En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

i olika religiösa och icke-religiösa traditioner men utan att gå vidare i en
utveckling av individens interna psykologi vilket min studie har fördjupat.
Birgitta Höijer hade tidigare studerat TV-publik och meningsprocesser utifrån
ett sociokognitivt perspektiv dock utan att fokusera meningsfrågor av
existentiell natur, något som min avhandling lyft fram.
7.4.2. Slutsats
Mitt val av fokus på spelfilm kombinerat med ett intresse för meningsfrågor
knutna till en existentiell nivå hos mediepubliken har avsett att utgöra en
komplettering av såväl medie- och kommunikationsvetenskaplig som religionssociologisk
forskning.
För den som reflekterar empiriskt över huruvida medier kan bidra till skapandet
av existentiella meningssystem så pekar mina resultat i riktning mot
att spelfilm alldeles utmärkt kan innefatta gestaltningar av centrala existentiella
frågor som hos individer förstärker och förankrar föreställningar om
livets mening, skuld och ansvar samt moraliska ideal att leva efter i sitt liv
här och nu.
Och för den som ställer den specifika frågan huruvida medier kan fungera
som resurs för bearbetning av den för religioner särskilt intressanta relationen
mellan människa och Gud så pekar resultatet mot att konsumtion av
spelfilm har sin begränsade räckvidd. Frågor om Guds existens eller tillvarons
ontologiska fundament, genom vilket människan kan uppleva en dialogens
relation till tillvaron som totalitet tycks inte vara något där filmmediet
utkonkurrerar traditionell religion.
Med ett val av ett sociokognitivt perspektiv tror jag mig ha åstadkommitett
bidrag i fyra punkter av förnyande karaktär.
För det första har mitt val av tolkningsverktyg inspirerat av sociokognitiv
teori knutit samman religionssociologiska teorier om meningsskapande, med
en filmvetenskaplig teoretisk begreppsapparat som utvecklats kring spelfilmens
meningsstrukturer och meningstolkande premisser. Mening skapas
med hjälp av, en kombination av för ögat presenterade berättarsekvenser på
den konkreta filmduken, sujet, och en inom åskådaren konstruerad historia,
fabula, som tar gestalt hos var och en som ser en film. Berättelsen tolkas
således av varje åskådare och ges mening på flera nivåer, vilket schemateori
kunnat belysa på ett mer utvecklat sätt än vad som tidigare gjorts när det
gäller empirisk filmpublikforskning.
För det andra har jag mer utförligt kunnat säga något om hur processen
kan förstås när internaliserad repertoar hos en individ mer eller mindre förändrar
sig i mötet med medierade föreställningsvärldar. Det har med andra
ord gått att teoretisera kring på vilket sätt sådana förändringsprocesser kunnat
se ut och under vilka omständigheter det sker.
233