Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

120
Rudolf
viggen tiltoa; hvarje natt. och de bagge gamle,iom
omiider förbödodet, hörde dem lik-
\,U beltändjgt klappa, men fagtare än förut,
och då och c!å fucka.
igryningen voro Wilhelm och Gertrud
ledan vakna, och midnatten var iör dem aftonfkymningi
n. Pet tycktes lom behöfde de
ej mera någon fönin, och likval blomitrade
Langes fyndet lom et par närftåcnde rofor en
ikon vårdag. Gick den gamle jom morgonen
til fönftret,få låg han huru bägge redan ftodo
eller futto bredvid hvarannan, huru Gertrud
lekte med Wilhelms lockar, eller denne
fattade hennes hand och huru de fmålogo
emot hvarannan. Idenna flällning låg han
dem ännu om aftonen, ochiden femma hade
han lett dem hela dagen. På detta fatt förflöt
någon tid. Omiider Jemnade Wilhelm nä-
Han aldeles icke mera Adams koja och den
forkjuiande Gertruds fidaj och lemnade han
henne någon gång,la bidade hennes ögaitårar
och hon drömde vaken til defs Wilhelm
kom tilbaka. Den ädle Gubben blef orolig
då han fag deras kärlek, och talade med Gertrud
dejom. Mit kära barn, du ftörtar dig i
en afgrund af lidanden och fniärta. Gertrud
fåg härvid på honom med förundran3 ty hon
kände fig f;i lycklig. Gintingen är ej Herre
af fin hand. Du är en Bonddotter och
Han - - " Bäfta flicka, ännu är det tid, drag
dig ifrån Göttingen!
Ifrån Göttingen? frågade hon, och hennes
ögon fy! ,s af tårar: jag begär ju icke at blifva
/
t
/