Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

98
Rudolf
ter,(Varade hon då: jag hatar henne icke mera
j men hon har dock velat förgifta hela mit
lifs ftilla glädje.
Flera månader voro på detta fatt förflutna,
och ännu kunde altid den minlta hantydning
på grottan,göraMarie orolig och komma henne
at käfta en alfvarfam blick på Rudolf, Ja,
fade han ofta, jag har förtjent det, men Marie,
när vil du glömma det?
En afton fent kom Pater Anton til dem.
Marie, fade han, jag behöfver din hjelp hos
en olycklig. Du måfte inatt lemna Rudolf.
Hon följde honom,och han förde henne öfver
klipporna ned til en liten by. Du kan väl
ej giffa, Marie, til hvem jag förerdig? Den
döende Heloile vil taga din förlåtelfe med fig
igrafven.
Den döendeHeloife?O, Gud!Den döende?
Ja, den döende. Marie, du hyfte ovilja
til henne. Grafven förfonar ju alla oenigheter:
jag hoppas, äfven din.
Skyndom, fkyndom! Jag har länge nog
förorfakat henne qval.
Gör då hennenu glädje, Marie. Han förde
henne in i en koja, der Heloife låg blek
och döende på en fäng. Då hon fick fe Marie,refte
hon fig up med möda, och fade fagta:
Har du förlåtitmig, Marie? Hennes matta,
döende röft genomträngde Maries hjerta.
Hon fattade Heloifes hand och fuktade den
med fina tårar. Heloife! himlen förlåte mig
få vifst, fom jag förlåterdig, fade honi det
hon tryckte en kyfs på den döendes bleka
läppar. Jag