En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

If it were not for this ”internal” dimension, the construction of meaning could
be reduced to a formula consisting of the text, the external situation, and the
individual´s background and acquired signification competence. If it were not
for the individual’s “I,” individually actualised meaning would be equivalent
to, or a mere reflection of, social meaning – and nothing more (Linderman
1996: 61).
Utan denna dimension reduceras individens tolkningsprocess till det rent
förutsägbara. Linderman gjorde halt vid denna punkt i sin avhandling. Men
han lyfte fram denna psykologiska dimension som viktig.
Mia Lövheim utvecklade i första hand ett teoretiskt orienterat tolkningsredskap
för bearbetning av individens meningsskapande processer beträffande
identitetskonstruktion insatt i ett samspel mellan tre kontexter; ”discursive
practices, social practices” samt ”mode of communication” (Lövheim 2004:
53). När Lövheim formade sin teoretiska modell förde hon ett resonemang
om den aspekt som Linderman stannat vid, nämligen hur man skulle förstå
individens kreativa och responderande sida. Lövheim redovisade sina bekymmer
med denna psykologiska dimension som hon valde att lämna utanför
sin teoretiska modell.
[A] conceptualization of agency as related to a ”psychological dimension”
becomes difficult to operationalize and analyze, since it represent an area that
is not covered by the theories related to in the discussion (Lövheim 2004:
68).
Lövheim avstod dock inte helt från att laborera med ett tanken på ett responderande
själv hos individen. Det fanns med som en aspekt i hennes teoretiska
modell som i huvudsak var konstruerad för att belysa andra delar i den meningsskapande
processen.
In this way, the idea of a responding and reacting self is maintained, but the
focus is shifted from the self as the center of the process, to the resources and
restrictions for constructing a self provided by intersecting discursive practises
and social practises in a certain situation (Lövheim 2004: 68).
Det är på denna punkt jag ansett att en teoretisk utveckling med ett annat
fokus varit välkommen som komplement både till Lindermans semeiologiska
tolkningsmodell och Lövheims diskursorienterade perspektiv.
Både Lindermans och Lövheims modell har centrala beröringspunkter
med mina teoretiska utgångspunkter. Men jag vill argumentera för att ett
schemateoretiskt angreppssätt ger en något annan tyngdpunkt åt individens
kreativitet och en något annan teoretisk förståelse av förändringar i den internaliserade
repertoaren. Jag har velat vidareutveckla en teoretisk förståelse
av den interna kontexten och detta menar jag är möjligt med en sociokognitiv
teoretisk utgångspunkt och min konstruktion av ett schemateoretiskt tolkningsredskap.
55