Mått på Välfärdens tjänster - en antologi om produktivitet och ...

talet (Södersten 1992; Södersten 1992; Södersten 1992; Södersten
1993; Södersten 1994; Södersten 1995), se (Malmberg 2001). Men
risker för slutsatser i denna riktning finns inbyggd i alla analyser
som för ensidigt tar sin utgångspunkt i ett rent marknadsekonomiskt
tänkande.
I skarp kontrast till Bo Söderstens uppfattning står de nya forskningsresultat
som pekar ut kvinnors och offentlig sektors insatser
som en viktig tillväxtmotor. De senaste årens forskning om ekonomisk
tillväxt har tydligt visat att produktion av humankapital i
form av insatser i barnuppfostran, förbättrad överlevnad och bättre
hälsa spelat en central roll för den kraftiga ökning av inkomsten per
capita som har inträffat runt om i världen sedan början av 1800talet
(Kalemli-Ozcan, Ryder et al. 2000; Blackburn and Cipriani
2002; Bloom, Canning et al. 2003; Boucekkine, de la Croix et al.
2003; Malmberg and Lindh 2005). Det man kunnat visa i denna
forskning är att de stora investeringar i humankapital som sker när
ett land har en hög andel barn ger upphov till en accelererad ekonomisk
tillväxt när dessa barn når arbetsför ålder. Man har också
visat att den tillväxt i erfarenhetsbaserat humankapital som blir
resultatet av en minskad dödlighet i arbetsför ålder ger en ytterligare
skjuts för tillväxten. Forskningen på makronivå har på detta
sätt lyft fram betydelsen av sektorer som tidigare getts en mindre
central roll.
Likväl kvarstår problemet med att mäta output från en sektor
vars resultat inte erbjuds till försäljning på en marknad. Lösningen
här finns i definitionen av humankapital som ”the present discounted
value of the additional productivity, over and above the
product of unskilled labour, of people with skills and qualifications”
(Black 2002). Värdet av en offentlig tjänst kan därför fastställas
som nuvärdet av det tillskott i individuell produktionsförmåga
som den offentliga tjänsten har producerat. I praktiken
kan detta tillskott vara svårt att mäta men rent principiellt gör detta
synsätt det oproblematiskt att mäta offentlig sektors output av
humankapital.
Med denna definition finns det inget som teoretiskt lägger
hinder i vägen för en ökad produktivitet i offentlig sektor. Problem
med att öka produktiviteten uppstår först om man mäter offentlig
sektors prestationer i form av undervisningstimmar, läkarkonsultationer,
eller städtimmar. Men dessa prestationer är inte verksamhetens
egentliga resultat. Denna typ av prestationerna ska i stället
ses som input i produktionen av humankapital. Produktivitets-
99
ESS 2006:2