Mått på Välfärdens tjänster - en antologi om produktivitet och ...

ESS 2006:2
och utan statsvetarexamen som omfattar inte bara deras högsta
utbildning utan också uppgifter om betyg i gymnasie- och grundskola
och kanske också om föräldrars utbildning och inkomster.
Med ett sådant rikare datamaterial ökar möjligheterna att sortera
fram vad just statsvetarutbildningen betyder.
För 25 år sedan skulle det ha varit svårt, om inte omöjligt, att
sjösätta ett projekt där man skulle försöka studera effekterna av en
viss utbildning på människors inkomstmöjligheter. I dag är
emellertid datasituationen en helt annan. På gott och ont finns det i
dag samlat data som gör det möjligt att följa människors skolgång,
utbildning och arbetsmarknadskarriär år efter år från åtminstone
1980-talet och framåt. Detta ger en möjlighet att besvara frågor om
i vilken utsträckning barn från olika skolor givits bättre eller sämre
möjligheter att utvecklas. Ett problem är att man till exempel kan
behöva vänta tjugo år innan man vet hur det har gått på arbetsmarknaden
för en grupp barn som just gått ut lågstadiet. Detta
skulle man emellertid kunna komma runt om man kan hitta indikatorer
på skolprestationer i tredje klass som har prognosvärde för
hur det kommer att gå för dem i högstadiet, gymnasiet, högskolan
och senare i arbetslivet. Hittar man sådana indikatorer blir det
möjligt för en skola att veta vilka resultat på kort sikt man ska satsa
på för att resultatet för barnen på lång sikt ska bli så bra som
möjligt. Utmaningen för att öka produktiviteten i skolan ligger
alltså inte i att det skulle vara svårt att åstadkomma. Frågan är i
stället om vi är beredda att granska skolundervisningen på det
noggranna sätt som krävs för att man ska kunna ge tydliga svar på
vad som fungerar bra och vad som fungerar dåligt.
Ett liknande arbetssätt kan man utforma för att försöka mäta
effekten av sjukvårdsinsatser. Dataläget är här känsligare men det
bör vara möjligt för medicinska forskare att få tillgång till data om
patienter som drabbats av olika sjukdomar, hur de behandlats och i
vilken utsträckning de kommit i arbete.
Efter att man gått i pension kan man inte använda inkomstdata
för att bedöma individers produktivitet. Här krävs det därför andra
sätt att samla in data om hur stor arbetsförmågan är hos olika
personer och hur den kan påverkas av vårdinsatser och omsorg.
I dag är det därför i princip möjligt att mäta hur väl offentlig
sektor lyckas med att producera humankapital. En annan fråga är i
vilken riktning en debatt om en stor satsning på att analysera denna
typ av data skulle leda. Min bedömning är att det hos allmänheten
finns ett stöd för tanken att vi behöver en välfungerande offentlig
110