Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

170
Rudolf
me fkolen J vara fom fiikarne,dem Gutls förbannelfe
drabbat. Edra kroppar fkola ej ruttnaijorden,
och edra fjälar brinna utan ända
ifkärselden, til defs J fvärjen Abboten lydnad,
och bannlyiningen är återkallad!
Nu hördes en allmän jämmer och klagan
ihela Bergstragten. Landtmännen gingo förbihvarandra
utanat uplyfta fina ögon,eller ock
hvifkade de blott til hvarannan. De dalar, der
fordom glädjens och frihetens fånger återflvallade,
voro nu dumma, eller genljudade blott
afiuckar och fkrän. Redan tvänne gånger ha-
de Appenzell g"nom inflickade til Koftanz med
tårar bedt Bilköpen uphäfva Interdiä j
t men
fvaret blef altid: Intil defs J hyllen Abboten,
lefven J under Guds och männifkors förbannelfe!
Qvinnorna och de gamle fölloi förtviflan.
Männen och yngl ; ngarne voro ännu ftåndaktige.
Blott en yngling fyntes tärd af en
dyfter forg: Vid vår-feften blef han fegrare,
och den fkönafte flickan,tillika hans älfkarinna,
utiedd at danfa med honom. Då ynglingarne
vid fommarens början drogo med hjordarne
up i de högre bcrgstragterna,och fkildes
ifrån flickorna, låg Riittli längeifin Erdmuths
armar. Ach! förft för några dagar fedan,
hade hon yppat för honom fin kärlek,
och nu fkulle han för trenne långa månader fkiljas
ifrån henne! Väl hundrade gånger ropade
de til hvarannan: farväl! och lika många gånger
vände de åter tilbaka, fkyndade i hvarsannans
armar, med ögonen fäflade på hvarannan
under grät och klagan, Idetfamma ropade