Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

von Wc rdenberg. 161
Er ädle fon är här. Gud late er uplef-
Va den glädje, han gör er! Den fom etterlemnar
fig en fådan fon, kan dö nöjd: Han
har redan förjt för fin ära. Jag måfte fakna
denna lycka; men jag delar den med er; ty
jag tror, at han allkar mig meft,näft (in far.
Idetta ögonblick kom Marie, Rudolts maka.
Det är Gref Henrik, Johans far! Väl-
kommen til ofs, Herr Grefve, fade Marie med
fin intagande röft, fom ock nu nedträngdei
Henriks hjerta, och räckte honom fin hand:
Ni älfkade mig för fem och tjuge år fedan;
nu ber jag om er kärlek, den lkall nu råga
måttet af vår fällhet.
Henrik hlef flående med et dyftert utfeende.
Han ville vara vred, och hans vrede hade
förfvunnit han visfte icke §elf huru.
Nu kom hans lon med en fkön flicka fram ur
en längre borrt belägen koja. Ha# (kynd !e
mot Rudolf och (in far, och kaftade fig tii hans
fötter med deHa ord: Min far! Himlen vare
lofvad, iom förde ér hit,idefTa ädla männi-
Iko s krets, ja hit til dem } de fkola älfka
er! dem har jag gifvit hela mit hjerta} af dem
har jag förft rätt lärt at vara en öm och lydig
lon. Ni var deras fiende, och aldrig hör*
åc jag här ert namn nämnas, utan med lormaning
at älfka er. Henrik,lom öfverrafkats
af det fatt, hvarpå han cmottogs, blef förlägen
och rÖTd. Han fåg, än pa Rudolf, än
på Marie,än på fin fon.
Nu nalkades Heloifes dotter. Johan fattade
hennes hand ined defla ord: det är min
IIVel. L far,
*