Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

med minskad tillväxt eller ökad andel äldre att göra. Han finner att den latenta
fattigdomen, d v s andelen av befolkningen som faller under fattigdomslinjen
om man räknar bort de statliga bidragen, föll stadigt från 1950 till
1968 för att därefter öka. 96
Den amerikanska vänstern var inte över sig entusiastisk när Johnson drog
igång sitt fattigdomskrig. I efterhand har vänstern delvis omvärderat LBJeran.
Katz är inte beredd att ge kritikerna av fattigdomskriget så mycket som
ett lillfinger. ”Kriget mot fattigdomen saknade ... en utformning, den tid och
de pengar som krävdes för en frontalattack mot fattigdomen. Med tanke på
dess blygsamma budget, den politiska fientlighet det mötte och dess korta
liv framstår arvet från kriget mot fattigdomen som mycket mer imponerande
än i de flesta uppskattningar.” Katz anser att ”nya eller utökade program
mellan det tidiga 1960-talet och mitten på 1970-talet, mycket mer än den
ekonomiska tillväxten, minskade fattigdom, hunger, undernäring och sjukdom,
ökade de fattigas tillgång till viktiga sociala tjänster och sänkte hindren
för politiskt deltagande, sysselsättning, boende och utbildning för svarta
amerikaner”. Till skillnad från Murray, som menar att den amerikanska eliten
i mitten av 1960-talet började satsa på lika resultat i stället för lika möjligheter,
menar Katz att hjärnorna bakom LBJ var inriktade ”på möjligheter,
inte ojämlikhet”. De ville ge alla en chans att konkurrera om framgången.
”Ingen inställning till fattigdomen kunde vara mer konventionell eller mer
amerikansk.” 97 Noble är från sin vänsterposition mer kritisk än Katz och
menar att Johnson sumpade ”den sista verkliga möjligheten på 1900-talet
att driva den amerikanska välfärdsstaten i en annan riktning”. 98
En högerman som Murray och en vänsterman som Katz går alltså på total
kollisionskurs i tolkningen av vad som har hänt. Murray menar att statens
ingripanden var kontraproduktiva: fattigdomen minskade tack vare tillväxten
så länge staten höll sig i bakgrunden och ökade (åtminstone före transfereringar)
när staten började intervenera i stor skala, något som han daterar till
slutet av 1960-talet. Katz menar att de stora statliga interventionerna, som
han daterar till början av 1960-talet, minskade fattigdomen mycket mer än
den ekonomiska tillväxten gjorde.
96 Murray (1994a) sid 57–61, 64–66, 245.
97 Katz (1996) sid 262–263, 465.
98 Noble (1997) sid 104.
65