Skånedagar men tyckte,
"Att då vi nu har valår bör vi kunna samla ännu flera genom att ta intresserade
vänner med."
På årskonferensen 1944 sa Ebon Andersson i sitt öppningstal: "I inte mindre
än 13 kommuner finns inte en enda socialdemokratisk representant i några
nämnder eller styrelser, men det oaktat sitter det 56 borgerliga kvinnor på
förtroendeposter i dessa 13 kommuner. Betyder detta att det inte finns några
socialdemokratiska kvinnor där, som äro lämpliga för uppdragen. Nej, det
betyder bara att en arbetarekvinna kan vara hur duktig som helst, hon kommer
inte fram av egen kraft utan till det behövs det en organiserad kvinnoaktion.
När vi vet hur betydelsefullt det är att det finns duktiga kvinnor väl förtrogna
med det sociala livets mångskiftande problem, på alla poster i samhället och
inom alla kommuner, då vet vi också hur betydelsefullt det är att distriktet
fortsätter med en ännu intensivare agitation för att bilda nya klubbar. Och detta
kommer vi att göra."
Efter valet 1948 sa distriktsordförande på årskonferensen 1949: -Klubbarnas
årsrapporter talar om stor livaktighet. Ur dessa framgår att 978 kvinnoklubbister
har kommunala uppdrag. I arbetarkommunernas styrelser deltager kvinnorna
med 32 ordinarie och 34 suppleanter och även om antalet har ökat, så bör det
framhållas att det kunde nog varit fler kvinnor med.

42
Vi har några svaga punkter också, små och svårarbetade klubbar som
behöver stöd. Många orter finns ännu, där det rätteligen borde vara en
kvinnoklubb. Vi har i flera år sysslat med att få fram flera kvinnliga talare. Det
har börjat ljusna i denna fråga, men jag vill här ställa en vädjan till klubbarna,
uppmuntra kamraterna som har förmåga att kläda tankarna i ord, så vi kan få
fram en stab av diskussionsledare inom varje krets. Utbyte av talare klubbarna
emellan kan få stor betydelse för organisataionsarbetet. Här som i många andra
sammanhang är det studieverksamheten som kan hjälpa över många svårigheter.
Även om ordet "jämställdhet" inte förekommer i distriktets handlingar under
de tidigare åren, så tar studierna i stor utsträckning upp detta inom alla
ämnesområden. Hur vi gemensamt skall arbeta för att förbättra barnens och
kvinnornas, framförallt arbetarekvinnornas, situation.
Kurser som kan sammanfattas under rubriken "Fler kvinnor till socialdemokratin"
har anordnats under alla åren.
De ämnesinriktade studierna har framför allt behandlat den "mjuka sektorn".
En tillbakablick på distriktets studieverksamhet visar att dessa ämnen engagerat
många medlemmar. De flesta kvinnoklubbister med politiska förtroendeuppdrag
är inom denna sektor. 1962 motionerade Helsingborgs kvinnoklubb: "Att
distriktsstyrelsen måtte intensifiera medlemmarnas skolning i tekniska och
ekonomiska frågor genom ökad föreläsningsverksamhet och kursverksamhet."
Man framhöll betydelsen av "Att kvinnorna mera aktivt deltager i den kommunala
byggnads- och stadsplaneringen, i nämnder som sysslar med kraftförsörjning,
gatu- och parkförvaltning, kommunala investeringar m m, vilket
förutsätter goda kunskaper på dessa speciella områden, där kvinnor genom sin
nära kontakt med familjen och dess behov av service och trevlig miljö har stor
möjlighet att påverka utformingen av vårt framtida samhälle."
Distriktsstyrelsen delade motionärernas mening, att kvinnorna borde deltaga
i studiearbetet för att göra sig ännu mer skickade att deltaga i arbetet med
samhällsplaneringen och kring ekonomiska spörsmål och man påpekade att viss
skolning redan skett i distriktets regi, men underströk det betydelsefulla i att
klubbarna i sin mötes- och studieverksamhet tar upp dessa frågor.
På förbundskongressen 1972 antogs programmet "Familjen i framtiden".
Detta återspeglas sedan i distriktets studieverksamhet. 1973 studerade 132
Skåneklubbister ämnet i studiecirklar, en konferens samlade 121 deltagare och
klubbarna tog upp programmet på ett eller flera medlemsmöten. I motionerna till
årskonferenserna återspeglas tankegångarna från programmet, t ex 6-timmars
arbetsdag och utbyggd barnomsorg.
Det inre klubbarbetet bedrevs från början med instruktionsmöten i klubbarna,
senare har kurser och konferenser för klubbfunktionärer hållits årligen.
Ordförande, sekreterare, kassörer och revisiorer och vissa år även Morgonbriskommissionärer
har inbjudits. Ordförandekonferenserna har växlat mellan
politiska och organisatoriska ämnen. Under valår har valkonferenser hållits, ofta
på flera orter i Skåne för att nå många medlemmar. Detta har i stort sett även
lyckats, 200 - 300 deltagare är inte ovanligt.
Distriktets studieverksamhet är inte endast kurser och konferenser utan i än
större grad klubbarnas cirkelverksamhet. En tillbakablick visar att i genomsnitt
har 1/3 av klubbisterna deltagit i cirklar, anordnade av klubbarna eller någon
annan organisation.

43
En sammanställning över cirkelverksamheten under åren 1968 - 1977 visar
följande:
År % Totalt
delt deltagare
1968 28 1.226
1969 31 1.359
1970 30 1.238
1971 31 -
1972 34 1.036
1973 46 1.072
1974 34 612
1975 37 781
1976 33 721
1977 29 -
(- uppgift saknas)
Egna
cirklar
60
76
44
56
31
86
81
71
48
-
Deltagare i
egna cirklar
555
670
453
494
283
662
634
530
439
-
Antal
klubbar
139
133
129
123
117
118
114
112
103
101
Den studieverksamhet som distriktet bedriver är ett komplement och en fortbildning
till studierna ute i klubbarna. Sammantaget är de 85 årens engagemang
för studier imponerande och visar på en djup kunskapstörst och önskan om förståelse
för den tid som varit och som är och en stark vilja till förändringar.
På årskonferensen 1963 summerade distriktsordförande Anna-Greta Skantz
det föregående årets verksamhet och sa bl a "Livlig aktivitet råder bland klubbarna,
som bl a i större utsträckning än tidigare anordnat kurser och konferenser
i egen regi....
Särskilt stort intresse har klubbarna ägnat åt sociala frågor, hem- och miljöfrågor
samt bostadsfrågor. Klubbarna har anordnat 130 offentliga möten. Studiedeltagandet
har varit stort" och tillade "att inte mindre än 700 medlemmar har
kommunala uppdrag."

VI ÄR REFORMISTER
44
Ett sätt att visa på den politiska verksamheten i distriktet är klubbarnas
motioner till årskonferenserna. Att med motioner framlägga förslag, sprida
intresse och väcka opinion för vissa frågor har betytt och betyder mycket för
klubbarna och distriktet. Motionsskrivandet har ofta varit ett bevis på klubbens
aktivitet.
Ett axplock från motionsskörden under de gångna åren visar klubbisternas
både breda och djupa engagemang för reformer och förbättringar av samhället.
FÖDELSEKONTROLL
Bland klubbisterna i distriktet väcktes tidigt intresset för att ge kvinnorna
mer upplysning och hjälp i sexuella frågor. Krav på inrättande av rådfrågningsbyrå
väcktes år 1930 av Malmö Östra kvinnoklubb. Bristen på upplysning fick
ofta som följd en oönskad graviditet och den enda utvägen för många var då
fosterfördrivning. Detta upplevdes som ett brutalt och hälsovådligt sätt att ingripa
i kvinnornas liv och ställning.
I årsberättelsen för år 1931 redovisas att "distriktets arbete för bildande av
rådfrågningsbyråer för sakkunnig upplysning i frågor rörande släktlivet har
under året krönts med framgång i det att den första byrån i Skåne startats". Efter
hänvändelse till hälsovårdsnämnden ordnades en kostnadsfri mottagning för
vuxna personer inom nämndens lokaler.
År 1932 redovisas att man ute i distriktets klubbar diskuterat upplysningsbyråer
i sexualfrågor för mödrar och att ett uttalande gjorts om ändring i fosterfördrivnings-
och preventivlagarna.
I riksdagen pågick ett arbete med en revision av den s k preventivlagen och
därmed sammanhängande frågor om sexualupplysningen i landet. Lunds
kvinnoklubb hade följt de sakkunnigas uppdrag med förslag till revision, men
klubbisterna tyckte år 1937, att även om förslaget innebar vissa framsteg, så
fanns det allvarliga brister och var ej tillfyllest ur folkhygieniska synpunkter.
Befolkningskommissionen hade avgivit ett yttrande, som utmynnade i att
man dels föreslog att helt slopa föreskriften i strafflagen, dels ett förslag om
omorganisation av handeln med preventivmedel liksom handeln med vissa specificerade
medel som användes av allmänheten för avbrytande av havandeskap,
men som icke ansågs ha någon nyttig användning.
Distriktet ansåg att befolkningskommissionens förslag anvisar den bästa
vägen för lösning av dessa viktiga frågor. Och då distriktet visste att tusentals
kvinnor varje år fick sin hälsa förstörd eller offrade sitt liv genom okunnighet så
tillstyrktes motionen och man beslöt att skicka den till den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Gruppen uppmanades att energiskt arbeta för kommissionens
förslag i ovan berörda punkter snarast möjligt och att förslaget i sin helhet
genomfördes.
Från Kävlingeklubben kom år 1967 en motion om ökad information om
preventivmedel och dess användning samt att kvinnor som av medicinska eller
sociala skäl av läkare ordineras p-piller erhåller dessa utan kostnad. Motionen
blev naturligtsvis bifallen.

45
Ute i klubbarna var en stor diskussion om ny abortlagstiftning. En abortkonferens
genomfördes i september 1971 och konferensen antog ett uttalande
som bl a innehöll följande: "Vi hälsar med tillfredsställelse kommitténs förslag att
abort avkriminaliseras och att kvinnans rätt att få abortoperation utan särskilda
kostnader och av sakkunnig personal tryggas i lag. Likaså delar vi den uppfattningen
att aborten inte får legaliseras som en ny metod för födelsekontroll.
Med information, råd och stöd kan farhågan för att fri abort skall bli ett nytt
preventivmedel med kraft tillbakavisas." Med detta uttalande hävdade kvinnodistriktet
kvinnans rätt till fri abort.
Genom den nya abortlagen år 1975 erhöll alla kvinnor rätten att bestämma över
sin egen kropp oavsett samhällsklass och status.
Behov av bättre preventivmedelsrådgivning blev upphovet till ännu en motion
i distriktet. År 1974 ansåg Kristianstads kvinnoklubb att det måste ställas krav
på att frågan om preventivmedelsrådgivning får en snar lösning. Abort, menade
man, får aldrig bli ett preventivmedel och från läkarhåll befarar man att rädslan
för p-piller ökar antalet aborter. Från motionärernas sida menade man att
barnmorskorna skulle kunna vara en bra tillgång för sakkunnig rådgivning.
Konferensen gick helt på motionärernas vilja att göra en kraftfull upprustning
av preventivmedelsrådgivningen, ett konkret program för rådgivningsverksamhet
på längre sikt samt att samrådsgruppen mellan landsting och
kommuner skulle etablera ett samarbete i denna fråga och då skulle också
skolsköterskornas del av denna verksamhet kartläggas och fastställas.
En motion ang lagen om sterilisering behandlades också på samma
konferens. Immelns kvinnoklubb tog bl a upp frågan om ökade aborter och att
det diskuterades andra preventiva åtgärder än p-piller, nämligen att mannen
skulle få lov att sterilisera sig. Detta var inte tillåtet enligt svensk lag, men en
snabbutredning i frågan var på gång och då ville motionären att konferensen
skulle ge våra riksdagskvinnor i uppdrag att följa frågan och om möjligt
påskynda en lagändring. Så blev också konferensens beslut.
Preventivmedlet Depo-provera blev mycket uppmärksammat i massmedia
och till årskonferensen 1982 motionerade Landskrona kvinnoklubb om att
godkännandet av detta läkemedel skulle upphävas. Distriktsstyrelsen ansåg bl a
i sitt utlåtande att Depo-provera som var förbjudet i USA, Kanada och Australien
på grund av sina biverkningar, inte skulle få användas i Sverige. Det blev ett ja
till motionen och den överlämnades till kvinnoförbundet och den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.
Båstads kvinnoklubb motionerade år 1944 om hjälp till resekostnad för
barnaföderskor. "Sedan landstingen utvidgat distrikten för barnmorskorna,
kommer kvinnorna att anlita förlossningsanstalterna och resorna kunde bli
ekonomiskt betungande. Det slår också hårdare mot landsbygdens kvinnor som
har längre resvägar". Bifall till motionen och beslut om att sända den vidare till
Socialdepartementet.
Inför årskonferensen 1944 redogjordes för en omfattande rundfråga i
distriktets 70 klubbar om förlossningsvården. Frågeställningar som togs upp var
bl a: Om det fanns en förlossningsverksamhet på orten. Om inte, hur långt
avstånd var det då till den närmaste. Avståndet till förlossningsanstalten.
Platsantalets tillräcklighet-otillräcklighet.
Under den sistnämnda frågeställningen har en klubb följade motivering:
"Anser att då det göres propaganda för ökad nativitet, det är landets plikt att
tillse att tillräckligt antal platser finnas och ordentlig vård gives åt landets
mödrar, som ställa sig propagandan till efterrättelse".
En synnerligen omfattande undersökning i klubbarna. Denna var en följd av
Malmöhus läns landstings behandling av en ny organisationsform inom länet.
Svaren sammanställdes i ett utlåtande i tre punkter:
att ett ökat antal vårdplatser på förlossningsavdelningarna är önskvärda
att landsbygdens kvinnor önskar väntehem i förlossningsavdelningarnas
närhet
att mindre förlossningshem är önskvärda i enstaka fall.

SMÄRTFRIA FÖRLOSSNINGAR, KVINNOSJUKDOMAR
46
Utvecklingen inom den medicinska forskningen går snabbt fram. Helsingborgs
Norra kvinnoklubb ville att kvinnodistriktet skulle verka för möjlighet till
smärtfri förlossning.
Vid behandlingen av motionen meddelades det att en expertgrupp behandlat
frågan och därefter hade Socialstyrelsen utfärdat rekom-mendationer beträffande
metoder som syftade till smärtfri förlossning.
Det är bra med gynekologisk undersökning för att på ett tidigt stadium upptäcka
underlivssjukdomar, främst då cancer. Men varför tar det så lång tid med
resultatet av undersökningen? undrade Näsby kvinnoklubb år 1972.
Förr ansåg man att klimakteriet var en besvärlig period som varje kvinna
måste uthärda på bästa möjliga sätt. Nu ser man på det som en bristsjukdom,
som kan behandlas med östrogen. Det behövdes mer information om detta ansåg
Kristianstads kvinnoklubb år 1976. Mer informationsmaterial och någon form av
rådgivningsverksamhet i anslutning till kvinnoklinikerna. Tillstyrkan till motionen
som överlämnandes till de båda landstingsgrupperna och Malmö sjukvårdsstyrelse.
FOSTERDIAGNOSTIK, KONSTGJORD BEFRUKTNING
Tre motioner som behandlade fosterdiagnostik var inlämnade till 1983 års
konferens. Socialstyrelsens remiss "Faktarapporten om fosterdiagnostik" hade
lästs och diskuterats mycket och man hade reagerat mot att man upprepade
gånger ifrågasatte kvinnans rätt att välja abort. Däremot, menade motionärerna,
ifrågasatte man inte fosterdiagnostikens vara eller inte vara. Vid behandlingen av
motionerna delgavs att kvinnoförbundet i sitt remissvar sagt, att enligt
förbundets uppfattning bör fosterdiagnostik inte rutinmässigt göras utan en
sådan bör göras på indikationer: "1. Då kvinnan hör till en grupp med förhöjd
risk för fosterskada. 2. Då en gravid kvinna hyser stark oro för fosterskador trots
att någon förhöjd risk härför inte föreligger och utförliga informationer och
samtal ej har kunnat stilla hennes oro".
Det behövs mycket information och kunskap om detta och distriktsstyrelsen
fick i uppdrag att ordna konferenser om fosterdiagnostik. Detta löfte infriades
redan samma år då två konferenser hölls. En i Kristianstad den 8 oktober med
44 deltagare och en i Lund den 15 oktober med 81 deltagare.
En motion som också väckte många känslor var den ang konstgjord
befruktning, som Lorensborgsklubben år 1983 lämnade in. Det var en viktig
fråga som togs upp och det var många aspekter som kunde läggas på verksamheten
ur medicinsk, teknisk, etisk, juridisk, ekonomisk m fl synpunkter.
Årskonferensen instämde i motionens syfte och krävde att hela
verksamheten med givareinsemination effektivt skulle regleras till dess en
lämplig lagstiftning kunde styra verksamheten. Motionen överlämnades till den
socialdemokratiska riksdagsgruppen, kvinnoförbundet och till Socialstyrelsen.
MAMMOGRAFI
Motioner om mammografiundersökningar var inlämnade till 1980 års
konferens av Lunds kvinnoklubb och till år 1984 av Dalby kvinnoklubb.
Det ansågs att alla kvinnor borde ha rätt till allmän hälsoundersökning med
mammografi. Då projekt varit igång i några landsting tillsammans med
socialstyrelsen, hade riksdagen avslagit motioner med förslag om allmän hälsoundersökning
med mammografi med hänvisning till att projektet skulle
utvärderas.

47
I distriktsstyrelsens yttrande påpekades att en undersökning i Malmö
kommun har man fått svar på en del frågor beträffande bröstcancerns utveckling
och förlopp. Detta har lett till att Malmöhus läns landsting kommer att genomföra
en begränsad hälsokontroll avseende bröstcancer i Ystads sjukvårdsdistrikt
med start 1984.
Man var helt överens på årskonferensen att denna viktiga fråga kommer att
avgöras de närmaste åren. Genom påtryckning kan sjukvårdshuvudmännen påverkas
och motionen blev vidaresänd till berörda.
KVINNLIG OMSKÄRELSE
Till årskonferensen år 1980 fanns tre motioner som tog upp frågan om
kvinnlig omskärelse.
Lunds kvinnoklubb berörde bl a att omskärelsen av kvinnor är en sedvänja
som förekommer i vissa afrikanska länder. Enligt uppgifter i massmedia, skrev
man, skulle detta också förekomma i Sverige. Objektivt sett måste stympning av
kvinnors och barns könsdelar betraktas som tortyr. Med all respekt för andra
länders sedvänjor måste vi arbeta för att få ett slut på detta, ansåg klubben.
Persborgs och Oxie kvinnoklubbar reagerade båda på den information från
massmedia om omskärelse av unga kvinnor och flickor här i Sverige inom vissa
folkgrupper, med läkares medverkan. Detta måste vara barnmisshandel som
pågår utan socialstyrelsens vetskap, menade motionärerna.
I styrelsens utlåtande togs bl a upp att från vissa håll, även från kvinnor i iländer,
framförs den uppfattningen att omskärelse är en del av u-ländernas
kultur, som dessa folk själv anpassar till vår tids människosyn så som den
kommer till uttryck i internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna.
Man hänvisar ofta till traditioner. Men på Världshälsoorganisationens
möte år 1979 blev denna hemska tradition skarpt fördömd av många representanter.
På socialdemokratiskt initiativ gjorde Sverige vid förhandlingar i FN
hösten 1979 ett inlägg i debatten om en konvention med borttagande av alla
former av diskriminering mot kvinnor och där bl a denna fråga togs upp.
Konferensbeslutet blev att översända motionen och utlåtandet till kvinnoförbundet
med en uppmaning att agera nationellt och internationellt för att få en
lösning på denna fråga.
Så sent som år 1991 togs frågan upp igen och då av Höllvikens kvinnoklubb.
Man skrev bl a så här: "Kvinnlig omskärelse är förbjuden enligt lag. Denna lag
kringgås av invandrare. Man "åker hem" för att omskära sina döttrar och detta är
en skymf mot våra lagar i Sverige." Med motionen ville man få stöd för en
gemensam aktion i förbundet och hela Skåne för att få stopp för omskärelse.
Konferensens beslut blev att översända motionen och utlåtandet till kvinnoförbundet.
Även omskärelse av pojkar har varit uppe till behandling. Utan medicinsk
orsak måste detta ses som en skönhetsoperation och bör bekostas av föräldrarna.
Svaret på motionen var, att det har införts differentierade avgifter och denna
operation kostar betydligt mer än ett vanligt öppenvårdsbesök.
LUNGTUBERKULOS
Det var helt naturligt att man ute i distriktet tog upp frågan om lungtuberkulosen.
I en motion från Kävlingeklubben år 1932 ansåg man, att alla
åtgärder måste vidtagas för att inskränka lungtuberkulosens spridning och
sålunda skydda de friska mot smitta från de sjuka. Det efterlystes därför en
tillräcklig isolering. "För en patient som vårdats på sanatorium och sänts hem
som obotlig, kan det inte vara lätt med en isolering i hemmet. Den övriga familjen
utsätts för en stor smittorisk." Man ville med sin motion ge distrikts-styrelsen i
uppdrag att verka för att frågan om uppförande av sjukvårdsanstalter där vård
kunde beredas för obotligt lungtuberkulosa personer.

