Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
understödsprogram. Samma år inrättades ett bostads- och stadsplanedepartement,<br />
Department of Housing and Urban Development (HUD), med uppdrag<br />
att inom en tioårsperiod bygga 600 000 federalt subventionerade<br />
bostäder (alltså en blygsam motsvarighet till det svenska miljonprogrammet).<br />
Noble har analyserat LBJ:s taktik och manöverutrymme. Han finner att<br />
motståndet mot statsinblandning i ekonomin hade minskat bland storbolagens<br />
chefer. Sydstaterna hade vant sig vid Washingtons maktutövning och<br />
lärt sig att de hade en del att vinna på de federala programmen. Fack<strong>för</strong>eningsrörelsen,<br />
representerad av det sammanslagna AFL-CIO, var fortfarande<br />
mer intresserad av att sluta <strong>för</strong> medlemmarna gynnsamma kollektivavtal<br />
än av att via staten tvinga fram generella välfärdsreformer. Rasupploppen i<br />
storstäderna kom dessutom att fjärma delar av den vita arbetarklassen – och<br />
därmed fack<strong>för</strong>eningarna – från den svarta medborgarrättsrörelsen. Noble<br />
klandrar LBJ <strong>för</strong> att denne – liksom FDR på 1930-talet – <strong>för</strong>sökte säkra sina<br />
reformer genom att bygga en koalition åt mitten. I stället <strong>för</strong> att satsa pengar<br />
på socialpolitik och inkomst<strong>för</strong>delning satsade Johnsonadministrationen<br />
på keynesiansk tillväxtpolitik <strong>för</strong> att skapa arbeten och på åtgärder mot diskriminering<br />
<strong>för</strong> att fattiga och svarta skulle kunna få dessa arbeten. Noble<br />
<strong>för</strong>eställer sig att LBJ kunde ha ”använt politiken aggressivt <strong>för</strong> att bygga en<br />
rasöverbryggande klasskoalition till <strong>för</strong>mån <strong>för</strong> reformer”. Men han noterar<br />
samtidigt att den så inrikespolitiskt bevandrade Johnson såg stora hinder i<br />
attityden bland massorna: ”Johnson var också övertygad om att allmänhetens<br />
stöd <strong>för</strong> sociala reformer begränsades av dess ovilja att betala <strong>för</strong> dem,<br />
särskilt om majoriteten trodde att de pengar som anskaffades genom nya<br />
skatter skulle spenderas på fattiga svarta som hade börjat ägna sig åt upp-<br />
lopp.” 92<br />
Kriget mot fattigdomen såg till en början ut att gå som smort. De fattigas<br />
andel av befolkningen föll, till följd av god tillväxt och ökade sociala utgifter,<br />
från 19 procent 1964 till 11 procent 1973. Dessa framgångar <strong>för</strong>anledde<br />
Johnsons ekonomiska rådgivare Robert Lampman och (sedermera Nobelpristagaren)<br />
James Tobin att <strong>för</strong>klara att fattigdomen skulle vara eliminerad<br />
år 1980. 93<br />
92 Noble (1997) sid 80–88, 94, 103.<br />
93 Danziger & Gottschalk (1995) sid 21.<br />
63
Change language