Filmanalys av filmen ”Lejonkungen” - Wordpress Wordpress

Lejonkungen
- filmanalys
I disneyfilmer har man alltid kunnat lära sig något; filmernas syfte (förutom att roa) är att förmedla
någon slags sensmoral. Det går att tolka just Lejonkungen på otroligt många sätt – kärleken i en
familj, avundsjukan som bubblar tätt under ytan inom samma familj, hopp och förtvivlan och allt
annat däremellan.
Filmens inledning fyller sitt syfte väl. Man kan förnimma kärleken mellan far och son redan i
början. Samma godmodiga kärlek genomsyrar sedan hela filmen och tar sig i uttryck i både
vänskap, med Timon och Pumba, och kärlek till hans barndomskompis Nala. Självklart blir man
nyfiken på att fortsätta se filmen för att se hur hans liv tar sig ut och om han och Nala ska få ihop
det. Den inledande sången i filmen är också en anledning till att man vill fortsätta titta. Man vill
höra mer och nästan plåga sig själv med att lyssna samtidigt som man vet att det finns stor risk för
tårar.
Huvudpersonerna är visserligen djur, men alla egenskaperna vi människor har finns som grund för
deras beteende. Avundsjuka, komplex och familjefejder är något som faktiskt finns där under den
glättiga ytan som de tecknade karaktärerna ger sken av.
Scars, Simbas farbror, hela karaktär (och även namn) är byggt kring hans ärr i ansiktet. Och det är
något som är otroligt vanligt inom film, skurkarna ska alltid ha ärr eller tatueringar för att utmärka
sig som just ”elakingar”. Att det inte är särskilt fördomsfritt kan man inte förneka och att det ger en
skev bild till de små barn som inte får lära sig att onda personer (eller djur) inte behöver se elaka ut
för att vara det, kan man kanske ifrågasätta.
Scar lider också av svåra ”lillebrorskomplex”. Hela tiden är han avundsjuk på sin storebror, Mufasa,
som har makt och sitter på tronen. Och visst kan man förstå honom, så kul är det inte att bli
förbisedd bara på grund av åldern. Kanske är det just det som gjort honom så bitter och elak. Han
tar ju till alla medel för att störta sin bror, även om det mesta sker i det dolda. Till slut låter han sin
bitterhet ta överhanden och han dödar sin egen bror för att få makt. Det påminner mycket om
människans tidigare levnadstid då det var sed om att slåss för att visa att man var värdig som
anförare för ett land. Kanske är det ett bättre sätt, åtminstone mer rättvist, än dagens monarki (i
Sverige) där tronen går i arv.
Samtidigt är Simba den fantastiske hjälten. Han återvänder i exakt ögonblick för att rädda
lejonflocken som är nära utrotning, på grund av Scars dåliga ledarskap. Han är rättvis, godhjärtad
och snäll mot sin mamma. Men under ytan finns en hämndlystnad som blommar ut på riktigt när
han får veta att Scar dödade hans far, Mufasa. Då är han inte längre lika förlåtande.
Hela Simbas karaktär mognar under filmens gång. Från att vara en liten unge som rymmer iväg på
grund av skam växer han upp till att bli en ung man som äntligen vågar ta ansvar och erkänna sig
själv som kung.
För att lätta upp stämningen och finnas som Simbas trofasta vänner i filmen finns Timon och
Pumba. Pumba är det godtrogna vildsvinet som kanske inte har alla hästar hemma medan Timon är
lite av hans beskyddare. Deras storleksskillnad är en bidragande faktor till det underhållande i deras
vänskap – en liten surikat som ”beskyddar” ett vildsvin ser man minsann inte varje dag. Samtidigt
är det en av sensmoralerna i filmen – de bryr sig inte om varandras olikheter.
När Timon och Pumba först träffar på Simba så är det dock Timons strategiska ådra som leder till

att Simba får vara med i gruppen. Han inser att ett lejon kan vara bra att ha när man strövar omkring
i djungeln och inte vet vem som skulle kunna vilja äta upp en till lunch. Så egentligen är det för
egen vinning som de accepterar Simba efter att ursprungligen tvekat över Simbas godhet. Den
vänskap som dock följer av deras sällskap under många år verkar helt genuin. De har kommit förbi
stadiet av beroende och njuter istället av varandras sällskap på helt andra grunder är det
ursprungliga utnyttjandet.
Ovanstående scenario är nog inte helt ovanligt i det mänskliga livet heller. Vi ser självklart till att
ordna det så bra som möjligt för oss själva. Om något som en ärlig vänskap följer med på köpet är
det självklart en bonus, men ibland är det inte vad vi egentligen är ute efter.
Filmen visar även delar av det synsätt vi människor har på kvinnor och män. Under sin tid som
ledare beordrar Scar alla lejoninnor att samla mat åt honom och de hyenor han regerar över.
Lejoninnorna ska vara undergivna och han tar igen som helst notis om deras åsikter. Samtidigt är
ledaren i det lilla tremannagäng av hyenor, som står Scar närmast, en hona. Hon regerar över två,
kanske inte så intelligenta hanar, och porträtteras på så sätt som en stark kvinna (hona). Å andra
sidan är djurriket överhuvudtaget ett utmärkt exempel på det patriarkat som ändå måste anses vara
dominerande i (människo-)världen.
Filmens klimax, då Simba äntligen konfronterar Scar, följer verkligen konstens alla regler. Simba
benådar Scar från döden efter en strid på en klippkant, men tvingar honom att lämna flocken och
återvända. Scar låtsas gå med på det och vänder för att gå. Han vänder dock om och anfaller Simba
ännu en gång. Simba tvingas försvara sig vilket resulterar i att han sparkar sin farbror Scar över
klippans kant. Scar överlever visserligen fallet, men på botten av ravinen väntar hyenorna som blivit
svikna av Scar och de blir till slut hans död.
Valet av miljö och omgivning för den sista striden är otroligt strategiskt. Klippkanten som hela tiden
hotar med att avgöra striden för att någon trampar fel och blixten som slår ner i träd runtomkring
dem och orsakar eldsvådor.
Att Scars död inte egentligen orsakas av Simba är också tankvärt. Inte nog med att Scar, innan han
dog, erkände inför hela flocken att det var han som dödat Mufasa, utan det är dessutom hyenorna
som dödar honom. Simba är alltså rentvådd och behöver egentligen inte ens ha hans farbrors död på
sitt samvete. Han har helt enkelt inte gjort något ont alls överhuvudtaget i filmen. När han tar sin
plats som rättmätig kung börjar dessutom hela savannen att växa och bli grön, som Simba enbart
genom sin närvaro kunde ställa allt till rätta (trots att det varit matbrist bra länge).
Kanske är det den bild Walt Disney Pictures kände var lämplig att visa småbarn. Men karaktärer
(människor) är sällan så simpla så att de är enbart goda eller onda. En blandning av Scar och Simba
är mer trolig. Fast man ska väl inte heller glömma att det faktiskt är en tecknad barnfilm från 90talet.