Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

von Werdenberg. 51
enig glädje. Et tordön, häftigare an vanligen
under våra böneftunder, ik;»kads nu Pyramiden.
En dödlig blekhet höljde min fars
anfigte. Han tryckte ynglingen i fin famn
och begjöt honom med heta tärar. Farväl!
fade han. Hvilken ond ande löfte d'n tunga
V Nu ledde han honom ur vår boning,
och murarne nedftörtadeimellan ofs och honom.
Vi lemnade Egypten och begofvo ofs til Jenifalem.
Du kan icke fäga mig din fars förrättningar
% Hvarföre icke ?
Fråga mig ej, jag ber dig derom. Vid
defla ord lade hon fin mjuka, hvita hand på
hans läppar. Et aflägfe tordön (käkade i detlamma
grottan. En ljuskrona, hvaruti brunno
(ju ljus, nedkom från taket; de hvita tapeterne
iörfvunno: grottan fvartkläddes, och.
rideauerne fkakades likfom af en häftig vind.
Detta fkedde iet ögonblick. Heloife knäpte
fina händer tilfammansidet hon fade: tyll!
min far gör bön. Strax derpå hvilkade hon:
jag kommer igen. Rideaun för den ena gången
lyftades, ochifonden ai denfamma lågRudolf
den gamle på knä: en eldmaffa hvälfde
öfver hans hufvud med ljungeldens häftighet.
Heloile ikyndade fram ät gången, likfom
buren af en vällanvind, och rideaun fölllångfamt
ned. Förflträckt blef Rudolf flående allena
til defs et nytt buller väckte honom och
Heloife kallade (ig ihans armar med detta utrop
af glädje: hennes fjäl är renad! Han kunde
knapt hålla henneifin famn,få ftor var hans be-
D 2 flört-