48
År 1947 var det två motioner som berörde sanatorievården. Det var bl a till
eftervården som det efterlystes bättre resurser. Man föreslog upprättande av
konvalescenthem och hjälp till omskolning för att minska riskerna för återfall,
som kanske medförde ny sanatorievistelse.
Motionerna blev välvilligt behandlade. Distriktsstyrelsen menade att den
hjälp som fanns för eftervård var sönderplottrad på en mängd håll, såsom
kommunala bidrag för närande kost, majblommekommittéer, donationer m m.
Inget enda hem (B-sjukhus) för eftervård fanns i Malmöhus län.
Man beslöt att en skrivelse skulle tillställas Kungliga medicinalstyrelsen
samt de båda landstingens hälsovårdsberedningar, och understryka vikten av att
frågan om eftervård och utbildning särskilt beaktas.
MEDICINER, LÄKEMEDEL
Under årens lopp har klubbarna i sina motioner bl a tagit upp om mediciner
och läkemedel. Kvinnoklubben Kamraterna i Malmö påpekade år 1944 att det
fanns en betungande utgift för en arbetarefamilj med flera barn, att vid sjukdomsfall
hos barnen inköpa den av läkaren utskrivna medicinen. Man får bara
ett visst belopp till läkarevård men ej något bidrag till medicin åt barn. I sitt svar
angav distriktsstyrelsen att i det förslag till obligatorisk sjukförsäkring som
kommer att lämnas till socialvårdskommittén, torde även frågan om fri medicin
såväl till den sjukförsäkrade som till dennes barn vara upptagen.
År 1956 var det Gunnarstorpsklubben, som ansåg att det behövdes enklare
och mer tillfredsställande förhållanden för patienterna vid medicinordination. Det
anses för betungande att varje medicinsort räknas för sig med 3 kronor utan
ersättning. Upplysning gavs vid årskonferensen att det redan föreligger flera
motioner till årets riksdag i denna fråga.
Medicin som ordineras av läkare till folkpensionär bör vara fri, tyckte
Perstorpsklubben år 1964. Samma år tog Glumslövsklubben i sin motion upp om
reducerat pris på medicin för pensionärer. Frågan om ändrade bestämmelser
rörande läkemedelsrabattering var föremål för behandling av 1961 års sjukförsäkringsutredning
och beslutet på årskonferensen blev att sända motionerna dit.
Vid årskonferensen 1966 fanns två motioner som berörde dels fri medicin
och taxebunden vård dels fri medicin vid viss sjukdom. Båda motionerna
överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Full ersättning för medicin till hjärtsjuka men endast rabattering för de som
lider av kärlsjukdomar. Enligt vår mening, skrev Fosie kvinnoklubb till 1967 års
konferens, är kärlsjukdom lika svår som hjärtsjukdom och kräver lika lång
medicinering. Därför borde dessa två sjukdomar jämställas i ersättningshänseende.
Det är alltid tveksamt att säga, att fri medicin skall utgå till den i
motionen nämnda sjukdomen, ansåg distriktsstyrelsen i sitt utlåtande. Dyra
läkemedelskostnader har också många andra sjuka. Sjukförsäkringsutredningens
betänkande om läkemedelsförmåner har nyligen remissbehandlats.
Det är således omöjligt att f n bedöma om kommitténs förslag leder till
förändringar, upplyste distriktsstyrelsen. Beslöts översända motionen och
utlåtandet till den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Två motioner vid årskonferensen 1978 handlade om läkemedel och information
om dessa. Många har inte tillräcklig kunskap om de läkemedel som brukas.
Man blir inte informerad om varför det ordineras en viss typ av medicin. Man
känner inte heller till vilka biverkningar som förekommer. Konferensen beslöt att
ställa sig bakom kravet att medverka till att åtgärder skall vidtagas för en bättre
information om läkemedel och verka för att förhindra missbruk av desamma. Till
kvinnoförbundet och riksdagsgruppen för agerande.
Behövs all den lugnande medicin som skrivs ut till äldre människor? De har
också många gånger svårt att hålla ordning på sina mediciner. Köpingebro

49
kvinnoklubb hade dessa synpunkter vid 1984 års konferens och menade att
läkarna borde vara mer restriktiva när de skriver ut medicin till äldre samt att de
äldre borde lämna tillbaka överbliven medicin när det förskrivs någon ny som
skall ersätta den förra. Motionen skulle sändas till den socialdemokratiska
gruppen i socialstyrelsen. Stora mängder läkemedel återlämnas till apoteken
efter patientens bortgång. Det efterlystes också en mindre provsats när ett
läkemedel första gången skrivs ut. Man borde kunna spara skattemedel här,
menade man på konferensen.
År 1987 kom en motion från Malmö-Persborgs kvinnoklubb om förstat-ligande av
läkemedelsindustrin. Vid två partikongresser har förslag i denna fråga
behandlats och båda gångerna har förslaget avvisats.
Distriktsstyrelsens utlåtande innehöll bl a "Att förstatliga all läkemedelstillverkning
blir en både dyr och komplicerad process. Tanken bör dock hållas
levande och trots att frågan behandlats av både partikongresser och riksdag
anser distriktsstyrelsen, att nya uppgifter bör tas fram för att belysa
kostnaderna. Dessutom bör möjligheterna att ytterligare styra förskrivningen ses
över, så att svensktillverkande läkemedel används i så stor utsträckning som
möjligt." Motionen lämnades vidare till kvinnoförbundet.
Om en utbyggd folktandvård motionerade Persborgsklubben år 1987. Vi
måste fortsätta arbeta för en ökad tillgång av vård inom tandvården som motsvarar
de vårdbehov som finns, ansåg man.
Distriktsstyrelsen var helt överens med motionärerna och sa bl a att den
framgångsrika förebyggande barn- och ungdomstandvården har visat att även
vuxentandvården bör ges en förebyggande inriktning. Uppsökande insatser för
att motivera bl a lägre inkomsttagare, äldre och handikappade till regelbunden
tandvård är viktigt att genomföra. Detta oavsett boendeform. Motionen vidare till
landstingsgrupperna i Skåne och Malmö kommun.
År 1990 tog Gullviksborgsklubben i en motion upp att det vore önskvärt med
en lägre tandvårdstaxa, på grund av att det blivit dyrt att gå till tandläkaren. Man
krävde i sin motion:
att man såg över tandvårdstaxan i och med att den har ökat så mycket i förhållande
till läkartaxan och att man har ett liknande sätt som ett 15kort
där man stämplar efter varje behandling.
I utlåtandet skrevs bl a att man var medveten om att det skulle bli en dyr
reform, men distriktsstyrelsen ansåg, att genom omprioriteringar i statsbudgeten
skulle en tandvårdsreform, som gynnar den enskilde med stora tandvårdsbehov
uppmuntra till förebyggande vård. Konferensen beslöt att motionen jämte
utlåtandet skulle översändas till den socialdemokratiska gruppen i riksdagens
socialförsäkringsutskott.
HÖRAPPARATER
Helsingborgs Norra kvinnoklubb åberopade i sin motion år 1952 att det i
Sverige finns c:a 70-80.000 människor med hörselskador. Man hade funnit att
många av dessa hade svårt att sköta en anställning på grund av hörselskadan.
Det finns i handeln hörapparater av skilda slag, skrev motionärna, men de är
för dyra. Mellan 300-400 kronor och därtill kommer kostnad för batterier. Varje
batteri är inte brukbart mer än några timmar och måste bytas ut mot nya. Man
tyckte också att apparatförsäljningen var rena geschäftet. Med motionen ville
man att Hörselfrämjandet skulle få hand om försäljningen av själva apparaten
och att staten skulle bidraga med en del av kostnaderna. Servicen av hörapparaterna
fungerade också dåligt.
Konferensen beslöt att framställning skulle göras till landstinget, då visst
statsbidrag redan finns för apparatköp. Man uttalade också att Hörselfrämjandet
borde få kontroll över batterier och apparatjusteringar.

GLASÖGON
50
Under åren har ett antal motioner om glasögon och linser behandlats.
Vollsjö kvinnoklubb tog år 1969 upp om kostnader för barn med nedsatt
synförmåga. Synsvaghet är ett handikapp och därför borde bidrag utgå.
Distriktsstyrelsen ansåg i sitt utlåtande att det är i linje med allmänna
strävanden att statsbidrag också bör utgå till anskaffande av glasögon.
För dem som tvingas byta glasögon ofta kan kostnaderna bli betungande.
Detta berör inte bara barn och ungdom utan alla som tvingas använda
glasögon. Beslöts att sända motionen och utlåtandet till Handikappinstitutet.
Vid årskonferensen 1974 ansåg Ängelholmsklubben att kostnaderna för
glasögon och kontaktlinser blev mycket höga, särskilt för två grupper, familjer
med synfel och pensionärer. Kostnaderna borde bestridas av staten, ansåg
klubben. Distriktsstyrelsen delade motionens grundläggande innehåll. I raden av
de socialreformer på sjukvårdsområdet som ägt rum under senare år, är det ett
berättigat krav att snart kunna tillfoga möjligheten till fria glasögon och
kontaktlinser. Vissa grupper har speciell angelägenhetsgrad när det gäller en
sådan reform. Konferensen beslöt bifalla motionen och översända den jämte
utlåtandet till kvinnoförbundet, till den socialdemokratiska riksdagsgruppen
samt till de socialdemokratiska ledamöterna i socialförsäkringsutskottet och
socialutskottet.
År 1979 var det Husieklubben som hänvisade till att landstingsförbundet utfärdat
rekommendationer när det gällde bidrag för glasögon, men rekommendationerna
följs inte alltid.
Bestämmelserna i Malmöhus läns landsting och Malmö kommun är olika.
Man föreslog att bidragen borde täcka kostnaderna för glas och enkla bågar samt
att försäkringskassan om möjligt borde få svara för utbetalningen av bidraget.
Sedan motionen skrevs har bidragsnormerna förändrats, påpekade distriktsstyrelsen
bl a i sitt utlåtande. Att gå så långt som motionärerna talar om,
hel kostnadstäckning åt alla människor, kan inte vara genomförbart i nuläget
med landets stora budgetunderskott. Men kraven måste vara att samma bidragsbelopp
skall gälla för samtliga län inom landet och att det skall vara en likvärdig
ersättning till folkpensionärer.
Beslutades att ställa sig bakom förslaget att det är bra om försäkringskassan
administrerar bidragen. Motionen översändes till de socialdemokratiska landstingsgrupperna
i Malmöhus- och Kristianstads län, till Malmö sjukvårdsstyrelse
samt till den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Möllevångens kvinnoklubb tyckte år 1981 att när man är sjuk går man till
apoteket med receptet och får medicinen rabatterad. När man går till läkare och
får recept på glasögon, borde man kunna lämna det på ett apotek och då få en
rabattering.
Då Handikappinstitutet f n håller på med en utredning ang glasögon, föreslog
distriktsstyrelsen att motionen jämte utlåtandet skulle översändas till
Handikappinstitutet för beaktande av kostnadsaspekten samt att distriktsstyrelsen
skulle få i uppdrag att följa frågan. Efter votering beslöt årskonferensen
att avslå motionen.
Lunds kvinnoklubb motionerade till årskonferensen 1986 om allmän
glasögonförsäkring. I sitt utlåtande sa distriktsstyrelsen bl a att de flesta landstingen
år 1976 införde bidrag för barn och ungdom. En del landsting införde
bidrag till pensionärer. Dessa bidrag finansieras till en del av det statliga
hjälpmedelsbidraget, men dessa resurser räcker inte utan skattemedel från
landstingen får tillskjutas. Med hänvisning till den ekonomiska situationen i
Sverige ansåg distriktsstyrelsen att motionen skulle anses besvarad. Efter
votering beslöt konferensen att motionen skulle gå vidare till lämplig instans.
Den sändes till kvinnoförbundet.
Gullviksborgsklubben skrev en motion till årskonferensen år 1990 om bidrag
till glasögon och linser. I följande att-satser krävdes:

att glasögon för barnfamiljer skall subventioneras med minst hälften
av vad glasögonen kostar istället för de 10 % som de får nu
att de som på grund av sjukdom måste ha specialslipade glasögon
skall ha det kostnadsfritt
att kontaktlinser skall vara subventionerade med 25 %.
51
I sitt utlåtande instämde distriktsstyrelsen i att det är kostsamt för alla som
måste bära glasögon och ofta byta glas av olika anledningar. Däremot ville
styrelsen inte föreslå några procentsatser. En översyn bör göras av bidragen till
handikappade med sikte på att även glasögonglas (linser) skall ingå i dessa
bidrag. Konferensen beslöt att översända motionen och utlåtandet till kvinnoförbundet.
FOLKSJUKDOMAR, FORSKNING M M
En av våra största folksjukdomar är psoriasis, skrev V:a Klagstorps kvinnoklubb
i en motion till årskonferensen 1977. Man räknar med att över 200.000
människor är drabbade i vårt land. Det är ofta så att patienterna får byta till nya
salvor och det blir kostsamt för de psoriasissjuka. Det krävdes i motionen:
att de psoriasissjuka erhåller fria läkemedel
att fri tillgång till förbandsmaterial erhålles
Distriktsstyrelsen sa i sitt utlåtande bl a att enligt vår mening bör inte bara
de som har en sjukdom för vilken regeringen förordnat att vissa läkemedel skall
vara kostnadsfria ha möjlighet att få sina läkemedelskostnader minskade utan
denna möjlighet bör omfatta alla med höga läkemedelskostnader oavsett sjukdom.
Motionen överlämnades till kvinnoförbundet och den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.
I många sammanhang efterlyses ofta mer information. År 1972 motionerade
Helsingborgsklubben om patientvägledning inför en sjukhusvistelse. Det är ofta
en ovan situation med en tids förändring av de personliga vanorna och därför
vore det viktigt att information ges.
Förslaget om en patientvägledning som skulle ge anvisningar om dagsrutiner
vid sjukhuset, men också lämna upplysningar om den service som kan erhållas,
är värd att aktualiseras, ansåg distriktsstyrelsen i sitt utlåtande. Tillstyrkan till
motionen som sändes vidare till de båda landstingen samt till Malmö sjukvårdsstyrelse.
Persborgs kvinnoklubb motionerade år 1984 om information till föräldrar om
nickelallergi. Fler och fler flickor drabbas av detta, skrev man, och det vore
kanske lämpligt att på t ex barnavårdscentraler lämna behövlig information.
I utlåtandet upplyste distriktsstyrelsen att denna fråga via motioner och
interpellationer tagits upp i riksdagen. En broschyr har utarbetats av Socialstyrelsen
och Konsumentverket och den har distribuerats till alla instanser som
har med barn att göra. Konferensens beslut blev att motionen ansågs besvarad
med vad som sagts i utlåtandet.
År 1989 motionerande Limhamnsklubben om information om vård av
anhörig i livets slutskede.
Vid långvarig eller obotlig sjukdom där man vet att inga behandlingar längre
hjälper önskar många gånger både läkaren och patienten att vården och omsorgen
skall ske i hemmet och då speciellt i livets slutskede, skrev motionären.
Det finns behov, särskilt från de anhöriga, att veta vilka resurser som finns
att tillgå. Man önskade därför att kommuninvånarna får tillgång till en informa-

52
tionsskrift som talar om i vilken omfattning vård och service ges och vart man
kan vända sig i olika situationer.
Motionen bifölls och sändes över till de socialdemokratiska grupperna i de
båda landstingen samt Malmö sjukvårdstyrelse.
Stora Harrie klubben motionerade 1980 om avlösning för anhörig som vårdar
i hemmet. Man påpekade att de som i hemmet tar hand om anhöriga som
behöver vård och tillsyn är en bortglömd grupp i samhället. Alla kräver mer fritid,
men dessa människor har oftast ingen chans till ett privatliv. Detta gäller även
dem som har bidrag från landstinget för skötseln.
Därför behövs det avlösare, ansåg man, samt att landstinget skulle bevilja
medel till kommunerna så att en sådan service kunde ordnas.
Bifall till motionen och den gick vidare till de socialdemokratiska fullmäktigegrupperna
och landstingsgrupperna i Skåne, Malmö sjukvårdsstyrelse samt till
partidistriktets socialpolitiska arbetsgrupp.
Ökade resurser till forskning om Alzheimers sjukdom behövs, ansåg Södra
Sandby kvinnoklubb år 1990. Alzheimers sjukdom kommer att öka betydligt
framöver. Förutom att kommuner och landsting måste satsa mer på boendeformer,
vård, avlastning för anhöriga så måste forskningen få resurser. Motionen
bifölls och sändes vidare till berörda instanser.
Vid årskonferensen 1989 påpekade Lommaklubben att det finns ett behov att
inrätta kvinnomedicinska forskningscentra.
Forskningen inom medicin och medicinsk teknik går ständigt framåt.
Läkarvetenskapen erbjuder bot och lindring där tidigare lidande och död var
realiteter. Men, menade motionärerna, det finns ett område inom medicinen som
är starkt eftersatt och det är kvinnohälsoproblemen, typ graviditetsbesvär,
mensåkommor och klimakterieförändringar. Därför ville motionärerna att
kvinnomedicinska forskningscentra inrättas inom varje landstingsområde i
landet, dit kvinnor kan vända sig med sina besvär. Motionen bifölls och gick
vidare till kvinnoförbundet för åtgärder.
Om gratis psykologhjälp till våldtagna och misshandlade kvinnor motionerade
Lunds kvinnoklubb till årskonferensen 1989.
Efter att ha varit utsatt för misshandel och våldtäkt kommer ofta kvinnan i
en allvarlig kris som hon inte orkar ta sig ur utan hjälp av psykolog. Det kostar
att gå till en psykolog, speciellt om det rör sig om en längre tids behandling.
Därför bör samhället ställa upp och erbjuda gratis psykologhjälp, ansåg
motionärerna. Detsamma tyckte årskonferensen som biföll motionen och sände
den till berörda instanser.
Motionen angående förbättring för synskadade var insänd till årskonferensen
1989 av Skrombergaklubben. Det var flera synpunkter som gavs om de synsvagas
problem i olika situationer för att kunna fungera på samma sätt som
seende.
Man föreslog därför:
att valsedlar som lägges ut på postkontor, valbyråer och vallokaler göres på
punktskrift där det bara anges partibeteckning. Det blir då ej så kostbart
som lokala valsedlar. Även annat viktigt valmaterial bör finnas med.
att nya automater som sätts upp för kösystem på angivna platser från början
är anpassade även till synskadade
att Televerket tar hänsyn till de synskadade vad gäller höjda avgifter,
angående nummerförfrågning och dylikt. Synskadade skall ha samma
rätt som vi seende.
Distriktsstyrelsen sa bl a i sitt uttalande att förslaget om att tillhandahålla
valsedlar med partibeteckningen i punktskrift för att hjälpa synskadade är väl
värt att undersökas. Vad gäller myndigheter och företagsservice kan det inte nog
framhållas i olika sammanhang och påtalas att inget system eller ny teknik får
utestänga människor från samhällets service.

53
Förbättrad behandlingssituation för patienter med fibromyalgi föreslog
Skrombergaklubben 1990.
Den behandling som ges i dag är effektiv men det är alltför lång tid mellan
behandlingstillfällena. För att förbättra situationen, menade motionärerna, bör
det skapas en instans/grupp med specialinriktade läkare, sjukgymnaster, kuratorer
m fl som tillsammans med försäkringskassan har ett samarbete om patienten.
Det är också viktigt att dessa patienter får tillgång till träning i bassänger.
Bifall till motionen och den lämnades vidare till de socialdemokratiska grupperna
i de båda landstingen samt Malmö sjukvårdsstyrelse.
Motionen ang misshandel av äldre människor i eget boende var inlämnad av
Limhamnsklubben 1992.
Det finns uppgifter, skrev man, om att äldre människor i eget boende, som
blivit beroende av närståendes insatser för sin omvårdnad utsätts för misshandel.
Man föreslog att kommunerna bör vidtaga åtgärder inom fortbildningsområdet
för vårdbiträden, som syftar till att personalen inom hemtjänsten
bättre skall kunna bedöma och hantera misshandelsfall av den art som redovisas
i motionen.
Bifall till motionen och den gick vidare till s-grupperna i kommunernas
fullmäktige och landstingsgrupperna i de båda landstingen.
Lommaklubbens motion år 1992 tog upp frågan om utskrivning av kriminalvårdspatienter
från mentalvårdskliniker.
Man ansåg, att alltför ofta händer det att kriminella, som dömts till sluten
psykiatrisk vård skrivs ut på permission eller för gott, för att nästan omgående
begå nya våldsbrott. Man ville därför att rutinerna kring utskrivning av kriminella,
som dömts till sluten psykiatrisk vård skulle ses över.
I utlåtandet hänvisade distriktsstyrelsen till att den 1 januari 1992 trädde en
ny lagstiftning i kraft ang psykiskt störda lagöverträdare och denna lag
innehåller förändringar som syftar till att öka samhällsskyddet. Motionen ansågs
härmed besvarad.
BARN OCH UNGDOM
Flertalet av klubbarnas och distriktets motioner handlar om sociala frågor
och många av dem om barn och ungdom.
Det kan röra sig om adoption av barn, underhållsskyldighet, barns omhändertagande
för samhällsvård, utomäktenskapliga barn, ungdomars sprit- och
narkotikamissbruk, flera vårdplatser för obildbara, sinnesslöa barn, sexualförbrytelser
mot minderåriga.
Detta är några axplock bland motionerna. Alla är bevis på ett levande
intresse och ett starkt engagemang med erfarenheter, som klubbisterna hämtat
från barnavårdsnämnd, skolstyrelse, grannskap, arbetsplats, från den egna
verkligheten. Även om orden ändrats, är många problem aktuella även i dag.
BARNOMSORG
Det skulle dröja innan begreppet barnomsorg blev ett vedertaget begrepp. I
Sverige fanns en del privata välgörenhetsinrättningar, där barnen fick vistas och
fick mat. Ett ganska betecknande namn på denna tids inrättningar är
"Mjölkdroppen".
Så tog då de skånska kvinnoklubbisterna tag i en form av barntillsyn. Det var
det hårda arbetet på betfälten, där barnen for illa i den kalla leran, som drev
fram lösningen: Jordbrukardaghem.

