En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

KAPITEL 7 – DISKUSSION
I detta kapitel diskuterar jag resultatet av min undersökning. Frågan är för
det första hur filmvetenskaplig teori med kognitivt orienterade infallsvinklar
fungerar. För det andra problematiserar jag en religionssociologisk diskussion
om religionens avtraditionalisering och samhällets individualisering,
med ett förhöjt fokus på självet. Jag avslutar med en reflektion om möjliga
perspektiv för framtida studier innan jag knyter samman avhandlingen i min
slutsats.
7.1. Vad har min analys svarat på?
En hypotes gjorde gällande att spelfilm är en resurs för individen i form av
en kulturell impuls. Med hjälp av sociokognitiv teori kan en mer fördjupad
förståelse av individens meningsskapande processer utvecklas när ett yttre
mediegenererat fenomen – en spelfilm – möter individens inre och vederbörandes
tolkningskreativitet.
Som resultatet visade fanns det en stor variation i skapandet av meningsbärande
perspektiv när referenser gjordes mellan olika spelfilmer och det
egna vardagslivet. I gruppsamtalen om filmen Kontakt (1997) och i intervjuerna
fanns en oförutsägbarhet kring vilka delar av filmens sujet som blev
mest tongivande för respondenterna och vilka aspekter som kom att tillmätas
störst personlig betydelse. I mötet med filmens narrativa struktur på sujetnivå,
skapade varje respondent en mening av filmen som var associativt mycket
infallsrik. Denna lät sig inte helt styras av sujetens narrativa anvisningar
utan berättelsen låg till grund för relativt personliga fabulakonstruktioner.
Detta vill jag relatera till Bordwell och Thompsons syn på filmtolkning. ”We
create the story in our minds on the basis of cues in the plot” (Bordwell &
Thompson 1997: 93).
Jag menar att det också förstärker Bordwells syn på filmtolkningsprocessen
i diskussionen med Seymour Chatman som kritiserat Bordwell för att
inte ta tillräcklig hänsyn till sujetens styrande faktor vid filmtolkning. Bordwell
ståndpunkt menar jag får stöd av det empiriska resultatet, som understryker
publikens tolkningsfrihet i den dialektiska processen vid filmtolkning.
Konstruktionen av filmens mening var metaforiskt flexibel. Ju högre
meningsnivå, dvs. implicit eller symptomatisk nivå, desto mer personligt
konstruerades tolkningarna.
221