Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

3. Den motvilliga välfärdsstaten
Den amerikanska välfärdsstaten har i Harold Wilenskys efterföljd ibland
klassificerats som ”residual”, vilket syftar på att den inte, som de europeiska
välfärdsstaterna, har byggt upp enhetliga sociala program för hela folket
utan snarare spänt upp skyddsnät för de fattigaste grupperna. Gösta Esping-
Andersen har, för sin del, ställt upp en typologi med korporativistiska, liberala
och socialdemokratiska välfärdsstater, där USA representerar den mellersta
och Sverige den senare typen. (En del bedömare skulle kanske sortera
in Sverige i den korporativistiska kategorin.) Den amerikanska välfärdsstaten
har också beskrivits som motvillig (Wilensky) 56 och Katz tillskriver den
fyra särdrag: åtskillnad mellan socialförsäkring och understöd, lokala variationer
i programmens utformning, flitigt utnyttjande av privata aktörer och
en ofullständig konstruktion som gör den förtjänt av beteckningen semiväl-
färdsstat. 57
Enligt Theda Skocpol har emellertid forskningen kring välfärdsstaternas
framväxt förbisett ett viktigt inslag i den tidiga amerikanska utvecklingen
och därför utan vidare avfärdat den amerikanska välfärdsstaten som eftersläpande.
Det inslag hon har i åtanke är pensionerna till inbördeskrigets
veteraner. De socialpolitiska historikerna har, enligt Skocpol, ”för det mesta
inte uppmärksammat att den nationella regeringen var en stor välfärdsleverantör
kring sekelskiftet – otvivelaktigt därför att utgifterna i fråga officiellt
56 Se Midgley (1998) sid 438–439 för en kort översikt av de typologiska diskussionerna.
57 Katz (1996) sid ix-x.
49