En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

som hennes klass fick under högstadiet från en överlevande från förintelsen
och nazitysklands utrotningspolitik mot judar. En tidigare fånge från
Auschwitz kom och pratade med klassen och han underströk betydelsen av
fantasi för att besegra den dystra vardagen som berövade fångarna allt hopp
om värdighet och framtid. Lena tänkte inte så mycket på mötet med Auschwitzfången
från högstadiet men i och med att hon såg filmen några år senare
stod det han sagt i ett mer begripligt ljus. ”Jag kom ihåg vad han hade sagt
om fantasin” (Lena: 4).
Genom filmen Livet är underbart formulerades detta budskap med en
förnyad intensitet för Lena. Kritiken mot filmen som Lena följde i media och
där vissa menade att det var direkt olämpligt att skämta om förintelsen delade
inte Lena. Hon såg allvaret bakom och att det inte var avsikten att skämta
om förintelsen. ”Det tyckte jag hjälpte mig sen när man kom i såna
här…även om jag inte kommit i så svåra situationer, jag tror inte det är
många som gör det” (Lena: 4). Lena var fullt medveten om den stora skillnaden
mellan att vara i en situation som den filmen porträtterade och de situationer
hon tänkte på men hon menade att i tonåren så kan det egna begränsade
lidandet kännas stort och svårt nog utan alla jämförelser i övrigt.
Hon berättade om en verklig konflikt i sitt eget liv där hon tillämpat detta
synsätt i ett tillstånd av vanmakt. Konflikten var vid vårt samtal fortfarande
mycket laddad men Lena berättade om en situation där hon drabbats av hård
kritik i sin lärarroll. Hennes handledare ifrågasatte lämpligheten med Lenas
egen kristna tro i samband med att hon skulle undervisa i religion. ”Ja, men
du kan ju inte vara kristen och ha religion, det funkar ju inte” (Lena:27).
Lena tyckte sig bli kritiserad mycket hårt och på ett helt felaktigt sätt för
Lena var medveten om att det berörde förmågan att förena potentiellt problematiska
roller som handlade om att som lärare undervisa om religion på
ett korrekt sätt. I konfrontationen med handledarens hårda kritik och okänsliga
attack mot hennes person kände hon sig både vanmäktig och sårad på ett
sätt som smärtade henne. ”Alltså, jag tycker ju att min tro hör ihop med vem
jag är också. Så att jag har väldigt, ja, liksom svårt att ändra på den.”
(Lena: 26). Denna situation var ett exempel där Lena menade att hon inspirerats
av filmen. ”Jag har liksom använt den här filmen och tittat på och liksom
tagit fram exempel att…att drömma mig bort lite grann” (Lena: 25).
Med hjälp av filmen tog hon udden av allvaret i den situation hon befann
sig i, instängd och trängd och gav sig själv en distans till det hela. ”Och det
är väl lite så pappan gör också. Han tar ju bort allvaret för sonen.” (Lena:
28). Lena gav sig själv ett annorlunda perspektiv på den hårt pressade situationen
och detta kunde skänka en komisk lättnad åt eländet. ”Livet är underbart
i alla fall. Jag tror att det var det som fick mig att gå vidare, att…det
finns annat. Och det finns andra framför allt. Att liksom alla människor är
inte som hon” (Lena: 29). Trots den psykiska belastningen i konflikten med
handledaren kunde Lena lyfta blicken och se att i en mycket större helhet var
detta bara en liten detalj.
186