En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

KAPITEL 1. INTRODUKTION
Men det blir starkare skulle jag vilja säga i en film. För du har musiken,
du har bilderna, du har skådisarna, som är väldigt duktiga
ofta på att spela. Du ser känslan liksom, i deras agerande, i deras
blick, gester, allting. Och jag som person lever mig alltid in så väldigt
i filmer också. Så jag sugs liksom bort från verkligheten. Jag
glömmer att jag sitter där. Och jag är liksom med själv, nästan i
filmen. (Maria 26 år, om Så som i himmelen, 2004).
Vad är det egentligen som är viktigt i livet? Hur känns det att leva? Hur ser
drömmen om ett gott och lyckligt liv ut? Den sortens frågor ställer livsåskådningsforskare
i Sverige som undersöker hur människor i vardagslivet
hanterar livsfrågor (Bråkenhielm 2001: 7). Inom empirisk livsåskådningsforskning
berörs också frågan huruvida medier bidrar med gestaltningar som
inspirerar den enskildes föreställningar om tillvaron (Sjödin 2001).
Som medium är film ett livaktigt kulturellt fenomen i vårt samhälle. ”Det
är helt enkelt så att filmen aldrig tidigare i så stor utsträckning frodats i vårt
land” (Hedling & Wallengren 2006: 9). I filmer gestaltas föreställningar som
kan bidra till idéer om oss själva där ideal och olika livshållningar mejslas
ut. Man kan argumentera för att biografmörkret kommit att bli en plats där
verklighetens stora frågor bearbetas, ett privilegium som tidigare kyrkan
kunde göra anspråk på (Lyden 2003, Marsh 2004, Axelson & Sigurdson
2005).
Medieforskare diskuterar människors förhållningssätt till medierade berättelser
och bland annat intresserar man sig för hur mening konstrueras i relation
till individens mentala och ideologiska referensramar (Höijer 2007). Det
som står i centrum i denna avhandling är hur och på vilket sätt film kan vara
en del av människors sätt att bearbeta existentiella frågor.
15