En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

Bordwell använder således schemateoretiska utgångspunkter när han diskuterar
individens konstruktion av fabulan och att detta sker med olika schematiska
grundstrukturer såsom personschema, rumsschema, händelseschema
osv. (se kapitel 2.6.1. Schematyper).
The viewer builds the fabula on the basis of prototype schemata (identifiable
types of persons, actions, locales, etc.), template schemata (principally the
“canonic” story), and procedural schemata (a search for appropriate motivations
and relations of causality, time, and space). To the extent that these
processes are intersubjective, so is the fabula that is created (Bordwell 1985:
49).
Vad som sker på filmdukens sujet är en representation som signalerar till
filmåskådaren att skapa mening av det som syns på filmduken och hörs på
ljudspåret. Här finns filmåskådarens bakgrund och vardagsförståelse närvarande
som en fond av förkunskaper, både från egna erfarenheter och medierade
erfarenheter från tidigare filmupplevelser. Konstruktionen av fabulan
skapas mot bakgrund av individens subjektiva föreställningar av hur livet
hänger ihop. ”Inferences and construction of the fabula do not come out of
the blue, but rely on a wide range of background assumptions and knowledge
on the part of the spectator” (Persson 2000: 20).
2.3.2. Åskådaren som medskapare
Bordwell är kritisk mot synsättet där åskådaren uppfattas som passiv och
som placerad av en given filmberättelse i en viss position. ”A film, I shall
suggest, does not ”position” anybody. A film cues the spectator to execute a
definable variety of operations” (Bordwell 1985: 29).
Bordwell kritiseras av bl.a. filmteoretikern Seymour Chatman för att
överbetona åskådarens kognitiva frihet att konstruera mening. ”In my view,
it is not that the viewer constructs but that she reconstructs the film´s narrative
(along with other features) from the set of cues encoded in the film”
(Chatman 1990: 127). Chatman understryker i sin kritik filmskaparens egna
intentioner, eller rättare sagt filmskaparkollektivets intentioner, som en tyngre
styrande faktor för publikens meningsskapande än vad Bordwell synes
göra. Men jag menar att det delvis är en missuppfattning. Bordwell lyfter
istället fram en dialektiskt och växelverkande meningsprocess där filmens
sujet och form är viktiga ingredienser för publiken vid skapandet av en förståelse
som samspelar med individens kognitiva strukturer. Detta menar jag
har Bordwell byggt in som en beståndsdel i sin definition av vad fiktivt berättande
är.
In the fiction film, narration is the process whereby the film´s sujet and style
interact in the course of cueing and channelling the spectator´s construction
of the fabula (Bordwell 1985: 53).
43