En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och ... - Anpere

I tabellen menar jag att man tydligare kunde skönja ett mönster mellan i
första hand de två grupperna som utgjorde de mest polariserade positionerna
mellan två grupper med två olika kognitiva tolkningshorisonter. Individerna
som grupperats som ’mindre religiös socialisation/praktik’ hade kreativa och
implicita tolkningar var och en på sitt sätt. Gemensamt var ändå ett visst
samlat fokus på dels inomvärldsliga frågor inriktade på det konkreta livet här
och nu eller på den likaledes inomvärldsliga frågan om liv i universum. Den
ende som stack ut något från denna grupp var Kia med sin nyfikenhet på allt
möjligt andligt.
I andra änden av spektrat fanns gruppen ’mer religiös socialisation/praktik’
som likaledes i viss mån kunde ses samlade kring mer svårfångade
dimensioner i livet av existentiell karaktär med formuleringar om
’sann tro’, ’sökande efter äkta kärlek’, ’sann personlighet’, att ’bli hel’ som
människa och frågor om vad som händer efter döden. Mellan dessa fanns
’blandad grupp’. Även inom denna grupp menar jag att det går att se en viss
mönsterlikhet i svaren på frågan om filmens mening. Tre av fyra uttryckte
värdet av öppenhet för olika sätt att tänka och tro med ett visst fokus på pluralism
och frihet, framför allt också en frihet att inte ha en bestämd tro för
den som inte har kommit fram till en sådan. I denna grupp avvek Caterina
och uttalade sig på ett sätt som påminde om ett par utsagor från Karin och
Maria i gruppen religiös socialisation/praktik.
Svarsmönstret när det gäller de intervjuades spontana generaliseringar av
filmens mening överensstämde då mer med respektive persons sociokognitiva
tolkningshorisont och skiljde sig således från tolkningsmönstret i tabell
22 (se 5.2.4. Tolkningsmönster utifrån tolkningshorisont). Det tidigare
svarsmönstret följde mera samtalsgruppens konstellation snarare än den internaliserade
tolkningshorisonten. En slutsats jag dragit av detta har varit att
de intervjuade i denna senare fråga har rört sig på en högre abstraktionsnivå.
Dvs. individerna har tolkat filmens budskap utifrån en implicit eller symptomatisk
meningsskapande nivå till skillnad från samtalets inledande fas som
rörde sig på en mer konkret explicit meningstolkande nivå.
Det blev också tydligare för mig att när filmens mening formulerades mer
subjektivt och personligt och mindre styrt av mig som forskare så formulerades
detta på ett mer kreativt och metaforiskt sätt, med stor spännvidd för
personliga associationer och kopplingar med relevans för det egna livet.
David Bordwell och Kristin Thompson understryker att filmåskådaren hela
tiden aktivt arbetar med frågan om vad filmen handlar om och vilken signifikans
och relevans en film har för vederbörande. ”As an active perceiver,
the spectator is constantly testing the work for a larger significance, for what
it says or suggests” (Bordwell & Thompson 1997: 73). Samma tanke uttrycker
Patrick Phillips med tillägget att filmåskådaren laborerar med tolkningar
som kan röra sig mycket fritt, från det förväntade, som filmskaparen
haft som avsikt och pekar i riktning emot, till mer individuella tolkningar av
mer icke-förväntat slag.
125