Mått på Välfärdens tjänster - en antologi om produktivitet och ...

ESS 2006:2
Det är sådana övergripande frågor som Expertgruppen för
Studier i Samhällsekonomi riktar till den panel av forskare och
utredare som medverkar i denna rapport Mått på välfärdens tjänster
− En antologi om produktivitet och effektivitet i kommunala verksamheter
(2006:2).
Som flera av författarna påpekar finns det risker med att tro sig
kunna beskriva en komplicerad och flerdimensionell verklighet i
några nyckeltal eller att reducera värdet av välfärdens tjänster till
några siffermässiga målsättningar. Siffermagin kan leda till att felaktiga
prioriteringar görs i syfte att snarare leva upp till nyckeltalen
än till de formulerade målen för verksamheten. Åtgärder som ger
omedelbart resultat kan prioriteras på bekostnad av sådant som
långsiktigt kan leda till en mera effektiv verksamhet.
Att tydliggöra svårigheterna och riskerna med att mäta effektiviteten
och produktiviteten inom offentlig tjänsteverksamhet bör
emellertid inte betyda att inga försök görs och att man slår sig till
ro med antagandet om nolltillväxt. Tvärtom bör det innebära att
ansträngningarna intensifieras för att finna de drivkrafter som stimulerar
utvecklingen av de offentliga tjänsterna och åstadkommer
sådana produktivitetslyft som underlättar möjligheterna att finansiera
den framtida välfärden.
Bidragen till denna rapport pekar på de möjligheter som finns att
effektivisera olika tjänster, så att de kan utföras skickligare och
därmed resultera i högre kvalitet för de personer som medverkar
till att ”göra tjänsten”.
Det är också möjligt, enligt författarna, att använda skattepengar
mera effektivt, genom att utveckla formerna för den statliga uppföljningen
och utvärderingen av de kommunala verksamheterna.
På den direkta frågan – ”går det att mäta effektivitets – och produktivitetsutvecklingen
i de kommunala verksamheterna?” – manar
Björn Brorström och Gustaf Kastberg till en viss försiktighet, men
kan referera till den egna forskningen och påvisa att det finns såväl
teoretiska som praktiska möjligheter att göra meningsfulla mätningar.
Som Richard Murray visar finns det redan ett antal väl
utvecklade metoder, som används i andra länder. Med hänvisning
till dessa metoder lämnar han programmatiska förslag för hur vi i
Sverige bör gå tillväga för att utveckla produktivitetsmätningar.
Hans-Olof Hagén och Eva Hagsten betonar vikten av att ett sådant
programmatiska arbetet sker i nära anknytning till den utveckling
av nationalräkenskaperna som pågår och som Birgitta Magnusson
högst konkret diskuterar i sitt bidrag.
166