54
Hököpinge-Gessieklubben startade 1943 ett jordbrukardaghem i Folkets
Hus. Avgiften var 50 öre per barn om dagen, men om mödrarna hade två eller
flera barn var avgiften 25 öre.
1946 fick klubben hyra en gammal militärbarack. "Detta fungerade bra fast
de sista åren fick vi begära dispens då baracken ansågs för primitiv, men
eftersom det sköttes så fint fick vi vara kvar i baracken. Efter många år då allt
fler maskiner övertog det slitsamma arbetet ute på betfälten avvecklades daghemmet
1968" så skriver en av klubbens medlemmar.
Hösten 1944 fick klubben i Stora Hammar, numera Höllviksnäs, en hemställan
från länsarbetsnämnden i Malmöhus län om hjälp för att starta ett daghem
under betsäsongen. Det var nämligen mycket svårt att få arbetskraft för
betupptagningen.
I den situationen insåg myndigheterna att kvinnorna kunde lösa det aktuella
problemet om man kunde ordna barntillsynen. Kvinnorna betraktades då som en
arbetskraftsreserv och inte som en resurs.
Många klubbar som startade och drev jordbrukardaghem eller betdaghem
gjorde fantastiska insatser både ekonomiskt och personellt. När klubbarna av
olika anledningar inte längre orkade bedriva verksamheten övertogs den ibland
av kommunerna. Kraven från myndigheterna på kvadratmeter utrymme per
barn, köksutrustning m m blev så höga att många daghem stängdes. Det betydde
att barnen på nytt kom att sitta vid kanten av betfälten under den tid mödrarna
arbetade där.
Av distriktets verksamhetsberättelse för 1945 framgår att klubbarna tagit
initiativ till upprättandet av barndaghem. Av de 22 barndaghem som fanns hade
11 tillkommit på initiativ av klubbarna, som organiserat och på flera platser helt
skötte arbetet med dessa.
Barnomsorgen har alltsedan denna tid varit en av kvinnoklubbarnas
hjärtefrågor. Kvinnornas alltmer ökade förvärvsfrekvens har satt denna fråga allt
tydligare i fokus. Men som alla större förändringar i samhället har det funnits
motstånd, och framgångarna har låtit vänta på sig.
1955 motionerade kvinnoklubben Stabil-Malmö om att de s k nyckelbarnens
problem borde lösas med tillsyn och fostran. Distriktskonferensen instämde och
beslöt vidarebefordra motionen till 1954 års familjestödsutredning.
En annan sida av barnomsorgen tog Trelleborgs och Lunds kvinnoklubbar
upp i sina motioner 1962. Dessa handlade om lekplatser och fritidsområden för
barn. Lagstiftningsvägen skulle man kräva lekutrymmen även utomhus för barn i
flerfamiljshus, och HSB och Svenska Riksbyggen skulle uppvaktas i ärendet.
Konferensen instämde och skickade motionerna till socialdemokratiska
riksdagsgruppen med förslag om utredning om en god och trygg utemiljö för
lekmöjligheter i anslutning till bostäderna. Distriktsstyrelsen skulle på lämpligt
sätt till de kooperativa och allmännyttiga bostadsorganisationerna framföra synpunkterna.
Att frågan om barnomsorg även på 60-talet var en ganska ny fråga visar
motionerna från de åren. 1965 motionerade Husie kvinnoklubb om en aktivare
samhällsplanering för den moderna familjen med större insatser från kommunerna
och staten. Det blev en livlig debatt på konferensen.
Distriktsordförande Anna-Greta Skantz meddelade att det 1963 hade tillsatts
en kommitté, som skulle undersöka behovet av barndaghem och vad som kunde
göras. En grupp i varje län skulle arbeta på egen hand. Dessa grupper var inte så
aktiva, och gruppen i Malmö hade inte haft sitt första sammanträde förrän den 9
april 1965. Distriktsordföranden yrkade bifall till distriktsstyrelsens hemställan
att motionen inte föranleder någon konferensens åtgärd.
Här följer några inlägg från debatten:
Elvy Westerberg, Malmö-Husie: Barn behöver anpassa sig i tid för skolan.
Arbetsmarknaden behöver kvinnorna och eftersom de grupper som bildats för att
utreda barntillsynsfrågorna inte verkar intresserade bör kvinnodistriktet ta saken
i egna händer och rapportera vid nästa konferens.
Etty Eriksson, Ängelholm: Gruppen i Kristianstads län har prickat in
kommuner med mycket kvinnlig arbetskraft. Många av dessa har inte barndag-

55
hem utan var och en får klara av barntillsynen bäst de kan. Familjedaghem finns
men otillräckligt. Kvinnorna på arbetsmarknaden får själva köra på i frågan.
Britta Råvik, Råå: Varför inte familjedaghem med höjda avgifter? Vi bör dock
inrikta oss på halvdagsarbete. Hög standard är inte det viktigaste. Kontakten
inom familjen måste stå främst.
Astrid Larsson, Malmö: Vi bör göra allt för kvinnorna skall kunna välja om de
vill arbeta utom hemmet eller stanna hemma.
Berit Åström, Segevångs kvinnoklubb: Serviceyrkena med arbetstid även
sön- och helgdagar kan inte utnyttja barndaghemmen. Familjedaghemmen är
inte alltid de bästa. Eftermiddagshem bör finnas i större utsträckning.
Camilla Odhnoff, Lund: Kombinationen lekskola-familjedaghem är ett bra
förslag som förtjänar att prövas. Staten har gjort sitt för ökad barntillsyn men
kommunerna hankar efter.
Anna-Lena Björk, Hässleholm: Jag anser det angeläget med en utredning
beträffande kollektivhusen.
Siv Carlström, Malmö: Vid planerandet av nya bostadsområden bör även
behovet av barndaghem tillgodoses.
Anna-Greta Skantz, Malmö: Initiativet till en utredning i frågan skall komma
från kvinnoklubbarna. Angående kollektivhus är det inte folk med låga löner som
kan bo där. Vi måste gemensamt med de fackliga kvinnorna försöka lösa frågan
om barntillsyn och motionera till stads- resp kommunfullmäktige.
Konferensen beslöt att rekommendera klubbarna att bevaka dessa frågor i
sina kommuner.
Även året därpå togs barnomsorgen upp i en motion från Malmö-Almhögs
kvinnoklubb. Här betonar motionärerna att bristen på daghem värst drabbar
ensamstående mödrar eller familjer med låg inkomst. Motionärerna föreslår, att
distriktsstyrelsen skall få i uppdrag att föra frågan vidare hos berörda myndigheter.
Även här beslutar konferensen att lösningen av barnomsorgen beror på de
lokala förhållandena, att klubbarna skall följa frågan och ta de initiativ som
behövs, men för övrigt att motionen ej föranleder någon åtgärd.
Men så kom då det familjepolitiska programmet "Familjen i framtiden", som
antogs av förbundskongressen 1972. Där ställdes tre krav: arbete åt alla, 6
timmars arbetsdag och tryggad barnomsorg. Det var det första familjepolitiska
programmet inom arbetarrörelsen och det skulle komma att betyda mycket, inte
bara för arbetarrörelsen utan för hela samhällsdebatten.
En rad nya reformer utformades direkt i anslutning till förbundets krav: den
allmänna förskolan, synen på allas rätt till arbete, föräldraförsäkringen, den nya
familjelagstiftningen. Kravet på 6 timmars arbetsdag inskrivs så småningom i
partiprogrammet. Det kravet har dock rönt minst uppslutning.
För klubbarna ute i landet fanns det nu tre mycket tydliga krav att arbeta
efter, att propagera för, att vinna medlemmar med.
Den 23 februari 1975 hölls gemensamt med partidistriktet, FCO och SSU en
konferens i Malmö kring ämnet "Kvinnor i arbete och utbildning" med 108
deltagare.
Kerstin Sandelius, förbundet, medverkade och Kurt Ward och Lizzie Holmquist
var konferensledare. I ett uttalande från årskonferensen ställdes, med
utgångspunkt från att under en 10-års period förvärvsarbetande kvinnor ökat
med 300.000, krav på att barndaghemsbyggandet prioriteras ute i kommunerna.
Även på årskonferensen 1976 togs ett uttalande om barnomsorgen och detta
som ett viktigt stöd till barnfamiljerna i enlighet med det 8-punktsprogram som
antagits på partikongressen. I uttalandet fastslogs att kvinnodistriktet inte kan
stödja någon form av generella vårdnadsbidrag. Uttalandet slutar:
"Arbetsmarknaden måste utvecklas så att kvinnor får samma möjligheter till
väl avlönat förvärvsarbete som män. När det blir så, kommer kravet på barnomsorgens
utbyggnad att öka.

56
Medlemmarna i Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt samlade till årskonferens
vädjar till alla kommuner i Skåne att med kraft fullfölja satsningen på
barnomsorgen, så att god och riklig personaltillgång säkras och full behovstäckning
kan nås före 1985."
I en motion 1978 konstaterar Hjärups kvinnoklubb att alltför många kommuner
inte kommer upp i den 80 procentiga behovstäckning av barnomsorgsplatser
1980 som beslutats i riksdag och kommunförbund. För att detta skall
kunna ske föreslår klubben, att staten helt tar över byggnadskostnaderna och
personalkostnaderna för den kommunala barnomsorgen.
Distriktsstyrelsen anser, att den kommunala barnomsorgen bör erhålla ett
ökat statligt stöd för att säkra en planmässig utbyggnad till full behovstäckning
senast 1985 samt att medverka till en god personaltäthet i barngrupperna.
Konferensen följer styrelsens förslag att översända motionen jämte
utlåtandet till kvinnoförbundet och den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
För att aktualisera vissa frågor tillsattes arbetsgrupper inom distriktet: barnomsorgsgruppen,
informationsgruppen och äldreomsorgsgruppen.
Barnomsorgsgruppens uppgift var att med initiativ och förslag påskynda
kommunernas utbyggnad av barnomsorgen i Skåne. Arbetsgruppen arbetade
mycket intensivt på olika sätt: Motioner och uttalanden på årskonferenserna,
enkät till klubbarna, sammanställning över aktuellt material om barnomsorgen.
Med anledning av det internationella barnåret framställde gruppen en
utställning "Barnen och vår framtid", som visades första gången på årskonferensen
1979 och därefter flera gånger vid olika arrangemang ute i Skåne.
På årskonferensen 1984 togs ett uttalande som anknöt till förbundets
familjepolitiska program:
"För 12 år sedan lade det socialdemokratiska kvinnoförbundet fram ett samlat
familjeprogram "Familjen i framtiden", en socialistisk familjepolitik. Där fastslås
allas rätt till arbete, alla vuxna människors rätt att vara oberoende av anhöriga
för sin försörjning, rätt att kunna kombinera förvärvsarbete och föräldraroll.
Programmet innehåller förslag till föräldraförsäkring, allmän förskola, täckning
av barnomsorgsbehovet inklusive fritidshem, 6 timmars arbetsdag och
mycket mera."
Efter att ha konstaterat att vi har kommit en bit på väg slutar uttalandet med
följande uppmaning till regering och kommuner: "Bygg ut barnomsorgen till full
behovstäckning. Pruta inte på omsorgskvalitéten. Lös omsorgsbehoven på
obekväm arbetstid."
På samma konferens togs också ett uttalande om den offentliga sektorn: "Vi är
djupt oroade över den debatt som pågår om att privatisera den offentliga
sektorn."
Uttalandet slutar:
"Nej till privatisering! Ja till jämlikhet och solidaritet!"
SKOLBARNS TANDVÅRD OCH LÄKARVÅRD
Redan 1927 motionerades om obligatorisk tandvård åt skolbarn. "Det är en
stor angelägenhet inte blott ur hygienisk synpunkt utan även därför, att vad man
lär som barn är en vinst för hela livet. Dylik tandvård finns redan vid skolorna i
en del större städer, men det är önskvärt, att den måtte införas över hela landet"
föreslog Malmö kvinnoklubb.
Det upplystes om att denna fråga fortfarande var föremål för en statlig
utredning av en därför tillsatt kommitté. Konferensen gick på styrelsen förslag att
frågan skulle remitteras dels till våra representanter i riksdagen med uppgift att
bevaka densamma dels till nästkommande förbundskongress i och för ytterligare
ventilering.
Detsamma ansåg Nyvångsklubben 1934. Man ville ge distriktsstyrelsen i
uppdrag att verka för den fria tandvården i skolorna på landsbygden och att

57
partiets riksdagsmän skulle göras uppmärksamma på detta. Distriktsstyrelsen
instämde, men påpekade att klubbarna själva bör var och en i sin ort bidraga till
sakens ordnande.
Med utgångspunkt från diskussionerna i befolkningsfrågan ansåg Skromberga
kvinnoklubb år 1935 att den viktigaste frågan gällde läkarvården vid
skolorna. Man föreslog att konferensen skulle uttala sig för införande av fri
läkare- och sjukvård. Instämmande av distriktsstyrelsen, som också sympatiserade
med den motion som Gunnarstorps kvinnoklubb år 1937 hade lämnat in
om kostnadsfria läkarundersökningar av barn i skolåldern två gånger om året.
Konferensen uttalade sig för att ge befolkningskommittén sitt stöd för utredning
av frågan.
Lunds kvinnoklubb hemställde vid årskonferensen år 1944 att landstinget
skulle kontaktas om behovet av en omedelbar utredning om förekomsten av
astma och andra barnsjukdomar i länet. För många föräldrar är det ofta förenat
med stora svårigheter och kostnader att under ett besvärligt skede i sjukdomsbilden
låta barnen få vistas i trakter där det finns hög och ren luft.
Från kvinnoklubben pekade man på en möjlighet att låta barn få luftombyte.
Det kunde t ex vara på arbetarkvinnornas semesterhem i Tjörnarp. Hemmet
står ledigt under en längre tid och då kunde detta användas som barnhem för
astma-sjuka barn. Beslöts att sända motionen till landstingets hälsovårdsberedning
samt till den socialdemokratiska landstingsgruppens förtroenderåd.
Hälsokontroll av barn sker på olika villkor, ansåg Höllvikens kvinnoklubb i
en motion år 1973. Hälsokontrollen är betydligt mer utbyggd i tätorterna än på
landsbygden. Klubben ansåg att detta var på gränsen till diskriminering, då det
var samma huvudman som var ansvarig.
Distriktsstyrelsen instämde helt i yrkandet att alla barn får en fullgod hälsokontroll
från födelsen upp till skolstarten, och detta oavsett bostadsort. Motionen
sändes vidare till s-grupperna i Malmöhus- och Kristianstads läns landsting
samt till Malmö sjukvårdsstyrelse.
SKOLA OCH UNDERVISNING
Även inom skolans områden är motionerna mycket olika och spänner över
skolans hela verksamhet just vid tillfället för motionsskrivandet.
Socialdemokratins målsättning har varit och är att skolan skall vara en skola
för alla. Helt naturligt upplevs de ekonomiska förutsättningarna för barnens
skolgång som orättvisa och redan 1946 motionerar Vilan-N Åsums kvinnoklubb
om fri skolmaterial på de högre läroanstalterna.
1954 föreslår Helsingborgs kvinnoklubb att terminsavgifterna skall avskaffas.
1956 motionerar Perstorps kvinnoklubb om de dyra läroböckerna på läroverket
och att de olika skolorna har olika böcker.
Skolmåltidsverksamheten var dåligt utbyggd och 1963 motionerar Furulunds
kvinnoklubb om statsbidrag till skolmåltiderna.
Perstorps kvinnoklubb talar i sin motion om lån och stipendier till
studerande. På 70-talet handlar motionerna även om vuxenstudier, och 1973
motionerar Uppåkraklubben om att studiemedel skall utbetalas, oberoende av
makes eller makas inkomst.
För att bereda de fysiskt, psykiskt eller socialt utslagna tillgång till
sysselsättning motionerar Kristianstadklubben om att arbetsvården med skyddade
verkstäder skall byggas ut.
Givetvis har även skolans innehåll intresserat klubbisterna. Där har
ambitionen varit att detta anpassas till verkligheten. En motion från Svedala
kvinnoklubb 1932 tar upp frågan om att "underlätta lösningen av de ömtåliga
livsviktiga problem som sexualfrågan utgör för barn och ungdom och sålunda
förhjälpa dem till en rätt inställning i dessa frågor". Motionären föreslår att

58
kvinnodistriktet skall "arbeta för sexualupplysning i alla fortsättningsskolor inom
riket".
Konferensen instämmer i distriktsstyrelsens förslag att konferensen gör ett
uttalande att sändas dels till skolöverstyrelsen dels till skånska Barnavårdsförbundet.
I många arbetarhem blev de många och långa hemläxorna ett problem som
ansågs slå mycket orättvist, beroende på barnens hemförhållanden.
Håstads kvinnoklubb protesterar 1933 i en motion både mot pedagogiken
och de praktiska svårigheterna att klara hemläxorna. "Det moderna skolväsendet
synes allt mer och mer tendera till att lägga en stor del av barnens skolarbete till
hemarbete. Hemläxorna är både många och långa och ofta undrar man om
skolan nu för tiden huvudsakligen är en förhörsskola.
Bortsett från systemets pedagogiska sidor har det också en social och hygienisk
sida, som särskilt gör sig påmint i de små arbetarhemmen med deras trångboddhet
och ibland stora barnaskaror."
Motionärerna föreslår att denna skol- och hemfråga tas upp till behandling
för vidarebefordran till verderbörande skolmyndighet. Konferensen gör ett uttalande
som tillsändes Skånes folkskoleinspektörer.
Samma problem tas upp 1951 av Malmö-Pildammsstadens kvinnoklubb. Där
påtalas att om modern har förvärvsarbete och har många andra sysslor som
väntar på kvällarna kan läxorna skapa irritation. Distriktsstyrelsen instämmer
och konferensen påtalar i ett uttalande problemet. Uttalandet sänds till Kungliga
Skolöverstyrelsen.
På konferensen 1956 motionerar Perstorpsklubben om obligatorisk barnavård
i skolorna.
Kävlingeklubben motionerar 1963 om att undervisning i rättsfrågor skall ges
i skolan.
Glumslövs kvinnoklubb motionerar 1964 om slöjdundervisningen och
föreslår att denna inte skall uppdelas efter kön utan att såväl flickor som pojkar
skall ges undervisning i textilslöjd och träslöjd. Distriktsstyrelsen får i uppdrag
att tillskriva länsskolnämnderna i Malmöhus respektive Kristianstads län om
detta.
Detta var en av frågorna som tillhör skolan, uppfostran till jämlikhet. Den
första motionen om att elever i skolan skall undervisas i jämlikhetsprinciper kom
från Lunds kvinnoklubb 1965, där man föreslår att grundskolans läroböcker
granskas efter jämlikhetsprincipen och godkännes först sedan de är förenliga
med grundskolans målsättning i detta avseende.
Distriktsstyrelsen meddelar att ecklesiastikminister R Edenman skall tillsätta
sakkunniga att granska läroboksmaterialet. Konferensen beslutar att skicka
motionen jämte utlåtandet till den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Helsingborgs kvinnoklubb har med instämmande av Malmö-Persborgs
kvinnoklubb i en motion 1971 föreslagit att ABF skall få möjlighet att vara
representerad i den grupp av rådgivare som skall planera det statliga förlagets
utgivning av undervisningsmaterial. Konferensen ger distriktsstyrelsen i uppdrag
att följa frågan och ta de initiativ som kan anses lämpliga.
Husie kvinnoklubb tar i en motion 1977 upp frågan om baskunskaper i
skolan och menar att en kombination av teori och praktik kan stimulera
skoltrötta elever. Distriktsstyrelsen redogjorde i sitt yttrande om att frågan
genom olika utredningar redan aktualiserats och föreslog att motionen skulle
sändas till de socialdemokratiska skolstyrelsegrupperna i Skåne för beaktande.
Konferensen beslöt följa motionären och motionen skall alltså även tillställas den
socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Perstorps kvinnoklubb tar i sin motion 1978 upp frågan om språket, hur
viktigt det är att vi alla kan förstå det språk som parti- och riksdagsfolk använder.
I sitt utlåtande är distriktsstyrelsen skarp i sin kritik över det officiella
språket och konferensen beslutar översända motionen och utlåtandet till riksdagsgruppen
och till kommunfullmäktige- och landstingsgrupperna i Skåne.

