En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

1997: 13). Olika forskare inom det sociologiska och kulturkritiska fältet
tänker sig olika grader av en stabil – eller snarare instabil – jag-struktur
(Winther Jörgenssen & Phillips 1999). Birgitta Höijer är kritisk mot ett etablerat
synsätt inom postmodern teori, som stipulerar individens oupphörliga
omförhandling av sin identitet och ständiga förändringar av sina individuella
utgångspunkter. ”Neither people, nor institutions or texts are like chameleons
continuously changing colour” (Höijer 2007: 34). Höijer argumenterar
för att förstå meningsskapande processer som insatta i relativt stabila identitetsformationer,
som förändras långsamt över tid, mera kompatibel med Anthony
Giddens syn på självidentiteten.
228
The post-modern construction of a reflexive individual constantly changing
identity is simply too exaggerated. A basic assumption […] is that both ideological
meaning-making as well as identity formation do change over time
within the bosom of culture, but that such transformation processes often are
quite drawn-out (Höijer 2007: 34).
I Giddens diskussion uppfattas självets projekt som något som ”upprätthåller
sammanhängande men ständigt reviderade biografiska berättelser” (Giddens
1997: 13). Giddens kombinerar en uppfattning av självet som på en gång
sammanhängande och gradvis föränderligt i hanteringen av existentiella
frågor. Giddens uttrycker sig om självet som en instans för självmedvetenhet,
som skapas genom det autentiska självets ansträngningar och som ”integrerar
livserfarenheterna med självutvecklingens berättelse: skapandet av ett
personligt trossystem med vars hjälp individen inser att hans främsta plikt är
att ’vara lojal mot sig själv’” (Giddens 1997: 100).
Detta synsätt hos Giddens, som förutsätter en instans inom självet som
hanterar livsberättelsen, ett kognitivt subjekt, kritiseras av diskursteoretikerna
Winther Jörgenssen och Phillips som oförenligt med en diskursanalytisk
ansats. ”Giddens har en kognitiv subjektuppfattning som inte passar in i en
diskursanalytisk ram” (Winther Jörgenssen & Phillips 1999: 144). De tar
därför avstånd från Giddens subjektuppfattning. Det gör inte jag.
Tvärtom menar jag att filmintervjuerna ger exempel på individer som utifrån
ett relativt stabilt själv, hanterar ett personligt trossystem och skapandet
av en självbiografisk berättelse. Ett synsätt på självet av Giddens modell ger
en betydligt bättre förståelse för individernas mediebruk i vardagslivet, och
sättet att hantera existentiella frågor, som något som utgår ifrån en instans
inom självet.
Denna syn på jaget som mer stabilt, vill jag lyfta fram i en diskussion om
kognitiv förändring. I mötet med en engagerande film tillåts individen gradvisa
förändringar av dessa relativt stabila konstruktioner i den rutinmässiga
konstruktionen av en självidentitet. Det jag anser vara intressant med filmintervjuerna
i det här perspektivet är hur existentiella frågor och moraliska