En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

Mina intervjuer var alltför begränsade i tid och kontinuitet för att jag skulle
kunna upptäcka exempel hos någon respondent vars självschematiska föreställningar
fungerat belastande för vederbörande. I intervjun med Sofia i
samtalet om Matrix fanns dock ett exempel på en respondent som självkritiskt
formulerade olika aspekter i sin självbild. Hon diskuterade olika och
delvis motstridiga jagföreställningar i självbilden som hon prövade i resonemanget.
Sofia ville vara en del av den fria motståndsrörelsen samtidigt
som hon sade sig vilja leva ett normalt och långt liv. Hon brottades med
frågan vilket piller hon själv skulle ha valt, det röda som väcker individen till
den bistra och gråa verkligheten i motståndsrörelsen eller det blåa som låter
individen slumra vidare i en illusion om normalt liv. Teresa önskade att hon
skulle vilja ta det röda frihetliga pillret. ”Man vill ju att man skulle…men
troligen skulle man nog ändå ta det att man sover och lever vidare eftersom
man alltid har gjort det. […] Men man vill ju verkligen vara en av dom här
fria människorna” (Sofia: 9).
Sofia kände sig själv som en ganska feg person och att hon inte var förtjust
i för mycket förändringar, dvs. en föreställning om sitt faktiska jag som
hon formulerade kognitivt medvetet genom att dra slutsatsen att hon troligtvis
för egen del i den verkliga situationen om hon fick välja piller skulle
föredra att sova vidare i okunnighet. Samtidigt omhuldade hon också ett
tydligt ideal som hon ville ansluta sig till när hon beskrev dragningen till
kallelsen att ställa upp i den gemensamma kampen och ansvaret för mänskligheten,
dvs. ett tydligt jag-ideal.
Ett exempel på en respondent som lät sig sporras av positiva självbilder
var Madeleine. En huvudkaraktär som Baby i filmen Dirty Dancing inspirerade
i första hand. Baby uppvisade flera idealdrag som bearbetades och problematiserades
av Madeleine omväxlande och överlappande av både ett personschema
och självschema. Samtalet kunde börja kring huvudpersonens
karaktärsdrag och gled sedan över till ett resonemang om det egna självet.
”Och där är hon mixen, den perfekta, som man kan eftersträva och vara.”
(Madeleine: 15)
För Madeleine verkade de ideala självbilderna fungera i huvudsak som en
källa till inspiration och självförverkligande (Fiske och Taylor, 1991: 207).
En jämförelse kan göras med Jackie Staceys genomgång av olika identifikationsprocesser
hos en kvinnlig filmpublik i Storbritannien och deras relation
till de största stjärnorna från Hollywood. Hon diskuterar många varianter
av känslomässigt engagemang mellan filmåskådare och filmstjärnorna på
vita duken.
One of the central arguments in this analysis of cinematic identification is
that there is a complexity of relationships between stars and spectators, between
self images and screen images (Stacey 1994: 172).
203