59
Ystadsklubben motionerar 1989 om att det måste skapas bättre principer för
tilldelning av basresurserna inom skolan. Det kan nu hända att de s k
förstärkningsresurserna inte användes till de elever som behöver extra stöd utan
kopplas till konsekvenserna av klassplittring. Konferensen beslutar att motionen
jämte utlåtandet skall sändas till kvinnoförbundet för vidare åtgärder.
På samma konferens motionerer Kristianstadklubben om en förbättring av
skolbiblioteken. Man hänvisar till 1988 års proposition där det står "en av
skolans allra viktigaste uppgifter är att skapa ett bestående bok- och läsintresse
hos alla barn och ungdomar". Alla klubbister som sitter i skolstyrelser och
kommunstyrelser måste göras uppmärksamma på skolbiblioteken och informera
om skolbibliotekens verksamhet. Konferensen beslutar enligt motionärernas
förslag.
1990 motionerar Lunds kvinnoklubb om gymnastikens betydelse för
skoleleverna. Motionärerna påtalar att det bland lärarpersonalen inte finns
tillräckliga kunskaper i gymnastik och yrkar på att en satsning görs för att
förbättra dessa, att idrottslärarna skall leda låg- och mellanstadiebarnen i
gymnastik, att över huvud taget frågan om lämplig gymnastik i lämpliga lokaler
är en fråga om arbetsmiljö för barnen. Konferensen beslutar bifalla motionen och
översända den jämte utlåtandet till kvinnoförbundet.
HEMBITRÄDESFRÅGAN
I distriktets verksamhetsberättelse för 1932 under avsnittet "Agitation" står
bl a Arbetet för organiserande av hembiträdeskåren. Detta arbete har distriktet
under året bedrivit med gott resultat. Klubbarna har biträtt med införskaffande
av uppgifter av hembiträdenas arbetsförhållanden. Under medverkan av Malmöklubbarna
har en hembiträdesförening bildats i Malmö med ett hundratal medlemmar.
Förarbete är bedrivet på andra större orter i Skåne för att även där bilda
organisationer.
I en motion till 1933 års konferens föreslog Malmö soc dem kvinnoklubb att
distriktsstyrelsen skulle få i uppdrag att i samråd med resp kvinnoklubbar ta
initiativ till bildandet av hembiträdesföreningar. "Hembiträdens arbetsförhållanden
äro av den beskaffenhet att allt bör göras för att åstadkomma en ändring
till det bättre."
Distriktsstyrelsen hänvisade i sitt svar att denna fråga fanns med i agitationsplanen
för kommande år.
Under 1933 bildas en hembiträdesförening i Helsingborg och 1934 bildas två,
i Kristianstad och Klippan.
Det är förståeligt att kvinnoklubbarna starkt engagerade sig i hembiträdenas
arbetssituation. Många av klubbisterna hade själva arbetat som pigor och
hembiträden och var väl medvetna om hembiträdenas arbetssituation. De löd
ända till 1926 formellt under 1833 års tjänstehjonsstadga och var därmed
underställda husbondens bestämmanderätt. 1919 års lag om åtta timmars
arbetsdag undantog hembiträdena. Hembiträdeslagen kom inte förrän 1944.
Intressant är att genom ett avtal i oktober samma år avskaffades statlönesystemet.
(Lönen utgick i form av mjölk, brödsäd, fodersäd, bostad och bränsle,
potatisland, svin- och hönshus.) Det var inte bara den gamla löneformen som
avskaffades utan också en bestämmelse i mannens årskontrakt enligt vilken
hustrun hade skyldighet att utföra mjölkningsarbetet i ladugården morgon och
kväll, söndag och vardag.
Det betraktades som ett stort framsteg för kvinnorna, då man några år
tidigare i riksavtalet inskrivit att mannens underskrift på anställningskontraktet
inte var förpliktigande och bindande för kvinnan att utföra mjölkningsarbetet
med mindre än att hon själv hade skrivit under härpå. Frågan är vilken betydelse
denna bestämmelse hade i verkligheten.

HEMSYSTRAR
60
"En ny yrkeskår till hemmets hjälp" var rubriken på Maria Fribergs uppsats i
"Socialdemokratisk kvinnogärning", förbundets festskrift med anledning av Disa
Västbergs 60-årsdag den 17 maj 1951.
Maria Friberg skrev: "När Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt 1934
gjorde en utredning om behovet av hemsystrar, så fick man en skrämmande bild
till svar, en bild som talade om ett skriande behov av hjälp i någon form.
Det behövdes kvinnor med praktiskt kunnande i hemsysslor, kvinnor med
ansvarskänsla och vilja att ersätta husmödrarna vid sjukdom.
De skulle också i förebyggande syfte lära kvinnorna att det är dålig ekonomi
om mor misshushållar med sin egen hälsa och släpar sig fram tills hon är fullständigt
slut och sjukdomen kanske omöjlig att bota."
Kvinnoförbundet ansåg distriktets initiativ till en utredning angående hemsysterverksamheten
så värdefull att den borde utsträckas över hela landet.
Förbundet sände ut en enkät till samtliga klubbar. Svaren bearbetades av Signe
Höjer och undersökningen refererades i Morgonbris julnummer 1934.
När kvinnoförbundet 1937 överlämnade sin skrivelse till socialminister
Gustav Möller med den utredning som förbundet gjort och med framställning om
statligt stöd för någon form av hemhjälp, fanns det 200 hemsystrar i landet,
anställda under mycket primitiva och osäkra förhållanden.
Med anledning av en motion från Olivia Nordgren till Malmöhus läns landsting
angående hemsysterverksamhet inom länet gjorde distriktsstyrelsen 1941 en
rundfråga till distriktets 90 klubbar som representerade omkring 3.000 husmödrar.
På så sätt fick man bild av de synpunkter och önskemål som husmödrarna
själva hade på hemsysterverksamheten. Resultatet av enkäten jämte
kommentarer översändes till landstingets förvaltningsutskott i augusti 1942.
Den 10 september samma år beslöt landstinget att fr o m 1943 lämna ett
"avlöningsbidrag" till kommuner, som anställer hemsystrar samt bevilja ett
anslag för stipendier till "obemedlade eller mindre bemedlade unga kvinnor, vilka
önska genomgå hemsysterskolan i Lund och vilka förbinda sig att som hemsyster
tjänstgöra tre år i kommun inom landstingsområdet".
Efter en motion i riksdagen om "Planmässigt organiserad hemhjälpsverksamhet
med statligt stöd" fick 1941 års Befolkningsutredning i uppdrag att utreda
frågan. På förslag av utredningen infördes 1943 statsbidrag till kommunerna
för avlöning åt anställda hemvårdarinnor under förutsättning att landstinget
bidrog med 50% av statsbidraget.
Det tog alltså sex år, från 1937 till 1943 och 9 år från distriktets första
utredning 1934 för att denna fråga skulle få sin lösning.
PENSIONSFRÅGOR
Först 1913, efter 30 års debatt och flera utredningar antog riksdagen en lag
om allmän pensionsförsäkring.
Beslutet hade stor principiell betydelse genom att försäkringen omfattade
praktiskt taget hela folket, vilket var en nyhet i socialförsäkringen.
De första pensionsbeloppen var små endast 6:25 i månaden. Kvinnorna såg
lagen som ett första steg till en förbättrad trygghet på ålderdomen, men hade
svårt att förstå och acceptera skälen till att kvinnorna skulle ha lägre pension än
männen.
1931 motionerade Skromberga kvinnoklubb om förbättringar av den
allmänna pensionsförsäkringen och krävde bl a sänkt pensionsålder, från 67 till
60 år. Vidare begärde man att kvinnorna skulle likställas med männen i

61
pensionshänseende. Distriktsstyrelsen instämde i motionens syfte och hänvisade
till att frågan var under utredning.
Klubben återkom 1934 med en motion i samma fråga och menade att de
aktualiserade frågorna legat alltför länge under utredning och hemställde om
åtgärder för frågans snara och tillfredsställande lösning.
Otåligheten var stor ute i klubbarna och pensionsfrågorna diskuterades på
många klubbmöten. Vid distriktets semesterkurs talade bl a Olivia Nordgren om
pensionsförsäkringsreformen.
År 1935 lade Gustav Möller fram en proposition om en reformering och
förbättring av folkpensionssystemet. Beloppen skulle förbättras och dyrortstillägg
införas. De borgerliga, som var i majoritet i riksdagen, avslog dyrortsgrupperingen.
Genom 1935 års lag om folkpensionering förbättrades folkpensioneringen
och pensionerna höjdes till ett minimum av 250 kronor för både män och
kvinnor mot förut 225 respektive 210 kronor. Beslutet var en stor framgång i
kvinnornas kamp för samma pension för män och kvinnor.
Ett nytt förslag om dyrortsgruppering lades till 1936 års riksdag, men den
borgerliga majoriteten avslog också detta. Regeringen avgick den 19 juni och
bondeförbundet bildade en regering, den s k semesterregeringen, som satt i tre
månader. Efter valet i september, då socialdemokraterna hade stora framgångar,
avgick regeringen och Per Albin Hansson bildade en koalition med bondeförbundet.
Regeringen lade åter fram förslag om dyrortsgraderade folkpensioner och
beslut togs 1937.
Frågan om änkepension aktualiserades i mitten av 20-talet av klubben i Bjuv
genom motioner till kvinnodistriktet och kvinnoförbundet 1924. 1938 föreslog
Gunnarstorps kvinnoklubb i en motion till distriktet att änka vid fyllda 50 år
med en inkomst som inte översteg 300 kronor om året skulle få pension.
Distriktsstyrelsen yrkade avslag på motionen med motiveringen att "då det av
ekonomiska skäl inte var möjligt att få pensionsåldern sänkt från 67 till 65 år är
det otänkbart, att inom den närmaste framtiden få en lag som tillförsäkrar änka
med viss inkomst pension vid fyllda 50 år".
Skromberga kvinnoklubb ansåg i en motion 1942 att statliga myndigheter
borde beakta vad som bör göras i de fall man och hustru ej kan erhålla avgifts-
och pensionstillägg på samma gång. Motionen remitterades till den år 1938 tillsatta
socialvårdskommittén.
Frågan om änkepension aktualiserades på nytt 1944 genom en motion från
Hindbyklubben som påpekade, att många kvinnor, som vid mannens frånfälle
helt eller delvis saknade möjligheter till försörjning, kommer i stora ekonomiska
svårigheter och måste för sitt uppehälle anlita fattigvården. Detta kan undvikas
genom en lag om allmän statlig änkepensionering.
Distriktsstyrelsen ansåg frågan vara av sådan vikt att den borde bli föremål
för undersökning. Motionen översändes till socialdepartementet och socialvårdskommittén.
Det beslut om dyrortsgruppering som så dramatiskt kom till 1936 togs upp i
en motion från Gislövs kvinnoklubb 1945. "Under nuvarande förhållanden, då
enhetspris åsatts alla livsförnödenheter, har indelningen i högre och lägre dyrortsgrupper
blivit orättvis, särskilt på landsbygden, som hänföres till lägsta dyrortsgrupp.
Priset för hemkörsel av kol, koks och ved måste nödvändigt bli högre
ju längre transporten är från lagringsplatsen. Även läkarvården i hemmet och
sjukresor till läkare och lasarett blir dyrare för landsortens folk än för de i
städerna bosatta. För landsbygdens pensionärer är det särskilt angeläget att dyrortsgrupperingen
slopas med det snaraste."
Distriktsstyrelsen påpekade i sitt utlåtande att för folkpensionärerna är det
meningen att dyrortsgrupperingen skall slopas och ersättas med bostadsbidrag.
Eftersom denna fråga utreddes föreslog distriktsstyrelsen att utredningens förslag
skulle avvaktas.

62
I en motion 1946 tog klubben i Höganäs upp skillnaderna på bidrag mellan
patienter "som är för varaktig försörjning intagna på ålderdomshem, hem för
kroniskt sjuka m m. Vissa kommuner lämnar 2 - 3 kronor i fickpengar medan
andra inte lämnar något alls."
Distriktsstyrelsen hänvisade till att socialvårdskommittén föreslagit att
person, intagen på allmän inrättning skall för privat bruk disponera 200 kronor.
Motionen ansågs besvarad med denna uppgift.
1935 års lag om folkpensionering förbättrades 1937 och 1942. Men det var
först med 1946 års lag om folkpenisonering, som trädde i kraft den 1 januari
1948, som pensionerna blev så stora att de beräknades vara tillräckliga för en
knapp försörjning, så att ingen skulle behöva gå till fattigvården.
Pensionerna höjdes till 1.000 kronor för ogift och 1.600 kronor per år för
makar. Ålderspensionen blev inte till någon del inkomstprövad. Dyrortsgraderingen
ersattes av generella statliga bostadstillägg som kunde kombineras
med kommunala. Vidare infördes inkomstprövade hustrutillägg och änkepensioner.
Änkepensionen, vilken utgick till kvinnor som blev änkor efter fyllda
55 år, var en nyhet i sociallagstiftningen och sågs som ett första steg mot
förbättrade villkor för kvinnor som blivit änkor.
Redan innan den nya lagen trätt i kraft motionerade klubben i Hököpinge till
1947 års distriktskonferens om den beslutade änkepensionen. Klubben ansåg
det orättvist att änkepensionen endast kommer att utgå till kvinna som blivit
änka efter fyllda 55 år och menade, att även yngre kvinnor som har barn att
fostra många gånger kan ha det svårt och arbetsamt.
Distriktsstyrelsen yrkade avslag på motionen med hänvisning till att det till
årets riksdag skulle komma förslag om olika hjälpformer för änkor.
Frågan om ändringar av bestämmelserna för änkepension återkom från
Helsingborgs kvinnoklubb 1950 och 1956 från klubbarna i Svedala, Eslöv och
Löddeköpinge.
Folkpension vid 67 års ålder är alldeles för sent skrev klubben i Vä i en
motion 1950, speciellt för folk med hårt kroppsarbete. Många lantarbetarhustrur
är oförmögna till förvärvsarbete efter fyllda 60 år. Pensionsåldern bör sänkas till
60 år.
Distriktsstyrelsen påpekade att frågan om sänkning av pensionsåldern varit
föremål för prövning i samband med 1946 års folkpensioneringsreform, men att
man ansett det omöjligt att genomföra en sänkning p g a statsfinansiella orsaker.
Då man kan vänta en allmän översyn av folkpensioneringen i samband med
behandlingen av frågan om arbetarepensionering, föreslog styrelsen att en framställning
om sänkt pensionsålder skulle göras till den soc dem riksdagsgruppen.
Trots att många förbättringar skett sedan 1913, då en allmän och obligatorisk
pensionering infördes, var den ekonomiska tryggheten på ålderdomen och
för familjen vid försörjarens frånfälle inte tillfredsställande. Stora löntagargrupper
hade endast folkpension att räkna med vid pensioneringen, medan vissa
tjänstemannagrupper hade tjänstepension utöver folkpensionen.
Redan 1947 startade ett omfattande utredningsarbete, som först tio år senare
resulterade i ett förslag om förbättring av folkpensioneringen och tre olika förslag
till tilläggspensionering. Riksdagen beslöt samma år, 1957, att en råd-givande
folkomröstning skulle hållas om tilläggspensioneringens utformning och denna
ägde rum den 13 oktober.
Inför folkomröstningen ordnade många klubbar och samtliga kretsar möten
med upplysningsföredrag om pensionsfrågan. Malmökretsen ordnade, tillsammans
med fackliga kvinnokommittén i Malmö, en kvinnodemonstration till
Stortorget, där finansminister Gunnar Sträng och Hilma Osbeck talade inför en
mycket stor publik. Malmöklubbarna anordnade gemensamt med fackliga- och
kooperativa kvinnokommittén husmodersmöten med information om pensionsfrågan.
Liknande möten förekom bl a i Ystad, Helsingborg, Kristianstad och
Landskrona.

63
En hel del kvinnoklubbister gjorde uttalanden i dagspressen om fördelarna
att rösta på förslag "Ett", som svar på "Treans" osmakliga annonsering "Dom vill
tvinga av dig 20%".
Som upptakt till valrörelsen anordnade kvinnodistriktet en kurs där
pensionsfrågan fick en grundlig belysning av riksdagsman Per Edvin Sköld.
Kvinnliga rikstalare i Skåne under kampanjen var statsrådet Ulla Lindström,
förbundsordförande Inga Thorsson och riksdagsledamoten Nancy Eriksson. I
lokalkommittéerna för förslag "Ett" fanns som regel också en kvinnoklubbist.
Resultatet i folkomröstningen blev: linje 1 (löntagarlinjen) 46%, linje 2
(bondeförbundslinjen) 15% och linje 3 (arbetsgivarlinjen) 35% av rösterna.
I februari 1958 lade regeringen fram ett förslag om hur folkpensioneringen
skulle förbättras och om en lagfäst tilläggspensionering. Förslaget fälldes av den
borgerliga majoriteten i riksdagen. Andra kammaren upplöstes och nyval hölls
den 1 juni (ATP-valet). Valresultatet ledde till att regeringen lade en proposition
om allmän tilläggspension (ATP) som antogs av riksdagen den 14 maj 1959 med
115 röster för och 114 emot.
Den 1 januari 1960 trädde 1959 års lag om försäkring för allmän tilläggspension
i kraft. Härigenom tillkom den allmänna tilläggspensioneringen (ATP)
med inkomstrelaterade ålders- förtids- och familjepensioner. Som en nyhet tillkom
möjlighet till rörlig pensionsålder genom regler om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspensionen. Den allmänna pensionsåldern var 67 år. Familjepensioneringen
reformerades fr o m 1 juli 1960 och icke inkomstprövade änke-
och barnpensioner infördes.
I en motion 1961 erinrade Slottsstadens kvinnoklubb om att förbättringar
skett av änkepensionen, men att det fortfarande var en ganska sträng behovsprövning
för dem som blivit änkor före den 1 juli 1960. Klyftan mellan
pensionsförmåner för de "äldre" och "nyare" änkorna borde utjämnas.
I sitt utlåtande instämde distriktsstyrelsen i motionärens uppfattning att det
fanns stora, icke socialt sakligt motiverade skillnader i pensionsförmånerna i de
fall mannen avlidit före eller efter den 1 juli 1960. Styrelsen erinrade om att
riksdagen beslutat uppdraga åt 1958 års socialförsäkringskommitté att göra en
översyn av gällande regler om inkomstprövningen inom folkpensioneringen.
Distriktsstyrelsen föreslog att motionen skulle sändas till denna kommitté.
Samma år tog klubben i Skromberga i en motion upp att en kategori
människor blivit bortglömda i pensionshänseende nämligen de äldre fröknar,
som varit hemma och passat sina föräldrar. Distriktsstyrelsen erinrade i sitt
utlåtande om att frågan om hemmadöttrarnas rätt till pension före fyllda 67 år
varit föremål för mycken uppmärksamhet liksom deras sjukförsäkring
m m. Riksdagen hade under 1960 uttalat sig för att hemmadöttrarnas problem
närmare skulle utredas genom socialpolitiska kommittén. Distriktsstyrelsen
föreslog att motionen skulle sändas till denna kommitté.
Lorensborgs kvinnoklubb i Malmö motionerade 1962 om förbättring av folkpensionen
med hänvisning till den allmänna löneglidningen och att folkpensionärerna
inte blivit kompenserade i den takt som andra samhällsgrupper.
Pensionärerna borde få en bättre höjning av pensionerna än den som föreslagits
från den 1 juli 1962, med 350 respektive 500 kronor.
"Efter den stora pensioneringsreformen 1946 har pensionerna höjts vid flera
tillfällen. De var då 1.000 kronor till ensamstående och 1.600 kronor till ett gift
pensionärspar.
Efter den 1 juli 1962 kommer pensionen att utgår med 3.200 kronor till
ensamstående och 5.010 kronor till ett gift pensionärspar. Den totala kostnaden
för folkpensioneringen var år 1948 749 miljoner och efter den föreslagna
höjningen 3.500 miljoner kronor.
Man torde inte med fog kunna påstå att vi glömt bort pensionärerna utan de
kan förlita sig på att de även i fortsättningen i största möjliga mån kommer att få

