Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

har på senare år blivit optimistiska om möjligheterna att göra något åt fattigdomen.
Vänstern har blivit mer konservativ, ovillig att ifrågasätta traditionella
välfärdslösningar, och de konservativa alltmer experimentlystna: ”med
början på 1970-talet började många intellektuella till höger, inklusive
Thomas Sowell, Charles Murray, Lawrence Mead, Diane Tavitch och James
Q Wilson, omstöpa konservatismen till en politisk ideologi förmögen att ta
itu med några av samhällets mest angelägna sociala problem ... I stället för
att försvara den (vänster)liberala välfärdsstatens protektionism och eftergivenhet
betonade de konservativa behovet av att bättre motivera och förbereda
de fattiga för de krav som den nya internationella ekonomin ställer.” Ett
huvudskäl till de konservativas uppflammande optimism var att de upptäckte
att ett antal etniska grupper av egen kraft hade lyckats häva sig upp ur
fattigdomen och till och med överträffa den vita majoriteten i fråga om
utbildning och inkomster. 123
Att initiativet i kampen mot fattigdomen har glidit från vänster mot höger
skulle alltså, om man följer Kelso i spåren, vara ganska logiskt i den bemärkelsen
att den traditionella vänstern, efter motgångarna i kriget mot fattigdomen,
kom att inta den defaitistiska hållningen att fattigdomen har strukturella
orsaker och inte kan besegras; det mesta man kan göra är att
behandla dess effekter och skydda svaga grupper mot världsekonomins förvandlingar.
Högern har däremot – de rena snåljåparna undantagna – kommit
att inta en mer offensiv hållning enligt vilken fattigdomens orsaker kan
påverkas och de utsatta ”uppgraderas” eller på annat sätt finna en plats i
den ”nya” globala ekonomin. Högern – marknadsliberaler och socialkonservativa
– går till verket med såväl morötter som piskor. Marknadsliberalerna
vill att staten drar sig tillbaka och låter marknadens incitament sköta jobbet.
De socialkonservativa vill att staten skall stå för vissa värderingar och ställa
krav när den utverkar förmåner.
Avgörande för den ”optimistiska högerns” möjligheter att bryta dödläget
på fattigdomsfronten är naturligtvis frågan om i vilken mån fattigdomens
rötter skall sökas i djupa ekonomisk-teknologiska strukturer eller i sociala
beteenden och värderingar. Till den frågan återkommer vi i kapitel 4.
123 Kelso (1994) sid 282, 285, 293–294.
74