Mått på Välfärdens tjänster - en antologi om produktivitet och ...

produktivitet till följd av stigande värden på de offentliga tjänsterna
löser inte den offentliga sektorns finansieringsproblem.
Totalproduktiviteten beräknas genom att verksamhetens prestationer
summeras och summan divideras med summan av resursinsatser.
Resursinsatserna summeras vägda med priserna på resurserna
för ett basår, så att summan uttrycker kostnaden i fast pris.
Prestationerna måste också viktas för att kunna summeras. Det
är orimligt att summera ett besök hos en distriktssjuksköterska
med en by-pass-operation som om de vore lika mycket värda. De
kostar också mycket olika. Är det ett företag vars prestationer utgörs
av produkter som har marknadspriser är det naturligt att väga
produkterna med dessa priser. Dessa vikter gör att summan anger
bidraget till vinsten, vilket är relevant utifrån företagets mål. För
offentliga verksamheter, som saknar priser, vore det önskvärt att
vikterna svarade antingen mot medborgarnas betalningsvilja eller
mot bidraget till måluppfyllelsen 19 . Då skulle summan svara mot
den samlade betalningsviljan eller det samlade bidraget till måluppfyllelsen.
Men detta är sällan möjligt. Som en approximation används
då prestationernas styckkostnader som vikter. Det bygger på
antagandet att de offentliga verksamheterna är optimerade så att
förhållandet mellan de marginella styckkostnaderna svarar mot förhållandet
mellan de värden prestationerna har (annorlunda uttryckt
”att man på marginalen lägger ned kostnader i proportion till hur
värdefulla prestationerna är”) och att de marginella styckkostnaderna
förhåller sig till varandra som de genomsnittliga styckkostnaderna.
Vikterna är fasta (basårets vikter).
Summan av prestationer och summan av resursinsatser utgör var
för sig index liksom kvoten av dessa summor (produktiviteten) och
kvoten av dessa kvoter (produktivitetsförändringen).
19 I exemplet med arbetsmarknadsutbildning skulle vikterna då utgöras av prestationernas
värde, dvs. andelen utexaminerade per elev gånger andelen utexaminerade som får nya jobb
gånger inkomstökningen per nytt jobb för respektive typ av arbetsmarknadsutbildning.
Under dessa förhållanden pekar indikatorn produktivitet i samma riktning som effektiviteten.
Det förtjänar att påpekas att vikterna inte behöver motsvara de absoluta värdena och
att det är tillräckligt att de svarar mot de absoluta värdenas relativa storlek. Därför kan vikterna
utgöras av relativa styckkostnader eller t.o.m. relativa arbetsinsatser om det finns god
grund att tro att värdena förhåller sig till varandra som t.ex. styckkostnaderna. Vet man däremot
t.ex. att en prestation har en lika stor effekt eller ett lika stort värde som en annan trots
att styckkostnaderna är olika bör prestationerna vägas lika. Ett exempel på en tillämpning av
denna princip är beräkningen av produktiviteten i pilotutbildningen. Utbildning i flygsimulator
anses lika effektiv som i flygplan för vissa moment och är mycket billigare. Genom
ökat utnyttjande av flygsimulatorer ökade därigenom produktiviteten. Ett annat exempel är
att en J 37 Viggen bedömdes ha en dubbelt så stor militärstrategisk betydelse som en J 35
Draken. Utbildning på J 37 gavs därför en dubbelt så stor vikt, oaktat kostnaden (Murray
1995).
137
ESS 2006:2