Mått på Välfärdens tjänster - en antologi om produktivitet och ...

ESS 2006:2
en renodlad marknadsekonomi på att bara den som betalar fullt
marknadspris ska få del av de varor och tjänster som erbjuds på
marknaden. Någon garanti för att människor erbjuds bra uppväxtvillkor
ryms alltså inte i de marknadsekonomiska principerna. I en
ren marknadsekonomi finns det därför en risk att många människor
utestängs från möjligheten att delta i marknadsutbytet på
likvärdiga villkor. Fullföljs marknadsprincipen till sin slutpunkt kan
man hamna i en socialdarwistiskt situation där den som inte klarar
marknadens villkor frånerkänns sitt existensberättigande. Ett
exempel är hur The Economists redaktör kommenterade den
hungersnöd som på 1840-talet dödade en miljon människor på
Irland: ”It is no man's business to provide for another” (Ó Gráda
1999). Alternativet är en samhällsmodell där betydande delar av
humankapitalproduktionen lyfts ut från den rena marknadsekonomin
och åtminstone delvis blir en gemensam angelägenhet, ett
ansvar för den offentliga sektorn.
En viktig förklaring till att det är svårt att mäta produktvitet i
offentlig sektorn är att humankapital inte hur som helst kan säljas
på en marknad. Den kroppsliga och mentala förmåga till produktivt
arbete som en människa skaffat sig kan ju inte överföras till någon
annan på samma sätt som man säljer en säck potatis. Om slaveri
hade varit tillåtet skulle det förhålla sig annorlunda. Då hade ett
universitet kunnat köpa in gymnasieutbildade, utbilda dem och
sedan sälja högskoleutbildade vidare till de företag som efterfrågar
akademisk arbetskraft. I ett slavsamhälle skulle det alltså vara
enkelt att beräkna produktiviteten i offentlig sektor. Det humankapital
som produceras skulle kunna få en direkt marknadsvärdering.
De problem som finns att mäta vad offentlig sektor producerar
hänger alltså samman med att vi lever i ett samhälle byggt
på mänsklig frihet och som förbjuder handel med humankapital.
Att humankapital inte får säljas har spelat vissa marknadsekonomiska
tänkare ett spratt, nämligen dem som likställer ekonomiskt
värde med marknadsvärde. Att humankapital inte säljs på en
marknad kan då ge upphov till föreställningen att humankapital
saknar ekonomiskt värde, och i sin tur att de vars arbete resulterar i
produktion av humankapital inte producerar ekonomiska värden.
En konsekvens är t.ex. att kvinnors arbete med att uppfostra barn
ses som improduktivt, men också att offentlig sektor som helhet
uppfattas som improduktiv. Ett exempel på en ekonom som dragit
en sådan slutsats är Bo Södersten i de analyser av mäns och kvinnors
bidrag till ekonomin som han publicerade i början av 1990-
98