Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

138
Rudolf
och kaftade fig ännu en gång til hans fötter.
Han ville taga henneifin famn, men hon flet
fig lös och ropade: Nej,hör mig förft: Då
jag lemnade er med min far, förde han
mig til kyrkan. Vid altaret målre jag fvärja
honom at icke öfverlefva min förnedring. Herre:
jag har faft beflutit at rädda min far; men
ockfå, vid Gud! lika få faft at icke öfverlefva
min vanära. Betänk hvadjag lagt, och var
barmhertig! Tvinga mig ej at mördamig fjelf!
Åh !man dör ej få lätt, min fköna flicka!
gör ej längre motftånd: jag känner en ljuiVare
död dödenikärlekens armar. Han
omfamnade henne. Gertrud ropade om hjelp,
och idetfamma ftod Giittingenidörren. Fogd
n föifkräcktesoch fläppte fit &önabyte. Giittingen
ftadnade lugn och ftillatigande,och betragtade
välluflingen med alfvarfamma blickar.
Hvem är du? frågade fogden förlägen.
Jag är Adelsman: mit namn är von Giittingen:
denna' flickas fäftman: hennes olyckas
hämnare, och,affoyvärde, din (träffare!
Betragta denna flicka, Niding! Dennablomma
ville du förgifta med din djefvulfka andedrägt;
du, Tyrann emot alla dina underhafvande!
Din dom ärläld! Gud gaf dig tid; men du
hördeicke: han drog en dolk, och fogden
bleknade. Denna dolkgaf Adam fin dotter vid
den Allsmägtiges altare,och bad henne flötaden
ifit hjerta hellre, än förlora fin ofkuld. Niding!
dertil tvingade du honom. At(kyvärda
milsfoiter! känn,om du ännu har känfla, at du
tvingade en far at befalla lit egetbarn fjelfmord.
fqs-