Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

en motsvarande belöning av staten, kan de fattiga snart investera i utbildning,
egendom, företagande. Då kan de också dra fördel av de skatteförmåner
som är kopplade till investeringar.
3. Utveckla ”lokalkapitalism” (community capitalism). Bankerna har ofta lagt
ner sina filialer i fattiga områden och människorna där har blivit utlämnade
åt rovgiriga lånehajar. Botemedlet är att starta lokala banker som engageras
i utvecklingen av den lokala miljön.
”Men”, förklarar Stoesz, ”många ledare i dessa samhällen är fortfarande behärskade
av bidragsmentalitet. Om man socialiserats till att se kapitalismen
som reinkarnationen av det onda är det sista man gör att utveckla tekniska lösningar
för att utnyttja den i fattiga områden. Det är frustrerande att höra vänsterliberalerna
gnälla över bidragsreformen samtidigt som det finns ett överskott
som skulle kunna användas för att bygga ut ett helt system av lokala
finansiella tjänster vilka skulle kunna hjälpa de fattiga att använda sina knappa
resurser på bästa sätt och samtidigt finansiera lokala utvecklingsprojekt.”
William Kelso tror inte mycket på marknadsliberala försök att med hjälp
av ekonomiska incitament leda folk ut ur fattigdom. Han noterar i Poverty
and the underclass att ”många konservativa inte har observerat att de finansiella
incitamenten i en kapitalistisk ekonomi också kan innehålla fröna till
sin egen självförstörelse” eller – under åberopande av sociologins och ekonomins
profeter: ”Om samhället inte kan hantera Durkheims farhågor för
anomins framväxt kommer Adam Smiths osynliga hand inte att kunna locka
tillbaka de fattiga till arbetsmarknaden.” Det avgörande felet är att samhället
har betonat belöningen och att ”göra sin egen grej” i stället för karaktären
och arbetsmoralen. Enligt Kelso måste staten försöka återskapa en självdisciplin
hos underklassen och den måste gå mycket längre än att försöka få
över folk från bidrag till arbete. Kelso är i själva verket – till skillnad från t ex
Murray – kritisk mot den amerikanska konstitutionen och tanken att staten
inte skall lägga sig i enskilda människors liv utan låta dem sköta sig själva i
ett system av ”checks and balances”. Han tror att staten måste inympa
sunda värderingar hos sina medborgare, noterar rädslan för en orwellsk stat
men tror att den är överdriven. Han företräder alltså en social- eller kulturkonservatism
enligt vilken alla åtgärder för att eliminera fattigdomen är
fruktlösa till dess samhället, företagen och de fattiga har återfått någon form
164