64
del av den allmänna standardhöjningen." Med dessa ord avslutade distriktsstyrelsen
sitt utlåtande och föreslog att motionen skulle anses besvarad.
Vilans och N Åsums kvinnoklubbar tog i en motion 1966 upp frågan om
pension till ogifta kvinnor som fyllt 60 år. Enligt klubbarna borde en ogift kvinna
få samma förmåner när hon uppnått 60 år, som en gift kvinna får vars make är
67 år, ett s k hustrutillägg.
Beloppet skall betalas ut efter liknande normer och behovsprövningar som
hustrutillägget.
Distriktsstyrelsen ansåg det emellertid inte möjligt att lösa dessa kvinnors
ekonomiska problem på det sätt motionären föreslagit. Enligt styrelsens uppfattning
var det aktualiserade problemet delvis av arbetsmarknadspolitisk natur.
1960 års arbetsmarknadsutredning har också framlagt förslag i frågan.
Distriktsstyrelsen ansåg att motionen skulle anses besvarad med den
lämnade redogörelsen.
I en motion 1967 tog Helsingborgs kvinnoklubb upp frågan om likställighet
inom socialförsäkringarna. Man påpekade att inom ATP:s familjepension råder
ingen likställighet mellan könen. Familjepensionen utbetalades till änka och
efterlevande barn under 19 år, men inte till den efterlevande maken. Meningen
med ATP:s förmåner var att familjen inte skulle vidkännas en kraftig
standardsänkning om den s k familjeförsörjaren gick bort.
- Numera finns det ofta två familjeförsörjare i varje familj - man och hustru - och
familjernas levnads-omkostnader är baserade på makarnas sammanlagda
inkomster. Om hustrun i en sådan familj avlider innebär det ofta ett väsentligt
inkomstbortfall. Dessutom får de efterlevande i familjen anlita mer hjälp än
tidigare till hemmets skötsel. Klubben föreslog att kvinnodistriktet hos vederbörande
partiinstans eller myndighet skulle kräva åtgärder för att avlägsna alla
olikheter med hänsyn till kön inom den allmänna tilläggspensioneringen och
inom socialförsäkringen överhuvudtaget.
Distriktsstyrelsen delade motionärens uppfattning att varken civilstånd eller
kön skall få inverka på de förmåner som skall utgå från olika socialförsäkringar.
Frågan är under utredning inom pensionsförsäkringskommittén, som bl a
skall utreda frågan om änkepensioner till frånskilda och om änklingpensioner.
Kvinnoförbundet har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att se över socialförsäkringsområdet
och distriktsstyrelsen föreslog att motionen skulle sändas till
kvinnoförbundet. Detta är första gången som frågan om änklingpension tas upp i
en motion till kvinnodistriktet.
Några år senare, 1974, återkom kravet från Södra Sandby kvinnoklubb och
Näsby kvinnoklubb föreslog att änkepensionen skulle ändras till efterlevnadspension
- lika för män och kvinnor och på samma villkor. Distriktsstyrelsen föreslog
att motionerna skulle sändas till den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Till riksdagsgruppen sändes också en motion från Ystads kvinnoklubb i vilken
man påtalade orättvisorna i gällande lagstiftning angående änkepensionen, om
maken dött före eller efter den 1 juli 1960.
1975 föreslog Uppåkra kvinnoklubb att efterlevnadsskyddet skulle anpassas
efter de efterlevandes behov i stället för att vara beroende av den försäkrades
kön.
Distriktsstyrelsen hänvisade i sitt utlåtande till att riksdagen 1974 hos
regeringen krävt att frågan om utformningen av ett efterlevnadsskydd, som är
neutralt i förhållande till kön, blir föremål för ingående övervägande på grundval
av de riktlinjer som skisserats av pensionsförsäkringskommittén.
Distriktsstyrelsen fick i uppdrag att följa frågan och vidtaga lämpliga åtgärder
i motionens syfte.
I en motion 1976 påpekade Möllevångens kvinnoklubb att för de kvinnor,
som uppbär hustrutillägg, kan vid makens frånfälle uppstå en lucka från det
hustrutillägget dras och till dess änkepensionen betalas ut. Hustrutillägget dras
in omedelbart och det kan ta 2-3 månader innan det blir klart med änkepensionens
storlek.

65
Distriktsstyrelsen ansåg i likhet med motionären det angeläget att det inte
blir någon lucka i pensionsutbetalningen vid dödsfall och föreslog att motionen
skulle sändas till den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Till distriktskonferensen 1977 inkom tre motioner om änke- eller änklingpensioner
från Persborgs, Ystads och Bunkeflo kvinnoklubbar och 1980 inkom
två motioner från Tollarp och Sjöbo kvinnoklubbar.
Persborgs kvinnoklubb ansåg i en motion 1985 att systemet med förtida uttag
av ålderspensionen, som medför en minskad pension efter 65 års ålder var
orättvis ur ekonomisk synpunkt och föreslog att full ålderspension skall utgå
även efter fyllda 65 år.
Distriktsstyrelsen hänvisade i sitt utlåtande till att regeringen i november
1984 tillsatt en kommitté som skall se över vissa frågor inom den allmänna
pensioneringen bl a en översyn av verkningarna av de ökade möjligheterna till en
rörlig pensionsålder. Distriktsstyrelsen föreslog att motionen skulle översändas
till kvinnoförbundet.
Lunds kvinnoklubb motionerade 1986 om folkpensionen för äkta makar.
Klubben reagerade mot att folkpensionen för äkta makar, var för sig, är betydligt
lägre än för en ensamstående pensionär och hemställde att jämlikhetskravet
beaktades, så att folkpensionen blev lika för alla, oberoende av civilstånd.
Distriktsstyrelsen ansåg liksom motionären att folkpensionen borde vara lika
stor för alla pensionärer oavsett samlevnadsform. Med anledning av att det i
pensionssystemet fanns en del otidsenliga regler tillsatte regeringen 1984 en
kommitté som fick i uppdrag att se över vissa frågor inom den allmänna
pensioneringen. Distriktsstyrelsen föreslog att motionen skulle översändas till
kvinnoförbundet.
Det var år 1967 som Helsingborgs kvinnoklubb tog upp frågan om änklingpension
och det var inte förrän 1988 som regeringen föreslog och riksdagen
beslöt om reformering av den allmänna försäkringens efterlevnadsförmåner m m.
I propositionen underströks att förmånerna bör vara könsjämlika, d v s identiska
regler bör gälla för kvinnor och män. Vidare bör reglerna så långt det är möjligt
vara neutrala mellan olika samlevnadsformer mellan män och kvinnor.
Frågan om kollektiv pensionsförsäkring för kvinnor aktualiserades 1989 i en
motion från V Klagstorps kvinnoklubb med instämmande av Malmö-kretsen.
Klubben påpekade att det i vårt samhälle, byggt av män för män, fortfarande
finns många orättvisor. En av dessa är ATP-systemet som bygger bl a på inkomst
av tjänst och därför missgynnar kvinnor som i regel har lägre lön och som oftast
också tar ett större ansvar för familjen genom att de själva betalar sin förkortade
arbetstid. Detta gör att kvinnorna vid pensioneringen får mycket lägre ATP än
männen.
För att förhindra att dagsläget resulterar i en stor ekonomisk klyfta mellan
män och kvinnor i framtiden föreslog klubben att förbundet skulle ta kontakt
med Folksam för att teckna en kollektiv pensionsförsäkring för alla skvinnoklubbister.
Distriktsstyrelsen ansåg liksom motionären att ATP-systemet bättre borde
tillgodose kvinnornas behov av ett tillfredsställande pensionsskydd och ansåg
förslaget, att via Folksam teckna en kollektiv pensionsförsäkring, var väl värt att
pröva. Styrelsen biföll motionen och föreslog att den skulle sändas till kvinnoförbundet.
Motionen från Eslövs kvinnoklubb 1992 tog upp frågan om vårt pensionssystem
och uttryckte oro för diskussionen om förändringar i ATP-systemet bl a
om en förlängning av intjänandetiden från 30 till 40 år samt att pensionsnivån
skall baseras på de 20 bästa intjänandeåren, i stället för som i dag de 15 bästa
åren. Liknande tankegångar fördes också fram i en motion från Arlöv kvinnoklubb
i vilken man också föreslog att ATP-taket borde höjas i takt med
förvärvsfrekvensen.

66
Distriktsstyrelsen lämnade i sitt utlåtande en utförlig information om
gällande bestämmelser och det utredningsarbete som pågår och som beräknas
vara klart hösten 1992. Distriktsstyrelsen föreslog att motionerna skulle sändas
till kvinnoförbundet.
MOT VÅLD
Våldet i alla dess former har motarbetats och diskuterats i klubbarna. I
motionerna har klubbisterna reagerat mot övergrepp på kvinnor och barn,
misshandel och våldtäkter. Liksom på våldet mot folkgrupper, krig och ofrihet.
Klubbisterna har varit uppmärksamma på företeelser som kan föra till eller öka
våldet i samhället.
På årskonferensen 1936 gjordes två uttalanden med anledning av motioner
från Helsingborgs och Skivarps kvinnoklubbar. Helsingborgsmotionen tog upp
"Vådorna av det intresse skolungdomen visar för handskande med vapen och
övning med dylika redskap". Motionen skickades till den socialdemokratiska
riksdagsgruppens förtroenderåd.
Konferensen gjorde följande uttalande:
- Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt samlat till konferens den 14 och 15
mars 1936 hemställer till riksdagsgruppen att den i den mån det är möjligt råda
bot på faran uti, att ungdomen på 14-15 års ålder får bära vapen och lära sig
bruka dem t o m i våra skolor. Vi kvinnor och mödrar önska att barnen fostras
att stödja och styrka fredens och demokratins mentalitet. Människokärlek och
humanitet få inte längre vara intetsägande utsmyckning i vårt skolväsens fostran
av ungdomen.
Skivarps kvinnoklubb påpekade att "De läroböcker i Sveriges historia som
brukas i våra skolor, ej fylla måttet beträffande barnens och ungdomens känslors
inriktning på fredliga strävanden." Uttalandet som togs i samband med
motionen lyder: "Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt uttala som sitt
önskemål att större utrymme gives i våra läroböcker för vad vårt folk uträttat i
fredens värv under gången och nuvarande tid samt vårt lands insatser i
Nationernas förbund."
Med anledning av Furulunds kvinnoklubbs motion om "Sexuella förbrytelser
mot minderåriga" till årskonferensen 1949 förekom en debatt med flera inlägg.
Delvis känner vi igen diskussionen, både vad gäller motionen och uttalandet, i
den den debatt som pågår idag, nästan 45 år senare. Här följer ett utdrag från
protokollet.
Motionen: De många fall av sexuella förbrytelser mot minderåriga är i högsta
grad upprörande. Vi anser att sådana brott skulle straffas med strängaste straff.
Om männen visste att de kunde får upptill livtids straffarbete, skulle då inte
detta avhålla dem från att begå dessa oerhört grymma brott.
Vi begär därför en kraftig skärpning av straffen för sexualförbrytelser och
särskilt mot barn under 15 år.
Vi uppmanar därför konferensen att upptaga denna viktiga fråga till behandling
och översända den till straffrättskommittén, eller annan myndighet som
konferensen beslutar.
Distriktsstyrelsens utlåtande: instämmer i den opinion dessa förbrytelser
åstadkommit och hemställer att konferensen beslutar överlämna frågan till riksdagens
1:a lagutskott och socialdemokratiska riksdagsgruppen med anhållan om
åtgärder till skydd för övervåld mot barn och ungdom.
Här några inlägg från debatten:
- Straff är inte rätta metoden för abnorma och sjukliga, men att en framställning
bör ske för åtgärder till skydd för övervåld.
- Det kan verka hårt med straff, men vi tror att det skulle bli bättre om straffen
blev strängare. Dessa övervåld göres många gånger av ren elakhet och strängare
straff skulle verka avskräckande.

67
- Mycket skulle vara vunnet om bara föräldrarna höll barnen hemma sedan det
blivit mörkt.
- I denna diskussion får man bortse från de homosexuella, som måste anses vara
en sjuklig företeelse. Ett fall där två äldre män, en 74 och en 78 år förgått sig mot
yngre flickor fick barnavårdsnämnden hand om fallet och resultatet blev att
flickorna omhändertogs och skildes från hemmet medan männen gick fria från
straff. Strängare straff är det enda som hjälper och det är inte rätt att skylla allt
på föräldrarna.
Följande uttalande gjordes: " Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt samlat
till konferens vädjar härmed till dagspressen att minska ner detaljbeskrivningar
och sensationsrubriker i tidningsartiklar om begångna brott. I dessa
artiklar om ungdomsligor, ruskiga sedlighetshistorier, skyddshemsrymningar och
inbrott, ger man nya grupper ungdomar noggranna beskrivningar om var, när,
hur man planerat, vilken uträkning våldsverkaren haft, vilka verktyg."
Dagstidningarnas hunger efter sensationer som ger tidningarna ökade upplagor,
hotar att bli en ny form för snusklitteratur och sensationellt utformade
rövarhistorier som väcker till liv ungdomarnas primitiva äventyrslust.
Journalistiskt sett anses detta kanske mycket förnämt, för oss socialdemokratiska
kvinnor verkar det som motsatsen till arbetarrörelsens sträven mot
kulturell lyftning."
Mathilda Holmgren, Malmö uttryckte sin stora tacksamhet för förslaget och
tillade "det hedrar våra kvinnor att de tager ett sådant initiativ".
På årskonferensen det följande året motionerades åter om tidningarnas
osmakliga publicitet om brott av olika slag. Det som Landskronaklubben särskilt
vänder sig emot är publicering av otuktsbrott inom familjen. Anledningen till att
klubben vill ha ett lagförbud mot sådan publicitet är att den skadar de barn som
blivit utsatta för incest.
Husie kvinnoklubb motionerade 1938 om "Minderårigas tillträde till filmförevisningar
av det slag som kan äventyra ungdomens moral". Distriktsstyrelsen
upplyser om att en riksdagsmotion har tagit upp den här frågan och föreslår att
konferensen skall stödja riksdagsmotionärerna med att sända följande uttalande,
som också blev konferensens beslut.
- Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt har vid årsmöte beslutat uttala sin
sympati för Eder motion med syfte att hindra ungdomens tillträde till filmer av
gangstertyp eller andra filmer som bidraga till att egga ungdomens böjelse för
rafflande sensationer. Ungdomen är lätt påverkbar och särskilt filmen har ofta
visat sig ha en ödesdigert inflytande på densamma.
Under åren har klubbisterna motionerat om förbud och censur av vissa
tidningar och seriemagasin eftersom de negativt påverkar barn och ungdom.
Konferenserna har "instämt i motionen". Förslagen har skickats vidare till olika
instanser, ibland med ett påpekande från styrelsen att frågan tangerar tryckfrihetsförordningen.
Då video blev vanligt i hemmen återkom klubbarna om
förbud för vissa av de filmer som kunde hyras eller köpas.
1975 motionerade krets 15 att klubbisterna skulle arbeta för att KF skulle
upphöra med att sälja pornografisk litteratur och tidningar med innehåll av våld
och skräck. Konferensen biföll styrelsens förslag att sända motionen till
förbundet med uppmaning att ta direkt kontakt med Kooperativa förbundet.
På flera årskonferenser har motioner om videovåldet behandlats. Klubbisterna
har reagerat starkt på de våldsfilmer, som tillhandahölls. "Snart efter det att
video blivit ett nytt inslag i barnens och tonåringarnas fritidsnöjen blev det
uppenbart att bland de filmkassetter som hyrdes ut fanns ett överväldigande
stort antal som var så fruktansvärda att de aldrig skulle ha släppts genom av
filmcensuren. Det blev näst intill en folkstorm och det krävdes förbud, censur,
upplysning till föräldrar osv". Detta citat från en motion kan ses som en
sammanfattning av klubbisternas reaktioner på videovåldet.
Med anledning av Ystadsklubbens motion om " Lagstiftning angående
hustruskydd" till årskonferensen 1938 gjordes ett uttalande, där det bl a sas:
"Pressen redogör ofta för upprörande fall av hustrumisshandel. Med nuvarande

68
lagstiftning ges ej tillräckligt skydd åt den gifta kvinnan mot en hänsynslös och
brutal äkta man. Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt vill med livligt beklagande
av nuvarande förhållanden instämma i önskvärdheten av att lagstiftningen
såvitt möjligt, bidrager till att i dessa fall giva kvinnan bättre skydd".
30 000 fall av misshandel! 3 000 anmälda fall! Endast 300 dömda för misshandel
- någonting måste vara snett! Vi får inte heller glömma alla som utsatts
för våldtäkt - antingen det sker inom äktenskapets "heliga" ram eller förövas av,
för offret, okända personer!
Så inleds Lunds kvinnoklubbs motion till årskonferensen 1980 som krävde
att man fortast möjligt organiserar en landsomfattande hjälporganisation som
stöd för kvinnor som utsatts för våldtäkt eller misshandel.
Konferensen instämde i att samhället måste ta ett större ansvar för att hjälpa
kvinnor som blivit utsatta för misshandel eller våldtäkt. Motionen sändes till
kvinnoförbundet för att skicka den till rätt instans för snabbehandling.
Den andra motionen från Lund till samma årskonferens handlade om hjälp
till unga invandrade flickor som av familj, tradition eller sedvänja tvingas ingå
äktenskap vid unga år.
Med iakttagande av all respekt för andra kulturmönster, ansåg distriktsstyrelsen,
måste man med information och upplysning förhindra att unga
invandrarflickor i Sverige måste ingå äktenskp som bygger på traditioner från ett
helt annat samhällssystem än vårt. Motionen översändes till förbundet.
Till årskonferensen 1981 skrev sju klubbbar en gemensam motion om
misshandel i hemmen. En tredjedel, skrev motionärerna, av offren vid alla de
mord som begås i Sverige, är kvinnor som misshandlats till döds av mannen de
har eller har haft en känslomässig relation till. I dagens lagstiftning finns det små
möjligheter för någon utomstående att anmäla misshandel som sker i hemmen.
Motionärerna begärde att lagstiftningen skulle ändras så att kvinnan får den
hjälp och det skydd som varje individ har rätt till.
Distriktsstyrelsen liksom konferensen, stödde helt motionärernas krav och
ansåg att kvinnomisshandel i likhet med barnmisshandel skall falla under
allmänt åtal. Platsen för brottet skall inte vara den utslagsgivande faktorn.
Samhället skall inte som hittills lägga hela ansvaret på kvinnan och göra en
privatsak av något, som i själva verket är en samhällsangelägenhet. Motionen
översändes till förbundet och den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Kommunförbud för män som överträder besöksförbudet ville Lunds kvinnoklubb
införa i sin motion till årskonferensen 1991. En man som dömts för misshandel
av sin maka/sambo kan dömas till besöksförbud, men om han inte
efterlever detta borde lagen få ett tillägg som ger möjlighet att döma till
kommunförbud.
Distriktsstyrelsen skrev i sitt svar att "kontrollera att en lag av detta slag
efterlevs skulle vara mycket svårt. Av dessa skäl tror distriktsstyrelsen att lagen
inte skulle få någon effekt. Att forska fram olika behandlingsformer för att förmå
dessa störda män att sluta med de förnedrande och brottsliga handlingarna
skulle vara ett komplement till redan gällande lagar och bestämmelser".
Styrelsen föreslog att motionen skulle vara besvarad, men efter votering
beslöt konferensen att bifalla den och sända den till kvinnoförbundet.
Kampen mot pornografi och prostitution har debatterats intensivt och
aktionerna har varit många. I början av 1980-talet tog distriktet initiativ att
inbjuda de då nystartade kvinnojourerna i Skåne. Under åren har årskonferensena
diskuterat många motioner i det här ämnet. Greta Behring-
Anderssons motion till årskonferensen 1981 och distriktsstyrelsens svar får
sammanfatta dessa motioner.
- De som kämpat för kvinnans likställdhet med mannen har främst riktat in sig
på arbetslivet, samhällslivet och familjen. Man har allmänt förmodat att när
dessa mål väl uppnåtts, så skulle den förlegade synen på kvinnan som en varelse
av lägre värde än mannen försvinna av sig själv. Likaså förväntade många att en
större öppenhet och frihet på det sexuella området, bl a underlättat av en ändrad

