Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Det visade sig emellertid att kriget mot fattigdomen inte skulle ge någon<br />
promenadseger. Såväl allmänhet som politiker hade till en början varit välvilligt<br />
inställda till <strong>för</strong>söken att få över fattiga från bidrag till arbete. Men<br />
snart höjdes röster mot offentligt jobbskapande. Makt<strong>för</strong>skjutningen från<br />
lokal och delstatlig till federal nivå väckte ont blod. Kostnaderna <strong>för</strong> de<br />
många programmen, som började framstå som en härva av åtgärder, tycktes<br />
skena och minskningen av andelen fattiga tog slut med 1960-talet.<br />
Dessutom började ett annat krig konkurrera om skattebetalarnas pengar:<br />
Vietnam. Administrationen måste, som ord<strong>för</strong>anden i representanthusets<br />
bevillningsutskott Wilbur Mills uttryckte saken, ”välja mellan kanoner och<br />
smör”. 94 Det har i <strong>efter</strong>klokhetens ljus blivit populärt att dra paralleller mellan<br />
kriget mot fattigdomen och kriget i Vietnam. ”Kriget mot fattigdomen<br />
hade blivit ett inrikespolitiskt Vietnam”, skriver t ex Charles Murray. 95 I båda<br />
fallen tycks man ha underskattat fienden och under eskalering av insatserna<br />
gått vilse i en snårig djungel.<br />
Eftervärldens syn på kriget mot fattigdomen är kluven. På högerhåll har<br />
man tagit de uteblivna framgångarna till intäkt <strong>för</strong> slutsatsen att välfärdsstaten<br />
ställer till mer skada än nytta. Den elegantaste formuleringen har, inte<br />
oväntat, Ronald Reagan svarat <strong>för</strong>: Regeringen startade ett krig mot fattigdomen<br />
och fattigdomen vann! Murray har i Losing ground mer än någon<br />
annan utvecklat detta synsätt. De flesta människor hade, åtminstone innan<br />
de läste Murrays bok, <strong>för</strong>eställt sig att kriget mot fattigdomen i någon – om<br />
än inte <strong>för</strong>väntad – omfattning reducerat de fattigas skara. Murray ser saken<br />
i annat ljus. Andelen människor under fattigdomslinjen minskade under<br />
1950- och 1960-talen, men inte där<strong>efter</strong>. 1960 var andelen fattiga 22 procent,<br />
1969 12 procent. Under hela 1970-talet låg andelen kvar på samma<br />
nivå, <strong>för</strong> att 1980 landa på 13 procent. Socialbudgeten var trots allt ganska<br />
blygsam under Johnsoneran och svällde inte på allvar <strong>för</strong>rän på 1970-talet.<br />
”Ändå blev det stopp på framstegen mot fattigdomen på 70-talet. De branta<br />
nedgångarna i fattigdom från 1964 till 1968 kan inte lättvindigt kopplas<br />
ihop med statens dollarutgifter mot fattigdomen.” Murray argumenterar<br />
vidare mot invändningar om att de uteblivna framstegen på 1970-talet hade<br />
94 Citat <strong>efter</strong> Noble (1997) sid 98.<br />
95 Murray (1994a) sid 145.<br />
64
Change language