Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

Michael Tanner deklarerar i The end of welfare att varken välfärdsliberala
eller konservativa reformer har utsikt att lyckas. Vänsterreformatorerna vill
satsa ökade offentliga resurser på utbildning, arbetsmarknadsutbildning,
barnomsorg etc. ”Det angreppssättet verkar avspegla en envis vägran att
lära av tidigare erfarenheter.” ”Ytterligare ett arbetsmarknadsutbildningsprogram
kommer inte att vara mer framgångsrikt än de 163 vi redan har.”
”(Välfärds)liberalerna måste förstå att det inte ligger i statens makt att lösa
fattigdomsproblemet.” Högerreformatorerna har ställt en korrekt diagnos på
många av välfärdsstatens problem. Men deras recept är dömt att misslyckas.
De vill ställa ökade krav på bidragstagarna och tror att staten kan åstadkomma
en blandning av ekonomiska belöningar och bestraffningar som får
de fattiga att bete sig på ”rätt” sätt. Men: ”Förmågan att finjustera moraliska
och andliga värden ligger långt bortom statens förmåga.” Såväl spendersamma
vänstern som sparsamma högern måste lära sig en sak: ”Bidragsreformen
är inte en fråga om pengar. Om socialbidraget bara kostade en
dollar i federala utgifter men avsatte de resultat som det gör i dag vore det
fortfarande en katastrof.” 282 Tanners formulering är närmast ett eko av
Murrays klassiska ord att problemet med socialpolitiken inte är vad den kostar
utan vad den har köpt.
Tanners problemlösning följer också Murray i spåren, även om han ”bara”
skjuter in sig på bidragssystemet och håller socialförsäkringarna utanför
resonemanget (man kan dock påminna om att Cato går i bräschen för en privatisering
av pensionssystemet): ”Bidragssystemet kan inte reformeras. I
stället borde vi eliminera hela bidragssystemet för individer som är arbetsdugliga.
Det innebär att eliminera inte bara Aid to Families with Dependent
Children (AFDC) utan också matkuponger, subventionerat boende och allt
det andra. Individer som inte vill försörja sig själva genom arbetsmarknaden
skulle tvingas falla tillbaka på familjens, kyrkans, det civila samhällets eller
den privata välgörenhetens resurser.” Tanner tänker sig en övergångsperiod
när man slutar ta in nya människor i bidragssystemet (de som sitter i ”fällan”
är redan bortom all räddning). Sedan löser sig det mesta av sig självt.
Färre barn föds till fattigdom, kvinnor gifter sig med sina barns fäder, fattiga
börjar arbeta och ”klättra på den stege som leder ut ur fattigdomen”. Men
282 Tanner (1996) sid 109–110, 128–129, 180–181.
167