En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

Kritisk mot viss filmvetenskaplig teoribildning och dess upptagenhet med
psykoanalytiska tolkningar av det åtrådda objektet på filmduken pekar Stacey
istället på nyttan av att tolka identifikationsprocesserna i en annan riktning,
identifikation som ”wanting to ’be’” (Stacey 1996: 172) Jag menar att
delar av detta blir möjligt att diskutera i mina kategorier där ’wanting to be’
också inkluderar etiska ideal och värderingar.
I tolkningen av filmens sujet på vita duken har individerna konstruerat en
individuellt hållen fabula där mycket personligt material av personschematisk
och framför allt självschematisk karaktär integrerats. Filmens budskap
som fond för existentiella tankar har skapats i ett unikt personligt samspel
för var och en av filmåskådarna. Den yttre konstnärliga impulsen, bestående
av filmens arsenal av vägledande tecken av rörliga bilder med ljud och text i
sujeten, kombinerade med individens konstruktion av en fabula, processas
genom en internaliserad kognitiv tolkningsrepertoar, insatt i en personligt
meningsbärande social situation.
Ytterligare en aspekt handlar om det John Fiske poängterar när han lyfter
fram hur meningsfrågor framför allt blir verksamma i kombination med
åskådarens eget nöje i processen – ”meanings and pleasures” (Fiske 1987:
83). Mina respondenter har alla valt filmer de tyckt mycket om och med
Fiskes perspektiv blir en diskussion om menings- och värderingsfrågor extra
betydelsefull eftersom filmåskådarna varit tydligt engagerade.
Iakttagelsen om den stora betydelse som respondenterna tillmäter självschematiska
resonemang bör också sättas i relation till diskussionen om religionsförändring
i det senmoderna samhället, i religionssociologisk teori karakteriserad
av försvagning av traditioner, religionens individualisering och
självets sakralisering. Eric W. Rothenbuhler har dragit långtgående slutsatser
om konsekvenserna för människan såsom helt infångad i mediernas nät och
underkastad kravet att forma och omforma sin egen personlighet utifrån mediesamhällets
tryck på individen, ”that contemporary media functions as the
church of the cult of the individual while the self is one of the sacred objects
of media content” (Rothenbuhler 2006: 31). Rothenbuhlers perspektiv sätter
fingret på mediesamhällets fokusering kring föreställningar om jaget i form
av ”the media personality, the media event, the situation comedy, the soap
opera” (Rothenbuhler 2006: 39).
Rothenbuhlers utgångspunkter vill jag dock diskutera då jag vill hävda att
han underskattar den rituella lekfullhet med vilken medborgarna i mediesamhället
också kan delta på ett delvis ironiskt sätt i spelet kring symboliska
önskeföreställningar om den perfekta individen och andra medierade föreställningskomplex
78 (för vidare diskussion, se också kapitel 7.2.5. Individualiserig
och självkult).
78 Se exempelvis Galina Lindqvists Shamanic Performances on the Urban Scene. (1997) där
hon diskuterar ‘the spirit of play’ i anslutning till deltagande i rituella aktiviteter. Se också
204