En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

Victoria har tillämpat synsättet om ’the King inside’ som en peppning, inte
bara av sig själv och sin inre kapacitet, utan också i relation till sin pojkvän
när han vill göra något men tvekat och hur hon givit även honom en puff i
rätt riktning så att han vågat ta ut steget.
Victoria beskrev hur hon också kopplat flera starka scener mellan Mufasa
och Simba till sin egen verkliga relation mellan sig själv och sin pappa och
då och då via filmen levt ut känslor som hon kunnat bära inom sig efter en
konflikt med sin pappa och som filmen kunnat förlösa.
Victoria var en respondent som gjorde ovanligt många spontana referenser
mellan Lejonkungen och sitt eget liv och filmen har spelat en känslomässig
roll genom åren genom att hon använt den ett antal gånger både för att
vara mycket ledsen och få gråta i sin ensamhet men också att få skratta åt
Thimon och Pumba. ”För det är ju det som är så […] roligt med filmen för
att […] i ena sekunden så gråter du floder och sen andra sekunden så håller
du på och skrattar ihjäl dig åt Thimon och Pumba och det är ju liksom bara
minutrarna efter varandra” (Victoria: 14).
Victoria gjorde också en historisk referens till Hitlertiden med Scar och
hans anhang av hyenor som lätt lät sig ledas i marsch. Victoria fann dem
motbjudande och hon associerade till nazitidens massrörelser. ”Han står där
liksom. Mannen som bjuder till fest. […] Massor med människor, massor
med löften” (Victoria: 30).
Fråga 4: Kognitiv förändring
Hur förändras den internaliserade kognitiva repertoaren konfronterad med en
vald favoritfilm? Lejonkungen bekräftade något Victoria upplevt som viktigt
redan sedan tidigare i livet men att den kunnat ge henne stadga och stöd
framför allt den tid som ligger ett par tre år tillbaka i tiden innan hon flyttade
tillbaka till hemorten och träffade sin nuvarande pojkvän. Jag vill argumentera
för att Victoria representerade en förändringsprocess där ’tuning’ är det
dominerande, dvs. hon fyllde på redan etablerade uppfattningskategorier
med flera nyanser och mera detaljer och gjorde sin kognitiva repertoar allt
tätare.
I sin tolkning av karaktärerna var det inte bara det normativa idealkaraktärerna
som framträdde i Victorias personschematiska resonemang om filmen
utan också de karaktärer hon identifierade som förkroppsligandet av raka
motsatsen till den hon ville vara, den korrupte Scar med sin kalla cynism och
farliga ambitionslystnad.
Victoria visade exempel på en person som hade tydligt formulerade ideal
för hur en människa borde vara både som förälder och partner och detta bearbetade
hon genom filmen på ett sporrande och inspirerande sätt där hon
identifierade sig med personteckningarna i filmen och gjorde medvetna
kopplingar till det egna självet. Det tycktes inte råda något problematiskt
glapp mellan föreställningar om det faktiska självet och ideala självföreställ-
167