En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

2.1.3. Film och religion – ett växande forskningsfält
I forskningsöversikter kring vad som hänt akademiskt inom området film
och religion internationellt kan man se en dramatisk förändring under ett
drygt decennium. Så sent som 1995 kunde en forskare som Joel W. Martin,
konstatera följande när han hoppades hitta modeller och analysredskap för
att tolka religiösa dimensioner i modern film. En genomgång av såväl filmkritiska
studier såväl som det religionsvetenskapliga fältet gjorde honom
tämligen besviken:
Scholars engaged in prevailing modes of film criticism have almost nothing
to say about religion. And scholars who study religion have almost nothing to
say about Hollywood film. Instead of encountering an ongoing and stimulating
dialogue about religion and film, I encountered silence (Martin & Ostwalt
1995: 2).
Han konstaterade inte bara att filmvetenskap hade en blind fläck när det
gäller religion utan också att religionsvetenskap som eget akademiskt område
har behandlat fenomenet film mycket styvmoderligt och knappt. Några få
böcker i ämnet hade kommit men ännu i början på 1990-talet konstaterades
kort: ”Serious study of religion in narrative film has been extremely limited”
(Martin & Ostwalt 1995: 4).
Margaret Miles, teologiprofessor vid Harvard, bekräftade akademins
knapphändiga intresse för konstellationen religion och film. Den litteratur
hon fann tyckte hon sig då kunna dela upp i två grupperingar, dels moraliskt
förhandsdefinierade avståndstaganden från konservativt kristet håll, dels
insnävningar mot exklusiva filmer som exempelvis Ingmar Bergmans Det
sjunde inseglet (Miles 1996: xii). 19 Teologerna Clive Marsh och Gaye Ortiz
har kritiserat sin egen teologiska tradition och menade att man avstått från att
engagera sig på grund av kulturelitism och misstänksamhet mot film som
populärkultur (Marsh & Ortiz 1997: 3). Filmforskaren Robert Kolker har
ifrågasatt dem som slentrianmässigt avfärdat populärkultur som något ointressant,
”the television we love, the films we watch” (Kolker 1999: 116).
Denna kritik ställer jag mig bakom. Miles, liksom Kolker, har argumenterat
för det nödvändiga att studera populärkulturell film som en av många röster i
den komplexa sociala väven när man vill undersöka samtidens konstruktion
av attityder och värden (Miles 1996: xiii). 20
19 För internationell Bergmanforskning se bl.a. Blake 1978, Gibson 1969 och 1993, Nelson,
1964, Robins 1974 och Wimberley 1985.
20 Miles underströk hur utvecklingen av massmediernas framväxt under 1900-talet ägt rum
parallellt med att människor alltmer friggjort sig från kyrklig dominans och kontroll och blivit
självständiga mediekonsumenter: ”Congregations became audiences as film created a new
public sphere in which, under the guise of entertainment, values are formulated, circulated,
resisted, and negotiated” (Miles 1996: 25).
27