69
lagstiftning, där man tog bort en rad förbud, skulle motverka osunda företeelser
som pornografi.
Alla dessa förhoppningar har kommit på skam. Det har i stället blivit fritt
fram för att tjäna pengar på att vädja till den råa och förnedrande kvinnosyn som
tydligen är djupt rotad hos många män. De senaste åren har porren och
prostitutionen blivit en massindustri, som omsätter miljontals kronor. Den fyller
inga mänskliga behov, den är enbart rå, sadistisk och människoföraktande.
Dessa företeelser stödjer en djupt reaktionär människosyn, som direkt
motarbetar möjligheterna till fria, jämlika och kärleksfulla förhållanden mellan
människor. Prostitutionen är den mest förnedrande formen av utnyttjande som
kan tänkas - och den slår hårdast mot samhällets mest förtryckta. Pornografin
drabbar de unga hårdast, ty de har de sämsta möjligheterna att försvara sig. Den
utnyttjar ett äkta behov av nära och kärleksfulla kontakter - men förvrider detta
behov till en föraktfull och kall människosyn.
Sexklubbarnas uppvisningar vädjar också till de mest råa och vulgära föreställningar
om vad erotik är och är ofta förtäckta bordeller.
Prostitutionen har ökat i en skrämmande omfattning. Helt unga flickor har
lockats in i prostitutionen av hallickar som vetat, hur de skulle spela på deras
känslomässiga beroende av dem som sedan genom att göra dem beroende av
narkotika eller genom hot om misshandel håller dem kvar för att kunna fortsätta
att profitera på dem.
Sambandet mellan könshandel och svarta affärer har påvisats, bl a genom
prostitutionsprojektet i Malmö, där representanter för olika myndigheter med
stor framgång samarbetat.
Den borgerliga regeringens enmansutredare har till sitt förfogande haft en
rad experter som lagt fram förslag till åtgärder. Utredarens förslag har ännu inte
redovisats men uppgifter i pressen tyder på att hon inte ämnar följa de
sakkunnigas förslag till genomgripande åtgärder utan vill nöja sig med en
halvmesyr.
Vi vet att den socialdemokratiska kvinnorörelsen har tagit en klar ställning
mot de destruktiva krafter, som främjar och utnyttjar den kvinnosyn som är
grunden för företeelser som porr och prostitution. Det är heller ingen tvekan om
att vårt parti har samma inställning. Vi anser emellertid att det också är en jämställdhetsfråga
att få bort denna förnedrande kvinnosyn och stöder ett kraftfullt
agerande från kvinnoförbundet i dessa frågor.
Vi kräver att våra representanter i riksdagen verkar för en lösning enligt de
sakkunnigas förslag, nämligen
- åtgärder mot pornografi i alla dess former
- förbud mot sexklubbar
- stöd och hjälp åt prostitutionens offer
- åtgärder mot kunderna
Vi föreslår att konferensen instämmer i motionen och översänder den med
tillstyrkan till den socialdemokratiska riksdagsgruppen
Distriktsstyrelsen svarade:
- Motionen tar upp ett s k klassiskt samhällsproblem. I allt för liten utsträckning
har arbetarrörelsen engagerat sig i denna fråga liksom i de med prostitutionen
sammanhängande frågorna om kvinnoförakt, brott och utslagning.
Det är viktigt att vi intensifierar vårt engagemang och verksamhet också på
dessa områden. Vi kan och skall inte åse, hur starka ekonomiska krafter genom
pornografi och prostitutionsstödjande åtgärder snedvrider bilden av mänskliga
relationer och orsakar de prostituerades sociala och fysiska/psykiska misär.
Vi vet alla, att det handlar om de svagaste i samhället som utsättes för den
största faran och att det gäller den grupp av människor som arbetarrörelsen av
hävd värnar om.
För deras skull måste rörelsen engagera sig kraftfullt i dessa samhällsfrågor.
Vi måste fortsätta verka för den samhällsförändring, som är nödvändig för ett
mänskligare samhälle. Det är lika nödvändigt att vi i praktisk handling fortsätter

70
arbeta för problemens undanröjande och därvid aktivt bekämpar pornografi och
prostitution. Motionen är ett gott exempel på det engagemang som vi alla måste
känna inför detta stora och till synes outrotbara samhällsproblem.
Distriktsstyrelsen föreslår att årskonferensen bifaller motionen att motionen
jämte utlåtandet översändes till kvinnoförbundet, den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och de socialdemokratiska fullmäktigegrupperna i Skåne, Apressen,
Kooperativa förbundet samt HSB och Riksbyggen.
1985 tog distriktet initiativ till en arbetsgrupp mot våldspornografin med
representanter från arbetarerörelsens distriktsorganisationer i Skåne. Gemensamma
möten, uttalanden och andra aktiviteter gjordes, vilket bidrog till att
frågan diskuterades allmänt.
Följande uttalande togs på distriktsorganisationernas kongresser.
- När TV för något år sedan visade ett par inslag ur en pornografisk videofilm
"Motorsågsmasakern" upprördes många tittare. Krav restes om stopp för försäljning
och uthyrning av dessa produkter. Men framställningen och handeln med
pornografisk videofilm fortsätter i ökad omfattning. Samma gäller för
pornografiska skrifter.
Innehållet tycks nu koncentreras på olika former av våld och sadism. Tortyr
av kvinnor och barn är huvudmotivet. Människoföraktet är totalt.
De handlingar som utförs i dessa pornografiska filmer är fruktansvärda och
kan aldrig försvaras. Det handlar inte om sex. Det handlar om tortyr av grövsta
slag, där barn, kvinnor och män utnyttjas.
Filmerna förmedlar en skev bild av sexualitet och samlevnad och undergräver
aktningen för det motsatta könet.
Ingen har behov av dessa perversa produkter, som skrupelfria affärsmän tillhandahåller.
Affärsverksamheten måste upphöra.
Arbetarrörelsen, som alltid gått i spetsen för hävdandet av mänsklig värdighet
och frihet från förtryck och våld vill skärpa kampen mot dagens grova pornografi.
Vi kräver insatser nu - innan det är för sent.
Vi upppmanar därför alla organisationer, medlemmar och sympatisörer till
demokratiska aktioner i detta syfte.

VI ÄR INTERNATIONALISTER!
71
De internationella frågorna har alltid engagerat de socialdemokratiska
kvinnorna, såväl i förbundet som i distrikt och klubbar. Pionjärer som Signe
Höjer och Inga Thorsson har gått före och visat vägen, och distriktets historia ger
många exempel på hur varmt engagerade de skånska kvinnoklubbarna varit för
olyckliga systrar i U-världen. Samtidigt har klubbisterna varit stora fredskämpar,
som arbetat för nedrustning och fred mellan folken.
Redan på distriktskonferensen 1932 tar man, på Signe Höjers förslag ett
uttalande om avrustning i Sverige.
Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt föreslår kvinnokongressen att göra
en hänvändelse till partikongressen av följande innehåll: "Utgående ifrån att vårt
nuvarande s k försvarsväsende varken ur nationell eller internationell trygghetssynpunkt
är värt att upprätthållas utan tvärtom, kan komma att innebära
vissa faror, hemställer kvinnokongressen till partikongressen att uttala att
arbetet på en snarast möjlig nedrustning ned till den ordningsmakt, som kan
befinnas nödvändig, bör av partiets representanter med all kraft bedrivas samtidigt
med att denna ordningsmakt organiseras och kontrollen över enskilda
organisationers rustningar göres effektiv."
På distriktskonferensen 1933 redogör Signe Höjer för agitationen under året
och planerna för det kommande året. (Punkten Agitation fanns alltid med på
årskonferenserna). Under internationella kvinnodagarna hade en talare anställts,
för vilken distriktet bekostat resorna. Med tacksamhet noterade hon vad
förbundsstyrelsen gjort vid detta tillfälle i form av prolog o d, 6 nya klubbar hade
under 1933 redan bildats och därmed kunde distriktet räkna inalles 50 klubbar.
Distriktets planerade åtgärder godkändes av konferensen.
På distriktskonferensen 1934 föreligger en motion från Malmö kvinnoklubb,
där man redogör för hur nazisterna tagit makten i Tyskland och Österrike, slagit
ned socialdemokraterna och den rättsordning dessa arbetat fram. Även den
socialdemokratiska kvinnorörelsen hade gått förintelsens öde tillmötes. Motionärerna
föreslår ett effektivare samarbete och "därigenom bygga ännu starkare
fästen emot diktaturens angrepp mot den demokratiska rättsordningen".
Signe Höjer föreslår, att redaktionsutskottet får i uppdrag att utarbeta förslag
till sympatiuttalande. Detta uttalande skulle vidarebefordras genom förbundsstyrelsen.
Uttalandet lyder som följer: "Skånes socialdemokratiska kvinnor, samlade till
konferens i Malmö den 14-15 april 1934, uttala sin varma sympati till Österrikes
kvinnor för den modiga och uppoffrande kamp ni presterat för att slå vakt om
demokratin i ert land. Vi känna det djupaste medlidande med er på grund av den
förföljelse och de lidanden av själslig och kroppslig art, som ni i kampen för era
och våra idéer måste utstå. Vi är övertygade om att era offer icke varit förgäves.
De socialdemokratiska kvinnornas vädjan till vårt folk om ekonomisk hjälp
till de föräldralösa barnen och de hemlösa kvinnorna i ert land skall säkerligen ej
förklinga ohörd."
I anslutning till denna diskussion beslöt konferensen dessutom på distriktsstyrelsens
förslag göra följande protestuttalande mot upprustnings-tendenserna
vid årets riksdag:
"I Sveriges riksdag motioneras nu om miljonanslag för byggandet av en
bombflotta på tio plan. Skulle riksdagen bevilja detta anslag, betyder det, att vårt
land övergåve sin hittillsvarande försvarspolitik, som haft defensiv karaktär, och
ginge över till de offensiva vapnen. Ett sådant beslut skulle ha en skickelsediger
innebörd. Det ställer civilbefolkningen i ett nytt läge. Det förändrar vårt
förhållande till våra grannar.

72
Sverige som i sin försvarspolitik i över ett århundrade haft freden som mål,
bör icke låta förleda sig att för ett påstått hävdande av denna fred rusta sig till
anfallskrig. Vi socialdemokratiska svenska kvinnor, samlade till skånsk distriktskonferens
den 14-15 april 1934, känna djupt den föreliggande situation-ens
allvar och vädja till riksdagens ledamöter att beakta dessa synpunkter."
Årskonferensen 31 mars 1940. Ryssland har anfallit Finland. Nazisterna
skall inom någon vecka intaga Danmark och Norge, oss ännu ovetande. Ebon
Andersson talar i sitt hälsningsanförande om den handlingskraft som hotade alla
men, att kvinnorna nu kände mera än någonsin vikten av "att slå vakt om våra
organisationer och att stärka och bevara den demokratiska grund på vilken de
äro byggda."
- Det fordras mycket intresse och en stark ansvarskänsla för arbetets betydelse
för att fortsätta under sådana förhållanden. Stickningen till neutralitetsvakten
har klarats av på ett hedrande sätt, hittills har till Kronprinsessans Gåvokommitté
överlämnats 1.228 stickade plagg, varav nära 500 par strumpor.
Sömnad av kläder såväl till Finland som till förråd till ev evakueringsläger här
hemma har likaledes omfattats med intresse liksom insamlingar i övrigt till
Finland, vare sig det gällt att samla pengar till jaktplan eller tvättambulanser.
I samband med årskonferensen 1947 anordnades ett nordiskt kvinnomöte i
Lund. I sitt hälsningsanförande talade distriktsordförande Ebon Andersson om
hur värdefullt det varit att de norska socialdemokratiska kvinnorna inbjudit de
övriga nordiska ländernas kvinnor till en Nordisk kvinnovecka i Oslo. Nu kunde
hon alltså hälsa välkommen; Aase Lionaes, Oslo, Marta Samela-Järvinen,
Helsingfors, Nina Andersen, Köpenhamn samt Disa Västberg, Stockholm. Dessa
gäster skulle tala vid kvällens högtidlighet. Ebon Andersson fortsatte:
- Ur kvinnornas synpunkt sett är det betydelsefullt, inte bara att återknyta
kontakten och stärka banden som förenar oss, och därmed skapa en starkare
och innerligare samhörighetskänsla, det är också betydelsefullt för våra gemensamma
uppgifter. Vi arbetar mot samma mål.
- Målet är först en bestående fred i världen. Under fredligt vardagsarbete vill vi
gemensamt arbeta för social trygghet, ekonomisk rättvisa och för allas
delaktighet i de kulturella värdena. Skall vi nå dessa mål, behövs kvinnornas
medverkan i större utsträckning. Men det behövs också att kvinnorna får större
inflytande över dessa frågor, nationellt och internationellt. Där skall vi hjälpa
varandra.
På årskonferensen 1960 beslöt man antaga följande uttalande som en protest
mot händelserna i Sydafrika:
"Socialdemokratiska kvinnor i Skåne, samlade till årskonferens, har beslutat
uttala en protest mot rasdiskriminering och övergrepp mot den färgade befolkningen
i Sydafrikanska unionen.
Med förstämning och oro har vi följt utvecklingen i Sydafrika och hoppats, att
den vita befolkningen skulle inse, hur farlig och ohållbar regeringens politik
gentemot den färgade befolkningen är.
Medan utvecklingen i världen i övrigt gått mot en ökad allmän insikt om det
berättigade i de färgade folkens krav på rättslig och ekonomisk likställighet och
medan allt flera afrikanska och asiatiska folk fått politisk frihet och självbestämmanderätt,
har i Sydafrikanska unionen de infödda efterhand berövats de
sista resterna av sina redan tidigare hårt beskurna medborgerliga rättigheter och
lever nu i fullständig rättslöshet och ekonomiskt slaveri.
De senaste veckornas händelser i Sydafrika med våldsdåd mot försvarslösa
människor har fyllt oss med indignation och avsky, som vi vill uttrycka i en
kraftig protest och en maning till Sydafrikanska unionens vita befolkning att,
innan de infödda drivits till fullständig desperation, reagera mot sin regerings
slavpolitik och välja samförståndets väg.
LO:s bojkott av sydafrikanska varor ger oss alla möjlighet att ge vår
indignation ett praktiskt uttryck och vi vill vädja till alla de svenska kvinnorna
att helt sluta upp kring denna."

73
Förbundsordförande Inga Thorsson återkom i sitt tal till Sydafrika. Hon sa
bl a:
"Vi kan inte och får inte slå oss till ro med vårt samhälle som fortfarande visar
så stora brister. Vårt internationella intresse får inte heller slappna. Sydafrikas
problem angår oss alla, vårt ställningstagande i atomvapenfrågan är av
betydelse, ty trots att vi representerar en liten nation, så uppmärksammas vårt
handlande i internationella kretsar."
Årskonferensen 1961 gästades av förbundssekreteraren Ingrid Segerström.
Hon kom i sitt tal in på den internationella verksamheten och berörde de
problem som finns att brottas med i länder, som förut har tyckts oss så avlägsna
men där vi nu har knutit kontakter. "Våra insatser för det internationella
hjälparbetet inriktas nu främst på att få till stånd en rullande klinik för födelsekontroll
i Indien. Detta är en angelägen uppgift i ett land, där befolkningen ökar i
mycket starkare takt än försörjningsmöjligheterna.
Vår önskan att inte endast våra egna barn utan barn från alla länder skall
kunna gå en ljusare framtid till mötes bör stimulera vårt intresse och våra insatser
för internationellt samarbete."
På årskonferensen den 7 april 1963 representerades förbundet av Görel Alm-
Bolin, som också berörde de internationella frågorna. Halva befolkningen i de nya
länderna har inte tillgång till skolundervisning och där är det kvinnorna som
alltid blir eftersatta. Hon vädjade om ekonomisk bistånd för att möjliggöra för
några kvinnor från Afrika att studera vid Haifainstitutet i Israel.
Konferensen gästades av en representant från Köpenhamns socialdemokratiska
kvinnoudvalg, Ellen Danielsen, Köpenhamn.
Distriktsordförande Anna-Greta Skantz föreslog konferensen att det inom
distriktet bildas en internationell fond samt att man i första hand skulle insamla
7.500 kronor för att möjliggöra för en afrikansk kvinna att studera vid institutet i
Haifa.
Konferensen beslöt enhälligt enligt förslaget och redan på konferensen
insamlades ett bidrag på 217:22 som blev ett första bidrag till fonden.
Under hela 60-talet blev den internationella fonden av stort intresse för
distrikt och klubbar och hälsningar från stipendiaten hörde nästan till programmet.
På årskonferensen 1964 får klubbisterna höra nyheter om stipendiaten vid
Mount Carmel institutet i Haifa, Harriet Katende från Uganda. Harriet är 28 år
gammal, gift och har två barn. Hon är utbildad barnträdgårdslärarinna men
hennes väsentliga uppgift har blivit att undervisa vuxna. Många i hennes
hemland är analfabeter och detta gäller i synnerhet de vuxna kvinnorna. Utan att
kunna läsa eller skriva är det svårt för dem att följa med i de snabba förändringar
som den politiska självstyrelsen och begynnande industrialiseringen för med sig.
Eftersom Israel fått ta emot en mängd vuxna analfabeter bland invandrare
har problemet hur man skall lära vuxna läsa och skriva blivit grundligt bearbetat
där, och man har fått fram effektiva metoder för vuxenundervisningen.
Institutet i Haifa lär ut dessa metoder och lägger också vikt vid konstindustriell
verksamhet för att genom sina elever hjälpa till att bevara och
vidareutveckla den konstnärliga tradition som kvinnorna i stor utsträckning
burit upp.
Under 3 1/2 månad har därför Harriet deltagit i en kurs i vuxenundervisning
och samhällsutveckling i Haifa. Efter kursens slut fick hon arbeta på ett
kooperativt jordbruk under ytterligare två veckor.
Sedan Harriet kommit hem till Kampala har hon startat en klass med 37
kvinnor som hon tar emot i sitt hem och nu håller på att lära läsa och skriva.
Hon försöker också hjälpa sina medsystrar till en produktiv sysselsättning för att
förbättra deras försörjningsmöjligheter.
Under året har från fonden betalats ut 7.500 kr och 215:40 har sänts till
Harriet Katende för inköp av material. Den 31 december fanns i fonden 6.852:72.

74
Den 19-22 november 1963 gästades distriktet av tre ryska kvinnor som
förbundet inbjudit till ett studiebesök i Sverige. De besökte olika institutioner i
Lund och Malmö. Anna Bojkova, en av gästerna, var ledamot av Leningrads
stadsråd och medlem av Högsta Sovjets Presidium inom ryska republiken. På ett
kretsmöte i Malmö berättade Anna Bojkova om kvinnans ställning på arbetsmarknaden
i Sovjet och gav ryska aspekter på bl a barn- och åldringsvård.
VERKSAMHETEN 1966
Distriktets stipendiat vid Haifainstitutet heter Devika Heeroo och kommer
från Mauritius. Hon deltog under hösten i en fyra månaders kurs i samhällsutveckling
och vuxenbildning och har nu återvänt till sin hemö, där hon
fortsätter sitt arbete inom utbildningsdepartementet. Devika Heeroo önskade
litteratur om kooperation, ungdomspsykologi och samhällskunskap och en del
sådana böcker har vi skickat till henne. Genom kretsar och klubbar har 5.846:28
kronor influtit till fonden.
VERKSAMHETEN 1967
Stipendiaten heter Barbara Rose och kommer från Kenya. Hon har gått i
skola i åtta år, genomgått slöjd- och kindergartenkurs, innan hon kom till Haifainstitutet
för ytterligare skolning och träning.
Harriet Katende, Uganda, har nu lämnat undervisningsministeriet och arbetar
som husmor på en barnmorskeskola.
Devika Heeroo, Mauritius, är mycket glad för de böcker hon fått och hon har
skrivit att de är en god hjälp både för henne och hennes kamrater i det sociala
arbetet.
Trots oroligheterna i Israel har verksamheten vid Haifainstitutet fortsatt som
vanligt.
Genom kretsar och klubbar har influtit 5.625:60 kronor till fonden. Distriktet
har sänt 7.535 kr till förbundet och böcker till Devika Heeroo för 151:15.
VERKSAMHETEN 1968
Distriktets nya stipendiat heter Mary Mdiniso och bor i Zwasiland. Hon är
ledamot av parlamentet och har de sista åren arbetat med socialt och politiskt
arbete. Mary Mdiniso var förbundets gäst vid kongressen i maj månad.
Genom kretsar och klubbar har 1.560 kronor influtit till fonden.
De internationella frågorna har efter valet ägnats mera uppmärksamhet.
Flera klubbar har vid höstens början anordnat internationella möten med
presentation av studiematerialet till cirkeln Världen Nu. Liksom tidigare är det
kvinnorna, som visar det stora intresset i dessa frågor.
Detta intresse har också tagit sig uttryck i flera insamlingar till Haifa,
förbundets insamling till barnen i Vietnam och till partiets solidaritetsfond.
VERKSAMHETEN 1970
Den 13-17 november gästades distriktet av Haifastipendiaten Bernadette
Pelea från Lesotho, en liten stat i Södra Afrika. Hon hade inbjudits av förbundet
till Sverige för att i distrikten tala om sitt land och de problem som berör
kvinnorna i u-världen.

