Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

von Werdenberg. 73
med en få vild blick? Rudolf, låt mig dö.
Hon lutade fit anfigte emot hans fkuldra,och
fjönk,idet han tryckte henne til (it bröft,ljuft
ihans armar: Ach, Rudolf! iade hon med
en matt röft, om du älikad? Blig!
Jag alfkar dig, Heloife j jag alfkar dig fom
Marie. Hon tryckte en kyfs på hans läppar,
ochidet famina öpnades dörren, och en ljuf,
angenäm ånga, liktom af tornrofor, uptylde
grottan, och på något afftånd hördes en fagta
Harmoni. Heloife flet fig ur Rudolfs armar,
och fatte fig på hans läng. Harmonien blef
beftändigt mer och mer rörande: tonerne lägre
och lägre. Rudolf och Hejoife futto lutade
til hvarannan, förloradei de angenäma
känflor, denna njutning fkänkte dem. Nu inträdde
Azer irummet. Heloife, ropade han,
lemna ois. Hon gick: dörren tilflöts efter
henne, och Rudolf Iprang up från fin fång,
likfom väckt ur en dröm. Ikläd dig denna
drägt, fade Gubben, och räckte honom en lång,
hvit, välluktande klädning. Tacka himlen,
Rudolf, fortfor hanien alfvarfam ton, at min
förfigtighet räddade din och Heloifes ofkuld.
Rudolf, du måfte vid dylika tilfällen tilfäga
henne at lemna dig. Hjertat är fvagaft i de
heligafte ögonblicken af det mänfldiga ädelmodet.
Heloifes ädelmod bevekte dit hjerta,och
uptändeidet famma lugna begär. Sålunda
föranleder,äfvendet fomvi dödligekalla dygd,
til fvagheter. Låtom ofs gå, Rudolf. Dä de
inträdde i grottan, ftod Heloife der, klädd li.
ka fom Rudolfj och bägge fågo på hvaran-
E 5
nan