En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

I intervjuerna kring starka filmupplevelser har enstaka personer berört vissa
delar av ovanstående berättartekniska aspekter. De flesta av mina respondenter
har dock inte diskuterat dessa aspekter utan rör sig mot den betydelse
filmen har för dem personligen, dvs. det de får ut av filmens berättelse. 32
Dessa individer illustrerar en publikaktivitet som filmvetarna Bordwell och
Thompson betonat. ”As an active perceiver, the spectator is constantly testing
the work for larger significance, for what it says or suggests” (Bordwell
& Thompson 1997: 73).
Ett tidigt vägval för min undersökning har varit att fokusera på åskådarens
tolkningsprocess. Filmvetenskaplig teori har utvecklat nyckelbegrepp
som tar fasta på den relation som uppstår mellan det konkreta filmkonstverket
såsom det framträder i ljud och bild på vita duken och den aktivitet som
leder till att åskådaren via syn och hörsel engageras i en process om vad det
hela har för mening. Denna meningsprocess äger rum som en mångfacetterad
mental aktivitet hos individen (Phillips 2002, Bordwell & Thompson
1997).
Jag har inte haft någon ambition att göra estetiska bedömningar av filmernas
form och struktur ur ett verksperspektiv. Då och då har jag dock
presenterat sådana aspekter utifrån respondenternas diskussioner om en
filmupplevelse.
2.3.1. Sujet och fabula
De ryska formalisterna utvecklade under tidigt 1900-tal en begreppsapparat
inspirerad av litteraturvetenskapen kring filmiskt berättande som skiljer mellan
’sujet’ och ’fabula’ som kommit att bli grundläggande för filmvetenskaplig
teori (Bordwell 1985, Chatman 1990, Grodal 1997). En distinktion görs
mellan det som konkret visas på filmduken som benämnes ’sujet’ och den
berättelse som åskådaren skapar av dessa bilder i sitt eget huvud, som givits
benämningen ’fabula’ (Bordwell 1985: 49f). 33
Varje åskådare konstruerar således en fabula där åtskilliga händelser i historien
lämnats utanför det som faktiskt skildrats på vita duken, såsom förflyttningar,
tidsåtgång för skeenden och mellanhavanden mellan olika aktörer.
Sujeten visar valda fragment av en ’story’ på filmduken och den filmvane
åskådaren plockar således ihop historien på egen hand och fyller i luckor
32 Jag använder mig av begreppet ’respondent’ då det är ”svarspersonerna själva och deras
egna tankar som är studieobjekten” (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud 2003: 254).
33 David Bordwell och Kristin Thompson har valt att laborera med en annan terminologi och
istället för ’sujet’ tala om ’plot’. Istället för ’fabula’ talar de om ’story’ men innebörden är
densamma med den skillnaden att i ’plotten’ inkluderar Bordwell och Thompson också för-
och eftertexter (Bordwell & Thompson 1997: 92). Jag väljer dock att använda mig att de
ryska formalisternas begrepp som sedan 1920-talet använts i diskussionen om film och filmförståelse.
Stavningen av begreppet varierar mellan en äldre variant ’syuzhet’ (Bordwell
1985) till en internationellt mer lättillgänglig variant, ’sujet’ (Staiger 1992), och jag använder
den senare formen.
41