Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

2
Rudolf
klipporna. Än framryter den, fammantrSngd
inieJlan tvänne klippor, än fiörtar den ntd
från deflä med fteuar och träni fitt fradgan-
)te.
De gingo ännu högre upi bergen. Smala,
fvigrande bräder, Tom lågo öfver ofantliga
bergsklyftor, voro de farliga vägar, de
måfte vandra. Under dem förlade ftrömmar,
lem ftörtade fig från klippa til klippa och
uplöftes ien hvit rök. På detta fatt iortfatte
de lin gång upföre högder och ned igeiioni
bergshaior. Ändtligen värmde fig Thiiring
om, forn gick förut, och fåg fmäleende
på Marie, fom nu kaftade figiRudolfs armar.
Ku are vi omiuier, iade hon, ifridens,
kärlekens och iällhetens hemvift. Fin»
ne vi ej har lugnet> få finne vi det ingetiflads
på jorden. Rudolf ihyndade otolig förut.
Han fåg imellan de bägge klippor, fom
danade ingången, intet annat än flela, fpetftga
berg, fom .ftodo bredcvid och öfver
hvarandra. Här? frågade han och fåg på
Marie. Hon fmålog idet hon fade till Thii*
ring: låt mig föra honom, min Far. Med
möda fteg hon nu fram imellan tvänne klippor
och förivannien obemärkt klyfta. Rudolf
följde hennej men hon var förfvunnen.
M;uk ! ropade han med ångeftfull röft i
ika midnatt, iom omgaf honom. Hon
Cyaradc lionfcm icke. Men idetfamma biet
ijuft. Marie kom tilbaka med en brinåe
facklaihandenoch grottan fkimradeiom
kriitall. Goflen var utom iig ai glädje. Marie
m
l