75
Distriktet medverkade till att ordna studiebesök och träffar med klubbarna
för Bernadette.
Ett par dagar i oktober var distriktet värd för en av SIDA:s stipendiater Rose
Odamtten från Ghana. Olika studiebesök arrangerades och ett möte med Malmöklubben
Gullviksborg.
VERKSAMHETEN 1971
Förbundets kursverksamhet, i nordiska studieveckan i Roskilde den 15-21
augusti 1971 deltog Inga-Britt Pålsson, Helsingborg.
VERKSAMHETEN 1972
1%-målet i U-hjälpen. För att agitera och informera om det svenska biståndet
anordnade SIDA och kvinnoförbundet en resa till Zambia 2-17 januari 1972. "En
medlem från varje distrikt skulle deltaga och jag fick åka för Skånedistriktet",
berättar Lizzie Holmquist. "Det blev en lång resa genom hela landet, där vi fick se
och uppleva, att det svenska biståndet verkligen behövs och uttnytjas på rätt
sätt. Zambia är ett av de numera fria länderna i Afrika, efter att under flera
hundra år varit en brittisk koloni. Befolkningen behöver hjälp med sjukvård,
undervisning, industriell sysselsättning m m.
Efter hemkomsten har vi sedan med stor entusiasm deltagit i kurser,
föreläsningar, verksamheter av de mest skilda slag. Under mina möten samlade
jag in pengar till Zambia, som skickades till en svensk biståndsarbetare i
Lusaka."
VERKSAMHETEN 1976
Kvinnoförbundet beslöt under FN:s kvinnoår att i stället för att tala och
skriva göra någonting "handgripligt" för att visa vår solidaritet med kvinnorna i
U-länder.
Vi hade fått rapporter om hur kvinnorna i Mocambique tillsammans med
männen hade varit med i befrielsekampen, och vi ville då hjälpa den politiska
frihetsorganisationen för kvinnor i Mocambique OMM. Även de norska socialdemokratiska
kvinnorna var intresserade av denna tanke. SSKF lyckades samla
in 100.000 kronor. Annie-Marie Sundbom och Lizzie Holmquist samt Björg Borg
från Norge blev utsedda att åka till Mocambique för att lämna över pengarna.
Kvinnorna var mycket stolta, särskilt de som deltagit i befrielsen och det var
svårt att diskutera med dem vad de helst önskade ha pengarna till. Till sist var
man överens om att de skulle användas till utbildning inom barnavård.
VERKSAMHETEN 1978
Det var kongressår. Lommaklubben hade vunnit förbundets tävling om
utsmyckning av kongressfonden med sitt bidrag Mot morgonrodnad tågar vi. Den
vackra tygapplikationen prydde hela fonden under kongressen. Prissumman var
1.000 kronor som överlämnades till Lommaklubbisterna av förbundsordförande
Lisa Mattson. Fonddekorationen såldes på auktion och inbringade sammanlagt
65.000 kronor, vilken summa tillföll OMM. "Morgonrodnaden" hängde även uppe
på partikongressen, då ute i foajen. Nu hänger Morgonrodnaden på Bommersvik
i Milan.

VERKSAMHETEN 1979
76
Klädinsamlingen till våra kamrater i Södra Afrika överträffade alla förväntningar.
Klubbisterna lade ner ett otroligt stort arbete med att samla, packa,
transportera, en praktisk solidaritetshandling, där alla deltog med engergi och
glädje.
Glädjande är också att vi har fått rapporter om att kläderna och det övriga
kommit fram och kunnat hjälpa dessa fattiga, både vuxna och barn.
VERKSAMHETEN 1982
De socialdemokratiska kvinnorna har alltid arbetat för fred och nedrustning.
På årskonferensen beslöt man antaga detta uttalande:
- Vi kräver ett kärnvapenfritt Europa
- Vi kräver att tal, deklarationer och program äntligen leder till en verklig start
på nedrustningen
- Vi kräver ett stopp för slöseriet med satsning på militär forskning
- Vi kräver en alternativ civilproduktion i stället för vapenproduktion
- Vi kräver, att fredsfostran i skolan skall ge barnen information om krigets
brutalitet och om värdet och nödvändigheten av fred
- Vi kräver att fredsarbetet i Sverige och utomlands på alla sätt skall stödjas
och uppmuntras
- Vi instämmer med Alva Myrdal "att kampen för fred gäller hela komplexet på
en gång, fred, nedrustning, kärnvapenmotstånd"
FREDSBUDKAVLEN
Den 8 mars 1982 startade kvinnoklubbister i Haparanda en fredsbudkavle
med krav om "Norden en kärnvapenfri zon" och "Ett kärnvapenfritt Europa".
Budkavlen kom till Skåne den 24 april. Kretsar och klubbar förde budkavlen
genom Skåne, och på många orter hölls fredsmöten. Från Ängelholm fördes
budkavlen vidare till Halland för att på fredsmötet den 15 maj bäras in på
Scandinavium i Göteborg.
UTTALANDE OM CHILE
1982 den 11 september - Chiledagen - togs på familjemötet i Helsingborg
följande uttalande:
"För nio år sedan, den 11 september 1973, störtades den folkvalda Allenderegeringen
i Chile och ersattes av en diktatur som skulle visa sig bli en av de
värsta och grymmaste i Latinamerikas historia. Befolkningen lever i ständig
skräck för tortyr och koncentrationsläger. Människor försvinner utan att anhöriga
vet vart de förts eller om de lever. De flesta återvänder aldrig.
Den ekonomiska politiken i Chile har lett till massarbetslöshet, svält och
undernäring. Detta sätter ofta kvinnan i en outhärdlig situation. Hon får ensam
ta ansvaret för barnen, men utan möjlighet att försörja de sina.
När vi socialdemokratiska kvinnor idag är samlade i Helsingborg går våra
tankar till våra medsystrar i Chile.
Vi stöder det chilenska folkets krav på frigivande av de politiska fångarna och
på rätten för de landsflyktiga att få återvända hem.
Vi vill genom detta uttalande uttrycka vår solidaritet med det chilenska
folkets kamp för ett liv i frihet och rättvisa och samtidigt uttrycka vår avsky för
våldsregimen i Chile."

VERKSAMHETEN 1985
77
Årskonferensen beslöt att göra ett uttalande om Sydafrika:
"Den vita fascistiska regeringen i Sydafrika ökar systematiskt sitt tryck och
sitt våld mot den svarta befolkningen. Apartheidsystemets ohöljda cynism möter
oss varje dag i form av rapporter och bilder om förföljelse, tortyr och dödsskjut-
ningar. Det är det omedelbara uttrycket för makt och lag och ordning.
Men det mest raffinerade uttrycket för rasistpolitiken är inrättandet av s k
homelands, dit den svarta befolkningen tvångsförflyttas. Dessa "hemländer" är
ofruktbara landområden, där man har svårt att klara sig på grund av brist på
odlingsbar jord och övriga arbetstillfällen. Familjesplittringen är omfattande, då
männen för att få någon inkomst tvingas arbeta och leva månader i sträck i de
stora gruvdistrikten eller på de vitas stora plantager.
Kvinnor, barn och gamla lämnas kvar i reservaten, där försörjningsmöjligheterna
är små och den sociala nöden stor. Deporteringen till hemländerna
betyder en långsam utrotning av ursprungsbefolkningen med hjälp av undernäring,
sjukdomar och svält. Något yttre våld behöver aldrig tillgripas. Men
oppositionen mot apartheidsystemet växer för varje dag. De svarta afrikanernas
politiska och sociala medvetenhet ökar, men de behöver känna internationellt
stöd och solidariet.
Skånes socialdemokratiska kvinnor samlade till årskongress stöder den sydafrikanska
svarta och färgade befolkningens självklara krav på lika människovärde
och rätt till sitt eget land."
VERKSAMHETEN 1986
Insamling till Ocotal.
Distriktsordförande Inga-Britt Pålsson rapporterade i sitt hälsningsanförande
att distriktet beslutat att tillsammans med Hallands- och Blekinge distrikten
medverka i förbundets insamling för att inreda en mödra- och barnavårdscentral
i staden Ocotal i norra Nicaragua.
På distriktets konferens om internationella aktiviteter med förbundets internationella
sekreterare Birgitta Strömblad drogs riktlinjerna upp för insamlingen.
Hittills har klubbisterna samlat in 14.675:40 för inköp av bland annat sängar.
Till Göteborg sändes den 8 april 62 kartonger från L-län och från M-län 140
kilo filtar och 20 kartonger bindor, vilka en klubbist hade fått ett företag att
skänka. Ordförande tackade för dessa gåvor och sa att Birgitta Strömblad
kommer att ha telefonkontakt varje vecka med en biståndsarbetare i Ocotal så
att vi kan få rapport därifrån.
Årskonferensen beslöt göra ett uttalande om krav på stopp av samtliga kärnvapenprov:
"Världens rustningar stjäl i dag brödet ur de svältandes mun. Vapnen dödar,
även när de inte används. För varje nytt varv av rustingsspiralen drabbas de
fattiga ländernas svagaste grupper ännu hårdare - barnen, de sjuka, de gamla.
De fattiga länderna måste få stöd till sin utveckling - inte till sin förstörelse.
Det är bröd och inte kanoner som människorna i Indien behöver. Vapenexport
rimmar dåligt med vår aktiva freds- och nedrustingspolitik.
Vi kräver att vapenexport bara tillåts till de nordiska länderna och de alliansfria
och neutrala länderna i Europa.
Kärnvapen är det största hotet mot mänsklighetens framtid. Trots vackra ord
och förslag om kärnvapennedrustning fortsätter kärnvapenmakterna att skaffa
sig allt flera sådana vapen. Därigenom undergräver de sin egen trovärdighet till
skada för såväl freden som sina egna intressen. Vi protesterar mot varje
kärnvapenprov, och speciellt mot dem som genomförts under det sovjetiska
moratoriet.
Vi kräver ett omedelbart stopp för samtliga kärnvapenprov!"

VERKSAMHETEN 1987
78
Internationella utskottet rapporterar bl a: Årets insamling till Casa Materna i
Ocotal, Nicaragua pågick under våren och av den har 12.000 kronor använts för
inköp av utrustning till hemmet, som invigdes den 12 december 1986.
På sensommaren gjordes ett besök av Hantata Barrey, som är representant
för kvinnoorganisationen i ett västsahariskt flyktingläger i Södra Algeriet och
blivande rektor för Olof Palmeskolan. Under fem dagar gjordes studiebesök på
dagis, vårdcentral, partidistriktet m m.
VERKSAMHETEN 1988
Årets internationella insamling startade den 8 mars och har gått till att
utrusta en textilskola för flickor - Olof Palmeskolan i det västsahariska flyktinglägret
i Algeriet. Under insamlingen har klubbarna samlat in 18.793:11 kronor
till skolan.
Bland allt det material som skickats till skolan kan nämnas:
10 symaskiner, 3 strykjärn 10 arbetsbänkar, till tandvårdskliniken i skolans
närhet har vi köpt 500 tandborstar och material för amalgamfyllning, synålar,
fingerborgar, skrivböcker m m.
VERKSAMHETEN 1989
1989 års insamling har gått till partidistriktets jubileumsinsamling för att
stödja SWAPO-rörelsen i Namibia. Insamlade pengar har överlämnats till
partidistriktet.
Rangvi Grahn och Gudrun Svensson har besökt s-klubbar och föreningar
och berättat om sin resa till Polisarios flyktingläger i Algeriet.
Olof Palmeskolan i dessa läger har invigts av Maj-Lis Lööw. Skolan är i full
gång.
Årets internationella konferens handlade om Palestinafrågan.
VERKSAMHETEN 1990
Årets insamling gick till Olof Palmeskolan i Polisarios flyktingläger, summa
4.019 kronor. Arbete pågår med ett antirasistprojekt.
VERKSAMHETEN 1991
Internationella utskottet har tagit kontakt med det nybildade socialdemokratiska
kvinnoförbundet i Rumänien, som vill starta ett textilt hantverkskooperativ.
Gudrun Svensson har besökt Bukarest och diskuterat ett samarbete.
SSKF har sökt och fått bidrag av SIDA för projektet.

TEATER, SÅNG OCH DIKT ÄR OCKSÅ POLITIK
79
Amatörverksamheten betyder mycket för det politiska arbetet inom kvinnodistriktet,
och vi var tidiga med denna verksamhet. Att spela teater, sjunga,
framföra revyer och sketcher är ett utmärkt sätt att förena nytta med nöje, en
populär metod att sprida det politiska budskapet och den aktuella informationen.
Kan man dessutom bjuda på litet kultur och glädje, blir framträdandet
ofta mottaget med både intresse och värme. De initiativ som tagits i distriktet har
spridit sig ut i klubbarna och även ut över landet.
Vår egen lilla tältrevy framfördes för första gången vid distriktets 70-års
jubileum i Malmö den 26 november 1978. Det var första gången som distriktet
kollektivt arbetade fram ett program. Namnet var "Tillsammans är vi starka - Vår
egen lilla tältrevy". Idéer diskuterades, förkastades eller godkändes. Vi läste i
gamla dokument och visböcker. Litet historia blev det. Den numera kända
historien om utskottet i Stockholm, som inte gav Skånedistriktet del av "partistödet"
blev ett lustigt nummer.
Några utvalda motioner fick belysa klubbarnas engagemang vad gäller
barnens väl. Bl a berättade Maj-Britt om de jordbrukardaghem, som klubbisterna
ofta startade och drev. Kerstin sjöng om den ensamma mammans oro.
"Om det händer mig något, är mina barn ensamma hemma". Gudrun sjöng och
spelade om den lilla knatten som sniffat ihjäl sig i Hallonbergen.
Under rubriken jämställdhet läste Gudrun sin dikt om Hembiträdet som inte
längre finns. Birgit läste Vit mans slav och ur ett brevskolesvar drog Edit fram
några fina tankar om mans- och kvinnorollerna i hemmet.
Vi hade gjort en sketch om nominering av en ledamot i byggnadsnämnden.
Den var pricksäker och uppskattades av publiken.
Det sista avsnittet handlade om Hela världens fred, där bl a Marianne sjöng
Teodorakis En sång om frihet.
När förbundet firade 60 år med ett jämställdhetsseminarium i Stockholm,
fick vi framföra valda delar av vår lilla tältrevy, och där uppskattades inte minst
just nomineringssketchen.
Ute i landet firades också förbundets 60 års jubileum, och vi i Skånedistriktet
ville gärna följa upp idén med den egna tältrevyn. Karin Wegestål,
Rangvi Grahn och Lizzie Holmquist inbjöd klubbisterna till Backagården. Ett 40tal
mötte upp, och alla delades upp i grupper, som geografiskt passade ihop.
Meningen var att i denna nya tältrevy skulle vi beskriva arbetarkvinnans historia
på de olika platserna och i olika situationer.
Jubiléet firades i Ängelholm den 19 oktober 1980. Det inleddes med en
intervju som Lizzie Holmquist gjorde med hedersgästen f d distriktsordföranden
Ebon Andersson (1934 - 1947). Ebon berättade levande och inspirerat om olika
händelser i kvinnodistriktet. Hon ville på något sätt göra det möjligt för arbetarkvinnorna
att få någon form av semester. För det lyckades hon starta semesterhemmen
Idaröd och Solvik, och nu måste man försöka ordna något för "de vanvårdade
glyttarna". Hon försökte då beveka Per Edvin Sköld, att han skulle
överlåta ett militärt förråd, som inte längre användes. Han var mycket tvär men
efter någon vecka fick Ebon veta, att förrådet höll på att utrymmas. Så då kom
alltså barnkolonin Söderåsen till stånd.
Det var dåligt med lingon under krigsåren. Ebon ville då försöka hjälpa till
även där. Hon inköpte en vagnslast lingon från Norrland. Det var ransonering på
socker, men Ebon lyckades utverka en förskottslicens. Klubbisterna i Malmö
ställde upp och kokte lingonsylt i ett skolkök. Lingonen delades upp efter behov
och de tacksamma mottagarna lämnade gärna sina kuponger. 5 ton sylt rörde
det sig om. Intervjun blev en mycket trivsam inledning på festen.
Sedan följde då klubbarnas revyinslag. Distriktets äldsta klubb Ystadsklubben
började med att berätta om den legostadga, som lantarbetarna levde
under.

80
Villkoren var mycket hårda, ja, omänskliga. Hustrun hade också sina plikter
att utföra åt storbonden-husägaren. Klubbarna i gruvorterna (Billesholm-Skromberga)
var mycket medvetna och försökte verkligen ställa krav på bolaget. Det
kunde röra sig om att man ville ha tillgång till badhus för gruvarbetarna men
också för den övriga familjen. Och det lyckades.
Även matfrågan var svår, klubbisterna började köpa upp sill och körde runt
med en rullebör för att sälja den. När det blev för tungt, köpte man en häst, som
fick namnet Sally. När Sally senare måste säljas användes pengarna man fick för
henne till att köpa en klocka till ålderdomshemmet. Klubbisterna startade även
hemsamaritverksamhet, som senare övertogs av kommunen.
Maj-Britt Fougt och Kerstin Nilsson, Hököpinge-Gessie, talade om vad de s k
jordbrukardaghemmen kom att betyda. Barnen for illa i lera och regn, när
mödrarna arbetade på betfälten. Klubben startade alltså ett sådant daghem.
Lönen för de anställda var 8 kronor per dag för föreståndaren och 6 kronor för
biträdet. Dagavgifterna var 50 öre per barn för de två första barnen, därefter 25
öre. Man beslöt att söka bidrag från Sockerfabriken.
Lundatraktens kvinnoklubb hade skrivit en tvätt-kavalkad. Ofta var de
ensamma mödrarnas enda inkomstkälla att tvätta till överklassen. Den unga
dottern i familjen var mycket bitter över att det alltid skulle finnas främmad tvätt
i familjens kök, att det ångade så att hennes egna lakan blev fuktiga. Hon talade
med förakt om att modern veckade "fruns" örngottsband.
Med orden "Borta vid horisonten kan nya tiden skönjas" fördes man närmare
vår tid till Höllviksklubben som föreslog att kommuen skulle inreda en
kommunal tvättstuga. När man fick nej på det förslaget, köpte klubben med
hjälp av Solidar en tvättmaskin, som man sedan drog från hus till hus på en
dragkärra.
Åhus-klubben gav en inblick i tobakens historia och vad den betydde för den
fattiga befolkningen. Den minsta jordplätt användes till tobaksodling. Denna
odling var av stor betydelse för familjernas ekonomi. Tobaken var mycket känslig
för väderleken och den betalades efter kvalitet. Här upplevde man också att den
magra inkomsten var avgörande för rösträtten, när det gällde att gå till val.
Jubiléet i Ängelholm blev en alldeles utmärkt historielektion och gav inspiration
till fortsatt politiskt arbete i denna form. Amatörverksamheten har
betytt mycket, särskilt i valarbetet. Flera grupper har bildats och finns ut över
Skåne.
En av de kanske flitigaste har varit Röda Systrar från Kristianstads-kretsen.
Den gruppen började mycket enkelt med sång och gitarrspel efter sångboken
men utvecklades efterhand till ett mycket skickligt gäng med humoristiska,
satiriska och i allra högsta grad politiskt brännbara ämnen. Här är några av de
mest kända texterna: Fåfängans marknad, Konsumtionskatedralen, Spelet om
Sverige, Älska med vinst. Gruppen har medverkat på kvinnoförbundets kongress,
på partikongressen, deltagit i amatörfestivalen i Bredsjö.
S-dur bestod av åtta klubbister från Helsingborgs, Råås och Ödåkra kvinnoklubbar.
Gruppen började med att sjunga på torgmöten och arbetarkommunens
medlemsmöten. Så småningom utvecklades det till sketcher och små nummerrevyer.
Under valrörelsen 1985 fick gruppen hjälp av Max Lundgren med manus och
Rune Formare med regi. Idéerna stod gruppen själv för. I partidistriktets regi åkte
S-dur runt på turné i Skåne på valmöten tillsammans med politiker från både
lokal- och riksplanet. Höjdpunkten var valupptakten i Helsingborg med Olof
Palme.
Vi når långt med humor, satir, sång, musik, dikt och gott humör. Låt oss gå
vidare!

