En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

ningar utan hon bejakade eftertryckligt det goda idealen som kännetecknades
av kärleksfullt, lojalt och ömsesidigt relaterande till dem som stod henne
riktigt nära.
Fråga 5: Film som resurs
Går det med ett schemateoretiskt analysverktyg se tecken på att en vald favoritfilm
kunnat fungera som en resurs för förändring/förstärkning av individens
syn på livet och upplevelse av tillvaron? I mitt material var Victorias
Lejonkungen den film som är allra tydligast fyllde en funktion för att bearbeta
starka känslor inflätade i det egna personliga livets villkor. Det var som
om den tecknade Disneysagan lyckats renodla en del grundläggande kärleksrelationer
och gestalta dem i en form som i Victorias fall berörde mycket
viktiga personliga relationsupplevelser som sammanfattade känslan i barnförälderrelationen,
de närmaste vänskapsrelationerna och den ömsesidiga
förälskelserelationen.
Victorias berättelse bekräftade synen film som ett enastående känslomässigt
medium med förmågan att beröra känslor. Vissa delar av Victorias explicit
känslomässiga sätt att förhålla sig till Lejonkungen skulle kunna vara
intressant att vidareutveckla med mer objektrelationsteoretiska perspektiv för
att kasta ljus över filmens funktion i hennes fall. Det skulle ge en annan och
kanske viktigare förståelse av hennes beskrivning av sitt sätt att använda
filmen som ventil för känslor under 10 år som gått sedan hon såg filmen
första gången.
Även om detta måste understrykas i presentationen av Victoria så har det
också gått att lyfta fram aspekter där filmen fungerade som resurs för bearbetning
av mer kognitivt orienterade aspekter kring synen på tillvaron.
Som många andra så gick Victoria i dialog med filmens porträttgalleri och
bearbetade i en växelvis reflektion föreställningar om ideala karaktärer och
sitt eget själv. I den processen menar jag att jag kunde se prov på det som
schemateoretikerna berörde som kännetecknande ingredienser i självschemat,
nämligen en spänning mellan det faktiska självet och idealsjälvet. Victoria
berörde explicit hur hon arbetade med att försöka vara den hon innerst
inne var och att filmen – och framför allt resonemanget om ’the King inside’
– påminde henne om att hon var någon. ”Och det är den man ska försöka
vara. Inte glömma vem man är” (Victoria: 33).
168