Mått på Välfärdens tjänster - en antologi om produktivitet och ...

ESS 2006:2
hypotetiskt, att man kommer på en undervisningsmetod som på ett
år kan öka en individs produktivitet under arbetslivet med 10 procent.
Även om kostnaden motsvarar 5 procent av individens förväntade
inkomst skulle det ändå kunna vara lönsamt att erbjuda
denna typ av utbildning.
Denna effekt av ökande kvalitet behöver inte bara gälla för
insatser som riktas mot den arbetsföra befolkningen och mot de
som i framtiden kommer att ingå i den arbetsföra befolkningen.
Även ökad kvalitet i de tjänster som utförs för den äldre delen av
befolkningen kan få denna effekt.
Mitt resonemang bygger på att man kan se de tjänster som en
människa utför åt sig själv som en del av hennes produktivitet. Om
jag t.ex. själv reser mig upp ur sängen och går på toaletten är detta
en tjänst jag utför åt mig själv. Marknadsvärdet av denna tjänst
skulle kunna beräknas efter vad det skulle kosta om jag skulle köpa
denna tjänst av ett företag som arbetar med hemtjänst.
Hemproducerade tjänster ingår som vi vet inte i BNP men i en
generell modell av människans konsumtion över livscykeln så kan
dessa tjänster mycket väl räknas in. Och om värdet beräknades
efter vad det skulle kosta om dessa tjänster skulle utföras av andra
personer så skulle deras andel av en individs konsumtion bli
mycket stor. Kostnaden för ohälsa skulle därför inte bara beräknas
efter av hur dåligt en person mår. Med ett produktionsperspektiv
kan ohälsans kostnader i stället ses som ett bortfall av produktionsförmåga
för egenproducerade tjänster.
Om man med hälsoinsatser lyckas få människor att i denna
mening bli produktiva högre upp i åldrarna innebär det alltså en
potentiell mycket stor höjning av landets totala produktionsförmåga.
Realt skulle den kunna visa sig i att en oförändrad arbetsstyrka
inom hemtjänsten kan hålla ett mycket större antal gamla i
form jämfört med ett system där sjukvården lyckas dåligt. Behovet
av ökade volymer i hemtjänsten skulle minska. Produktivitetsutveckling
i offentlig sektor skulle enligt dessa resonemang kunna
bidra till att lösa finansieringsproblemet. Det kan alltså finnas skäl
att inom ramen för en mer formaliserad modell undersöka om så
verkligen kan bli fallet.
112