ORDFÖRANDE HAR ORDET
ANNA-GRETA SKANTZ ORDFÖRANDE 1959 - 1970
81
Att vilja minnas är något att sätta värde på. Jag har så många underbara
minnen från min tid i kvinnodistriktets styrelse, från 1950 till 1970 att det är
svårt att så här i korthet nämna några.
Jag har många gånger funderat över vad de äldre klubbisterna tänkte och
kände när jag, som relativt ung, kom ut och talade om klubbarbetet, nödvändigheten
av nya mötesformer och rekommenderade visandet av stillfilmer för vilket
behövdes både bandspelare och projektor. Jag var naturligtvis präglad av att jag
är född och uppvuxen i en stad, i Malmö vid Möllevången, nära till möteslokaler.
För mig var det en positiv upplevelse att komma ut till klubbarna på rena
landsbygden och träffa dessa glada och positiva klubbister. Jag beundrade dem.
De bodde ofta i små omoderna bostäder, hushållsarbetet var tungt. Flera av dem
arbetade vid de stora gårdarna och godsen i närheten med bl a tvätt, städning,
mjölkning, gallring eller upptagning av betor, beroende på årstiden.
Deras arbetsdag var lång men på kvällen gick eller cyklade de flera kilometer
för att komma till klubbmötena. Att de orkade berodde på deras brinnande
intresse för klubben och möjligheten att komma samman och diskutera gemensamma
aktuella problem.
Mötena hölls ofta i kalla lokaler, som på vintern uppvärmdes av en kamin.
Som "föredragshållare" placerades jag vid sidan om kaminen och jag minns hur
jag blev varmare och varmare och rödare och rödare i ansiktet under tiden jag
talade. Åhörarna satt i närheten av kaminen. När vi kom till kaffedrickningen och
fick flytta ut i lokalen från kaminen, då frös vi.
När det blev vanligare med bil var det männen som körde och kvinnorna som
åkte med. Det var därför vanligt vid våra kretsmöten att flera män satt längst bak
i lokalen och väntade till dess mötet var slut. De blandade sig aldrig i våra
mötesförhandlingar eller mötet överhuvudtaget.
Från små till stora möten. Jag minns särskilt vårt kamratmöte 1965 på
restaurang Kronprinsen i Malmö med 800 deltagare som lyssnade på Anita
Gradin. Det ansågs något chockerande att vi hade möte på en restaurang, att vi
hade mannekänguppvisning och att vi hade prisutdelning i vår handarbetstävlan
med knappar, pärlor, band och paljetter. Handarbete ansågs nämligen av många
som förspilld kvinnokraft.
Kvinnoförbundet ordnade 1957 en konferens kring temat "Människan i det
tekniska samhället". Inledningsanföranden hölls om bl a luftföroreningar, den
radioaktiva strålningen, vattenföroreningar, bullerproblem och mentalhygieniska
problem i det tekniska samhället.
Av någon anledning har denna konferens inte fått den uppmärksamhet den
borde och har heller inte åberopats i miljödebatten, inte ens när centerpartiet
velat framställa sig som ett miljöparti och som bevis på detta åberopat en motion
från 1962. Motionen handlar om allt utom miljöfrågor, den har rubriken "Den
svenska socialpolitikens inriktning m m". Den tar upp sådana frågor som
familjebidrag, barnuppfostran, skolväsendet, arbetslivet och arbetsvården. Det är
ännu inte för sent att påminna om förbundets insatser på miljöområdet.
Under alla mina år som kvinnoklubbist är det en fråga som ständigt återkommit,
nämligen kvinnoklubbarnas vara eller icke vara. Det är inte klubbister
som tagit upp den utan ofta s k radikala unga män och välutbildade kvinnor,
men också en och annan ombudsman som ansett att aktiviteten i arbetarkommunerna
skulle öka om kvinnoklubbarna upphörde. Kanske trodde man sig
på så sätt få en servicegrupp för kaffekokning och valsedelsutdelning.

82
Enligt min uppfattning kommer kvinnoklubbarna att finnas kvar under
många, många år. Så länge kvinnorna känner och har behov att komma samman
och diskutera frågor som de anser viktiga men som blivit eftersatta, så länge
kommer kvinnoklubbarna att finnas. Det är lika naturligt att kvinnorna sluter sig
samman, precis som andra grupper gör, de unga, de idrottsintresserade och de
förvärvsarbetande osv.
Inga Thorsson skrev 1953 en artikel i Tiden "Är partiet kvinnovänligt?" Hon
påpekade i den det absurda att en kvinna sågs som representant för alla kvinnor.
Följden blev att kvinnorna själva aldrig kunde ifrågasätta den kvinnliga
kandidaten utan förväntades vara tacksamma över representationen. Ingas
artikel är lika aktuell i dag som för fyrtio år sedan.
Många tycks tro att frågan om kvotering för ökad kvinnorepresentation är ny.
Så är det inte. Den diskuterades redan vi partikongressen 1978, förbundet,
genom Lisa Mattsson fick inte gehör för förslaget att på sikt ingetdera kön skulle
ha mer än 60% av platserna. Kongressen uttalade sig däremot för att "målet bör
vara att kvinnans representation i det socialdemokratiska partiets kår av
förtroendevalda ska avspegla deras andel av befolkningen och att fördelningen av
kvinnor och män med uppdrag inom de egna organisationerna ska avspegla
andelen kvinnor och män bland partimedlemmarna".
Personligen är jag emot kvotering då jag anser att det innebär ett nederlag,
ett erkännande av att vi inte av egen kraft kan uppnå ett rimligt antal kvinnliga
ledamöter i olika styrelser och nämnder. Jag tror vi kan det.
Efter 1991 års val och utan kvotering och utan partistyrelsens rekommendation
om "varvade" listor, är 41% av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna
kvinnor, 43% av landstingsposterna innehas av kvinnor och 37% av
kommunfullmäktigeledamöterna är kvinnor. Med den utveckling som varit tror
jag att vi efter nästa val och utan "tvångsbestämmelser" av något slag har
uppnått målet om jämställd representation. Vilken framgång för kvinnoklubbarna
och för partiet!
GUNBORG PETTERSSON ORDFÖRANDE 1970 - 1972
Under min tid som ordförande fördes på olika håll likställighets- och
jämställdhetsdebatten, bl a inför kvinnoförbundets kongress 1972.
Distriktet organiserade en tema-söndag, ett inbjudningsmöte för hela
familjen i alla kretsarna. Kvinnor på ledande poster i partiet engagerades som
talare. Det var förslaget till förbundets familjepolitiska program som låg till grund
för arrangemanget, utbyggd barnomsorg, skolbarnomsorg, kortare arbets-dag,
viktiga bitar för familjerna. Detta arrangemang fick stor uppslutning och
uppmärksammades också av massmedia.
Nu tjugo år efter, kan man ställa frågan om vi nått våra mål?
LIZZIE HOLMQUIST ORDFÖRANDE 1972 - 1980
När jag nu som pensionär tänker tillbaka på vad klubbar och distrikt betytt
för mig, är det en hel kavalkad av minnen som skymtar förbi. För mig har det
varit människorna jag mött som betytt mest.
I raden av goda klubbister är det två pionjärer som jag ser framför mig. Hulda
Hansson, som jag kunde följa från mina tidiga barnaår, tills hon gick bort vid hög
ålder. Hennes helhjärtade insats som 6-barns mor, kvinnoklubbist,
kommunalpolitiker för ett bättre samhälle för den fattiga arbetarbefolkningen
kom att visa mig vägen.

83
Det var först som distriktsordförande då jag samtalade med Ebon Andersson
inför firandet av förbundets 60 års jubileum i Ängelholm jag lärde känna Ebon,
denna orädda entusiastiska distriktsordförande och riksdagskvinna, som för mig
framför allt var klubbisten och som ännu i ålderns höst för mig är föredömet.
Bland övriga människor jag mött är det två män jag aldrig glömmer. Henning
Bergström, 70 år, som jag träffade då jag talade på ett valmöte som Ödåkraklubben
anordnat. Han satt mittemot mig vid kaffebordet och berättade, att han
blev nekad rösträtt. Som ung änkeman med två barn hade han inte tillräcklig
inkomst utan fick vända och gå hem igen.
Bitterheten efter förödmjukelsen satt kvar, men stoltheten vid nästa val, när
han gick fram till ordförande-prästen och fick lägga sin röst kom hans ögon att
lysa ännu efter så många år.
Den andre mannen är en för mig namnlös man i Bangladesh. Genom mitt
uppdrag i SIDA:s kvinnoråd fick jag möta människorna i ett av världens fattigaste
länder. En svart kväll sitter en klunga män runt en stormlykta och stavar sig
fram för att lära sig läsa. Efter en lång arbetsdag på fälten har de samlats. Ett par
mörka ögon möter mina och den främmande mannen säger: Hur blev du rik? Vi
får kontakt över år, världar, kultur och språk. Han frågar mig om jag är jordlös,
och jag försöker förklara något om mitt lands utveckling och säger, att hans land
också håller på att lyfta sig upp ur fattigdomen. -Du har själv börjat lära dig läsa,
du är på rätt väg.
Att sedan ha fått arbeta i vårt kvinnoförbund med målet frihet, rättvisa,
trygghet och fred åt alla gör mig tacksam. I vår oroliga värld, där så mycket av
vad arbetarrörelsen byggt upp nu raseras, känns det gott att min tro på
socialismen är fast. Socialismen är för mig frihet och rättvisa åt alla! Demokratin
måste alltid försvaras. Hulda, Ebon, Henning, vår kamrat i Bangladesh och jag är
med i ledet. Vi lämnar budkavlen vidare.
DRÖM
Det finns en dröm om allas lika värde
om fred och samarbete i en värld
Det finns en dröm om inga gränser
om du och jag och alla
Det är en dröm, en längtan
mitt bland gränser och olikhet
mitt i vårt orättvisa liv
Och drömmen hjälper oss att leva
och drömmen växer i vårt liv
så vi kan bryta gränserna
och krossa orättvisan.
(Bengt-Erik Hedin)
INGA-BRITT PÅLSSON ORDFÖRANDE 1980 - 1985
Det är många tankar som kommer till mig, när jag på några rader skall försöka
förmedla vad jag minns från min tid som ordförande i det fina skånska
kvinnodistriktet.
Bara detta, att ha fått träffa så många kvinnoklubbister i olika sammanhang.
Träffar med klubbstyrelser, där målet ibland var att övertyga att nu måste ni
fortsätta med klubbarbetet. Vi lägger inte ner en klubb i första taget.
Det var klubbmöten, där budskapet ofta var att nå ut med kvinnoförbundets
politiska program. Det var klubbjubiléer, där jag fick lyssna på klubbister, som
med stolthet berättade om klubbens historia, men där jag också fick uppleva en
fin samvaro med de andra.

84
Då jag blev ordförande 1980 hade jag tillhört distriktsstyrelsen och dess VU
sedan 1972. Under mitt första år som ordförande började vi bl a med en
planering inför 1982 års valrörelse. Siktet var naturligtvis inställt på att (S) skulle
vinna valet. Den borgerliga åtstramningspolitiken kunde inte bara få fortsätta.
Målsättningen var hög, vi skulle synas och höras i hela Skåne.
Argumenttrimningar hölls i alla kretsarna. Den 16 april gjorde vi arbetsplatsbesök
på Lunds sjukhus och på kvällen en samling för landstings- och riksdagskvinnorna.
Årskonferensen den 17 april i Malmö fick en annorlunda uppläggning.
Ett avbrott i förhandlingarna gjordes för appellmöte ute på stan.
Tillsammans med förbundsstyrelsen hölls torgmöten på åtta orter den 8 maj.
Två debattkvällar med Centerns kvinnoförbund på temat "Hur kvinnorna vill
forma framtidens sammhälle".
En budkavle om matpriser vandrade runt i Halland, Småland, Blekinge och
avslutades i Skåne med vår valfinal i Helsingborg den 11 september. Nancy
Eriksson var med oss hela dagen, på torgmötena, i demonstrationståget, som
samlade minst 500 personer. Nancy var huvudtalare i Folkparken. Jag glömmer
aldrig hennes vita hatt som följde henne under hela valrörelsen, den skulle vara
med till valdagen. Och jag minns än i dag när hon på partiets valvaka svingade
hatten. Våra samlade krafter gav det resultat som var målet. Åter hade Sverige
fått en socialdemokratisk regering!
Detta är något, av allt det som jag fick lov att arbeta med som ordförande.
INGER NILSSON ORDFÖRANDE 1985 - 1992
Min första riktiga kontakt med socialdemokratin skedde på Jära folkhögskola.
Där lades grunden till den socialdemokrat som jag är idag. Jag fortsatte
sedan som ledare och fredskårsarbetare i Indien i Unga Örnar och var med i SSU
- det var livets skola!
Hemkommen från Indien var det roligt att åka ut till arbetarrörelsen i
Östergötland. Min första kontakt med en kvinnoklubb var i Kimstad. En mörk
höstkväll kom jag dit på darrande ben för att visa bilder och berätta om mina
upplevelser i fjärran land. Mitt allra första anförande inom kvinnoförbundet
inleddes med att alla diabilderna, som jag skulle visa, hamnade i en enda röra på
golvet. Då kändes det skönt att vara hos kvinnoklubbister, som senare i livet
skulle komma att betyda så mycket för mig.
Efter flytten till Trelleborg och när min ensamhet kändes stor, kom inviten
från kvinnoklubbens ordförande Gunborg Pettersson. I klubben blev vänkretsen
stor och fritiden meningsfull.
Kvinnodistriktet har genom åren erbjudit så många innehållsrika kurser och
konferenser. Denna skolning med diskussioner om vår ideologi på talarkurser,
funktionärskurser, internationella konferenser och politisk skolning utifrån det
kvinnliga perspektivet är det finaste jag minns.
Jag blev invald i distriktsstyrelsen 1974 och fick växa in i olika uppgifter. Jag
minns, när jag en gång ville vara "pryo" med ordinarie ledamot i kontakter med
klubbar, och fick svaret att det fanns det minsann varken råd eller möjlighet till.
Det var att stå på egna ben och ja, det är klart, det var rätt uppfostrings-metod,
men det kändes beskt.
Från åren som ordförande, minns jag särskilt det internationella arbetet, som
fick ett stort gensvar från klubbarna. Det internationella utskottet bildades och
vårt arbete omfattade Nicaragua, Västsahara och Rumänien.
Engagemanget i miljöfrågorna växte också under de här åren. Miljögruppen
bildades, gav och tog emot idéer, som förmedlades vidare i klubbcirkulärens
Gröna blad.

85
Till årskonferensen 1986 inbjöds Gerd Engman - f d förbundssekreterare -
och ensamutredare av den statliga utredningen Varannan damernas. Den
inspiration och glöd som hon delgav konferensen var den puff som behövdes för
att arbetet med att få in fler kvinnor i beslutande organ kom igång. Sedan har det
visat sig att Skåne ligger efter andra distrikt. Men man kan fundera över hur det
sett ut i Skåne om inte kvinnoklubbarna funnits.
I valrörelserna 1988 och -91 genomförde vi tillsammans med s-riksdagskvinnorna
och klubbisterna en uppmärksammad valturné. Hur många härliga
minnen har vi inte från dessa valrörelser.
De käraste minnena är från alla kontakter med kvinnor i klubbar och kretsar
runt om i Skåne. I Folkets Hus-salar och i klubbisters ombonade vardagsrum
med diskussioner om vardagsarbete, klubbjubiléer, starta ny klubb eller försöka
peppa upp trötta klubbister att fortsätta jobbet i klubben.
Genom åren är det många tankar, åsikter och utbyten av idéer med klubbister
som har tillfört mig så mycket och som jag hoppas kunna föra vidare till
andra i mitt politiska arbete.
Jag känner ödmjukhet och tacksamhet för alla fina år som socialdemokratisk
kvinnoklubbist och önskar kvinnodistriktet många lyckosamma år.

PERSONUPPGIFTER
DISTRIKTSSTYRELSEN
ORDFÖRANDE
Emma Eskilsson, Arlöv 1908, 1911-1914
Anna Ekberg-Åkesson, Malmö 1909-1910
Anna Stenberg, Malmö 1915-1916
Anna Linder, Malmö 1917-1919
Olivia Nordgren, Trelleborg 1919-1920
Maja Björkman-Åkesson, Landskrona 1920-1923
Martha Larsson, Malmö 1923-1929
Ulrica Henricksén, Malmö 1929-1933
Ebon Andersson, Malmö 1933-1947
Maria Friberg, Malmö 1947-1959
Anna-Greta Skantz, Malmö 1959-1970
Gunborg Pettersson, Trelleborg 1970-1972
Lizzie Holmquist, Kristianstad 1972-1980
Inga-Britt Pålsson, Helsingborg 1980-1985
Inger Nilsson, Trelleborg 1985-1992
Birthe Sörestedt, Malmö 1992-
KASSÖRER
Sigrid Hansson, Malmö 1908-*
Mathilda Persson, Malmö 1916-*
Augusta Lindström, Malmö 1918-1920
Anna Ekberg-Åkesson, Malmö 1920-1930
Vanda Hedenby, Malmö 1930-1939 t o m 31/8
Frida Vesterberg, Malmö fr o m 1/9 1939-1940
Svea Roth, Malmö 1940-1942
Ragnhild Dahlin, Malmö 1942-1951
Anna-Greta Skantz, Malmö 1951-1959
Eva Olin, Malmö 1959-1960
Harriet Boman, Malmö 1960-1963
Anna-Greta Johansson, Malmö 1963-1965
Inga-Lill Ekholm-Frank, Malmö 1965-1977
Greta Bengtsson, Lund 1977-1979
Henny Friberg, Malmö 1979-1984
Barbro Åkesson, Hässleholm 1984-1986
Gunnel Axelsson, Malmö 1986-1988
Maja Bäckström, Ängelholm 1988-
* Uppgifter saknas
SEKRETERARE
Maja Björkman-Broberg, Malmö 1908-*
Anna Linder, Malmö 1916-*
Hanna Petersson, Malmö 1918-1920
Hilda Svensson, Malmö 1920-1922
Ida Malmström, Malmö 1922-1923
Hanna Leikel, Malmö 1923-1925 t o m 9/1
Anna Hansson, Trelleborg 1925-1926
Mathilda Pettersson, Malmö 1926-1928
Hanna Leikel,Malmö 1928-1929 t o m 9/1
Vanda Hedenby, Malmö, fr o m 10/1 1929-1930
Signe Höjer, Malmö 1930-1932
86

Alma Olsson, Malmö 1932-1933
Alma Lindahl, Lund 1933-1935
Frida Vesterberg, Malmö 1935-1939 t o m 31/8
Mattis Persson, Malmö, fr o m 1/9 1939-1944
Anna Nilsson, Malmö 1944-1947
Hulda Cederlund, Malmö 1947-1949
Svea Lindstrand, Malmö 1949-1952
Margit Palm, Malmö 1952-1956
Karin Nilsson, Malmö 1956-1960
Eva Olin, Malmö 1960-1961
Gunhild Hedén, Malmö 1961-1965
Ulla Alexandersson, Malmö 1965-1968, 1971-1974
Olga Engström, Malmö 1968-1971
Margit Sandéhn, Ystad 1974-1983
Birthe Sörestedt, V Klagstorp 1983-1992
Kerstin Hardenstedt, Svedala 1992-
* Uppgifter saknas
SKÅNSKA LEDAMÖTER I FÖRBUNDSSTYRELSEN
Martha Larsson, Malmö 1928-1936
Ebon Andersson, Malmö 1936-1956
Maria Friberg, Malmö 1956-1961
Anna-Greta Skantz, Malmö 1961-1972 (VU fr. 68)
Lizzie Holmquist, Kristianstad 1972-1984 (VU fr. 72)
Karin Wegestål, Staffanstorp 1984-
STATSRÅD
Camilla Odhnoff 1967-1973
Landshövding i Blekinge 1974-1992
SKÅNSKA RIKSDAGSKVINNOR
Blenda Björck
Kammare/valkrets/år i riksdagen
AK Kristianstads län 1937-1948
Etty Eriksson AK Kristianstads län 1953-1964
Ebon Andersson AK Malmö, Helsingborg, Landskrona
och Lund 1941-1944
Ingeborg Carlqvist FK Malmöhus län med Malmö och
Helsingaborg 1951-1964
FK Malmöhus län med Malmö 1965-1968
Mary Holmqvist AK Malmöhus län 1954-1970
RL Malmöhus län 1971-1974
Grethe Lundblad FK Malmöhus län med Malmö 1969-1970
RL Fyrstadskretsen 1971-1990/91
Margit Lundblad FK Malmöhus län med Malmö 1966-1970
Olivia Nordgren AK Malmöhus län 1925-1952
Lilly Ohlsson FK Malmöhus län med Malmö 1966-1970
Anna-Greta Skantz AK Malmö, Helsingborg, Landskrona
och Lund 1962-1970
RL 1971-1981/82
Maja Bäckström RL Kristianstads län 1979/80-
Ingegerd Wärnersson RL Kristianstads län 1988/89-1990/91
Ingegerd Anderlund RL Fyrstadskretsen 1985/86-1990/91
Birthe Sörestedt RL Fyrstadskretsen 1982/83-
Elvy Westerberg RL Fyrstadskretsen 1984-1985
87

Anita Jönsson RL Malmöhus län 1988/89-
Margit Sandéhn RL Malmöhus län 1974-1990/91
Karin Wegestål RL Malmöhus län 1988/89-
FK = första kammaren
AK = andra kammaren
RL = ledamot av enkammarriksdagen
KOMMUNALRÅD
Kerstin Fredriksson, Burlöv 1990-
Britta Rundström, Helsingborg 1989-
Lizzie Holmquist, Kristianstad 1983-1985
Birgit Skoog, Kristianstad 1986-1988
Ingegerd Göransson, Lund 1979-1984
Margaretha Dovsjö, Lund 1989-
Anna Brandoné, Malmö 1988-1991
Anna-Greta Johansson, Malmö 1983-1985
Margit Palm, Malmö 1977-1982
Ulla Sandell, Malmö 1974-1985
Kerstin Hardenstedt, Svedala 1986-
LANDSTINGSRÅD
Inger Andersson, Kristianstads län 1989-1991
Lena Persson, Malmöhus län 1978-1985
Sonja Persson, Malmöhus län 1983-1988
88