Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

von Wc rde nb e rg. 143
pade han til dem fom trängde fig fram, vare
öfver mig! Jag ber er, mina vänner! Han
utfträckte fina armar emot dem, och höll de
främfte tilbaka för at aflkära de öfrige paffet.
Folkets raferi tiltog mer och mera. Rudolf
och Wilhelm ftodo vid Gubbens lida, och
bådo honom at icke längre fatta fig emot den
upbragta folkhopen: Jag kan icke mera än dö!
fade han; och min död måfte ftilla dem. Rudolf
och Wilhelm fkyddade honom med fina
fköldar emot folkets itenar och pilar, fom haglade
omkring dem. Han föll på knä, och
ännu en gång blef det tyfl! O! förbarmen er
öfver edra barn! ropade han til dem; åfam»
ken er inga blodikulder. Nu träffade en Ilen
ur en flunga Gubbens panna,och hanLöll blodigiRudolfs
armar. Mördare!förbannade mördare!
ropade Rudolf: och det var,likfom hade
en ljungeld ifrån himlen nedftörtat ibland dem,
då Anton föll. De ftodo några ögonblick likfom
faftnaglade w\4 jorden. Idetfamma öfverföll
dem en ängflande fruktan för den dag,
då de fkulle ftällas inför verldarnes domare;
och alle förfvunno plötfligen. Anton, fom hemtade
lig, vinkade åt Giittingen och frågade
med matt röft: hvar togo de vägen? Gå efter
dem, min Wilhelm, och bed dem förfamla fig
der nedre på ängen. Jag ville gerna ännu en
gång fe mina barn och ftga dem, at jag förlåter
dem det dödliga får de gifvit mig. Du,
Rudolf, gå och bed Gref Henrik komma til
mig. Rudolf fatte Gubben fagta ned i gräfet
med ryggen mot klippan, och gick up på borgen.