Mått på Välfärdens tjänster - en antologi om produktivitet och ...

Kort efterord
I den allmänna debatten om välfärdens finansiering sägs ibland att
de offentliga tjänsterna är ineffektiva och har låg produktivitet. De
höga skatterna borde räcka till en ännu bättre välfärd. Inbegripet i
sådana påståenden ligger ofta en föreställning om att det existerar
en tjänstemarknad som fungerar ungefärligen som varumarknader i
ekonomisk teori. Men tjänster är inte detsamma som tillverkning
av varor. Tjänster handlar i grund och botten om utbyte mellan
människor, där den eller de personer som är delaktiga, samtidigt är
medaktörer och ömsesidigt påverkar resultatet av ”produktionsprocessen”.
Läraren lyckas bättre med en flitig än en slö elev och
läkaren med en patient som äter klokt och motionerar regelbundet,
om man säger så.
Effektivitet och produktivitet i tjänsteverksamheter är underkastad
en annorlunda logik än i varuproduktionen. Maskiner kan
inte ersätta människor. Tjänster utmärks av att de är kommunikativa
och personalintensiva. Produktivitetsökning i offentliga tjänster
är därför svåra att mäta och sätts − tills vidare − schablonmässigt till
noll, till och med när nationalräkenskaperna redovisas. Produktionsvärdet
beräknas som summan av kostnaderna för produktionen
och därmed definieras produktivitetsförändringar bort.
Privata tjänster har fördelen av att de prissätts och att verksamheterna
syftar till att ge en ekonomisk vinst. Men för de offentliga
tjänsterna är vinsten inget mål. De är undandragna marknadens
krafter och när vare sig skillnader i människors betalningsförmåga
eller marknadspriser finns tillgängliga för att bedöma och jämföra
hur och vilka tjänster som produceras, då måste andra mått utvecklas
för att medborgarna ska kunna få kunskaper om vad de får ut av
sina skattepengar.
Är det möjligt att finna mått på effektivitet och produktivitet i
det som kan kallas välfärdens tjänster? Är produktivitetstillväxten
nödvändigtvis lika med noll i offentliga tjänster?
165