Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

Också Charles Murray erkänner såväl värderingarnas som incitamentens
betydelse. ”Reformen har fungerat bra men det är oklart vad som fungerar.
Bidragsrullorna började minska innan reformen antogs. Clinton och guvernörerna
gjorde tuffa uttalanden om att bidragen skulle bli tidsbegränsade
och jag tror att budskapet gick fram. Jag tror inte att minskningen av
bidragsrullorna enbart beror på den växande ekonomin. På 1960- och 1980talen
växte ekonomin snabbt utan att något sådant inträffade.” Murray reserverar
sig emellertid mot reformens effekter i ett avseende. ”Vi vet inte vilka
kvinnor som slutar gå på bidrag. Kanske är den hårda kärnan av långvariga
bidragstagare kvar. Vi vet inte vad som händer i nästa recession. Men reformen
har visat en sak bortom allt tvivel: ett tufft budskap har effekt. I den frågan
hade vänstern fel och högern rätt. Själv tror jag dock att högern har blivit
alltför säker på reformens resultat. Jag tror att den hårda kärnan av
underklass är kvar.”
I korthet
• Efter en serie experiment på delstatsnivå med Wisconsin som mest uppmärksammat
exemplet, efter Bill Clintons vallöfte 1992 att ”göra slut på
bidragssystemet så som vi känner det” och efter republikanernas framgångar
i kongressvalet 1994, stadfästes sommaren 1996 en lag (PRWORA)
som ersatte de tidigare understödsprogrammen med ett nytt (TANF). Lagen
har under beteckning av ”den nya federalismen” eller ”decentraliseringsrevolutionen”
fört över det huvudsakliga ansvaret för bidrags- och arbetsmarknadsprogrammen
från Washington till delstaterna. Den federala regeringen
avsätter årligen fram till år 2002 en klumpsumma som delstaterna får
använda på vissa villkor — som handlar om bortre parenteser i bidragsprogrammen,
kvoter för hur stor del av bidragstagarna som skall delta i arbete,
kompletterande förmåner i form av barnomsorg och sjukförsäkring till dem
som börjar arbeta m m.
• Reformen utlöste till en början en våg av indignation från vänster: man räknade
med att de federala pengarna inte skulle förslå och att bidragstagarna
därför skulle hamna på gatan. Det visade sig emellertid snart att klientstockarna
krympte i rask takt och att delstaterna därigenom (eftersom de
federala anslagen ligger fast) fick mer och inte mindre pengar per bidragstagare
att röra sig med – mer pengar än de har lyckats göra av med. De
156