Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

marknadsutbildningsprogram för bidragstagare inrättades, Job Opportunities
and Basic Skills Training Program (JOBS). 116
Samtidigt som FSA blev sista stenen i det gamla federala understödsbygget
började otåliga delstatspolitiker – mot bakgrund av växande ”klientstockar”
– gå sina egna vägar. Under parollen ”welfare reform” tog tre republikanska
guvernörer täten: Tommy Thompson i Wisconsin, Richard Engler i
Michigan och William Weld i Massachusetts. Delstaterna uppmuntrades
under Reagan, Bush och Clinton att begära undantag (waivers) från de federala
regleringarna för att experimentera med understödsprogrammen. Dessa
experiment handlade om att minska förmåner, minska tröskeleffekter för den
som går från bidrag till arbete (t ex genom att ge kvinnor fortsatt fri barnomsorg
och sjukförsäkring), sätta ”bortre parenteser”, kräva motprestationer
i form av arbete, kräva att tonårsföräldrar bor kvar hos sina föräldrar etc.
Likaså började borgmästare i storstäder som dignade under ökade federala
krav och minskade federala tillskott att gå sina egna vägar. De mest kända
är kanske Rudolph Guiliani i New York och Ed Rendell i Philadelphia. 117
Clintons tredje väg
Det sena 1980-talets konsensusanda gav eko i de ord med vilka Bill Clinton
1992 anslog den socialpolitiska tonen: ”Det är dags att hedra och belöna
människor som arbetar hårt och följer reglerna. Det innebär att göra slut på
bidragssystemet (welfare) så som vi känner det – inte genom att bestraffa
de fattiga eller predika för dem utan genom att ge amerikanerna makt att ta
hand om sina barn och förbättra sina liv. Ingen som arbetar heltid och har
hemmavarande barn borde längre vara fattig. Ingen som kan arbeta borde
kunna gå på bidrag i det oändliga.” 118 Detta budskap – inspirerat av bl a
David Ellwoods tankar på att kombinera ökade förmåner med bortre parenteser
i bidragssystemen – kan tolkas som en infartsskylt över Clintons variant
av tredje vägen i dess socialpolitiska sträckning.
Clinton kom emellertid inte att skörda några inledande framgångar på den
socialpolitiska fronten, kanske för att han uttömde sin energi på försöken att
reformera sjukförsäkringen. Aktiviteten var desto större i det republikanska
116 Danziger & Gottschalk (1995) sid 29–33; Katz (1996) sid 306–308.
117 Se fr a Katz (1996) sid 310–316.
118 Citerat efter Danziger & Gottschalk (1995) sid 36.
70