En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

den sociala kontexten där det tolkande subjektet sattes in i ett sammanhang
som tillhörig en social situation i en given historiskt och kulturell situation.
Då framträdde ytterligare konturer kring respektive respondent som illustrerade
hur en stark filmupplevelse ingått i unika personliga och sociala omständigheter.
I Madeleine och Kias fall var filmupplevelsen explicit knuten
till i sociala aktiviteter med nära signifikanta relationer.
I andra fall bekräftade och fördjupade filmupplevelsen mer implicit respondenternas
sociala tillhörighet och livssammanhang såsom för Radomir,
Sofia, Erik, Jakob, Karin, Victoria och Peter. Denna analys av film som medierad
kulturell impuls, tolkad som en del av en given situation i det personliga
livsförloppet och i en given social kontext har skapat mer förståelse för
frågeställningens mellandel … under vilka omständigheter… individer använder
film som resurs för tankar om existentiella frågor.
Hos respondenterna Caterina, Maria och Lena så utgjorde filmupplevelsen
en impuls till omorientering mot något nytt som bröt ny mark och skapade
kognitiva tillfällen för alternativa tolkningsperspektiv, mer omfattande
livsåskådningsmässigt för Maria, mer handlingsorienterat för Caterina och
mer situationsbundet och tillfälligt för Lena.
Det som stått allra tydligast klart för mig efter analysen av de individuella
intervjuerna har varit den stora roll självschematiska processer spelat vid
tillägnelse av spelfilm med inverkan på individers sätt att se på livet och
uppleva tillvaron. De kognitiva processer som teoretiskt kan beskrivas utifrån
personschematiska och självschematiska strukturer har givit mig en
fördjupad förståelse av hur existentiella frågor hanterats vid filmkonsumtion.
De personschematiska kognitiva föreställningar om huvudkaraktärer och
deras sätt att vara, och deras livshållning och karaktärsdrag med moraliska
och existentiella förtecken och de till synes sömlösa växlingar som respondenterna
gjort från karaktärer i filmen till omfattande självschematiska föreställningar
kring likaledes moraliska och existentiella dimensioner har varit
överraskande och kraftfulla.
Dessa processer teoretiska tolkade med hjälp av schemateori har kastat
ljus över den del av min frågeställning som handlat om …på vilket sätt…
individer använder film som resurs för tankar om existentiella frågor. Det
tycktes äga rum genom en på en gång, ett både känslomässigt och kognitivt
engagemang, som skapat ett dynamiskt innehållsligt flöde mellan framför
allt person- och självschema.
Analysen av de individuella intervjuerna har understrukit med vilken frihet
mening skapas vid filmtittande. Att det växte fram en koncentration på
frågor av immanent karaktär bekräftade senare års religionssociologisk
forskning som pekat i den riktningen (Sjödin 2001, Ahlin 2005, Sjöborg
2006).
213